Till dig som behöver ro i själen


Skall hilse fra fjället, jeg kommer med bud….

Jag hörde den dikten första gången när jag var och red islandshäst i norska Tröndelag 1995. Mitt första egna äventyr!

Det är totalt kaos den här veckan. Jag kladdar och kladdar på min ”to-do” list och får lite panik och med deklarationer är det så att det är två steg fram, fem tillbaks hela tiden. Men jag vet. Jag håller fast vid. Att det här är inget att stressa över. Deklaration är siffror. Förvisso viktiga. Men siffror ändå. Att anordna Tjejmarathon är, allt ifrån räknandet på sportdryck till mätande på kartor en stor stor lycka. En del av något stort. Nina på Fitness Mag ringde mig nyss och emedan jag berättade om projektet och vad det mynnat ut i så bara kände jag att HALLÅ vi gör ju historia här, jag och Maddebus och alla ni som är med. Med och stöttar. Springer. Är funktionärer, sistelöpare, bollplank. Det här är något helt helt unikt.

Så jag tar ett break och försvinner iväg mentalt till där jag får ro, där jag känner mig hemma. Dit jag längtar.

Tadig 4 minuter, lyssna titta och njut. Varsågod!

Kun där får jeg fred og blir rolig……

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dröm anno 1997


Den här godingen drömde jag om när jag var i tonåren. Kona Kula.Då var jag en hårt arbetande student som lade pengar på resor. Nu är jag en lycklig i-landsrelativt fattig mamma som gör vad jag vill med skatteåterbäring och disposable income. Livet är kort. Lera är roligt.

20120610-223642.jpg

To be continued.

Träning inför Jubileumsmaran


Just nu är inte min träning i fokus direkt. Jag är sjukt pigg och taggad- det känns som den där skumpiga cykelturen masserade alla muskler i kroppen.

Men idag väljer jag att vara hela dagen med lillan eftersom jag kommer jobba dag och halva natt den närmsta veckan med Tjejmarathon och mina kvarvarande deklarationer som ska vara inne på fredag.

Men sen! Är det 4 veckor kvar. Lite tokigt men jag har en snabb återhämtning och eftersom jag inte behöver köra så många långpass då jag har uthålligheten så kan jag få till en snygg 4 veckors fas med en veckas återhämtning.

Jag hade en ide och stämde av med Mackan hur jag tänkte och han tyckte också att det inte är någon idé för mig att lägga för mycket tid på snabba intervaller- jag är inte snabb och kommer inte bli det på 4 veckor.

För egen del så är Jubileumsmaran något jag springer för att det bara går en gång under min livstid! :). Trängas med 10 tusen pers på asfalt är inte riktigt min typ av lopp men det här ska bli så otroligt häftigt- historiskt! För 100 år sen hade jag inte fått vara med som kvinna!

Nåväl! Tillbaks till träningen. Jag har ungefär 3 träningstillfällen per vecka jag vet att jag kan få till. De viktigaste passen blir då intervallpasset, tröskelpasset och sen de längre passen som absolut inte får bli något såsande i 6:00 tempo. De ska genomföras med fokus och jag kan tänka mig att jag förvisso kommer lägga in ett riktigt långt pass runt slutet på juni för min skalles skull men det blir då i form av superintervaller- 4 km x 10 eller så.

Intervallerna kommer ligga från minst 400 meter till 2 och 3 km. Var är explosiviteten då kan man undra? Jo men den tänker jag väva in i styrkan. Lägga till lite tabataliknande ruscher och mycket hopp med vikter och sånt.

Tröskelpassen kommer jag använda pulsmätaren till. Min Garmin är min bästa träningskompis. Jag springer sällan tröskelpass och här ligger min stora utmaning, att få till bra pass där mjölksyranivåerna retas ordentligt.

