Springa till jobbet


Skohornslöpning? Alla småbarnsföräldrar vet vad det är. När det bara ska gå att få in ett pass.
Jag kom inte ut i måndags. Jo vi kom till Ica Maxi. In med” TV, mjölk, galonvantar” på listan. Ut utan TV med varor för 1500 kr. Olof Röhlander har uppenbarligen aldrig handlat i en mataffär när han säger att ” Det blir alltid som du tänkt”.
Inköpschefen var med. Hon är strikt. ”Det där har vi mamma” säger hon om det mesta.

20120925-151158.jpg

Men igårmorse lånade jag tid av mig själv. Genom att maila hem det jobb jag var tvungen att hinna på kvällen kunde jag lämna datorn på kontoret. Har ombyteskläder, neccesär och lunchlåda på jobbet.
En 300 g jacka från Trimtex som får plats i min Nathan löparrygga.
Lämna dagis. Swosch iväg. Strax under 7 km i 5:30 tempo. Ett ägg och kaffe i magen innan. Hungern river. Underbart.

På kvällen fick jag även till ett lite bonuspass: Löpskolning på S-berg IP medan Tigerfisen lekte hos sin kusin i 20 minuter.

20120926-082139.jpg

Jag har tänkt att det händer så mycket inom träning och träningsupplägg men jag kanske har missat att det kommer nya löpskoleövningar? Jag tänker iallafall jobba fram lite nya varianter på de gamla vanliga.

Fick till ett helt fantastiskt pass med massa roliga bra övningar. Det känns precis på rätt ställen idag. Nu ska jag se till så jag blir filmad och så klura på hur man lär ut dem.

Idag är det en helt späckad dag men jag ska iallafall inte hämta på dagis. Då hinner man precis hur mycket som helst:
Briefa funktionärer för helgen. Göra planeringar för några revisionsuppdrag på en workshop. Och ikväll jobba med att förbereda oss för Folk i Rörelse på Bosön imorgon. Ser ni mitt namn där bland alla fötetagshälsohöjdare? 🙂

Det jag inte hinner med är: fixa nytt körkort. Umgås med Hjälten. Och eh ja allt annat som står skrivet på post-it lapparna. Sen. är mitt mantra idag.

20120926-083134.jpg

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Löpcoach- hur blir man det?


Hej!

Nu är åsiktsmaskinen vaken igen!  Först och främst vill jag tala om att om det undgått någon så är Running Sweden något av det bästa jag vet inom löpning. Jag har jobbat ihop med dem i över 1,5 år nu via jobbet, varit långpasshjälpledare för dem och sett hur flera hundra kollegor utvecklats genom deras coaching och kärlek till löpning. De är kunniga, engagerade, trevliga och härliga att ha att göra med! Jag reflekterar här mer över begreppet ”löpcoach.”

Kursen gav verkligen max av vad man kan få ut på två dagar. Bra upplägg och jag vet att den riktades såväl till de som ville lära sig mer själva som till de som vill lära ut. På så vis så behövde den ge bredd och lite ”ytligare” information om löpcoachingens komponenter.  Skrapa på ytan för att man själv ska kunna gräva vidare så att säga. Inga uttalade krav på förkunskaper.

Nu vet jag också att nästa kurs kommer fokusera mer på att coacha personligen. För mig som varit involverad i arbetet att leda stora spretiga grupper både från sidan rent administrativt och själv så är det personlig coaching som jag vill lära mig mer om. Jag är sådär försiktigt tjejig ibland och tänker ofta att ”men jag kan ju inte” men efter min egen utvärdering så inser jag att jag kan banne mig massor. Jag har ju gett tips om löpning, teknikpeppat, hjälpt, lett, instruerat på olika sätt inom löpning i snart två år nu och svarar på löprelaterade frågor flera gånger i veckan. Jag känner mig helt klart trygg i det  och önskar dygnet hade fler timmar så jag kunde säga ”ja” till de erbjudanden jag får om att coacha.

Jag hävdar ju också, inspirerad av AndreasPT att den största risken är att man tror att man kan så det räcker. Det handlar om att lära sig mer varenda dag. Att ödmjukt säga att ”jag kan inte allt, jag delar det jag kan. Jag återkommer med det jag inte vet- jag kollar upp!” Ja det där har jag skrivit om tidigare!

Running Swedens löpcoacher är duktiga och proffsiga. Det blir man såklart inte på två dagar. Det Running Sweden lyckades fantastiskt med var att väcka mer tankar och funderingar för oss som vill lära ut löpning. Man behöver verkligen gå steg två för att få ett djupare grepp. Jag tänker också att om man ska titulera sig ”Löpoach” så måste man vara förberedd på att få frågor om träningsupplägg och det kan man inte ha baserat på just den här kursen utan det får man isåfall ha vetat innan. Skulle vilja kalla kursen ”Löpcoach Grupp”. Det finns ett stort behov av ”hjälpcoacher” runtom löpgrupper i Sverige, gissar jag, och det tror jag den här kursen ger väldigt bra kunskaper för.

