Styrka med hemmagjord TRX #sommarträning

… är att sitta här och pyssla i solnedgången. Idag har jag jobbat med Tjejmararathons ekonomi och sammanställt kostnader och insamlingen.
Men imorgon ska jag läsa en bok istället när jag sitter här. Kanske sitter Hjälten i den andra stolen då. Han är lite bättre på att sitta still med en bok än jag.
Tur att jag har sju veckors semester att öva då!
Tryggt bakom Kilsbergen, omgiven av rullande Värmländsk landsbygd med Stockholm långt bort och naturen nära.
Det mest fantastiska är ofta det enklaste.

Nej det blev inga 30 km idag. Det blev knappt något alls om jag lyssnat på kroppen. Jag som brukar lägga mig vid 22.00 har börjat skjuta på självnattandet och igår somnade jag gott och väl efter midnatt. Det var en dokumentär om ett av mina absoluta favoritband- Pearl Jam. Så legitimt. Den sockerchock jag hade som gjorde att jag vaknade med en svullen känsla var också legitim. Det var en riktigt mysig tjejmiddag igår med bokbyteri och goda tacos.

Jag hade räknat med moln och 16 grader. Men solen gassade. Och jag är så dålig på att springa i värme. Så dålig. Jag styrde mina sega ben och mitt sockerpuffiga anlete mot Ulriksdal och vidare mot Sollentuna. Lyssnade på John Guidettis sommarprat. Han är tuff, modig och kan nog inte stava till Jante. Härlig lyssning!

Tanke var alltså 10 x 3 km med lite gång emellan. Sikta på 5:40 fart. Men jag orkade inte tänka. Orkade inte. Jag orkade bara springa i det tempo som benen hade lust med just då. Och när jag tittar på passet på min fantastiska Garmin 310 så spretar kilometerntiderna rejält: Från 5:22-6:30. Resultatet blev till slut 20 överjobbiga kilometer i 5:50 fart. Fy fabian så trött jag var.

Lillan har sovit hos mormor och jag tvättar och packar ihop lägenheten och snart åker vi till Värmland. Det ska bli helt fantastiskt. Syster och pojkvän kommer imorgon – och hjälten! Som tar med Räcern. Och han är en perfekt farthållare så jag har planer på att klippa de där 30 km + passet på tisdag kväll. Efter bad, efter värmetoppen på dagen.

Blir det över 20 grader på Jubileumsmaran så kommer jag jogga. Huvudet kokar fortfarande. Och jag har inte ens premiärbadat i år! Det är skam! Men imorgon så!

Ha en fin söndag

När Lillans pappa kom för att hänga med henne passade jag på att testa min räcer ordentligt. Jag har alltså införskaffat en helt fantastisk Merida Road Lite 904.
Men knappt cyklat på den. Cyklat fler mil på andras mtb’s än på den.
Nåväl. Tanken var att reka Jubileumsmarathonbanan. Jag tittade nämligen på informationen i startbeviset och altitudprofilen indikerade att loppet måste gå någon annanstans än platta Fjollträsk, någon backig stans. Det stod också skrivet att loppet var kuperat och jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och kolla vad det här handlade om. Asfalt är vidrigt. Kuperad asfalt är överdjävligt.
Jag hittade först inte de här blöjbyxorna så tänkte sätta sadelskydd på och ta vanliga shorts men fann på dem som tur var. Har inga flaskhållare och jag skulle nog ramla av om jag böjde mig ned under ramen så stannar och dricker ur flaska jag har i ryggsäcken. Lila GoCoco sockar till det och cykelmodepolisen hade haft att göra om de varit ute på samma sträcka.
Det var de inte, såg ingen annan cyklist.

Jag trampade iväg mot Sollentuna via Bergshamra och det är sjukt vad det går fort när man väl hittar en bra asfalterad sträcka att ösa på.
Sen låg jag nästan på rull i en mil tyckte jag. Nedför nedför nedför.. Jubileumsmaran går ut till Norrviken och tillbaka samma sträcka. När jag vände ute i ett bostadsområde med fina hus till skillnad från de arkitekturella vanskapelser jag sett längs vägen så var det föga förvånande uppför uppför uppför tillbaka.
Hej och hå.
Växlarna hackar så dagens andra utmaning bestod i att besöka min kombattant på cykelaffären. De som följt bloggen vet att min okunskap vad gäller cykling, men övertygelse om att jag vet vad jag ska ha har lett till intressanta möten bland cyklarna.
Idag gick det först jättebra när han fick syn på min fina cykel. Men sekunden senare såg han mina strumpor. ”Vad har du på dig?”
Jag fick dock fantastisk hjälp med att dra åt växlarna, pumpa och sätta dit en flaskhållare. Om man bara orkar trampa runt med några gram mer än den lättaste varianten kan man få en för 50 kr ca.
Noterar att jag blir väldigt hungrig av att cykla. Och inte bränner det så mycket kalorier heller så det är tur att jag inte kommer bli cyklist på heltid. Då skulle både jag och cykel rulla fram.

