Rehab is over, let’s go prehab

Nej kanske inte idag. Men det var salladsväder tidigare i veckan. Jag klarar mig inte på vanliga sallader oftast. Jag åt en sallad en gång på en kedja som låter som ett blått bär och var bara UTSVULTEN efteråt. Jag är inte en kanin! Men vissa restauranger har fattat det där med att ska sallad vara huvudrätt så måste den vara matig om man ska bli mätt.

Jag gillar sallad. Det är lätt att variera och så får jag vräka på dressing. Älskar dressing.

Häromveckan gjorde jag en hittepåsallad som jag åt fetaost till och massor av dressing. En sån där bra lunch när jag inte ska träna hårt på eftermiddagen. Den går att göra mycket matigare med avokado, quinoa eller ris och mer grönsaker och kanske lite kyckling till.

Jag lassade in grönkål och tunt skivad rödbeta i ugnen med salt, peppar, timjan och olivolja på på ganska låg värme. (Slöseri med fin olja annars som bara förstörs av upphettning).

Under tiden hyvlade jag vitkål och morot och blandade dem i en skål med pumpakärnor, solroskärnor och dressing på 2 delar olja till 1 del vinäger och salladskrydda. (Kör 3 delar olja om du inte gillar vinäger lika mycket som jag).

När grönkålen och rödbetorna var klara vände jag ned dem, smulade över typ 100 gram fetaost och åt upp hela rasket.

YES! Gott!

 

 

---

En god klok vän till mig brukar säga att man ska tänka att man är sitt varumärke. Jag brottas lite med det där för jag vill ibland, smått tvångsmässigt vara en person som jag själv kanske inte skulle anlita som hälsostrateg eller föreläsare men jag får ta den risken för jag måste få vara lite oproffessionell ibland annars kommer det pysa över någongång.

Det gick bra att vara workit Annie idag när jag föreläste på Mililtärhögskolan i Karlberg för en grupp officerare. Nästan. Jag blev lite nervös över att vara i den miljön och insåg att mina skor var smutsiga. Jag stoppade, medan jag väntade på att få börja, in dem i en sån där automatisk skoputsmaskin. Mina ljusbeiga mockasneakers. De kom ut alldeles gråfläckiga eftersom maskinen var för försvarets alla, förstås, svarta skor. Men Annie!!!

Sen gick det alldeles utmärkt och det var en härligt engagerad grupp. Solen strålade in i salen i det här anrika slottet. Riktigt härlig eftermiddag.

Som avslutar en vecka där jag slitit. Jag har jonglerat mammalivet med jobb på vanliga jobbet, i företaget och lite Tjejmarathonjobb. Jag älskar att föreläsa men det kräver förberedelser för att det ska bli bra och jag är en väldigt spontan person som har svårt att sitta och jobba nitiskt med saker koncentrerat så det blir en kamp mot hjärnan ibland.

Men jag är i ett flow just nu. Alla är friska i familjen, min kropp orkar allt jag ber den om och lite till. Hattefnattarna är helt underbara och gosiga och båda sover gott och bra. Jag känner mig omgiven av fantastiska vänner och familj och dessutom alldeles underbara bloggläsare som lämnar kommentarer som får ögonen att tåras.

Dessutom ska vi till landet i helgen och umgås med min syster, svåger och fantastiska faster.

Lyckan är aldrig beständig. Jag är ofta orolig. Med fog. Det har hänt så mycket skit så oron ligger nära under ytan men det har också lärt mig att uppskatta som fasen när det är bra. Det är inget hysteriskt glamoröst. Jag sitter här i soffan bredvid en hög med tvätt med fula kläder och trasiga nagelband men med ett brett flin, sömnig som få och bara är tacksam.

Tack, hörni! Tack!

---

Jag kör en länk rakt av till Naturskydsföreningens tips på hur man blir mer klimatsmart hemma. Och lägger till att reflektera över hur mycket jäkla papper och engångsartiklar som används. Är det rimligt? Jag funderar på att bojkotta alla restauranger som kör på engångsgrejer. Det känns inte rimligt!! Förstår att det är lätt och smidigt men hallå!?

Minska bilåkandet. Dra ned på konsumtionen, köpa i andra hand (det är toklätt nuförtiden).

Läs mer här och kom gärna med tips själva!

---

Tack för all respons på mitt blogginlägg igår! Det är ett ämne som engagerar och jag blir så glad av engagemanget och mothugg och frågor! Det här blev ett pladderinlägg för övrigt.

