Blogg

Tack som f*n


En god klok vän till mig brukar säga att man ska tänka att man är sitt varumärke. Jag brottas lite med det där för jag vill ibland, smått tvångsmässigt vara en person som jag själv kanske inte skulle anlita som hälsostrateg eller föreläsare men jag får ta den risken för jag måste få vara lite oproffessionell ibland annars kommer det pysa över någongång.

Det gick bra att vara workit Annie idag när jag föreläste på Mililtärhögskolan i Karlberg för en grupp officerare. Nästan. Jag blev lite nervös över att vara i den miljön och insåg att mina skor var smutsiga. Jag stoppade, medan jag väntade på att få börja, in dem i en sån där automatisk skoputsmaskin. Mina ljusbeiga mockasneakers. De kom ut alldeles gråfläckiga eftersom maskinen var för försvarets alla, förstås, svarta skor. Men Annie!!!

Sen gick det alldeles utmärkt och det var en härligt engagerad grupp. Solen strålade in i salen i det här anrika slottet. Riktigt härlig eftermiddag.

Som avslutar en vecka där jag slitit. Jag har jonglerat mammalivet med jobb på vanliga jobbet, i företaget och lite Tjejmarathonjobb. Jag älskar att föreläsa men det kräver förberedelser för att det ska bli bra och jag är en väldigt spontan person som har svårt att sitta och jobba nitiskt med saker koncentrerat så det blir en kamp mot hjärnan ibland.

Men jag är i ett flow just nu. Alla är friska i familjen, min kropp orkar allt jag ber den om och lite till. Hattefnattarna är helt underbara och gosiga och båda sover gott och bra. Jag känner mig omgiven av fantastiska vänner och familj och dessutom alldeles underbara bloggläsare som lämnar kommentarer som får ögonen att tåras.

Dessutom ska vi till landet i helgen och umgås med min syster, svåger och fantastiska faster.

Lyckan är aldrig beständig. Jag är ofta orolig. Med fog. Det har hänt så mycket skit så oron ligger nära under ytan men det har också lärt mig att uppskatta som fasen när det är bra. Det är inget hysteriskt glamoröst. Jag sitter här i soffan bredvid en hög med tvätt med fula kläder och trasiga nagelband men med ett brett flin, sömnig som få och bara är tacksam.

Tack, hörni! Tack!


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Katta- gulle dig!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Att vara en hälsoförebild- med eller utan gluten


Tack för all respons på mitt blogginlägg igår! Det är ett ämne som engagerar och jag blir så glad av engagemanget och mothugg och frågor! Det här blev ett pladderinlägg för övrigt.

Vill bra klargöra att jag inte alls är emot paleo eller att dra ned på gluten- jag äter ganska paleolikt själv säkert och undviker gluten. För just därför gör det inget om jag är på en tillställning där det bjuds de traditionella mackorna. De landar liksom inte på fem andra mackor jag redan ätit utan blir ett god avvikelse. För VEM gillar inte mackor?

Och glutenfritt är förstås fantastiskt för de som är gluteintoleranta som nu, till skillnad från kanske tio år sen, lätt kan äta ute och handla mat utan gluten. Det är när någon som tål gluten blir stressad av att få i sig gluten vid ett enskilt tillfälle snarare än av om det skulle orsaka problem i magen jag förundras över.

Jag tycker att folk ska få äta precis som de vill och det är fantastiskt när man hittar en kosthållning som man mår bra av. Det är när man stressar över vad man äter som jag reagerar. När vi som har mat i överflöd har mage (ursäkta!!) att stressa över små detaljer i kosten. Jag pratar inte om de som lider av magproblem som självklart måste ta itu med det. Men ofta är stressen orsak till magproblem och så börjar en ond cirkel. Ja ni förstår hoppas jag.

Så har jag tänkt på det här med hälsoförebilder. ”Hälsoprofiler”. ”Hälsobloggare”. Och så vidare. Och speciellt efter att en vän kommenterade att jag sprang loppet i söndags med uppenbart sämsta förutsättningar. Hon hade en poäng, människor läser vad man gör och kanske tänker att ”ja men då kan jag också springa med snuva/magont/ vad det nu kan vara”. Vad är mitt ansvar där? Jag har varit inne på detta tidigare, i läget där jag joggade långt in i graviditeten. Läste man alla mina inlägg så såg man att jag gick från att springa 16 mil til att tassa 3-4 kilometer med aktiv bäckenbotten men läste man bara ett inlägg kanske man trodde att jag var helt från vettet. Vad är mitt ansvar där?

