Träningsläger på gång

Happ.

Så var man tillbaka i Sverigelandet igen. Mitt vardagssystem har gått vilse nånstans mellan jetlag och vilodagar. Ni läste rätt; vilodagar! Men det är inte helt sant. Vilodagar har jag inte tid med. Däremot har jag lätt vecka vilket innebär att jag kör enkelpass nästan varje dag. Det ni, det är äkta vardagslyx för idrottare. Såvida man kan kalla rastlöshet, förvirring och känsla av otillräcklighet som vardagslyx. Det är hur man ser på saken.

(Det här med att tappa tråden i blogginlägg tycks vara en stark sida för mig. Jag förstod i varje fall inte vad jag försökte säga i min fina lilla inledning.)

I dag var dags för backträning igen. Wohoo tänker ni, ett klagoinlägg igen. Jajjamen, ni kan mig redan. Efter att ha yrat runt i Nacka forum halva dan och letat efter allt jag behöver till mina kommande läger samtidigt som jag surat över att det inte finns något i svenska butiker och apotek (att det skulle vara jag som är dålig på att hitta finns inte på kartan (och det som finns på kartan hittar jag ändå inte (ber om ursäkt för torrt skämt))), så blev jag glad då jag gick hem sista biten och konstaterade att det finns backträningsbackar överallt i Stockholm.

Nåväl 2x8x45s stod det på schemat. Fem minuters seriepaus dessutom. Nästan så att man måste värma upp igen innan man kör andra serien. Hur som helst så är det en såndär riktigt tråkig träning. Plus att det är en backträning, det vill säga en dubbeltråkig träning. Jag slängde över ett sms till sambon som var på jobb och frågade om han hade lust att joina mig på passet och jag blev nästan förvånad då han sa ja. Jag bestämde att han skulle köra samma pass som mig och att han nog orkar i mitt tempo och han gav med sig relativt enkelt. Vi hittade en lagom backe med lite för mycket lösgrus i början, en lite för brant kurva i mitten och lite för mycket stigning på slutet. Med andra ord helt perfekt. 

Vi körde i gång och det kändes lätt, onödigt och tråkigt. Så där som backpass gör. Magnus låg precis brevid och vi fick pressa varandra. Jag var väldigt tudelad inombords. Glad över att få sällskap och glad över att han hängde med och orkade springa i samma tempo som mig. Samtidigt lite sur över att han, som springer ungefär hälften av vad jag gör, ändå hängde på så där bra (kan nämna att han varit aktiv tennisspelare i många år, tränat galet mycket för några år sen och dessutom sprungit både ett par marathon och swiss alpine (freaking 8mil!) så han är alltså inte på något vis otränad). Jag kände mig smånöjd över att han flåsade lite mera än jag och att mina ben var så pigga. I början var jag halvstöddig och sa att jag ökar i andra serien men det struntade jag ganska snabbt i. Efter halva andra serien tog han paus och jag sprang själv. Jag tog i lite mera och det kändes till och med som att jag fick ut något av löpningen (kanske första gången jag kände så på ett backpass). Återhämtningen däremot tog två sekunder och det var inga problem att köra igen. På nästsista intervallen hängde Magnus på igen. Han lät lite trött men jag betvivlade inte att han skulle orka den sista. Jag hoppades bara att han skulle springa lite långsammare än mig. En gång tävlingsmänniska, alltid tävlingsmänniska.

Min plan var att köra hårt. Inte max men något ditåt. Jag skulle knäcka honom från start. Jag fick en lucka på ja… ca 7cm i början men han var i kapp på en gång och vi körde tillsammans. Med 100m kvar ryckte jag lite och sen ryckte han och jag hakade på. Fem sekunder senare kändes det som jag sprang på stället medan han försvann bortåt horisonten på sin vita häst. Eller hur det nu sen var. Han bara stack. Jag hade inte en chans. Inte för att jag var trött utan för att jag inte kan springa i ett sånt där tempo. Sandra ”spurtaren” Eriksson förlorade en spurt mot en sån där långloppslöpare. ”Din jävel!!!” ropade jag efter honom och kände att all stolthet jag någonsin haft var som bortblåst då jag kom flåsande 3 långa sekunder efter honom upp på backen. 