Men löpcoach kan man bli det på två dagar?  Jag kanske är petig- men tycker det är viktigt i den här debatten som varit om urholkningen av titeln PT och vad den står för att nu inte också begreppet ”Löpcoach” urholkas. Vi var nästan 70 stycken som alltså erhåller ett diplom där det står att vi är löpcoacher från helgen. Båda kurserna var fulla, skulle säkert kunna vara det var och varannan helg. Ponera hur många löpcoacher det blir då på ett år. Många! Jättekul! Men vad innebär det?

Min personliga reflektion om helgen är att jag insåg mer än något annat att jag är otroligt intresserad av löpteknik och hur man lär ut den med tanke på att vi är så olika på att lära in. Vi värderar ord och instruktioner olika och ”fram med höften” betyder olika saker för olika personer.

Alla har en egen löpstil, den ska få vara kvar. Men många som har problem med knän, rygg och benhinnor till exempel skulle må väldigt bra av ett helhetstänk runt teknik och löpstyrka. Jag är ju ett levande bevis själv. Så där har jag mitt fokus för vägen framåt. Samtidigt springer jag ju enbart för glädjens och utmaningens skull. Mot mål- javisst men med pespektivet att löpningen inte är på liv och död. Med fokus på bra energi in och tillräcklig vila. Insikten att man måste vikta passen så man får det viktigaste passet gjort om det kör ihop sig (läs när). Jag brinner för terräng och tycker det skulle vara roligt att hjälpa folk våga sig utanför asfalten mer och upptäcka skog och fjäll mer där löpning sker på lite andra villkor, med annan teknik.

Att förmedla kunskap, inspirera att utmana sig själv och njuta av natur och sällskap eller egentid utan att skada sig- det vill jag göra. Det har jag den fantastiska äran att ha fått gjort redan och utmaningen att ha tid till att göra mer.

Jag kan verkligen rekommendera kursen om du vill lära dig grunderna i att träna folk i grupp eller vill lära dig mer om löpcoaching i grupp. Jag kommer defintivt gå steg 2 och fanns det en kurs som gick på djupet med löpteknik, biomekanik i löpning, programmering och periodisering så skulle jag hoppa på den också. Under tiden så läser jag och testar på mig själv. Och ni hänger ju med här på bloggen eller hur?

Skulle vara intressant att höra era erfarenheter från löpcoacher. Vad är bra? Vad är katastrof? Vad saknas?

Tack för input. Kom ihåg- angrip åsikterna, inte personen. Så kommer vi som skriver våga hantera intressanta ämnen och vi kan diskutera tillsammans! 🙂


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så mycket springer jag faktiskt inte


Jag vet inte hur ofta jag får höra ”springer du varje dag?” ” Du springer väl flera mil varje gång va?”. ” Du som springer så mycket.”

Det är dags att reda ut begreppen.

Ja- jag kallar mig ultralöpare. Nej- jag springer inte varje dag, jag springer inte mycket. Jag springer så mycket jag tycker hinner. Vilket ALLTID är mindre än vad jag egentligen vill.

Min dröm är ett längre pass i veckan (var fjärde vecka galenlångt, de andra med fartökningar), ett intervallpass, ett fartlek i terräng och ett med backar med löpteknik invävt i passet. Några pass yoga. Ett pass styrka gärna kombinerat med boxning. Ett pass simning varannan vecka och lite exta övningar för att hjälpa min bål. Jag prioriterar träningen högt, är väldigt kreativ med tiden och trollar med timmarna men ändå får jag oftast inte till det jag vill.

Delarna jag vill få in i min träning är: Uthållighet. Styrka (där det behövs, inte biceps direkt). Smidighet/rörlighet. Snabbhet. Teknik.  Det är det jag försöker få in varje vecka. Går sådär och jag har slutat ge mig själv dåligt samvete. Det är få kvällar jag lägger mig och känner att jag prioriterat fel under dagen och borde ha hunnit träna om jag inte gjorde det. Jag tänker att ”sen” hinner jag. Och jag brukar hinna ”sen”. I perioder. Det är inte en sån period nu.

Just nu sitter jag med ett sånt fruktansvärt vidrigt krypigt abstinens i kroppen så ni anar inte.