Men angående den här förbaskade maran jag anmält mig till då så kommer det ju bli helt galet med 21 km nästan nedför och sen 21 uppför. Lite lätt överdrivet.
Tanken var att imorgon åka till Värmland och sen springa 10 x 3 km därute och vara snäll mot benen på grusväg.
Nu tror jag att jag måste ut dit igen till Sollentuna och använda de där backarna för att se hur det känns. Backar i fjällen är ju roligt. Man kommer upp, får se fina vyer. Här: man trampar upp och ser.. Ett runt vattentorn och massa betong? Inte värt surmjölken i låren if you ask me.
Men jag tänder på utmaningar.

Just nu sitter jag på en stentrappa i ett dött Spånga Torg och har det gött med en kaffe och kanelbulle. Det känns helt wild & crazy. Jag ska på middag hos min bästis och ”gamla gänget” och fick en timme över. Det här är ett gäng som inte bryr sig det minsta om löpning eller Tjejmaran eller sånt galenskap. Det är rätt befriande, det är ingen ide att ens försöka förklara. Helt ok.
En egen kväll. Helt egen. Ett eget liv. Ett helt eget. Man får tar det bästa för det landar skit i det ändå. ”Sin egen lyckas smed”. Det uttrycket har snurrat i mitt huvud denna vecka för jag har vissa i min omgivning som lever med uppfattningen att livet händer dem.
Livet händer. Men vi styr hurdet händer. Jag väljer in det goda när jag kan. Jag äter det godaste ur kanelbullen först.

Mia Skäringer skriver i sin bok ” Avig Maria” om att få barn att ”jag pallar inte att älska så här mycket”. Japp. Typ så. Typ så är det att få barn.

Jag tycker jag har fötterna på jorden, en stark tornedalsk ådra som inte hålls med känslor, inte fysisk kontakt och tårar? Nej sluta sjåpa dig nu. Men allt det där kan en liten tjej på strax under metern lång rasera med en blick.

Idag fyller mitt allt, om jag måste välja, 3 år. Tre magiska år och nej tiden går inte så fort. Den går som den går. Det är när vi är frånvarande från nuet vi missar hur de växer, blir större. Tar för sig. Tar plats. Ser. Hör. Frågar.

Jag känner att jag varit där. Jag har inte missat något. Hon är tre år nu och jag minns så mycket av hur två streck på fyra ( ja jag trodde inte riktigt det var sant) graviditetsstest blev den här fantastiska lilla tjejen.

Jag blir lite stolligt lycklig när jag tänker på att jag ska vara där tills hon är typ 70 år och jag är 100. Jag kan. precis som jag tror de flesta, speciellt mammor, kan vittna om inte låta bli att ha tvångstankar över att något skulle hända henne. Alla andra barn som far illa som jag hör om- de blir mina då, de blir hon och den smärtan i hjärtat- den fanns inte innan. Finns inte i någon annan dimension.

Jag tänker när jag gör sånt som inte ingår i mammanormen, när jag lämnar bort henne till någon i familjen för att jaga endorfiner att hon kommer inte att göra som jag säger. Hon kommer att göra som jag gör. Så jag fortsätter göra det som jag vill berätta om sen för att fylla hennes minneshus när hon är större. Mamma och du bodde i en liten lägenhet och hade en skruttig men säker bil för jag vägrade jobba heltid- jag ville ha mer tid och inte jobba för att betala för ett flådigt boende och aldrig hinna träffa dig.

Tack lilla du för att du kom till mitt liv. För att du blev som ett nav och ett ankare i mitt friflyt. För att du alltid visar vad som är viktigast. För att jag får lära mig så mycket. Får svara på ”varför” flera gånger varje dag och faktiskt fundera på varför vissa saker är på ett visst sätt och ibland revidera. Tack tack tack min lilla tigerfis fast jag inte får säga det, du är ju en stor prinsessatiger.

;

Jag älskar mina Havaianas. För mig är de surfiga dagar i Australien. Nu är de även sommar. Jag går helst barfota men det ligger så mycket glas överallt så det här blir en gyllene medelväg.
Det viktigaste med flip-flops är att inte gå och knipa med tårna utan det ska vara som att gå barfota.

Idag bär det av till Skansen för det är min födelsedagspresent till Tigerfisen. Hon fyller 3 imorgon. Och imorgon ska jag rasta min cykel- bannemig!
För tre år sen var det såhär varmt och soligt och jag gick och gruvade mig över att behöva gå runt med den där stora magen i två veckor övertid. Men för exakt 3 år sen på kvällen började äventyret, som tog 24 timmar nästan exakt och resulterade i den här underbara ungen.
Ha en fin dag!