Rekord i lera, distans, myggbett, brännässlor och cykelglädje


Jag har något knas i luftvägarna. Jag hostar och rosslar men mår i övrigt rätt hyfsat. Så hyfsat man kan när man somnade för sent och har en väckarklocka som är för glad, för go, för frågvis och energisk för att man ska kunna slumra vidare vid 6- tiden imorse.

Så idag hade jag i vanliga fall inte tränat. Alls. Men cykla 5 mil för att reka en bana, det är inte att träna. Det var idag ett relativt måste. Som jag längtat efter. Men fy fabian vad trött jag var när jag lämnade lillan till mormor imorse.

Solen strålade och emedan bästa Hjälten körde kunde jag prata med polisen och fixa med nummerlapparna. Som kommer bli de coolaste nummerlapparna i världen. VI hämtade Sofie’s värstinghoj i Åkersberga och rullade mot Roslagsbro.

Väl framme vid vår tänkta start var påpassligt vaktmästarna där och de lovade att lämna nyckeln till slangen på ett speciellt ställe samt låta toaletterna vara olåsta, tackar!

Jag drog på hjälm, sykkelbyssor, vätkesäck och mina fantastiska cykelskor. De ser ut som de är i mocka. Jag har rosetter på dem. De är fina. Devarfina.

Jag skulle trampa iväg men det var en smal spång först och jag fick leda cykeln. På 1 minut hade jag myggbett i ansiktet och brännässlor på benen.

Sen trampade jag. Och oj så skoj det var. Lerigt. Geggigt. Inte så mycket upp o ner. Smal led. Landsväg. Åkermark. Och så rotig skogsstig. Och här kom dagens första och enda vurpa. Jag satsade över en sten som vann och tippade ut mig och tysken2 i skogen så det small i armbågen och något for in i min vad. Jaja. En buckla mer eller mindre på den här skitiga skrapade karossen gör inget. Jag alltså. Inte cykeln.

Vi har bara chansat på att det ska funka med vätskekontroller vid 15, 30 och 40 kilometer och vid 15 km gav jag upp ett glädjeskri för det var precis vid en gård med försäljning. Tjoho! För kanske 50% av tiden så går Roslagsleden här mitt ute i tjottahejti.

Efter ca 18 km hade jag cyklat fel några gånger (det går ju som rätt fort på den här cykeln) och nu blev jag nedtutad av PEK som är arrangör av Jättelångt som ju går imorgon. Han tyckte jag hade cyklat den braiga biten och menade att de sista 10 är det bara sten. Tänkte på Hjälten som börjat från andra hållet. Oooooops.

Jag trampade och tjorvade på. Ibland gick det i 30 km/h och ibland i -3 km i timmen då jag fick gå tillbaks och fota och fundera.

Mellan 20-30 km är det bananasskoj för man cyklar på en smal lätt stig bredvid kanalen. Här hade jag kunnat susa fram med min heldämpning hela dagen i solen.

Framme där jag trodde att 30 km skulle vara (vid det här laget hade jag stoppat och glömt sätta på flera gånger och fick höfta) så ser jag till min stora glädje en dam i en Friskis o Svettiströja. Halleluja! Självklart ställde de upp med bord till vätskestation och med vattenpåfyllning. De tittade lite konstigt på mig och jag förstod att jag nog såg ut som en dalmatin i cykelhjälm, vit med mörka prickar- jag varheltlerig. Överallt.

Vid 33-36 kilometer var det svårt att se. Jag ska försöka märka ut denna sträcka lite.

Sen mötte jag Hjälten. Som hade fått tampats med klappersten och rullstenar i 12 kilometer. Aha. Vi cyklade på lite till för att reka en plats för den sista vätskestationen och sen beslöt vi att ta bilvägen sista sträckan istället för att jag också skulle bära min cykel över sten. Vi enades att mig i fosterställning med lille skutt-tårar på en klippa vid havet på en dyr cykel förvisso skulle vara en bra bild men inte alls värt allt besvär.

Nu var klockan efter 15.00. Jag hade ätit lite bröd och ett ägg, en banan och en fantastiskt god Mulebar sen frukost. Men alla som känner mig vet att det räcker till att mätta min lilltå. Vattnet var slut och jag hostade och var trött. 18 km kvar. Fy fasen. Jag var så trött. Nu var det bara grusväg och väg 283 till Grisslehamn att roa sig med. Jag var inte så trött i kroppen men det gjorde ont att andas djupt och jag var trött i huvudet mer än något annat.