Sen är det ju så att jag egentligen tränar förAxa Fjällmarathon.Så jag kommer förlägga så mycket som går av träningen i terräng. Jag behöver även träna backar och får försöka väva in det så gott det går. Jag är inte van att köra 4 kvalitetspass i veckan och hellre hel och klarar båda loppen än träna för hårt och missa båda.

styrkan har fortfarande en naturlig plats, 2 gånger i veckan ihop med yogan för andningen och smidighet.

Den här veckan har jag lyckats skrapa ihop:

Måndag: Crossfit med Magnus

Onsdag: 16 km terräng

Fredag: 6 mil MTB

Därtill transportcykling. Idag blir det promenad med vagn.Nästa vecka blir det precis vad det blir. Sjukt löpsugen men nu får jag lägga mig själv åt sidan ett tag för att förverkliga min dröm, att göra något för kvinnorna som vårdas på och av Panzisjukhuset.

Ha en fin söndag!

Rofyllt på Mats Persgården


20120609-124720.jpg

Det är inte mycket tid för vila just nu. Men när man gör det man brinner för då gör det inte så mycket. Snarare får man massa extra energi!

Gill tog emot oss på underbara Mats Persgården som har anor sen 1600-talet. Det är ett litet personligt B&B med plats för 8 gäster. Lugnt och tyst och otroligt fint inrett. Se bara:

20120609-124659.jpg
20120609-124704.jpg
20120609-124732.jpg
20120609-124754.jpg

20120609-124804.jpg
Gill, hennes man och kollegor i nätverket Bike and Hike Roslagsleden kommer att hjälpa oss bemanna vätske och energistationerna längs vägen. Mer info om dem kommer på Tjejmarabloggen.
Imorse fortsatte vi jobba och avnjöt en ekologisk dunderfrukost.

20120609-125729.jpg

20120609-125734.jpg
Tack Gill!

Nu är jag på väg till Uppsala för att hälsa på barndomsvänner.
Det känns som mycket fallit på plats det senaste dygnet vilket känns fantastiskt! Jag och Madde kommer ha en galen vecka framför oss men det är i positiv anda!
Hoppas ni har en fin lördag !

20120609-130108.jpg

Rekord i lera, distans, myggbett, brännässlor och cykelglädje


Jag har något knas i luftvägarna. Jag hostar och rosslar men mår i övrigt rätt hyfsat. Så hyfsat man kan när man somnade för sent och har en väckarklocka som är för glad, för go, för frågvis och energisk för att man ska kunna slumra vidare vid 6- tiden imorse.

Så idag hade jag i vanliga fall inte tränat. Alls. Men cykla 5 mil för att reka en bana, det är inte att träna. Det var idag ett relativt måste. Som jag längtat efter. Men fy fabian vad trött jag var när jag lämnade lillan till mormor imorse.

Solen strålade och emedan bästa Hjälten körde kunde jag prata med polisen och fixa med nummerlapparna. Som kommer bli de coolaste nummerlapparna i världen. VI hämtade Sofie’s värstinghoj i Åkersberga och rullade mot Roslagsbro.

Väl framme vid vår tänkta start var påpassligt vaktmästarna där och de lovade att lämna nyckeln till slangen på ett speciellt ställe samt låta toaletterna vara olåsta, tackar!

Jag drog på hjälm, sykkelbyssor, vätkesäck och mina fantastiska cykelskor. De ser ut som de är i mocka. Jag har rosetter på dem. De är fina. Devarfina.

Jag skulle trampa iväg men det var en smal spång först och jag fick leda cykeln. På 1 minut hade jag myggbett i ansiktet och brännässlor på benen.

Sen trampade jag. Och oj så skoj det var. Lerigt. Geggigt. Inte så mycket upp o ner. Smal led. Landsväg. Åkermark. Och så rotig skogsstig. Och här kom dagens första och enda vurpa. Jag satsade över en sten som vann och tippade ut mig och tysken2 i skogen så det small i armbågen och något for in i min vad. Jaja. En buckla mer eller mindre på den här skitiga skrapade karossen gör inget. Jag alltså. Inte cykeln.