Man kan bara utgå från sig själv och jag tänker hela tiden att folk läser med samma kritiska öga som jag: jag skulle aldrig göra som någon annan. Jag lånar ideér, inspiration och precis som med recept gör jag om det till att passa mig. Men jag förstår från min väns kommentar att det finns de där ute som kanske inte gör det.

Frågar igen och funderar- vad är mitt ansvar där?

Att elitidrottare tränar så de spyr och måste isolera sig från sina barn för att de är så infektionskänsliga- det är ju ingen som ifrågasätter det-(jo det kanske det är) men det är ju under ”prestationsflagg”.

Gör vi som uppfattas som hälsobloggare något knasigt så ställs vi mot om det är hälsosamt eller ej.

Såhär tänker jag och jag vet att i min kloka fantastiska läsarkrets så är det många som hajar detta:

Jag tar hand om min hälsa till ungefär 90%. För att till ungefär 10% kunna göra saker som att springa 100  miles, dra 17 km lite skakis på tom mage. Och tja lite annat kanske. Det är det jag använder min hälsa till. Jag backar från träningspass och sånt som kan stressa mig (som att ha en för uppbokad kalender) för att kunna gå bananas i sånt jag verkligen vill. Som då i sin tur genererar glädje och eufori som nog har lite hälsa i sig.

Och jag förstår om jag inte är din hälsoförebild. Du kanske inte har träffat mig. Du ser det jag skriver här men jag skulle ju hypotetiskt kunna vara rätt ohälsosam och utanför bild äta massa skräp, skrika på mina barn och ligga och äta chips på den där yogamattan. Vem vet. Jag försöker vara ärlig och personlig. Jag tror det är därför du läser.

Jag funderade på vilka mina hälsoförebilder är. Och det är inte de som har ”bäst” hälsa. Mest vältränade eller äter renast. Det är de jag uppfattar har bäst perspektiv på sin hälsa. Och det är genomgående vänner jag känner och flera finns inte alls i sociala medier eller bloggar utan är ”gamla” vänner. Och nya.

Det är så många som, som jag skrev om igår, utger sig för att vara hälsopersonligheter, och säkert är det, men av misstag, och jag gör det nog också, levererar hälsosamma tips som på något sätt uppfattas som krav eller landar som ett dåligt samvete hos läsaren. Jag har verligen funderat på det här själv. Om jag säger att jag tränat- hur kan jag få det att peppa snarare än att ge dåligt samvete? Hur kan jag tydliggöra nu inför min 100 miles satsning att det inte för fasen i helskotta är under hälsoflagg?

En förebild är bra. Men att plocka russinen ur kakan hos flera är bättre. Och kanske är den bästa förebilden den där otippade utan den glammiga hemsidan och den piffade trendiga ytan. Kanske är det ett barn, en morfar/mormor. Kanske kan du vara din egen!

OK gå lös i kommentarsfältet nu! 🙂


Antal kommentarer: 2

Ann-Sofie Forsmark

Karin- tusen tusen tack och vilka sunda reflektioner du kommer med!
Jennie, Emelie, Anna och Karin också igen- TACK, ni är ju helt underbara, jag blir så himla glad att ni uppfattar mig så! Det värmer HELA vägen in i hjärtat


Ann-Sofie Forsmark

Märta- Men tusen tack så snällt skrivet. Och ja precis- veta hur saker påverkar en! Så kan man knasa till det lite ibland 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hälsotrenden – prestationstrenden, kalla saker vid sitt rätta namn


På SvD läser jag många bra artiklar just nu. Tufft att inse för en DN-lover som jag själv men jag läser båda nu. Då och då.

Iallafall.

Idag läste jag en bra artikel som heter ”Hälsotrenden har en tydlig baksida” och det är ju inga nyheter direkt.

Jag tycker fortfarande det är helt oxymoront (kan man säga så?) att prata om hälsa som en trend. Jag har hört människor beskrivas som ”hälsomedvetna” och även om de har en medvetenhet om vad som är hälsosamt så är det mest hälsoprestationsmedvetenheten jag ser trenda om man ska använda det ordet.