Vill bra klargöra att jag inte alls är emot paleo eller att dra ned på gluten- jag äter ganska paleolikt själv säkert och undviker gluten. För just därför gör det inget om jag är på en tillställning där det bjuds de traditionella mackorna. De landar liksom inte på fem andra mackor jag redan ätit utan blir ett god avvikelse. För VEM gillar inte mackor?

Och glutenfritt är förstås fantastiskt för de som är gluteintoleranta som nu, till skillnad från kanske tio år sen, lätt kan äta ute och handla mat utan gluten. Det är när någon som tål gluten blir stressad av att få i sig gluten vid ett enskilt tillfälle snarare än av om det skulle orsaka problem i magen jag förundras över.

Jag tycker att folk ska få äta precis som de vill och det är fantastiskt när man hittar en kosthållning som man mår bra av. Det är när man stressar över vad man äter som jag reagerar. När vi som har mat i överflöd har mage (ursäkta!!) att stressa över små detaljer i kosten. Jag pratar inte om de som lider av magproblem som självklart måste ta itu med det. Men ofta är stressen orsak till magproblem och så börjar en ond cirkel. Ja ni förstår hoppas jag.

Så har jag tänkt på det här med hälsoförebilder. ”Hälsoprofiler”. ”Hälsobloggare”. Och så vidare. Och speciellt efter att en vän kommenterade att jag sprang loppet i söndags med uppenbart sämsta förutsättningar. Hon hade en poäng, människor läser vad man gör och kanske tänker att ”ja men då kan jag också springa med snuva/magont/ vad det nu kan vara”. Vad är mitt ansvar där? Jag har varit inne på detta tidigare, i läget där jag joggade långt in i graviditeten. Läste man alla mina inlägg så såg man att jag gick från att springa 16 mil til att tassa 3-4 kilometer med aktiv bäckenbotten men läste man bara ett inlägg kanske man trodde att jag var helt från vettet. Vad är mitt ansvar där?

Man kan bara utgå från sig själv och jag tänker hela tiden att folk läser med samma kritiska öga som jag: jag skulle aldrig göra som någon annan. Jag lånar ideér, inspiration och precis som med recept gör jag om det till att passa mig. Men jag förstår från min väns kommentar att det finns de där ute som kanske inte gör det.

Frågar igen och funderar- vad är mitt ansvar där?

Att elitidrottare tränar så de spyr och måste isolera sig från sina barn för att de är så infektionskänsliga- det är ju ingen som ifrågasätter det-(jo det kanske det är) men det är ju under ”prestationsflagg”.

Gör vi som uppfattas som hälsobloggare något knasigt så ställs vi mot om det är hälsosamt eller ej.

Såhär tänker jag och jag vet att i min kloka fantastiska läsarkrets så är det många som hajar detta:

Jag tar hand om min hälsa till ungefär 90%. För att till ungefär 10% kunna göra saker som att springa 100  miles, dra 17 km lite skakis på tom mage. Och tja lite annat kanske. Det är det jag använder min hälsa till. Jag backar från träningspass och sånt som kan stressa mig (som att ha en för uppbokad kalender) för att kunna gå bananas i sånt jag verkligen vill. Som då i sin tur genererar glädje och eufori som nog har lite hälsa i sig.

Och jag förstår om jag inte är din hälsoförebild. Du kanske inte har träffat mig. Du ser det jag skriver här men jag skulle ju hypotetiskt kunna vara rätt ohälsosam och utanför bild äta massa skräp, skrika på mina barn och ligga och äta chips på den där yogamattan. Vem vet. Jag försöker vara ärlig och personlig. Jag tror det är därför du läser.

Jag funderade på vilka mina hälsoförebilder är. Och det är inte de som har ”bäst” hälsa. Mest vältränade eller äter renast. Det är de jag uppfattar har bäst perspektiv på sin hälsa. Och det är genomgående vänner jag känner och flera finns inte alls i sociala medier eller bloggar utan är ”gamla” vänner. Och nya.

Det är så många som, som jag skrev om igår, utger sig för att vara hälsopersonligheter, och säkert är det, men av misstag, och jag gör det nog också, levererar hälsosamma tips som på något sätt uppfattas som krav eller landar som ett dåligt samvete hos läsaren. Jag har verligen funderat på det här själv. Om jag säger att jag tränat- hur kan jag få det att peppa snarare än att ge dåligt samvete? Hur kan jag tydliggöra nu inför min 100 miles satsning att det inte för fasen i helskotta är under hälsoflagg?

