The return of Lactic Acid session #Hammarbybacken

Torsdagar har historiskt varit när saker och ting inte går så bra. Det brukar vara veckans sämsta dag alla kategorier. En djupare analys skulle säkert visa att jag bränner krutet i tre dagar och behöver pusta ut, för att sen vara på max fredag till söndag igen.

Inte vet jag. Vet bara att min plånbok är borta och tur är väl det att jag bara har en lite börs med ett snart utgånget körkort, ett bankkort och ett icakort. Dock ett fulladdat SL kort men det får jag väl cykla och springa igen då.

Jag vaknade med liiiite känning i halsen. Kan vara torr luft. Har varit seg hela dagen och haft oflyt på jobbet. Den sten jag satte fart på i våras har börjat rulla och nu är den jätteläskig inser jag. Hjälp.

Jag har sett i andra bloggar att man skriver ”3 saker du inte visste om mig” så jag tänkte i min oinspirerande anda berätta tre saker om mig du nog inte visste. Och likt Sofy så undrar jag vad ni vill läsa mer om? Har lovat att skriva om Hjälten- check på den eller hur? Mer om träning kommer ju regelbundet…men shoot!

Tre saker du inte visste om mig

1) Jag drömmer om att bli en djuphavsdykare. Ni vet de som lägger oljeledningar i Nordsjön. På riktigt!

2) Om jag inte hade fått Lillan hade jag till 99% bott i Australien. Jag hade ett erbjudande när jag pluggade där om att plugga och jobba med ett projekt där man arbetade med att promota valturism snarare än valfångst i Tonga. Jag hade bott strax utanför Byron Bay, uppe bland kullarna, haft en liten bil med blommor på, gått barfota och surfat så fort jag var ledig. Och jobbat hårt.

3) Jag älskar att sjunga och spela gitarr och piano. Mycket hellre än bra men jag har skrivit flera låtar och ibland drömmer jag att jag är en sing-songwriter som får sitta på en liten scen och spela mina låtar och prata om vad jag vill däremellan.

När man är låg på energi så ska man tanka av fina människor. Vilken rackarns tur att det är flera såna jag ska träffa alldeles snart!

I år så genomförde jag en dröm jag haft. Jag och Madde arrangerade med hjälp av ett gäng fantastiska funktionärer, eldsjälar världens första ultra för tjejer (kanske sista för bara tjejer?) och välgörenhet. Vi lyckades med en massa saker men främst tre:

1) Röra om i grytan och få uppmärksamhet till att alla tjejlopp är kortare och/eller gulliga och saknar tävlingsaspekt och jävlarananna. Ja lyssna mer här så förstår ni.

2) Tjejerna som sprang och vi lyckades samla in 104 000 kronor till det kända Panzisjukhuset i Kongo. Behovet är enormt till projektet som syftar till att hjälpa kvinnor ute i svårtillgängliga byar att få adekvat vård på sjukhuset och våra pengar kommer att göra stor skillnad.

3) Flera av tjejerna har utmanat sig själva, tränat gediget, lärt känna varann och fått uppleva vad det är att hämta styrka inifrån och från varandra. Alla 39 som startade gick i mål. Magi!

Alla pengar är nu insamlade. Alla kostnader är betalda och jag nyper mig själv när mail från självaste Dr Mukwege dimper ned och med ödmjuk ton tackar oss på förhand och lovar återrapportering om hur medlen används.
Det vi gjort är så stort att det inte riktigt sjunkit in förrän nu. Det är så mäktigt! Det här gjorde verkligen skillnad på riktigt. Det var inget egotrippande stylat trendevent där folk klappar varandra på axeln. Det här var ett sjuhelsikkes jäkla slit där jag ibland bara inte fattade hur jag skulle orka. Där alla vi kontaktade ställde upp (nästan förutom en person som lovade något de inte höll). Där vi blev kontaktade för att folk ville hjälpa till. Där vi hjälptes åt och alla från de som sprang till han som såg till att vattenkranen var på vid starten såg till att det blev en succé.

Det växte från att vara en ide till en hel rörelse. Till att skapa debatt, till att förena och till det viktigaste- att faktiskt samla ihop så mycket pengar att det gör skillnad för ett stort antal människor som verkligen behöver det.