Hälsa är något riktigt riktigt fint. Något unikt. Personligt. Ett holistiskt tillstånd som det inte går att uppnå genom att använda en enskild produkt, råvara eller genomföra en aktivitet. Ett träningspass i sig är aldrig hälsa. Inte en morot eller en grön smoothie heller. Glutenfritt- inte hälsa. Raw food- nepps! Det är inte hälsa. Hälsa är något vi skapar och upplever själva och det kan bestå av komponenter så provocerande som en kanelbulle med vanligt mjöl som man unnar sig med gott sällskap, eller själv med en efterlängtad lässtund. Tänka sig! Det kan gå att skapa sin hälsa genom träning och gröna smoothies som delar av hälsa men enskilda bitarna är aldrig hälsosamma i sig.

Hälsa går inte att tävla i. Det går inte att prestera i hälsa. Carl Cederström är inne på det som jag håller på att knåpa ett inlägg om. Det här med att vi som har det allra bäst är så fokuserade på oss själva för att uppnå lycka. Och när vi letar i naveln letar vi på fel ställe tror jag.

Vår jakt på självförverkligande, i det här fallet genom att försöka vinna något hälsorace vars enda vinnare är alla företag som säljer de produkter som lyckats marknadsföras som hälsosamma. Eller de kommersiella lopp som sväljer vår hunger efter att, i brist på att behöva ut och jaga efter mat, jagar PB på Ironman istället. Vårt behov att jaga finns kvar, och de miljarder som svälter jagar faktiskt på riktigt efter mat. Vi som har den tillgänglig, till och med för mycket av den, vi borde egentligen jaga åt dem (metaforiskt), men vi jagar runt vårt ego istället. Och är skadade, stressade och ångestfyllda:

Dilemmat är, fortsätter han, att forskning visar att ju mer vi tänker på att vara hälsosamma och lyckliga, desto sämre mår vi. Den som misslyckas i sin jakt på det perfekta livet fylls ofta av skuldkänslor och självförebråelser.

– Ett första steg ur denna utveckling är att vi börjar rikta vår uppmärksamhet mot saker utanför vår egen kropp, som politisk och ekonomisk förändring, säger Carl Cederström.

Så det blir så fel när vi skriver om en hälsotrend. Även om jag förstår att det lätt blir att man kallar den det. Vid ett event jag var med att anordna frågade vi som man gör efter allergier eller avvikande kost till fikat vi skulle bjuda på. Fick ett svar där det stod ”paleo”. Jag skrattar, men det fastnar i halsen. Vad är man ute efter då? Om man inte är allergisk mot något? Vid ett enskilt tillfälle där det bjuds lite fika måste man framhäva att man minsann inte äter sånt där vanligt. Jag tror forttfarande att det är hälsosammare att njuta av en surdegsmacka när det bjuds än att stressa över att man råkar få i sig lite gluten. 

Jag tror att den ultimata hälsan finns där bortom förbud, bortom tävlan, bortom hets, med ett öra mot sin mage snarare än mot mediabruset där alla tidningar och företag vill att du ska konsumera och förändra något. Jag tror på stora öppna ögon mot den värld där våra hälsoproblem för de allra flesta ter sig otroligt lyxiga. Jag tror på att ha de ögonen öppna för att få ett perspektiv som porlar klart som en fjällbäck. 


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Mr Big- tack! Jag är inte negativ till paleo alls- tycker det finns massa bra med den kosten och äter säkert ganska paleo själv- det var just det att när någon måste framhäva sina kostval vid ett ensklit tllfälle jag reagerat på.
Carin- Vad härligt att höra att du är frisk och hittat både hälsa och perspektiv. Det är väl det enda positiva cancer för med sig- perspektivet! Ta hand om dig!
Johanna och Josefine(skrev fel förut!!!)- tack! Ja det är väl självklart at tjag INTE menade de som var gluteintoleranta eller känsliga! Samma som om jag skrivit laktosfritt eller jordnötsfritt så menar jag inte de vars hälsa hänger på att utesluta ett livsmedel. Jag menade just de som Josefine menade- de som blir stressade över att få i sig lite gluten fast de inte är överkänsliga/allergiska. Jag undviker ju själv gluten, speciellt när min mage krånglar men jag tar gärna en surdegsmacka eller bulle om det bjuds och stressar inte över det.
Och visst vore det fantastiskt med ett seminarium eller liknande på ämnet?
Johnny- DET låter som ett fantastiskt helhetsgrepp! Tänk om fler jobbade så- individ OCH omvärld :).
Sigrid och Maja- tusen tack!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Saker du inte behöver


…behöver kanske någon annan.