Men han var i alla fall tröttare än jag. Han fuskade med nerjoggen (han sprang både 500m kortare och 30s/km långsammare och säkert gick han också (förlåt, jag försöker bara övertyga mig själv om att jag är en bättre löpare än han)) och jag sprang i mitt tempo på lätta ben, nöjd över passet, men knäckt över förlusten. Så pass knäckt att jag måste berätta här på bloggen att jag var bättre på nerjoggen än han. Då är det uselt. Då är man knäckt. 

Men

revanschsugen!

Sandra

PS. Han får sova på soffan i natt.

Kroppar är bra konstiga.

Exempel 1) Efter att ha kört en hel massa tvåmilsdagar de senaste tre veckorna bröt vi av med bara en mil igår. Eftersom det skulle vara en lätt dag så blev det skittungt. Så är det alltid. Jag ska aldrig mera vara positivt inställd inför något, då går det bara åt helvete. Eller okej, jag ska aldrig mera vara positivt inställd inför lätta träningspass, det räcker så. Men hur segt det än gick igår så vaknade jag imorse med nya ben. De hade tydligen återhämtat sig massor. Så nu kan jag köra på resten av veckan för att sedan avnjuta (läs: stressa) en lugn vecka i Stockholm innan lägren börjar.

Exempel 2) Jag satt ensam hemma då det ringde på dörren i förrgår. Jag övervägde att inte öppna, tänkte att det knappast är något viktigt (förlåt, jag är inte alltid så här negativ) men jag öppnade ändå. Kvinnan på trappan kollade igenkännande på mig och jag fattade noll tills hon visade sin bricka. ADT. Antidopingkomittén. Dopingtest. Lagom tidpunkt för dem att dyka upp tre minuter innan jag skulle springa. Nåväl, bara att skjuta upp passet två timmar då… Resten av detaljerna skippar jag men dedär med att gå på toa då någon tittar ögonen ur sig. Jag har gjort det tio gånger nu men bekväm blir man ju aldrig. Att något så lätt ska kunna vara så svårt. 

I helgen är det dags för något jag har saknat då jag varit i Sverige. Nämligen SFI:s 7-tusanläger. Nej, jag har inte börjat med svenska för invandrare men ni har helt rätt, S:et står för svenska. Det är nämligen ett kort träningsläger med Svenska Finlands Idrottsförbund (=SFI). SFI- lägren äger rum i Kuortane (ett idrottsställe mitt ute i ingenstans) och håller på från torsda/fredag till söndag och de äger rum tre gånger per år. Vi brukar vara ett par hundra idrottare och tränare från hela Svenskfinland och Åland, allt från nybörjare till elitidrottare från 14-årsåldern och uppåt. Vi är uppdelade i grengrupper och kör ett par träningspass om dagen, nån föreläsning, nån allmän samling, något testlopp osv. Där är många duktiga tränare på plats och har koll på idrottarna och juniorerna har chansen att inspireras och träna tillsammans med de äldre idrottarna. Och trots att idrottsutövarna är i olika åldrar och håller på med helt olika grenar på olika nivå så råder det ändå en gemenskap i friidrottshallen som jag inte tror att man kan hitta någon annanstans än i den finlandssvenska friidrottsvärlden!

Lite orolig känner jag mig dock. För tre år sedan då jag var på lägret sprang jag ett 5,7km testlopp. Det gick bra tills några timmar efteråt då jag var tungen att åka med ambulans till sjukhuset. Året efter gick det också bra, tills jag sprang ett testlopp på 20m med flygande start. Det kändes visserligen också okej, tills en stund efteråt då mitt knä började göra ont. Det tog mig endast tre månader innan jag började springa igen efter det. Ifjol var jag inte alls på lägret men dagen efter att lägret hade ägt rum fick jag problem med knävecket och sprang inte på en månad. Så det är med en viss rädsla i kroppen jag åker iväg till Kuortane imorgon. 