Ibland blir livet tomt. Ibland har man söndagsångest. Jag har av någon anledning ca 100 kanaler på tv’n just nu och jag har klickat runt lite för att se vad som sänds. Jag har hört om serier som ”the Wire” och ”scrubs” och sånt där men det är mest en massa skit! Det är program om bröstinplantat, Robinson, unga mammor, mammor som ska dejta, Paradise Hotel eller vad det heter och allt det handlar om är en yta så tunn att den brister bara man tittar på den. Och jag blir så ledsen. Och jag fattar att gapet mellan västvärlden och den fattiga världen bara ökar för om vi gräver ned oss i artificiellt skapade draman och fascineras över Lotta 40 års dejtingliv snarare än att engagera oss i vår omvärld- ja hur sjutton ska det då gå? Det är ju vi som är så rika och har det så bra som kan göra skillnad. De som är fattiga, de kämpar för att få mat på bordet. Eller mat i handen.

Jag fastnar också i det, hur ska jag träna? Hur ska jag äta? Vad ska jag satsa på? Triathlon eller ultra?  ”Oh jag måste fokusera mer på min yoga och vill gärna säga att jag mediterar fast det är roligare att kolla Twitter” och ”oh vore det inte fantastiskt att åka iväg på en mindfullnesskurs för flera tusen istället för att bara vara här och nu i vardagen” och ”ååh det är så hemskt i november man vill bara dra till Kho Tai Pang Pai Tjo Flai och bara dricka cocosvatten och sätta på sjukt feta skygglappar för vad som i övrigt pågår i Thailand och dess grannländer”.

Och visst ska jag kunna göra det också. Ta hand om mitt ego och ta en semester. Men ingenting. Ingenting ger mig en sån otrolig glädje och lycka som att hjälpa andra. Inte varje minut. Men att väva in ett välgörande, altruistiskt projekt eller engagemang i sin vardag. Det tror jag, är jag övertygad om kommer att värma dig i höstmörkret, under vintern och under våren. Det tycker jag är allas vår plikt. Alla vi som har tid att fundera på om vi ska äta LCHF eller Paleo och betala pengar för att vara där vi är.

Tjejmarathon var bara början. Tjejmarathon fortsätter men jag har andra ideer. Så vilka är på?

Har precis läst det här inlägget där Kalle Zackari Wahlström gör sitt för att spä på hetlevrade diskussioner i ämnet ”kost”.

Jag undrar ibland om jag missat något. Jag har för de första aldrig fattat hur vad som ligger på din tallrik påverkar vad jag stoppar i min mage. Jag tycker också att jag är rätt smart och upplyst men ibland känner jag att jag nästan är lite ignorant som inte lyckats ge min kosthållning en benämning. Det är inte paleo, inte LCHF, inte GI.
Jag är så upptagen med att, när det är dags att äta eller handla, försöka få i mig och i Lillan mat att jag inte hinner hålla mig till någon speciell kost. Även om jag gjorde det så skulle jag nog hellre berätta om hur bra det är, snarare än hur dåligt något annat är.

Och jag tänker såhär: Vi är gamla jägare. Vi hade ont om mat där i grottorna. De som överlevde var de som hade kroppar som kunde ta till sig nästan allt vi petade i oss. Fett. Protein. Kolhydrater. Vi behövde allt och blev det för mycket av något så skickade kroppen signaler om det så vi blev tvingade att eftersträva balans. Kanske inte på dagsbasis men över tid.
Vi är programmerade att gilla energirik söt mat för den var det ont om.
Nu är mat i överflöd. Fetman ökar.Trots det svälter en miljard i världen. I Sverige slänger vi miljoner ton bra mat varje år.
Jag mår illa.
Alla har inte råd med ekologiskt kött. Alla har inte råd att äta dyr ekologisk Paleo. Men de flesta har råd med bra mat som vi kan äta upp och inte slänga bort. Göra matlåda på. Alla i vårt land har råd med mat.
Emedan människor varje dag svälter ihjäl runtom i världen så äcklas jag över att man ägnar eoner av tid på att både smutskasta och förkasta mat som för andra skulle kunna vara nyckeln till överlevnad.
Jag tycker det smakar värre än pölsa.

Jag försöker hålla den här bloggen personlig men inte privat. Idag kommer jag dock trampa lite i gränslandet till privat och när jag gör det så vill jag att det ska vara med ett högre syfte.