Jag har hittat Mammaboxen på Facebook och har skeppat iväg både kläder efter mig och barnen till deras verksamhet.

De ger kläder och annat till flyktingmammor och deras barn- så enkelt! Ett så kallat ”famn-till-famn”projekt.

För någon vecka sen hörde de av sig och behövde kläder till en 4-årig pojke och jag delade på Facebook- flera av mina vänner skickade sen iväg paket med sånt de inte behövde.

Det är så smart. Det går att göra så mycket, det behöver inte vara så knepigt! Det finns en massa bra sätt att hjälpa andra människor. Gört!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#Måndagspeppen – välj mötet


Jag har ett långt inlägg på g i magen men det hinner jag inte skriva nu. Men jag tänkte skriva om det här med ångest.

För, alla har vi väl ångest ibland. Jag har betydligt mycket mindre ångest nu än förut men ibland får jag 1) prestationsångest 2) mindervärdesångest och 3) ”osams”ångest för jag mår bokstavligt talat ILLA om jag tror att någon är arg på mig. Jag skulle gissa att jag inte är ensam om detta så därför bjuder jag på mig själv som exempel.

Jag har jobbat med det här och insett att om man är en person som står för sina åsikter så kommer alltid någon att a) inte hålla med och b) inte kunna skilja på sak och person men det är inte mitt problem. Så länge jag respekterar andras åsikter och inte går till personangrepp utan redogör i sak för vad jag tror på så har jag gjort rätt. Och hur otroligt tråkigt skulle det vara om man var ”lagom” rakt igenom och aldrig skrev något som väckte tankar?

Prestationsångesten brukar jag reda ut med att ta en stund och fundera på vad jag faktiskt gjort. Är det rimligt att jag skulle gjort mer? Har jag prioriterat det viktigaste (mina barn)? Skulle jag kräva mer av någon annan? Svaret brukar vara nej, ja, nej och så försöker jag släppa det och tänker på att livet är kort och vad vill jag fylla det med och oftast är det faktiskt viktigare med närvaro än att ha läst tre artiklar från PubMed.

Och så har jag insett att den här ”småångesten”  över vad andra tycker den botas oftast med möten. Att möta andra människor och vara helt närvarande med dem. Hellre fika 20 minuter med en person öga mot öga än försöka hålla koll på 10 personer i sociala medier.

Så dagens pepp är att prioritera riktiga möten. Eller one-onekommunikation. Tillbaka till att sitta mittemot varandra vid elden i grottan liksom. Fast kanske med en kaffe eller té!

Ha en riktigt fin måndag!


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Tina- tack! Ja vi är nog fler
Sara- Precis- det GÅR liksom inte!
Jeanna- tror också det ofta, även om det som sagt inte gör något, är oftast egenkonstruerade påhitt 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Magtomt distansrekord på Två Sjöar Runt


Men hallå. Hallå? Hur dum får man vara egentligen.

Well.

Idag skulle jag springa Två Sjöar Runt. För att jag ville få till ett långpass (har inte sprungit längre än 15 km än sen mars förra året). För att det går, bokstavligt talat, utanför dörren, för att jag skulle springa med N, testa om ryggen klarade så långt så kuperat och tja, det är bra att testa stå på startlinjen med nummerlapp när man gör det så sällan som jag gör.

Igår var jag på möhippa för an av mina finaste vänner.  Jag åt väl inte som vanligt riktigt, tog en glass på eftermiddagen och när jag sen skulle hem tidigt för att ta hand om lillspark eftersom N varit sjuk hela veckan så slank det med någon stor vitbrödig wrap och så var jag sugen på glass. Jag äter väldigt sällan glass och kan få väldiga problem med magen då. Men det tänkte jag inte på och en halv liter slank ner så lätt som prästens lilla kråka.

Och tja. Jag vaknade mitt i natten och vi kan väl säga att jag tror att allt jag ätit under kvällen försvann. Vaknade på morgonen och det var bättre. Men vågade inte äta. Drack lite Resorb och insåg att det blir ingen start. Jag mådde väldigt bra nu men var rädd att jag skulle behöva ränna på toaletten mycket när adrenalinet sätter igång i kroppen när man anstränger sig.

Men vi skulle hämta nummerlapp åt min svåger och det gör man 1 minut från vår ytterdörr. Och tänkte att jag hämtar väl ut lappen.