Men å andra sidan, tredje gången gillt har redan varit, det kan inte gå åt helsike en fjärde gång. Det kan det inte… väl? Undrar om det är bättre att vara positivt eller negativt inställd? 

Nåväl, jag är (nästan) övertygad om att det blir ett lyckat läger! 

Förutom då jag gör dokusåpadebut på underhållningskvällen på lördag. Men det är en helt annan historia. 

Ha en fin löparhelg! 

Sandra

Den där rubriken kunde beskriva vilken backträning som helst. Jag hatar backträningar. Jag hatar dem så mycket att min kropp brukar bli sjuk eller dra på sig småskador då det är dags för backträning. Backträningarna jag gjort de senaste åren går nog att räkna på en hand. Jag gillar att tävla i backar för jag vet att jag är en duktig backlöpare, men backträningar… Om man bildgooglar ordet ”jaha” så får man troligen en bild av en mig i en halvbrant backe. ”Jaha” är det lättaste sättet att beskriva en backträning med. Det är bara enformigt och tråkigt och man blir inte trött någonstans. Det känns lika nödvändigt som att springa 50-metersintervaller i tröskelfart och sen ha 3 minuter vila däremellan. Men jag veeeeeet att det är bra med backträning och att det är bra för löpsteget, benstyrkan, konditionen och troligen är backträning också bra för klimatförändringen samt förebygger fred på jorden.

Femton gånger tvåhundra meter med joggpaus stod det på träningsprogrammet idag. ”Jaha”, tänkte jag. Den enda backe som duger i lilla Nykarleby ligger i skogen och är täckt av is. ”Jaha”, tänkte jag igen, då måste jag alltså springa 5 km norrut längs landsvägen för där finns en bra backe (dock ingen gångbana). Solen sken och jag försökte intala mig själv att det skulle bli skönt att komma ut och ”springa lite” men jag insåg snabbt att jag inte kunde lura mig själv eftersom jag tydligen packade ner telefonen så att jag skulle kunna ringa och be morsan hämta mig ifall jag tröttnade, bröt ett ben eller kraschade med ett isberg. 

The backe. Varför ser backar alltid så mesiga ut på bild? 

Jag har aldrig gillat våren. I år har jag trott att den ändå har varit ok. Tills idag. Nu är jag mig själv igen. Jag hatar våren. Den är som en riktigt bra film. Ni vet, man kollar ut genom  fönstret, ser solen skina, hör fåglarna kvittra, ser den fläckvis torra asfalten och kan inte låta bli att le åt att bättre tider äntligen anlänt. Det är så vackert och realistiskt att man aldrig skulle kunna ana att filmen faktiskt inte är verklighetsbaserad. Men ja, sen är man ju tvungen att gå ut om man ska träna och då märker man att allt bara var skådespeleri. Det är knappt en plusgrad, det blåser motvind från alla håll och solen bländar mera än den värmer. Som en istid, light version. 

Jag skulle ha varit nöjd med 3km uppvärmning men jag visste att det var 5km till backen. Dessutom visste jag fel då det visade sig vara 6,2km. Jag morrade lite lågt samtidigt som jag inombords var lite nöjd över att få ihop en massa kilometrar. Jag sprang alltså längs en landsväg. En rak landsväg. En rak landsväg med mycket trafik. En rak landsväg med mycket trafik och gatudamm. En rak landsväg med mycket trafik och gatudamm samt motvind. Det var roligt. I vanliga fall betyder ju motvind att man har medvind på vägen hem. Hahaha, medvind i Nykarleby?? Skulle inte tro det. 

Den här idylliska bilden är tagen från uppvärmnings/nerjoggningssträckan. Någon skulle kanske kalla bilden ”vår” eller ”vacker vinterdag”. Men den heter faktiskt ”tristess”.