Vi har bara chansat på att det ska funka med vätskekontroller vid 15, 30 och 40 kilometer och vid 15 km gav jag upp ett glädjeskri för det var precis vid en gård med försäljning. Tjoho! För kanske 50% av tiden så går Roslagsleden här mitt ute i tjottahejti.

Efter ca 18 km hade jag cyklat fel några gånger (det går ju som rätt fort på den här cykeln) och nu blev jag nedtutad av PEK som är arrangör av Jättelångt som ju går imorgon. Han tyckte jag hade cyklat den braiga biten och menade att de sista 10 är det bara sten. Tänkte på Hjälten som börjat från andra hållet. Oooooops.

Jag trampade och tjorvade på. Ibland gick det i 30 km/h och ibland i -3 km i timmen då jag fick gå tillbaks och fota och fundera.

Mellan 20-30 km är det bananasskoj för man cyklar på en smal lätt stig bredvid kanalen. Här hade jag kunnat susa fram med min heldämpning hela dagen i solen.

Framme där jag trodde att 30 km skulle vara (vid det här laget hade jag stoppat och glömt sätta på flera gånger och fick höfta) så ser jag till min stora glädje en dam i en Friskis o Svettiströja. Halleluja! Självklart ställde de upp med bord till vätskestation och med vattenpåfyllning. De tittade lite konstigt på mig och jag förstod att jag nog såg ut som en dalmatin i cykelhjälm, vit med mörka prickar- jag varheltlerig. Överallt.

Vid 33-36 kilometer var det svårt att se. Jag ska försöka märka ut denna sträcka lite.

Sen mötte jag Hjälten. Som hade fått tampats med klappersten och rullstenar i 12 kilometer. Aha. Vi cyklade på lite till för att reka en plats för den sista vätskestationen och sen beslöt vi att ta bilvägen sista sträckan istället för att jag också skulle bära min cykel över sten. Vi enades att mig i fosterställning med lille skutt-tårar på en klippa vid havet på en dyr cykel förvisso skulle vara en bra bild men inte alls värt allt besvär.

Nu var klockan efter 15.00. Jag hade ätit lite bröd och ett ägg, en banan och en fantastiskt god Mulebar sen frukost. Men alla som känner mig vet att det räcker till att mätta min lilltå. Vattnet var slut och jag hostade och var trött. 18 km kvar. Fy fasen. Jag var så trött. Nu var det bara grusväg och väg 283 till Grisslehamn att roa sig med. Jag var inte så trött i kroppen men det gjorde ont att andas djupt och jag var trött i huvudet mer än något annat.

Det är nu jag är så tacksam att jag kan yoga. Att jag varit med om jobbiga grejer och att jag har ett tjockt pannben. För nu satan gick det undan. Jag har aldrig cyklat längre än 5 mil förut och det var bland det jävligaste jag varit med om. Nu skulle vi landa på nästan 6 mil och vi susade iväg i 30 km /h vilket efter 4 mil i terräng med massa stopp och en ond hals är rätt surt. Men jäklar i min låda vad jag trampade och vilken fantastisk cykel.

Sladdade in i Grisslehamn och jag hade fantiserat om pizza och lösgodis i flera mil. Pigg i kroppen, seg i halsen. In på den-där-schaviga-pizzerian som finns i varje by och fanns det rekord i att äta pizza fort så rök det där av mig och Hjälten. Ett halvt kilo lösgodis på det och min mage skriver checkar jag inte kan stå för. Aj aj.

Nu vilar vi ute på Mats Persgården som är det gudomligaste jag sett sen Solbacka. Helt underbart ute på landet, det är tyst, lugnt, kvällssoligt och vi har fått ett sött litet rum. Jag har fått bort nästan all lera. Kroppen mår bra och halsen bättre efter stor kopp te.

