Två inspirerande möten, ett intressant seminarium

Kloka Mackan skrev ett bra inlägg igår, eller det gör han ofta men igår skrev han om Mål utan plan.

Jag känner igen det där. Det sätts mål och sen kanske man iofs har en plan men det jag tror många missar är två delar:

1) Att förankra den i sin vardag och anpassa den så den är realistisk- vilket ju då kan påverka målet.

2) Att ha en plan B, C och kanske D.

3) Att ha alla viktiga delar med i planen, inte bara löpningen för att hålla sig skadefri, frisk och motiverad.

Livet händer. Vi är glada motionärer (generalisering men gissar att ingen elitlöpare läser min blogg).

De flesta som ”håller på” är typ-A människor. Vi drivs av prestationer och är ofta målfokuserade beyond vad som är optimalt. Vi behöver områden där vi inte presterar.

Men om vi nu säger att vi ska prestera inom löpning. Har ett mål, säg ett lopp cirka 6 månader bort. Såhär tänker jag (som har 179 dagar kvar till mitt stora mål säger min app som räknar på sånt där).

Jag gör en grov träningsskiss i en kalender för att se när jag måste få in mina nyckelpass. I det här fallet ställer nyckelpassen krav på: tid och återhämtning. Jag har två barn och gillar inte att vara borta från dem en ledig dag så jag försöker vara smart med när jag lägger passen. Gärna start tidig morgon.

Jag brukar inte vara sjuk eller skadad men man får ändå ta höjd för att jag kanske inte får till alla de tuffa långpass jag vill. Så planerar in något extra för att ha utrymme att genomföra dem  när det funkar bäst. Hårdaste passet planerar jag ungefär 3-4 veckor ut.

Inom löpträningen behöver jag: uthållighet, bra syreupptag och bra löpteknik. De delarna ska få plats inom en 10-dagarsperiod. Långpass varje helg funkar inte optimalt i min vardag och att försöka stressa in dem tär mer än det ger.

Jag behöver också träna styrka och rörliget så det planeras in också.

Utöver det så behöver de här slitiga passen stöd av bra kost och återhämtning. Noggrannare med sömnen, noggrannare med kosten.

Utöver det så märkte jag att jag hade enorm hjälp av att visualisera loppet när jag sprang 100 miles första gången. Jag förberedde mig på dippar, jag såg hur jag gick i mål (hade en stark bild av hur jag liksom stampade i den där mattan som mäter tiden när jag gick imål och jag gjorde exakt så när jag gjorde det).

Jag försöker också peppa mig själv mentalt genom att verkligen suga åt mig bra genomförda pass. Och förstå varför det inte går bra när det känns segt.

Lyssnar på kroppen hellre än en klocka och GPS.

Och absolut viktigast av allt: Jag tänker på hur sjukt galet lyckligt lottad jag är som har det så otroligt bra att jag kan ägna tid åt att sätta och träna för såna här mål. Jag kämpar mycket med det här ”jag kan”. Jag har en mental spärr på att springa fort. Jag förstår liksom inte hur det ska gå när jag aldrig gjort det. Men så tänker jag att det finns lite viktigare saker att ägna tankarna och energin åt. Och sen jag började tänka så har jag faktiskt börjat springa lite snabbare.

En plan sprunget ur glädje och vilja. Hängivenhet man ibland får jobba på. Alla delar ska med. Visualisering. Och perspektiv.

#GÖRT

Plan B och C tog mig i mål. Ett lopp jag både drömde om och planerade.

---

Vi har varit på landet i helgen. Innan hade en arborist tagit ned fyra träd.

Ett av träden visade sig vara riktigt ruttet i mitten. En stor prominent björk. Vem hade kunnat ana liksom. Tur att vi tog ned den. Men den såg ju fin ut!

Så kan det vara med mycket. Det är ofta vi ser ytan på saker. Den människor vill visa. På sig själva eller på en produkt. Den som så lätt går att putsa till och retuschera. Välja hur den ska se ut. Det finns flertalet youtubeklipp där man visar hur en redan vacker tjej förändras i photoshop för att få en helt annan look som ska visa en just perfekt yta.

Vi tar del av hälsotips och fina bilder på massa människor som antingen av sig själva eller av andra benämns som hälsoförebilder. Men tipsen och råden går inte ihop med det man uppfattar eller med vad som är möjligt i ditt eget liv. Som när man läser om trådsmala kändisar som i intervjuer säger ”jag älskar mat och äter vad som helst”. Och som läsare/åskådare får man det inte att gå ihop.

Man ser en sak, man läser något. Man får inte ihop det. Det verkar inte stämma. Och man ser bara ytan.

Och ibland får man se något annat. När man får vara med bakom kulisserna med personen ifråga. Eller skär igenom det besprutade äpplet som trots sin blanka yta har ett rutten inre. Eller när man fäller trädet.

Men hur ofta kan man göra det? Nej man bombarderas dagligen av ytor av personer, produkter och förhållningssätt till saker utan att se hela bilden.

Och att se hela bilden av allt och alla kommer man sällan att hinna med. Men att reflektera över att det är mycket som göms under ytan, som ofta inte alls är lika polerat och hälsosamt och eftersträvansvärt- det är en tanke och ett verktyg att ta till sig.