Nåja, jag sprang mina intervaller. Det gick helt ok förutom bilarna, gatudammet, motvinden och då jag glömde att starta klockan (efter att jag pausat den för att fixa hörlurarna (fastän jag inte ens lyssnade på musik)) och insåg det igen efter två intervaller och resten. I ett skede var jag orolig att jag hade blivit förvandlad till en mänsklig evighetsmaskin. Jag bara sprang. Upp och ner och upp och ner och upp och ner. Jag kunde ha somnat och ändå fortsatt springa upp och ner. Det var inte så tungt och inte så roligt och jag gick troligen på någon typ av automatinställning. Av någon anledning sprang jag 225m istället för 200m och jag fattar fortfarande inte varför. Av någon anledning så lyckades jag också sluta då jag var klar och då var det bara hela vägen hem kvar. 

Att räkna till femton är inte alltid så enkelt. Kände mig väldigt kreativ som kom på det där.

Vägen var fortfarande rakare än jätterak och tråkigare än jättetråkig. Då och då körde en långtradare förbi och jag skäms lite över att de troligen trodde att jag var så trött att jag var spyfärdig eftersom jag höll för munnen hela tiden. I själva verket gjorde jag det för att dölja mina uttråkade gäspningar. Eller om det var för att undvika att svälja allt gatudamm i hela världen. Kommer inte riktigt ihåg..

Jag sprang och benen var halvsega. Det var dött överallt förutom bilarna. Till slut kom jag till en byggnad. Man kunde ju tänka sig att det skulle göra mig glad. Att jag skulle uppskatta att kanske få se levande människor. Men problemet var det att i den byggnaden som jag sprang förbi, där tillverkar de räv- och minkmat. Som rävfarmardotter borde jag klara av lukten, jag vet, men alltså inte då jag springer. Absolut inte då jag springer. Det enda positiva med byggnaden var att den påstod att jag bara hade dryga 3km kvar hem. Min hjärna uppfattade dock inte den positiva biten för den fortsatte tänka långa avancerade meningar såsom ”tråkiiiigt, jag har tråkigt, dehär e trååååkiiigt”.

Det mest spännande på hela passet. Två små rådjur. Ja alltså de är för långt borta för att ni ska kunna se dem. Men de finns där, jag lovar!

Jag kunde ha lyssnat på musik, för jag hade den lilla rosa (ipoden alltså) med mig och hörlurarna i öronen. Men jag hade den mest för nödsituationer som ”behov av att dölja smärta” (kan inte lyssna på musik och känna smärta samtidigt) eller ”akut tristess”. Man kunde ju tycka att det senare alternativet passade in i min situation just då och det är mycket riktigt, men det var bara det att jag kände att jag hade en ilska som låg och puttrade inom mig och om någon började sjunga fina låtar om hur underbart livet är i mina öron just då så hade det kanske blivit för mycket. Vem vet vad jag skulle ha gjort om jag mött en människa (haha) längs vägen. Risken finns att jag hade börjat skrika eller något annat helgalet.

Jag kom hem till sist. Nitton freaking kilometer senare. Pannan var dammig, det knastrade mellan tänderna och mina svarta tights var gråbruna. 

Jag kan inte komma över att jag ser så där glad ut på bilden. Jag kände mig inte glad. Jag kände bara ”jaha”. Varifrån månne mitt pannband kommer förresten?

Men jag tänker inte gnälla. Jag har ändå bara ett pass kvar idag.

Jag råkade kolla några minuter på mästarnas mästare i söndags. Helena Ekholm sa något som gjorde mig lycklig. Det lät ungefär så här: ”Jag gillar inte att träna, det är mest ett nödvändigt ont. Men jag älskar att tävla”. 

Jag håller med, helt och hållet. Kul att se att man kan lyckas fastän man inte älskar att träna!

Jag har en chans!