Förrförra veckan hann jag som bekant nästan inte springa alls för jag var på kurs. När man äter varmrätt klockan 21.30 på torsdagen är det svårt att få till ett pass efteråt. Jag gick upp i ottan varje morgon för att hinna några kilometer. Lördagen innan snodde jag en hel dag till att springa- förvisso men hur ofta händer det?

Förra veckan hann jag med 5 stycken tusingar från jobbet till ett föräldramöte och fick äta middag under mötet. Jag var hjälptränare på jobbet och fick till en jogg. Sen sprang vi på den praktiska delen av löpcoachkursen men det jag pratar om gällande min träning är just det- min träning. När jag springer enligt mitt upplägg. Helt ok att jag inte hann det i helgen alltså eftersom det var kurs.

Men 3 löppass och lite styrka- total distans ca 26 km. Det är inte mycket såsom jag tror de flesta menar med mycket. Det är a 60% av den distans jag planerat in egentligen den veckan. Så jag vill inte höra taget ur luften att jag springer mycket. Tack.

Den här veckan rusar jag mellan jobb och dagis måndag tisdag. Jobb hela onsdagen men barnfri ons till torsdag kväll. Någonstans där alltså skulle det gå kanske. Har en löpdejt inplanerad torsdag morgon. Fredag – körd. Lördag springer jag 15 km på Lidingö mellan roddandet. Söndag- jobb.

Men jag ger mig inte. Aldrig. Löpningen är mitt elixir. Mitt knark. Min dunderhonung. Mitt supersyre, mitt nirvana och min jord och himmel på samma gång.

Jag har en plan och funkar den så är jag mitt flygande jag ikväll en liten stund iallafall. 

I övrigt går den här veckan väldigt bra hittills: 7 stycken post-it. En för varje dag. Solen skiner. Lillan är glad. Det blir pankis till middag. Rock on.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bolinderoktetten, söndagsmelankolin och mysteriet med livet


Årets i särklass mest random bloggtitel.

Idag lade jag ifrån mig kalendern. Tog Lillan, skruttbilen och åkte först hem till en vän jag inte träffat på länge. På för länge. Våra barn lekte och vi fikade. Och var ikapp. Garvade och kramades.

Sen for vi vidare tillbaks i tiden. Till Görvälns Slott där det var ”Skördefest”. Området nära Mälaren ligger mig så varmt om hjärtat. Här har jag cyklat, sprungit, gråtit över pojkvänner en skolkdag på gymnasiet, varit 4H-ledare. Det är en tidsresa och den satt så bra idag så. Som mössan mot den lite kalla höstvinden som blåste. Kolonilotten visade upp sina produkter och sålde honung och åkerbärssylt.

Och här träffar jag varje gång det är någon ”happening” på min gamla pianolärare. Han ser i mina ögon likadan ut som då för 20 år sen då jag fuskade med noterna och spelade på gehör. Samma glada man med ett hjärta som slår för musik.  Ett kunnande som är helt oslagbart. Ett engagemang jag blir avis på. Idag spelade han med orkestern ”Bolinderoktetetten”, en blåsorkester som är sprungen ur en gammal orkester som fanns på Bolinder som är ett gammalt industriområde i Järfälla. De spelade i blåsten medan folk hade att välja på piroger i ett stånd och vårrullar från en thaivagn (vad nu det hade att göra med skördefest). Det var en liten publik vars mest engagerade åskådare bestod av min Trollunge som klättrade på senen och dansade lite.  Och jag fast jag applåderade mest. Och några till. Men det gjorde lite ont i hjärtat att de satt där med kalla fingrar och spelade i blåsten.

Det är såna här saker jag kan fastna i när jag har lite för mycket. Jag blir lite rörd. Vill ta tag i något som är beständigt. Som inte snurrar fortare och fortare. De spelade så fint. De förtjänade en stor publik tyckte jag. Det var liksom att kliva ur min galna karusell att stå där och lyssna på Bolinderorkestern medan löven virvlade.

Min pappa och en av mina kompisar ligger begravna i minneslunden i samma område. Som också gör att platsen är så viktig. Jag tog med Lillan till graven för att sätta dit en sak. Gick mellan graven för hon som bara fick 10 år till han som fick 56. Solen sken, Lillan frågade. Känslorna vällde över på alla kanter. Vem är flickan med en blomma på sin gravsten? Hur förklarar man en minneslund?  Varför blev mamma ledsen? Sorg är kärlek som inte har någonstans att ta vägen och jag omdirigerar min sorg till en maskin av kärlek till min dotter och till livet men livsmysteriet då? De frågorna ? Vad gör vi med dem?

Graven är en plats dit man kan gå och visa de som är i himlen att man gillar dem. Så löste vi den frågan men tusen återstår.