Att förstå att det mesta inte alls är så perfekt som det ser ut kanske kan hjälpa att minska kraven på din egen yta och ägna dig mer åt ditt inre, och kanske andras.

---

Jag lyssnar, kanske som bekant, mycket på Ask The Coaches på Endurance Planet. Ett kort tag, innan jag insåg att jag var gravid, var ”Lucho” som är ultra och triatlonexperten i podcasten, min coach och jag älskar hans approach till träning, både praktiskt och mentalt.

Alla avsnitt är bra men förra veckan sändes ett som verkligen var genomgående fantastiskt. Jag tycker verkligen ni ska lyssna på det. De pratar lite annat i början som du kan scrolla förbi om du inte är fan av sånt men lyssna sen på hela om du vill ha sund och klok input till din träning.

Här hittar du det.

---

Jamen ja! Trots att det var en månad sen jag var hos David på Löparakuten., jag hade sprungit mer än vanligt, längre än vanligt och dessutom utmanat ryggen med att bära lillspark lite mer så var jag i väldigt bra form när jag kom dit. Vanligtvis är det låst lite här och var men nu var det bara några småjusteringar och säg den som är helt perfekt om man lever ett riktigt liv. Men! Bebisen sover hela nätterna nu, nästan, behöver inte lyftas ur sängen så jag har klippt bort cirka 10 oergonomiska lyft per dag och det har gjort sån skillnad alltså ihop med alla övningar.

Så. Nu är rehab över. Jag är osmakligt stolt över hur jag slitit med att jobba med hållningen, hur jag böjer mig, lyfter, bär och alla dessa stunder på yogamattan med andning och bröstryggsrörlighet jag gjort istället för att öva på en grej jag fått för mig att jag ska klara av. En sak jag tror gjort stor skillnad är att jag slutat rulla ryggen på sån där foamroller. Jag tyckte precis som många andra att det är skönt att ligga på rygg och rulla upp o ned men har man en låsning i ryggen så blir det lätt att kroppen fortsätter ta ut rörligheten där det går och det nästan kan bli värre i låsningen. Så var det för mig iallafall så nu rullar jag bara benen för lite ökat blodflöde iställe. (Enligt David krävs det ungefär en lastbils tyngd för att komma åt påverkan på fascian).

Jag har tagit det försiktigti löpningen. Tassat och tassat och tassat lite till och som längst alltså sprungit 17 km vilket jag gjorde i söndags. Frustrerande. Fostrande. Otroligt lärorikt och faktiskt givande. Jag uppskattar ännu mer att kunna springa nu.

Jag har kört marklyft, benböj och hittat på massa egna lustiga övningar som uppenbarligen fungerat för jag har faktiskt bara fått ett fåtal övningar av David och det är att öva på hållningen och jobba in kontakt i gluteus medius som sovit gott i 100 år ungefär hos mig. Resten är saker jag hittat på själv med inspo från yoga och Soma.

Och nu då? Ja nu kommer jag fortsätta med mina övningar. Förstås. Bara att nu kallar jag dem för prehabövningar. Jag börjar våga ha en träningsplan och planera  långpass och hårda pass istället för att drömma om dem.

Jag kommer säkert få bakslag där nerverna kommer gå bananas, det är inte så att jag slutat bära bebis direkt.

Men nu börjar jag faktiskt träna för ultra. Och det var över 1,5 år sen jag gjorde det så det är en lång väg kvar till 100 miles. Men jag ska göra det smart, roligt, tidseffektivt, #vavavoom och hälsosamt.

Har med mig mina nya älskade nolldrops Skora Tempo, min ultrarygga, mina X-krossglasögon till landet och ser fram emot mitt första riktiga långpass i helgen!

---

Nej kanske inte idag. Men det var salladsväder tidigare i veckan. Jag klarar mig inte på vanliga sallader oftast. Jag åt en sallad en gång på en kedja som låter som ett blått bär och var bara UTSVULTEN efteråt. Jag är inte en kanin! Men vissa restauranger har fattat det där med att ska sallad vara huvudrätt så måste den vara matig om man ska bli mätt.

Jag gillar sallad. Det är lätt att variera och så får jag vräka på dressing. Älskar dressing.

Häromveckan gjorde jag en hittepåsallad som jag åt fetaost till och massor av dressing. En sån där bra lunch när jag inte ska träna hårt på eftermiddagen. Den går att göra mycket matigare med avokado, quinoa eller ris och mer grönsaker och kanske lite kyckling till.

Jag lassade in grönkål och tunt skivad rödbeta i ugnen med salt, peppar, timjan och olivolja på på ganska låg värme. (Slöseri med fin olja annars som bara förstörs av upphettning).

Under tiden hyvlade jag vitkål och morot och blandade dem i en skål med pumpakärnor, solroskärnor och dressing på 2 delar olja till 1 del vinäger och salladskrydda. (Kör 3 delar olja om du inte gillar vinäger lika mycket som jag).

När grönkålen och rödbetorna var klara vände jag ned dem, smulade över typ 100 gram fetaost och åt upp hela rasket.

YES! Gott!

 

 

---