Dessutom är det faktiskt kul ibland. Speciellt efteråt!

Sandra 

Efter två dygn hemma i Finland så blev det dags för Tellushallen och intervaller. Jag hade fått springa ute på de isiga vägarna istället om jag hade velat men sällskapet i Tellus lockade för mycket. 

Tellushallen ligger i Jakobstad, 20km norr om Nykarleby. Det är främst en fotbollshall men det funkar för friidrott med. På långsidorna finns det två banor och på kortsidorna en. Totalt är ett varv 300m. Det som gör hallen lite speciell som friidrottshall är att den saknar kurvor. Den är alltså fyrkantig. Då vi springer så genar vi över konstgräset i hörnen för att slippa 90-graderssvängar. Varven blir förstås inte exakt lika långa eftersom man kanske genar lite olika i hörnen men det spelar inte så stor roll. Det är varken praktiskt eller bekvämt med kurvorna och de utmätta sträckorna är skrivna med tusch på väggen. Men där finns löpbanor och det duger. Hallen har definitivt en speciell charm. Jag älskar att springa där, det går alltid bra. Dessutom är det otroligt fascinerande hur knattar, juniorer, elitidrottare och veteraner från flera olika klubbar kan dela på banorna. Aldrig några problem. Alltid lika lyckat. Jag har inte varit där på ett år och det var kul att vara tillbaka i den svala hallen.

Kurvlöpning i Tellus. (1) Det är inte jag. 2) Bilden är arrangerad. 3) Mobilkameran är inte så bra 4) det finns alltså riktiga banor även på kortsidorna även om det inte syns på bilden)

På schemat idag stod det 5x900m+300m/45s/3min. Jag var lite nervös innan jag körde iväg hemifrån i morse, dels för att jag inte ännu visste vad jag skulle springa, dels för att det var första passet med coachen sedan augusti och dels för att de kortare intervallpass jag kört i Stockholm har gått halvdåligt. Men att få värma upp med vännerna var helt fantastiskt och bättre blev det då det visade sig att jag skulle få springa hela passet med min vän Jimmy.  Han skulle träna lite lättare och jag lite hårdare så vi kunde alltså hålla samma tempo. Jag fick springa först och han hängde på. Jag hade räknat med att springa ojämnt för att jag är ovan men istället sprang jag jämnare än nånsin; det skilde bara nån tiondels sekund mellan intervallerna. Benen var lättare än på länge och den långa seriepausen hann göra mig ordentligt rastlös. Med andra ord gick det jättebra.

I väntan på att fotbollsspelarna ska bli klara.

Efteråt då jag pratade med coachen så vågade jag fråga honom hur bra det här passet var jämfört med vad jag sprang ifjol. Han var tyst en stund och så sa han: ”det var precis lika”. Med andra ord tycks jag vara i samma form nu efter sju veckor träning som ifjol efter ett halvår. Och det tänker jag absolut inte klaga på. Innan han stack iväg från hallen så vände han sig om och sa ”det var ett bra pass idag, jag är imponerad”. De orden lever jag resten av dagen på.

Hörni, jag är tillbaka på riktigt nu!

Glad påsk! 

Jag var så fruktansvärd nöjd med mig själv då jag bokade flygen till min ”påsklovssemester” redan i januari och istället för att behöva åka båt, tåg och bil eller flyga via Helsingfors så lyckades jag hitta ett direktflyg till Vasa. En ynka timmes flygresa. Så himla smidigt. Och så himla duktig tyckte jag att jag var som lyckades med det..

Det var först förra veckan som jag började kolla upp vilka tider mina flyg skulle gå och jag kände mig inte alls lika duktig längre då jag insåg att jag bokat ett flyg som skulle avgå 06.45 från Arlanda. Men sen tänkte jag vidare att jag bor ju i Stockholm och ska flyga från Stockholm så om jag stiger upp klockan 6 så hinner jag bra (det är inte det att jag är blond, jag har bara otur då jag tänker). Igår på morgonen insåg jag dock att enda möjliga resalternativet till Arlanda innebär att jag måste åka hemifrån vid 03.19. Dvs, stiga upp ungefär klockan 3. Tydligen är tunnelbanorna inte så aktiva på onsdagsnätter. Jag suckade djupt och bokade ett relativt billigt hotellrum nära flygplatsen. Klant. Klant, klant, klant. Så himla osmidigt. 

