Tryck "gilla"


Jag har funderat lite. Nä mycket förstås men på varför en del bara inte kan låta bli att trycka ned de som de går bra för. Jag har blivit rätt bra på att sålla och inse att avundsjuka ofta uttrycks i små gliringar och konverteras i sin praktiska form till missunnsamhet. För några år sen hade jag fått stå ut med massa sånt men nu har jag ju som sagt sållat och omger mig med människor som jag kan glädas med och inte säger ”vilken tur du haft” när man slitit arseletet av sig och det faktiskt betalar sig!

Men om man inte dragit det tio varv för sig själv och har en stålram av självkänsla så kanske man luras att tro att man gjort något fel när vissa verkar ha så svårt att unna en en komplimang, ett tack för en inbjudan, ett omnämnande. Ett ” grattis vad roligt för dig” ” bra jobbat”. Ett ”gilla” på Facebook när någon yttrar något glädjefyllt/ stolt/ kaxigt som man kanske själv egentligen velat göra. Det handlar inte om att man ska kommentera alla träningspass och bilder folk postar i diverse sociala medier utan att passa på att tala om att man faktiskt tycker något är bra. Uppmuntra det!
Än viktigare inom de områden där man kanske tänker att det där var väl inget. Fast det kanske var något stort för den personen.
Jag ser det mellan raderna lite här och var. När en del har en svacka själva är det så lätt att klanka ned på andra som det går bättre för just då. Ifrågasätta. Men det är just då man får som mest av att njuta av andras framgångar. Hylla dem för då kommer de dela dina framsteg.

MISSUNSAMHET. Så fult! Inte att förväxla med avundsjuka- den kan faktiskt konverteras till kraft att go get det man själv vill ha. Men det rätta är alltid att hylla andras framgångar.
Som en metafor tänkte jag på en grop.
När du är där nere och inte når upp kan du antingen be om hjälp att bli upplyft till de som är där uppe. Så kan ni sen glädjas tillsammans. Eller så kan du försöka dra ned dem i svackan och trampa på dem för att ta dig upp själv. Men då blir det ensamt däruppe.

Det kostar så lite. Det ger så mycket. Ge spontan enkel kort rak positiv feedback. Så ofta du kan. Ringar på vattnet ni vet. Starta en trend. Tryck ”gilla”.

20121010-180117.jpg

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Veckans träning


För ett spännande projekt skulle jag idag fylla i hur en typisk träningsvecka ser ut. Väldigt svårt att svara på! Visst finns det ett grundtänk och en stomme men det blir ju lite som det blir.

Men den här veckan så ser då grundplanen ut såhär:

Måndag: Vila(löpning fre, lör och löpskolning och styrka söndag då passar det bra)

Tisdag: idag. Tänkte tusingar men behövde låta tankarna flyga så tänkte bara springa i tröskelfart de 8,5 km det är till dagis. Men det flöt inte på bra alls. Garminguden gömde sig så jag sprang på känsla och då går det alltid för fort i början. Sen kommer tre backar på väg till Sumpan och då föll farten och orken även om jag plockade upp den sen. Bra insats, men ojämt pass.

Onsdag: Nu är kläder och skor på jobbet så lika bra att springa dit igen då. Korta vägen- 6,5 km. Lugn morgonjogg utan kolhydrater för att testa det. Ja jag vet hur det kommer kännas. Uäk. Kaffe med cocosfett och ett ägg innan.  På kvällen har jag hämthjälp så ska försöka köra ett styrkepass eller något annat om jag hinner styra upp det. En del jobb att göra eftersom jag åker till Island torsdag lunch.

Torsdag: Lämna dagis, riva av ett så jobbigt pass jag kan på ca 45 minuter innan jag måste ta mig till transfern. Sen blir det stillasittande och middagar för så brukar det vara på konferenser.

Söndag: Har räknat ut att jag har förmiddagen innan transfern går att springa i Reykjavik. Långpass på Island. Hör ni hur fantastiskt det låter? Det allra tråkigaste är att jag inte kommer ha sällis av min Hjälte som ju läker ihop men jag ska ta mig ut en sväng iallafall. Ego ego. Egentid.