Jag har en underbar, modig, generös, glad, ödmjuk och helt fantastisk pojkvän. Han jag kallar ”hjälten”. Så fantastisk är han att jag kapitulerade totalt. För jag skulle ju aldrig mer släppa in någon man i hjärtat. Aldrig mer. Men det gick inte att stå emot.

För 1 år och en dag sen ringde hans mobil. Han satt just då och snörade mina löparskor med snabbsnörning för jag skulle tävla Stockholm Triathlon dagen efter.
Det var från Huddinge sjukhus. Det fanns en lever där till honom. En lever som kunde rädda hans liv. Han har en aggresiv form av Crohns sjukdom som leder till cancer i galla och lever och några månader tidigare hade man konstaterat att en transplantation av lever och att ta bort gallan var enda räddningen.
Han hade bara varit på väntelista i ca en månad och beräknade väntetiden var över ett år. Så att det hela var en chock är en underdrift.
Vi hade ca en timme på oss att ta oss genom stan till sjukhuset. Han hade några få timmar på sig att förbereda sig på en operation som är otroligt avancerad och som gör att hela livet vänds upp o ned och aldrig aldrig mer blir sig likt.

Idag är det alltså precis ett år sen. När jag såg honom där på sjukhuset första gången efter transplantationen, med tusen slangar överallt, ett sår över hela magen med stora läskiga ”häftklamrar” som höll ihop det hela. Då, kunde jag helt ärligt inte ens drömma om att han bara några månader senare skulle vara på väg mot nya mål med ett driv, mod, en livsglädje och en styrka som får mig att skämmas när jag tycker något i vardagen är jobbig.
Min hjältes liv skulle kunna handla om eviga sjukhusbesök. Ständiga blodprover, väntan på svar. Öka dosen? Minska dosen? Komma ihåg en massa tabletter exakt samma tid varje dag. Att tampas med trötthet som vi andra inte förstår. Smärta i det enorma ärret. Bieffekter från medicinerna. Oron för framtiden eftersom transplantationer är relativt nya och de som levt längst har klarat sig i 30 år.
Man tror kanske att kroppen accepterar det nya organet till slut. Men så är det inte. Man medicinerar ned immunförsvaret för att det inte ska lyckas stöta bort organet, levern i det här fallet.
Men hans liv, vårt liv, handlar inte så mycket om allt detta. Det handlar om att fånga dagen. Leva i nuet för det är det enda vi vet om. Om du träffar honom så ser du en otroligt varm och stark, generös och fin kille som just cyklat Halvvasan, när det gått bara 8,5 månader sprang Kungsholmen runt 10 km på en fin tid. Som inte ser hinder utan alla möjligheter och finns de inte så skapar han dem. Ibland tror jag hans knasiga humor är räddningen. Hans första statusuppdatering på FB efter transplantationen var ”Lever… Hehe”.

Det finns en löpsedelstory i hela den här historien men för honom är det väldigt viktigt att det budskap och mening som han vill förmedla är det som går igenom. Det budskapet handlar om att vi alla kan rädda någons liv när vi själva inte lever längre. Att om du kan tänka dig att ta emot, så måste du kunna ge. Att göra sin ställning känd så läkare kan agera snabbt ( för tiden är ett stort hot vid transplantationer!). Det tar inte lång stund att registrera sig och du behöver inte ”ge allt”.
Läs mer här och var en hjälte idag.

Artikel i jobbets tidning.

Ingenting är omöjligt längre. Nej så säger han och så lever han. Och anledningen till att jag skiter i Kalmar nästa år är eftersom Hjälten kommer att tävla i World Transplant Games i Durban, Sydafrika nästa sommar. Hans valda gren är 5000 meter och siktet är högt. Världsrekordet för transplanterade ligger på ca 16 minuter tror jag.
En helt ny värld har öppnat sig. Efter transplantationen har han fått kontakt med andra unga och en tjej som har 5 nya organ tävlar i 5 grenar- ett för varje organ. Allt genomförs med yttersta respekt för de som organen kommer ifrån. Jag är så glad att jag får vara med på ett hörn och följa med till Durban. Varje gång jag tänker på de utmaningar som dessa atleter, min egen hjälte inkluderat, står för så får jag en hälsosam tankeställare och distans till både kost och träning. Hur lätt det är
att egoistiskt gräva ned sig i petitesser.