Jag går in i årets galnaste vecka. I shit you not. Den är helt galen. Underbar. Jag börjar med att lägga mig i tid. Ta en sak i taget. Äta bra. Och jag filmade ett av styckena som Bolinderoktetten spelade så närhelst det snurrar för snabbt så kan jag låsa in mig på en toalett och förflytta mig tillbaka i tiden. Till tonerna av Fritiof Anderssons Paradmarsch spelad av en blåsorkester med frusna fingrar ute vid Mälaren.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inspirationskälla


Jag drivs av att jag vill göra gott för andra. Då ingår att ta hand om sig själv så man orkar ge.

Igår började jag och Madde planera Tjejmarathon 2013. Vi har lärt oss massor!
Nu handlar det om att inspirera ännu fler tjejer och killar. Att samla in ännu mer pengar till ändamål där det faktiskt gör skillnad.

Jag har en inspirationskälla som jag tänker på när jag har det motigt. Aung San Suu Kyi. Senast igår läste jag den här artikeln hos BBC som handlar om att hon självklart reflekterar över de val hon gjort.

Hon är en av mina största idoler. Förebilder vad gäller mod.

Idag ska jag ha en väldigt lugn dag innan årets galnaste vecka alla kategorier drar igång!

Ha en fin dag ni med!

20120923-092854.jpg
20120923-093046.jpg


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dag 2- Löpcoachutbildning och maxpulstest


20120922-170941.jpg

Lisa, Rubin och Sirpa

Den där bussen jag satt på! Den gick ingenstans! Fick hoppa av och springa sista tre kilometrarna till Planet Fitness där utbildningen hölls idag.

Under den praktiska delen fick vi gå igenom löpteknik utomhus. Det är verkligen en sak att genomföra själv och en annan att lära ut.
Personligen är jag väldigt trygg i instruktörsrollen, men så har jag lett pass till och från i 13 (!!) år nu. Det jag vill bli säker och bättre på är hur man kommunicerar med en spretig grupp angående typ intervallträning. Bra positionering under tex stegringslopp, flytlopp etc.
Få mer kunskap om hur man planerar ett årsuplägg etc men det var inte steg 1 fokus på utan kommer i nivå två.

Vi hade en jättebra session med Rubin där vi fick gå igenom ett helt pass med alla dess delar och viktiga coachingpunkter.
Sen gick vi igenom löpskolning och löpstyrka men mer fokus på att göra själv kanske än pedagogisk utlärning.

Sen var det dags för maxpulstest. Av de 30 härliga människor som gick kursen så var vi 10 som ville testa på. Vi joggade ut till Hagaparken där efterdyningarna av Topploppet syntes. Några stegringslopp och sen satte vi av längs en ca 300 meter lång backe.

Jag har väldigt låg puls- sk bradycardi. Min vilopuls är ca 36 slag och sitter jag ned under en dag på jobbet ligger pulsen runt 50-60 slag.
Det är en lång väg upp till 180-190 slag när man står vid starten med en puls på 80 efter uppvärmning.
På första rundan landade jag på 171 i slag och det brände överallt av syra.
Andra varvet kom jag upp i 176. Nu var jag heeeeelt slut. De som inte körde testet peppade längs sidan- helt fantastiskt!
Tredje vändan vek sig nästan benen och jag kom bara upp i 173.
Så klar! Men vilken känsla! Jag kan gå på max. Det är en stark mäktig känsla. Helt utan "flimmer" som jag fick förut. Bara kraft som sprutar ur kroppen och helt rimligt tar slut.

Sen jogg tillbaka och så gick vi igenom rörlighet med bästa Sirpa.
En toppendag och definitivt värdefull men hade jag inte instruerat tidigare och sprungit själv, läst och testat såpass mycket som jag har så behövs det definitivt mycket mycket mer för att hantera den varierande utmaning som det är att leda löpklasser.
Running Sweden har en helt fantastisk syn på löpning och förmedlar kunskap väl. Jag kan verkligen både rekommendera att träna med dem och om du vill ta det ett steg vidare- gå kursen. Den passar ypperligt för dig som "bara" vill utvecklas själv.
Det är upp till deltagarna på kursen att vara ödmjuka inför att det bygger på ett konstant lärande, nyfikenhet och ödmjukhet att bli en bra coach.

Själv jobbar jag med mina initialer: ASF. Alltid Ständig Förbättring.
Jag har fått lite mer kött på benen men mer än något ger ett lärande en större yta och respekt för det man inte behärskar.
Jag delar gärna min glädje, entusiasm och det kunnande jag har. Och fortsätter lära mig.

Nu ni! Nu ska jag och Maddebus prata Tjejmarathon 2013. Get ready killar och tjejer för 2013 års GODaste lopp!

20120922-170947.jpg
Efter maxpulstestet


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in