Sov gott i natt!

 

 

Ät! Agera! Uppskatta!


Här kan du läsa varför du är riktigt ute i rymden om du oroar dig för den där kakan du råkade äta extra till fikat. Om du regelbundet slänger mat för att du handlar hem för mycket.

En av 8 i världen är kroniskt hungrig. I Sverige slänger vi en tredjedel av all mat vi köper. 1 miljon TON mat!.

Vill du vara med och göra ditt för att hjälpa utrota hungern? Då ska du hänga med här på bloggen!

Jag har just varit och ätit lunch med Fitness Magazine. SPÄNNANDE! Nu ska jag springa tusingar hem.

Alternativ träning


Jag är löpare. Tror jag. Yogi är jag också även om det är mer sporadiskt förverkligande av den titeln. Men vi säger för enkelhetens skull att jag är löpare.

Alternativ träning skulle isåfall kunna vara att göra andra saker än att springa.
Och omigod finns det andra saker jag vill göra. Det bara går inte. Jag hinner inte prioritera in det. Ibland får jag till det men testa lämna och hämta på dagis flera dagar i sträck och därutöver jobba in så det blir 90% och vara flickvän ( om än världens sämsta, mest disträa, glömska och oromantiska).
Ja jag inser att det inte går att signa upp för någon boxnings eller yogakurs och Crossfit det är bara att glömma.
Men jag har gjort en liten lista på sånt som jag när jag får till det ska försöka komma iväg på:
* Morgonboxning på AIF. Nära jobbet. Mån, ons fre.
* Klippkort på Atmajyoti för att gå på ”egenträning” ashtangayoga
* Testa Crossfit på ConCor Crossfit
* Simma med SPIF Triathlon en kväll på Kronobergsbadet.
* Inte alternativ men haka på Running Swdens Tough Tuesday
* Testa Bikramyoga. Jag tokdissar men min livsfilosofi säger att jag ska prova.
* Testa att klättra. Får för mig jag kommer vara jätteduktig så vill gärna spräcka den illusionen.

Så man kan skriva upp de här önskningarna och så när man ser att man har en lucka så ser man vilken aktivitet som passar- och bokar in sig. Och är glad för det tillfället snarare än att sura över de tillfällen som inte blev av.

Vad vill du komma iväg på som inte blivit av?

20121008-152818.jpg

Såhär fina armband gör tjejerna på Mera Mys</

Träningsplaner för oktober


20121007-204946.jpg

Jag ligger här på soffan och tittar på Solsidan på min nya tv. Den ser väldigt liten ut där den står där på det stora tv-bordet. Men inköpt på Ica mellan mjölk och ny tandborste till Lillan den är så mycket mer jag än en stor tv inköpt från någon stor mediakedja.

Den är den här veckan i ett nötskal: smarta val för att frigöra tid. Jag handlade den samtidigt som mat och kunde fly till skogs med Skrotmos säkert 1,5 timma tidigare. Det är så mitt liv funkar.

När jag summerar den här veckan kan jag inte riktigt fatta att jag hunnit allt jag bockar av: Heltidsjobb. 5 träningspass. Pluggat min distanskurs. Roddat lite med Tjejmarathon och lite annat spännande. Träffat både vänner, familj och hjälten. Hängt med Lillan utan tidspress. Sovit bra. Ätit alldeles för mycket men så har de fått vara.Riktigt lyckat.

Träningen har varit precis så som den ska vara nu: spontan och på känsla.

12,5 km mörkerlöpningsskojs med fina brudar i måndags.

6 x 600 m intervaller i onsdags, totalt 6,6 km

Jogg och löpskolning och lite korta intervallermed Sirpa från Running Sweden i fredags. Kanske 3 km.

21 km lugn, underbar, terräng i lördags

Och idag så hann jag med ett styrkepass med ett varv löpstyrka på löparbanan. Jag är lite svag i höftböjare och vill gärna vara stark i fotlederna för att inte stuka i terräng så fokuserade på övningar för det. Hittar på lite själv och testar och så konstruerar jag övningar som jag kan dela med mig av sen. :).