Niklas, jag älskar dig och är så stolt över ditt första år som transplanterad. Du är en förebild och jag är så imponerad av att du även tar dig tid att vara ett stöd för andra. Ser fram emot att följa resan mot WTG 2013 och fortsätta dela livet med idag i fokus.

Det blir ingen Ironman nästa år. Det beror på en massa saker men lova att ni läser bloggen imorgon för det är en speciell dag och hör ihop med varför jag väljer att mest springa nästa år. Det blir några triathlon och en eller två halv IronMan men det blir ingen galen satsning på Kalmar utan jag är en av de som lyckades få en plats till Axa Fjällmarathon 2013 som 800 platser till trots sålde slut på ca 1 timme. Hypat? Japp och det är säkert ett stort antal biljetter som kommer byta ägare under året för det där loppet är av både geografiska och stigmetermässiga anledningar inget man bara kliver in och gör.

Jag kommer ändå att vara där uppe då och är grymt revanschsugen. Nu har jag lite ideer på att arrangera någon sorts ”löparvecka” i Ottsjö veckan innan eftersom så många av mina fina vänner ska springa också!

Ja så det känns helt ok. Och när jag tänker på vad jag kommer få vara med om istället så är valet självklart. Läs imorgon!

Idag var det dags att sätta igång med strukturerad träning igen. Mycket hårklämmor, mycket bra musik och Garmin på armen. Jag tänkte att det bästa var att göra total rokad. Vända allt upp o ner och börja i motsatt ände från att vara ute och harva med låg puls i eländig terräng i mer än sex timmar. Alltså platt. Snabbt. Kort.

Alltså: Sundbybergs IP. 400-ingar. 10 stycken.

Kort uppvärmning eftersom den utflykt till Ikea jag genomfört innan med en äventyrslysten klätterapa var ungefär som att träna ruscher.

Solen stekte och jag hade mitt snygga snabblinne på. Det satt friidrottsmänniskor i båsen och måste tänkt att här kommer det en snabbing för jag ser ju inte ut som en långdistansare utan mer som en 400-meterslöpare. Vill jag tro. Med en hybris som nog sken som en aura drog jag iväg på första. 1.29. Det skulle straffa sig inte sen men direkt! Hallå sa mina ben. Hallå! Vi förstår inte. Det finns ingen som helst neuromuskulär proprioceptiv kunskap om att sätta i fötterna sådär snabbt här nere hos oss! Hallå! Dessutom sprutade det mjölksyra så en ko skulle få skämmas.

Men jag lyckades klämma 9 stycken till på alla under 1:36 vardera. Jag tycker det var ok. Jag tycker alla pass där jag ramlar ihop i en hög är helt fantastiska. De där friidrottsmänniskorna undrade nog. Vad det var som var så jobbigt. De skulle bara veta hur vi sköldpaddor har det när vi ska bli harar.

Sen har jag bestämt att jag ska skaffa mina bästa ben någonsin. Från lilltå till ljumske. Det handlar om att ta hand om dem både utseendemässigt och invändigt. Idag handlade det om att göra utfall med vikt där jag hoppar ur själva utfallet för att få till mer explosivitet. Istället för vila kör jag tåhävningar. Sen körde jag ”squatjumps” alltså ”knäböjshopp”. Och så går jag ned i split för det vill jag alltid kunna göra. Även när jag fyller 100. Jag stretchar ordentligt och nu ska jag skrubba dem med saltskrub och fila fötterna. Jag är så dålig på att ta hand om utsidan av mig själv och ibland blir jag ledsen när jag känner mig ovårdad- speciellt på bröllopet i lördags när alla tjejer var så fina och jag kände mig så ..skruffig! Jag tror att skönhet kommer inifrån och det kommer aldrig handla om att börja fixa och dona med smink och hår för jag tycker vi har viktigare saker för oss att göra i livet men- jag vill också vara fin ibland! Så en fotfil och en skrubbvante- hej!

Imorgon. Stor dag.Läs mer om det imorgon. Och så kommer Mattias Reck till oss och föreläser om hur man blir sin egen konditionsexpert. Så dags att sova lite skönhetssömn då! Sov gott ni med!