Men det gick bra. Jag fick sova ända till fem, inget krånglade på flygfältet, bara ett av de tre barnen på flygplanet skrek, jag fick två platser så jag rymdes att ligga ner, jag överlevde panikattacken som uppstod då jag märkte att vi skulle flyga med ett litet propellerplan från stenåldern osv. Hur smidigt som helst. 

Jag behövde bara vara någon timme i Vasa för att inse att jag kommer att sakna Stockholm sen i sommar då jag flyttar hem. Främst på grund av de fina löpvägarna. Det finns ju så himla många ställen att springa på. Hemma håller jag mig till samma ställen hela tiden. Men det är fint att vara hemma också. Idag gick jag in i varuhuset där jag alltid handlar och köpte sån mat som inte finns i Sverigelandet. Helt underbart. (Förutom då jag kom fram till kassan och insåg att jag glömt att väga mitt äpple (ja, i Finland väger vi frukterna och grönsakerna själva och klistrar prislappen på)) och fick gå tillbaka och ställa mig sist i kön igen. Dagens i-landsproblem.

Jag gick också in i min favoritsportbutik i Vasa. Jag gick mest och kollade runt då jag hör någon säga ”Hej, är du hemma från Stockholm nu?” Det var en av killarna som jobbar på skoavdelningen och vi hade ett 15-20min samtal om skillnaderna mellan Finland och Sverige. Skrämmande hur överens man kan vara ibland. 

Nu kommer en liten faktaruta här mitt i mitt inlägg.

FAKTARUTA:

-Jag säger att jag bor i Vasa om någon frågar. Vasa är staden där jag studerat (sedan jag gick ut gymnasiet) och har lägenhet i. Jag är född och uppvuxen i Nykarleby.

– Vasa ligger i höjd med Umeå, precis på västkusten och har ca 50.000 invånare och ungefär hälften pratar finska och hälften svenska.

– Nykarleby ligger 76km norr om Vasa, också det vid kusten, och vi är ca 7000 invånare varav nästan alla pratar svenska och alla känner alla. 

(Faktan är tagen ur mitt eget huvud men borde stämma ungefär. Nu vet ni vad jag pratar om framöver)

Jag befinner mig för tillfället i Nykarleby (eller Nykaabi, som vi säger på dialekt) och hela familjen (mor, far, storasyster, storebror, lillasyster och lillebror) är hemma. Det är rätt trevligt men skönt att det bara händer några per år.

Min dag avslutades med 14km löpning tillsammans med lillasyster (att vi springer tillsammans händer max en gång per år) i mörkret. Helt underbart att få skvallra lite. Hade lite glömt bort hur tjejsnack känns. 

Nu har jag tio dagar kvar här i Finland innan jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag kommer säkert att bli rastlös här men samtidigt blir det roligt att man vet vem alla man möter är, att bilar tutar då de kör förbi och att få träffa mina kompisar som jag inte sett på tre månader. Dessutom är det inte så kallt och snöigt här som jag hade räknat med. Bara nästan.

Och angående dendär väggen jag väntade på. Jag planerade personbästa i långpassrekord igår, men redan efter 12km (varav jag var helt vilse i 7km) på djurgården gick benen i strejk och efter 20km fick jag ge upp, det var ingen idé att fortsätta. Idag var benen förstås hur pigga som helst igen. Ibland tror jag att mina ben bara är ute för att jävlas med mig, men det får jag väl stå ut med så länge de fortsätter att springa snabbt och lätt de flesta passen.

Så att så. 

Hyvää pääsiäistä!