Blir nog inte svårt alls att sova här!
Imorgon ska vi stämma av lite mer runt funktionäreriet med snälla Gill som driver gården samt med Lotta som hjälper oss med det hus vi fått låna. Sen vill jag heja iväg grabbarna vid starten på Jättelångt imorgon. Jag har bett Peter, Daniel och Jan-Erik om hjälp med att mäta sträckan igen eftersom vi bara lyckats på datorn.
Nu bildkavalkad!

20120608-201542.jpg
Jag kan inte cykla utan Foo Fighters, måste få ordning på hörlurarna…

20120608-201637.jpg
Världens största hjälm?

20120608-201735.jpg
20120608-201753.jpg
20120608-201801.jpg

20120608-201808.jpg
Hade kunnat äta två …

20120608-201846.jpg
Godnatt!

En mest dag som revisor och tävlingsarrangör


Att anordna ett 50 km långt lopp för första gången i terräng, inte alltid vid bilväg, från A-B där man inte exakt vet hur det ser ut, var det finns vatten, om vår kontaktperson gått under jorden, om det blir kallt, varmt, om de dricker mycket eller lite, om det ska regna eller sola och man vill att allt ska bli bäst för att det är så jäkla häftigt och för en så bra sak-det är en utmaning!

Att den ena av oss är i Göteborg har inte varit något problem alls förrän nu då det såklart är mycket lättare för mig att göra de handgripliga sakerna. Det som inte gör det så lätt är att jag har sjukt mycket på jobbet och vill umgås med min 3-åring så mycket det går. Hämta tidigt på dagis, göra god mat och hjälpa lära sig cykla. KRÄVER att det går även nu.

Idag har jag jagat polisen, inte vice versa som tur var. Fått bra input från Per-Erik som är en av arrangörerna till Jättelångt som går på lördag. De verkar bli ca 100.  Jag har belamrat ett konferensrum på jobbet med det som ska bli goodiebags och annat. Jag har skrivit ut kartor så jag kan kladda på dem imorgon när jag tar mig fram på cykel längs banan. Jag har skrivit ut 40 lappar som ska i brevlådor längs vägen.

Stämt av sjukvårdsupplägget med vår sjukvårdare. Inget får lämnas åt slumpen. Räknat på vatten, räknat på tider. Funderat på logistiken. Fotografering, tidtagning. För funktionärer och vätska ska också transporteras fram och tillbaks längs med banan. Med vatten, med fotograf, med funktionärer, med eventuella (gud förbjude) skadade och brytande.

Gjort fakturaunderlag till de företag som hört av sig och sponsrar. Och så kontaktat SL för att avisera att vi blir ett stort gäng den 16e. Bokat hotellrum och räknat på hur många som kommer åka själva och med bussen.

Börjat fila på tävlingsPM med all info.

Jo och sen har jag jobbat också. Och lämnat på dagis i lugn och ro. Hämtat och lekt och myst och badat och läst saga och det var så mysigt att snosa där i den lilla sängen med alla frågor och funderingar och sjunga ”lille katt” och ligga kvar tills hon somnar men nu kör vi det här rejset. Upp o hoppa och all in tills klockan slår 23. Får tumma lite på ”klockan 10” regeln nu och jo jag vet då blir jag sjuk. Hejåhå.

Sofie är en modig tjej. Visst att hon kör världens hårdaste Ironman men det modigaste är att låna ut hojen sin till mig imorgon. För när jag lämnat lillan till sin mormor så drar vi till starten och så cyklar jag banan som enligt utsago är ”rätt lerig” och Hjälten kör till Grisslehamn och susar och möter mig längs vägen. Jag har inte hojat MTB sen jag bodde på Isle of Man 1998 så det här kan bli hur galet som helst. Watch out ekorrar! Sen har vi massa rek att göra i Grisslehamn och så bjuder fantastiska Mats Persgården oss på en natt eftersom de är med och stöttar Tjejmarathon. Tack Gill! Ni har varit, är och kommer vara ett enormt stöd för oss!

Så nu är det dags att släppa den här världen lite och krypa in i Åsa Larssons senaste bok som aldrig får ta slut.

Sov gott med er!