Det är nu jag är så tacksam att jag kan yoga. Att jag varit med om jobbiga grejer och att jag har ett tjockt pannben. För nu satan gick det undan. Jag har aldrig cyklat längre än 5 mil förut och det var bland det jävligaste jag varit med om. Nu skulle vi landa på nästan 6 mil och vi susade iväg i 30 km /h vilket efter 4 mil i terräng med massa stopp och en ond hals är rätt surt. Men jäklar i min låda vad jag trampade och vilken fantastisk cykel.

Sladdade in i Grisslehamn och jag hade fantiserat om pizza och lösgodis i flera mil. Pigg i kroppen, seg i halsen. In på den-där-schaviga-pizzerian som finns i varje by och fanns det rekord i att äta pizza fort så rök det där av mig och Hjälten. Ett halvt kilo lösgodis på det och min mage skriver checkar jag inte kan stå för. Aj aj.

Nu vilar vi ute på Mats Persgården som är det gudomligaste jag sett sen Solbacka. Helt underbart ute på landet, det är tyst, lugnt, kvällssoligt och vi har fått ett sött litet rum. Jag har fått bort nästan all lera. Kroppen mår bra och halsen bättre efter stor kopp te.

Blir nog inte svårt alls att sova här!
Imorgon ska vi stämma av lite mer runt funktionäreriet med snälla Gill som driver gården samt med Lotta som hjälper oss med det hus vi fått låna. Sen vill jag heja iväg grabbarna vid starten på Jättelångt imorgon. Jag har bett Peter, Daniel och Jan-Erik om hjälp med att mäta sträckan igen eftersom vi bara lyckats på datorn.
Nu bildkavalkad!

20120608-201542.jpg
Jag kan inte cykla utan Foo Fighters, måste få ordning på hörlurarna…

20120608-201637.jpg
Världens största hjälm?

20120608-201735.jpg
20120608-201753.jpg
20120608-201801.jpg

20120608-201808.jpg
Hade kunnat äta två …

20120608-201846.jpg
Godnatt!

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En mest dag som revisor och tävlingsarrangör


Att anordna ett 50 km långt lopp för första gången i terräng, inte alltid vid bilväg, från A-B där man inte exakt vet hur det ser ut, var det finns vatten, om vår kontaktperson gått under jorden, om det blir kallt, varmt, om de dricker mycket eller lite, om det ska regna eller sola och man vill att allt ska bli bäst för att det är så jäkla häftigt och för en så bra sak-det är en utmaning!

Att den ena av oss är i Göteborg har inte varit något problem alls förrän nu då det såklart är mycket lättare för mig att göra de handgripliga sakerna. Det som inte gör det så lätt är att jag har sjukt mycket på jobbet och vill umgås med min 3-åring så mycket det går. Hämta tidigt på dagis, göra god mat och hjälpa lära sig cykla. KRÄVER att det går även nu.

Idag har jag jagat polisen, inte vice versa som tur var. Fått bra input från Per-Erik som är en av arrangörerna till Jättelångt som går på lördag. De verkar bli ca 100.  Jag har belamrat ett konferensrum på jobbet med det som ska bli goodiebags och annat. Jag har skrivit ut kartor så jag kan kladda på dem imorgon när jag tar mig fram på cykel längs banan. Jag har skrivit ut 40 lappar som ska i brevlådor längs vägen.

Stämt av sjukvårdsupplägget med vår sjukvårdare. Inget får lämnas åt slumpen. Räknat på vatten, räknat på tider. Funderat på logistiken. Fotografering, tidtagning. För funktionärer och vätska ska också transporteras fram och tillbaks längs med banan. Med vatten, med fotograf, med funktionärer, med eventuella (gud förbjude) skadade och brytande.

Gjort fakturaunderlag till de företag som hört av sig och sponsrar. Och så kontaktat SL för att avisera att vi blir ett stort gäng den 16e. Bokat hotellrum och räknat på hur många som kommer åka själva och med bussen.

Börjat fila på tävlingsPM med all info.

Jo och sen har jag jobbat också. Och lämnat på dagis i lugn och ro. Hämtat och lekt och myst och badat och läst saga och det var så mysigt att snosa där i den lilla sängen med alla frågor och funderingar och sjunga ”lille katt” och ligga kvar tills hon somnar men nu kör vi det här rejset. Upp o hoppa och all in tills klockan slår 23. Får tumma lite på ”klockan 10” regeln nu och jo jag vet då blir jag sjuk. Hejåhå.