Den hade nummer 411. 11 är mitt lyckonummer. Jag gick hem och dividerade med mig själv. Jag var helt urlakad men springa ”tom” är jag van vid. Bara inte såhär långt. Och kuperat. Men det är lättare att springa med frekventa toabesök i Ursvik än under ett lopp. Samtidigt så ….yadiyada. Klockan 20 minuter till start låg jag på golvet med Lillspark.

När det var 10 minuter kvar tänkte jag att jag går ned, startar och behöver jag bryta är det ju föffasen bara 1 minut hem från start, mål och varvning. Jag mådde dessutom galet bra, benen var superpigga och bara jag nu inte åt eller drack något så skulle det väl gå bra. Jag hade fått i mig vätska och salt ok nu på morgonen.

Vill verkligen understryka att jag 1) visste vad det var 2) mådde bra 3)hade fått i mig salt och vätska så allt var ok. Man ska inte starta ett lopp eller ett träningspass när man har bakterier eller virus i kroppen.

Ned till start och träffade flera fina löparvänner. Folk kastar sig gärna baklänges när man säger att ”jag är magsjuk” men nu var jag ju inte sjuk av något slag som smittade.

Planen var från början att tassa runt de 16,7 kilometerna  i långpassfart och lägga på en ökning sista varvet (cirka 5 km) i distansfart och på så sätt slå distansrekord och få ett bra lite tuffare långpass.

Nu blev planen att ta sig runt. Att börja med ett varv och sen se om det gick bra, testa ett till och sen ett till. Inte tai i för mycket eftersom jag inte ätit ordentligt.

Benen var som sagt superpigga. Konstig känsla- de ville springa på men jag var lite darrig. Jag bestämde att ”safea” och stannade till vid den bästa skogsdungen vid Råstasjön men magen var lugn så på tredje varvet struntade jag i det.

Solen strålade och det var bara så härligt att springa ett lopp! Underbart! Däremot så blev jag bara mattare och mattare. Benen pigga. 5:00-fart var det bekväma på flacken men uppför kom jag liksom ingenvart. Inte så konstigt, ingen energi i kroppen.

Efter första varvet så startade en knatteklass så jag stannade och släppte fram dem där varvningen gick ihop med start för att inte vara ivägen. Sen joggade jag efter men en liten tjej hade håll och gick och hyperventilerade och grät och jag kunde inte springa om henne (man är väl mamma). Ingen gick fram så jag stannade och frågade hur det var och bad henne sträcka upp armarna och andas lugnt. Till slut kom en annan åskådare och sa att ”jag går med henne, spring på du”. Tyckte vägvisarna som var i närheten kunde hoppat in lite snabbare. Stackars liten.

N stod och hejade med ett varv kvar. Jag var redo att bryta. Latmasken slog till. Enkelt att skylla på att jag var seg. Men det här är grym ultraträning- för så här kommer det vara, dessutom med onda ben, mot slutet av ett lopp. OCh då är det inte 5 km kvar då kanske det är 40 km.

Tog två klunkar sportdryck och en mugg vatten och gick en bit för att se om det skulle balla ur. Det gjorde det inte. Men jag var helt slut ändå.

Tänkte på N som inte kunde springa. Och på att det bara var 5 km kvar det var ju inget. Vaf*n.  Stannade och sa hej till Lillspark som var ute i vagnen och sen tassade jag på sista varvet och försökte njuta men nä alltså det var fasen inte kul att vara såhär urlakad.

Men bra träning! sa jag till mig själv.

Enligt min klocka var pulsen iallafall stabil om än lite hög men det får man nog ge den för jag hade lite vätskebrist ändå på slutet (och det brukar man ha på lopp). Edit: Hade låg snittpuls såg jag nu.Tittade på fel pass. Stabilt snitt på 6 slag över min långpasspuls. Det var skönt att komma imål och ännu roligare att höra att min svåger gjort ett kanonlopp och blev någonstans runt 30e imål på långa banan.

Summa kardemumma är jag sjukt nöjd. Med alla stopp så höll jag ändå en hyfsad snittfart på lagom ansträngning för den här underliga dagen och är pigg och glad nu efteråt. Jag har sprungit längre än jag gjort sen långt innan Sigrid föddes och ryggen höll! Bara en sån sak! Hurra! Nu kan jag börja lägga långpassen på runt två timmar istället och sikta framåt.

Det känns fantastiskt! Tack SIK för ett fint arrangemang!

Det var skönt att komma imål. Nu mår jag kalas. Hungrig!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*