Sen rev jag av ett snabbt styrkepass eftersom syster var här och lattjade med Lillan:

Armhävningar/benövning där jag ritar cirklar med benet rakt fram. 3 x 15

Svingar/ rodd med 16/8 kg kettlebell

Planka/ ryggresningar 3 x 1 min

Sen magövning där jag ligger på rygg med raka ben och saxar dem. Det bränner nå jävulskt. Ja 25 minuter tog hela det projektet med stretching.

Resten av oktober går i samma tecken. Varva intervallpass med att jobba med uthållighet. Min plan är att en gång i månaden riva av ett riktigt långt ultrapass får att bygga just den uthållighet och det pannben jag kommer behöva till TEC 16 mil i april. Lägga till pass där jag går upp snortidigt och nästan vaknar medan jag springer för att känna på hur det är att vara helt galet trött och ändå röra sig framåt.

Jag har lyssat en del på Ben Greenfield den här veckan och hans teorier och råd för träning och kost. Han följer en sk ’ketogen’ kost och äter såna här shakes med saker i som får mig att hulka och har en något striktare kolhydratideologi än jag själv sympatiserar med.

Samtidigt vet jag att jag måste göra något annorlunda för att få till en förändring: jag är otroligt kolhydratdriven när jag tränar och jag vill bli mycket bättre på att använda fettdepåer. Det blir lite exprimenterande och inget man gör 1 månad innan ett lopp men nu har jag tid att ”vägga” och falera. Mest handlar det i ett första steg om att genomföra långpass utan att ladda med kolhydrater utan trigga kroppen att använda mer fett. Komplext och får berätta mer om upplägget senare.

Nästa vecka är jag på Island! på konferens tors- söndag. Som islandshästfrälst ser jag mest fram emot att rida och sen självklart få en stund att kanske springa iväg och se massa vacker natur med löparskor på. Lillan är hos mig tills torsdag så jag pusslar ihop lite transportlöpning tills dess. Ni vet, man tar sig tid till det som betyder något. 🙂

Ha en fin söndagkväll!

20121007-204957.jpg

Ser ni trollet i skogen? 🙂

Varför jag springer och hur inget blev omöjligt


Jag fick frågan på Twitter- om jag kunde skriva om det. När jag började springa och varför! Det är ingen enkel, rak förklaring och varför jag springer nu är inte av samma anledning som jag sprungit hela tiden. Det är starkt sammanvävt med min självkänsla och mitt självförtroende och om jag ska berätta A så tänker jag berätta B och hoppas som vanligt att när jag delar något personligt så är det någon som får ett frö av pepp och kickass av det.

När jag började springa kan man ju se på olika sätt. Jag sprang lite i skogen ute i Järfälla under gymnasiet. Men det var rätt planlöst. När jag flyttade utomlands till Isle of Man så var min dåvarande kille en sk ”fellrunner”. Då började jag springa lite där men det var heller ingen struktur på det hela. Såg ju hur härligt ut som helst när de där gasellerna drog iväg över kullarna men herregud vad jobbigt det var!

När jag sen utbildade mig till PT så märkte jag rätt tidigt att det var konditionssporter som intresserade mig mest. Jag anmälde mig till Reading Half Marathon 2000 och tränade ett spretigt gäng på företagsgymet där jag jobbade till att springa. Sen fortsatte jag men eftersom jag av och till led av ätstörningar (är det NÅGON tjej i branschen som klarat sig?) så var löpningen inte driven av den glädje som driver mig idag.

2002 anmälde jag mig till mitt första maraton. Stockholm Marathon 2003. Jag var hemma i Sverige ett tag och löpningen var terapi. En ram. Ett ankare i rutiner under ett år då jag vaknade ibland i Värmland, ibland i London hemma i lägenheten där och ibland hos mamma i Stockholm. Det var uppstigning 05.15 i Värmland för att beta av ett pass innan 4 mils pendling till universitetet i Örebro. Det var intervaller mellan reflexstolparna på landsvägen. Det var lite överlevnad över det hela och säkert där jag lade grunden till en hård disciplin som gjort att jag klarat av att genomföra jobb, studier och träning parallellt.