Sofie är en modig tjej. Visst att hon kör världens hårdaste Ironman men det modigaste är att låna ut hojen sin till mig imorgon. För när jag lämnat lillan till sin mormor så drar vi till starten och så cyklar jag banan som enligt utsago är ”rätt lerig” och Hjälten kör till Grisslehamn och susar och möter mig längs vägen. Jag har inte hojat MTB sen jag bodde på Isle of Man 1998 så det här kan bli hur galet som helst. Watch out ekorrar! Sen har vi massa rek att göra i Grisslehamn och så bjuder fantastiska Mats Persgården oss på en natt eftersom de är med och stöttar Tjejmarathon. Tack Gill! Ni har varit, är och kommer vara ett enormt stöd för oss!

Så nu är det dags att släppa den här världen lite och krypa in i Åsa Larssons senaste bok som aldrig får ta slut.

Sov gott med er!

Sportig utställning på Fotografiska


20120607-084137.jpg

Fotografiska Museet kommer från och med imorgon att hålla en utställning som handlar om det största återkommande idrottsevenemanget i världen – sommar OS.

Starka och som ovan störtsköna bilder med all säkerhet! Jag har sagt i ett år att jag ska gå dit men nu jäklar får det allt bli av!
8 juni -19 augusti visas utställningen.

Body and mind, trail and dirt


20120606-142145.jpg

När jag vaknade imorse var det inte med ett fysiskt jippi som det brukar vara. Det var ett ” du behöver sova. Det här var din enda sovmorgon på tre veckor. Pucko!”

Men jag ville så gärna göra detta! Jag har tänkt så länge att Ursvik Extremen med alla backar två gånger är toppenträning för Axa Fjällmaran.
Men kroppen är sliten. Jag är lite ur synk som jag skrivit innan. Det har blivit galen ökning av höjdmetrar och terräng på sistone och så lite räsersykkel på det. Maj gaad igår på vägen hem, tomma gator…. Det gick fort!
Låren surar! Dessutom började jag hosta imorse. Inget halsont. Bara att köra. Laddade med scones och inom kategorin ” jag testar puckade saker så slipper ni” så kan ni räkna in just det. Magen är i uppror!

Väl i Ursvik blev det dock klart att detta verkligen var en fantastiskt ide! Supertrevliga Hans var där, MaraMackan, MaskinMiranda, snabba Linda och så Eric som jag lovat att jag ska prova NMT i juni.
Vi satte iväg i lugn fart och jag passade på att skippa första dubbelbacken. Redan nu kände jag av mina lår. Andningen helt ok.
Alla andra var grymt starka- Linda fick en jättefin placering på Fjällmaran förra året och de andra vet jag ju är snabba rackare!
Jag mesade på och tog halva backar till baka här och var. Skönt att ändå känna att Extremen i sig i hyfsad fart inte är jobbig!
Tillbaka vid mål konstaterade vi att det blir en halvmara och ca 600-700 höjdmeter. Alla gjorde en grym insats!

20120606-142152.jpg
20120606-142202.jpg
20120606-142207.jpg

Hela vägen hade vi följe med en kille som sprang baklänges och i sidled. Visade sig han tränade för Ö till Ö och var intresserad av träningssällskap. Och det ska ni veta- när vi gör sånt här är alla välkomna!

20120606-142503.jpg
Vita, bruna -alla leriga !
Väl hemma så mådde jag riktigt bra efter lite riktig mat. Men mina lår pratar inte med mig. Vi har enats om att de ställer upp 3 km på Nike Run ikväll och så tänker jag inte på de 5 mil MTB i terräng vi ska göra på fredag.

Nu till jobbet- såna här dagar utan Ebba jobbar jag hellre och kan gå tidigare imorgon för att få mer tid för henne.

Ha en fin dag!

Årets kortaste lopp- Jubileumsmaran


20120606-082346.jpg

Kaxigt? Kanske. Allt är möjligt. Min lilla gofis är snart 3 år. Innan dess tog jag mig igenom (fick gå ca 15 km pga värmeslag- jag hade älskat att springa i lördags!) av Stockholm Marathon 2007 och efter det blev det inte så mycket långt springande men det blev en bebis och problem med symfysen och sen började jag träna lite så smått mot längre distanser men det har inte varit så lätt eftersom jag först var kockänka i 1,5 år och sen separerade. Svårt att få till långpass. Men if there’s a will there’s a way.