En förebild är bra. Men att plocka russinen ur kakan hos flera är bättre. Och kanske är den bästa förebilden den där otippade utan den glammiga hemsidan och den piffade trendiga ytan. Kanske är det ett barn, en morfar/mormor. Kanske kan du vara din egen!

OK gå lös i kommentarsfältet nu! 🙂

---

På SvD läser jag många bra artiklar just nu. Tufft att inse för en DN-lover som jag själv men jag läser båda nu. Då och då.

Iallafall.

Idag läste jag en bra artikel som heter ”Hälsotrenden har en tydlig baksida” och det är ju inga nyheter direkt.

Jag tycker fortfarande det är helt oxymoront (kan man säga så?) att prata om hälsa som en trend. Jag har hört människor beskrivas som ”hälsomedvetna” och även om de har en medvetenhet om vad som är hälsosamt så är det mest hälsoprestationsmedvetenheten jag ser trenda om man ska använda det ordet.

Hälsa är något riktigt riktigt fint. Något unikt. Personligt. Ett holistiskt tillstånd som det inte går att uppnå genom att använda en enskild produkt, råvara eller genomföra en aktivitet. Ett träningspass i sig är aldrig hälsa. Inte en morot eller en grön smoothie heller. Glutenfritt- inte hälsa. Raw food- nepps! Det är inte hälsa. Hälsa är något vi skapar och upplever själva och det kan bestå av komponenter så provocerande som en kanelbulle med vanligt mjöl som man unnar sig med gott sällskap, eller själv med en efterlängtad lässtund. Tänka sig! Det kan gå att skapa sin hälsa genom träning och gröna smoothies som delar av hälsa men enskilda bitarna är aldrig hälsosamma i sig.

Hälsa går inte att tävla i. Det går inte att prestera i hälsa. Carl Cederström är inne på det som jag håller på att knåpa ett inlägg om. Det här med att vi som har det allra bäst är så fokuserade på oss själva för att uppnå lycka. Och när vi letar i naveln letar vi på fel ställe tror jag.

Vår jakt på självförverkligande, i det här fallet genom att försöka vinna något hälsorace vars enda vinnare är alla företag som säljer de produkter som lyckats marknadsföras som hälsosamma. Eller de kommersiella lopp som sväljer vår hunger efter att, i brist på att behöva ut och jaga efter mat, jagar PB på Ironman istället. Vårt behov att jaga finns kvar, och de miljarder som svälter jagar faktiskt på riktigt efter mat. Vi som har den tillgänglig, till och med för mycket av den, vi borde egentligen jaga åt dem (metaforiskt), men vi jagar runt vårt ego istället. Och är skadade, stressade och ångestfyllda:

Dilemmat är, fortsätter han, att forskning visar att ju mer vi tänker på att vara hälsosamma och lyckliga, desto sämre mår vi. Den som misslyckas i sin jakt på det perfekta livet fylls ofta av skuldkänslor och självförebråelser.

– Ett första steg ur denna utveckling är att vi börjar rikta vår uppmärksamhet mot saker utanför vår egen kropp, som politisk och ekonomisk förändring, säger Carl Cederström.

Så det blir så fel när vi skriver om en hälsotrend. Även om jag förstår att det lätt blir att man kallar den det. Vid ett event jag var med att anordna frågade vi som man gör efter allergier eller avvikande kost till fikat vi skulle bjuda på. Fick ett svar där det stod ”paleo”. Jag skrattar, men det fastnar i halsen. Vad är man ute efter då? Om man inte är allergisk mot något? Vid ett enskilt tillfälle där det bjuds lite fika måste man framhäva att man minsann inte äter sånt där vanligt. Jag tror forttfarande att det är hälsosammare att njuta av en surdegsmacka när det bjuds än att stressa över att man råkar få i sig lite gluten. 

Jag tror att den ultimata hälsan finns där bortom förbud, bortom tävlan, bortom hets, med ett öra mot sin mage snarare än mot mediabruset där alla tidningar och företag vill att du ska konsumera och förändra något. Jag tror på stora öppna ögon mot den värld där våra hälsoproblem för de allra flesta ter sig otroligt lyxiga. Jag tror på att ha de ögonen öppna för att få ett perspektiv som porlar klart som en fjällbäck. 

---