Det kittlar alltid lite i magen när man anmäler sig till lopp- eller hur? Lite eller mycket, lite beroende på. Jag kommer nog aldrig springa många lopp, hellre några få utvalda.
2015 är fortfarande ”start-up” år. Jag ska tillbaka upp på 100 miles men har inga förhoppningar om att nå full potential då. Visst, det kanske går, men så länge min nattsömn är som den är, med att jag aldrig vet om jag kommer vakna utvilad så vägrar jag ha satt press på mig att ha ett tufft träningsschema som jag också ska mäkta med. Var sak tar sin tid och att vara en bra mamma kommer först. Bra mamma är jag när jag får träna, jag blir inte bättre mamma av att träna jättemycket. Ultralöpningen är en ren egotripp som jag måste balansera in runt sånt som är betydligt viktigare.
Men mål är bra. Jag drivs av vissa mål som bara är för mig: Styrkemässiga och uthållighetsmässiga. Men även fartmässiga även om det inte är någon fart att prata om.
Jag har iallafall anmält mig till några lopp nu varav de första två verkligen blir med en sociallöparprägel!
I januari ska jag springa Sandsjöbacka Trail 22 km. Det ska bli väldigt intressant. Jag har inte varit ute i vare sig terräng eller någon svårare kupering på vääääldigt länge. Men ett fint långpass blir det!
Jag ska föreläsa också under helgen och har dessutom ett boendeerbjudande hos Clarion Post att tipsa om.
I april ska jag göra årets längsta, jobbigaste men trevligaste långpass på TEC, Täby Extreme Challenge. 8 mil där jag ska testa ett lite nytt upplägg med energi. Och förstås heja fram mina adepter som också springer flera av dem.
Men i september är det dags. Tror jag. Såvida det inte krockar med jobb. Då ska jag ta revansch på Black River Run i Västerås. ”Vadå revansch” säger många. ”Det gick väl bra sist?”. Jo. Det var helt ok. Bara att ta sig runt 16 mil för andra gången i sitt liv är ju grymt men jag hade så mycket mer att ge. Jag hade kunnat springa på bättre trots magsjukan om jag varit mentalt förberedd. Det var jag inte. Nu- vet jag att man vet ingenting. Men förberedelse är ALLT. Jag kommer träna annorlunda, äta annorlunda, tänka lite annorlunda. Inte så annorlunda. Släpa sig 6 mil när man mår apa kräver en del mental styrka och det hade och har jag. Dessutom nu en så stor #vavavoom känsla för löpningen.
Men vägen dit är lång. Som jag skrivit tidigare: Det är en sak att anmäla sig, en annan att genomföra den träning som krävs, en annan att starta och #badass att klara av att gå i mål.
Men jag har en plan och den följer jag! Vad ska du springa nästa år? Kanske ses vi!
Första gången det begav sig.