Nu 2012 så blir det kanske året då mitt kortaste lopp är ett marathon. Jubileumsmaran! Mest för att det bara går en gång under min livstid och blir ett bra hårt långpass inför Axa Fjällmarathon. Och för att det är hälften så många att trängas med som på Stockholm Marathon.

Men nu laddar jag för Extremen i Ursvik med backarna två gånger. Ren vilja för kroppen är trött. Den här snabbfotade mannen ska tydligen med och jag tänkte att han kan få prata maratonträning medan jag hmm’ar och flåsar och så har vi Hans med som var med på toppturen i Åre som är en solstråle och kan vara på gott humör.

Kolla mina nyttiga scones med flingsalt jag gjorde. Jag bakar aldrig efter recept utan som jag tror det blir gott men jag ska försöka återge hur jag gjorde för det var en snabbfixad morgontreat!

Ha en fin dag!

20120606-082402.jpg

Workallday- en Ansofistikerad tisdag


20120605-205845.jpg

Idag kändes vägbanorna någorlunda torra och Merry ville ut! Så hon fick följa med till jobbet. Längs vägen irriterade jag mig redigt på Chiquitas reklam. Som säger att bara en av 8 bananer får bli en chiquita. Jag har mailat dem och frågat om de kastar de andra sju? Det är ungefär lika galet som att man kastar böjda gurkor. Inte fått svar. Men jag återkommer.

Nåväl. In i deklarationsdimman, som jag kommer ur innan lunch lite snabbt för att rodda med Stefan på Enervit som sponsrar Tjejmarathon- wouldn’t have it any other way! Bokföra lite. Ta emot fina skyltar- ni får bara se en för några är överraskningar för tjejorna. Knattra vidare. God lunch. Stor sallad, som ni ser på bild. Men precis som alla andra bloggare så är vad jag äter och vad jag fotar inte alls samma sak men hann inte fota förpackningen till min ”Grandiosa extra allt”pizza som jag var tvungen att äta också eftersom magen bara duuuh tror du att jag ska jobba hela dagen utan break på färsk vitkål och ägg din dumma fan ge mig transfetter NU.

Tar emot paket igen. Denna gång våra nya coachtröjor. Från Trimtex förstås. Se bild nedan.

Konstaterar roat att det blir fler som tar sig an Ursvik imorgon och att jag kommer bli väldigt trött eftersom mina ben är rätt less och i nästa andetag så säger jag till Jessica att jag kan hjälpa till som extralöpare på Nike Run Club + imorgon kväll innan jag ska plocka upp Ebba. Vill ni testa 3, 5 eller 10 km i olika farter- kom till Drottninggatan utanför (nationaldagsstängda InterSport) vid 17.30 så får ni fin t-shirt, se ut som en löparmob mitt i stan och sen god smoothie efteråt! Kom kom!

Bästa Micke var här idag då de behandlar hos oss var och varannan tisdag och jag fick lite massage och en jävelusiskt hård armbåge i piriformis så änglarna sjöng. Vi pratade om en kurs han gått på Mindset som verkade väldigt intressant. Jag är bokstaven ”i” och färgen gul. Det låter bra.

Jag räknar ned dagarna till Tjejmarathon, kommer på något, skriver ett mail. Skriver en post-it. Tankarna skuttar fram och tillbaks men andningen är i magen och fötterna i backen. Det är alldeles för få timmar och dagar tills Skatteverkets byråanstånd går ut och helt ok lagom få tills Tjejmarathon för nu längtar jag! Det kommer bli bra väder och en fantastiskt dag och jag kommer ha gåshud hela dagen. Det är lite lustigt men precis som det ska vara att den idé jag kläckte i höstas nu snart är sanning. Det är precis så det blir och ett bevis på att med rätt människor och rätt fokus så kan man genomföra sina drömmar. Jag tittar inte i backen utan i horisonten och där finns en massa saker som jag kastar ut krokar efter nu och håvar in under semestern.

Ansöker till en utbildning att bli första-hjälpen sjukvårdare för Röda Korset i höst. Jo för jag vill. För jag har mina mål. Och en vild fantasi och nu är klockan snart nio. Himlen är hög, luften ren efter regnet. Min cykel rullar fort och vägen hem är en torktumlare där all stress och fyrkantighet och regler rinner av och jag kommer sova gott och vakna in i en ny fantastisk fullspäckad dag. Sov gott.

20120605-205206.jpg
20120605-205212.jpg
20120605-205217.jpg