Under åren i Australien stod löpningen tillbaks för surfingen. Shit vad jag surfade. Tränade timme efter timme. Löpning må framkalla känslor men ligger för mig alltid i lä för det spann jag upplevt under surfingen. För att inte tala om skador och risker och magiska upplevelser där en val, en delfin eller varför inte en hammarhaj dyker upp i periferin?

Iallafall, när jag kom hem så flyttade jag till Jämtland och då blev löpningen igen ett andningshål från ett jobb som till slut körde mig i väggen. Jag hann aldrig bli bra, hann aldrig få kontinuitet men fick uppleva några av de mest fantastiska löpturer med fjällen utanför dörren.

Den löpare jag är idag, den löpare jag tränar för att bli och det som driver mig idag är en annan process som börjat efter att jag blivit mamma. Jag hade fram tills jag födde min dotter en föreställning om att det var något fel på mig. Detta har inget att göra med hur mina föräldrar uppfostrat mig men som barn är det ofta andra människor som har en enorm makt att påverka en i och med att våra föräldrar faktiskt jobbar på dagarna. Jag går inte in på det mer. Men jag trodde inte att jag skulle kunna bli mamma. Att jag skulle fixa något som var utanför vad som var normalt. Att jag aldrig klarade sånt som andra gjorde. När jag klämde ut den här lilla tjejen som vänt världen upp och ned så blev det även en bekräftelse på att jag nog är helt normal trots allt. Jag började springa igen och knarka löparsajter på nätet under mina ensamma kvällar hemma när Tigerplutten sov. Kritiskt skaffa mig information, känna vad som funkade för mig. Hittade tillbaks till den där enorma glädjen och friheten jag kände när jag sprang ifrån jobbet i Jämtland.

När jag sen tvingades ta ett otroligt stort jobbigt beslut för att inte gå under hösten 2010 (på riktigt, jag överdriver inte) så blev löpningen igen en terapi. Jag var för körd i botten för att orka träna hårt men löpningen den vintern höll mig över ytan tills jag orkade simma själv. 2011 i november fick jag mitt hjärtfel åtgärdat (som gjorde att jag fick hjärtrusningar och om jag inte stannade kunde leda till kollaps) och en ny värld öppnade sig: Jag kunde träna korta ryckiga intervaller. Ta i hårdare. Lita på att det funkade. Det är mindre än ett år sen och något jag får påminna mig om när jag tycker att jag är långsam.

Med ett starkt självförtroende och en väl grundad självkänsla är löpningen nu NJUTNING i huvudsak. Driven av njutning och påeldad av att utmana mig själv och se hur långt och mycket jag fixar.

Ibland terapi, ibland en flykt, ibland social företeelse som när jag har äran att springa med alla de nya fantastiska vänner jag träffat genom löpningen. Människor som utan att veta det betyder så mycket för mig på grund av de senaste två röriga åren. Jag tror ni vet vilka ni är – ett stort gäng underbara tokstollar!

Det är aldrig inomhus. Det är inte löpning för mig. Löpning = naturupplevelse. Möjligtvis då gruppträning i stan men springer jag själv så styr jag benen helst ut i naturen.

Så dagens långpass i Ursvik kanske beskriver varför jag springer allra bäst:

Det är jag och det är naturen. Det är kraften i min kropp. Det är lätta steg över en lövtäckt rotig stig. Det är bara jag. Det är ingen annan där. Det är en bubbla och när jag springer där så är allt precis som jag vill. Det är ingen som är död, ingen som är sjuk. Det är ingen som är dum och missunsam. Resten av världen ser just då ut som jag vill och jag bestämmer precis var jag ska och vad jag gör. Ingen inramning av kalendertider och väggar. Enkelt. Simpelt.

I min löparbubbla skapar jag det jag vill ska bli min framtid. Ideer. Planer. Jag går ut seg och svag.Kommer hem stark och fylld av energi. Det kanske är endorfiner? Jag kanske är beroende?

Det spelar ingen roll. Det här är mitt livselixir och jag kan inte vara utan. Tack för att du läste.

(mer…)