Utbildning i 3D-löpning

Sisters from different misters.
Jag har världens bästa syster men så har jag en massa vänner också som känns som systrar ibland. Det betyder inte att jag hänger med dem ofta för det.

Nej jag har fått komma till ro mentalt med att det är människor jag har äran att sakna ofta.

Det är fantastiska personligheter som förutom att vara fina vänner också  är skitbra rent ut sagt på olika saker vilket är väldigt praktiskt.

Och mina närmsta äldsta vänner- de hålls inte med bloggar och sånt. Så de kan jag inte länka till. Det är lite frigörande faktiskt- de uppdaterar jag mest IRL och så har de inte koll på något annat. För dem är jag bara Ann-Sofie.

Men jag har ju ett gäng som faktiskt går att länka till och gör massa bra grejer. I ingen ordning alls…

Sofie. Sofie och jag har inte alls hängt mycket. Men hon är en av de enklaste och lättaste att hänga med jag träffat. Dessutom, som jag skrev på Instagram, en av de mest oskitnödiga människor jag känner. Jag vet var jag har henne. Hon gör allt möjligt. Jobbar med sånt där digitalt jag är värdelös på. Hon kan layouta tidningar och böcker och köra två Ironman på en vecka. Hoppa fallskärm. Dessutom föreläser hon fantastiskt bra och får du en chans att lyssna på henne- GÖRT!

Elin.  Elin B’s och min första träff resulterade i att Elin fick passa S medan jag wod’ade. Hon kändes också väldigt oskitnödig från första början så jag ville ha mer av henne och sen fick jag den stora äran att vara med på henne och den andra Elin’s första Logout.  Jag har tränat discoträning med Elin en fredag och jag har tagit in henne som träningskonsult på jobbet just för att hon kombinerar en enorm proffessionalism, kunskapsförmedling, pedagogik, ödmjukhet, humor och empati på ett sätt som bara människor som varit med om lite tuffa grejer kan. I min värld. Jag önskar vi kunde ses oftare. Ta en morgonfika varje vecka och reda ut saker. Bolla grejer.

Sara. Sara dök upp via bloggen. Alltså jag började läsa hennes. Jag var lite starstruck första gången vi träffades. Sen blev vi vänner och det är tack vare Sara jag fått träffa flera andra pärlor som Annika, Katta, Sofie, Sofia, Mela, med fler. Sara är också jättebra på det här digitala som jag ofta förväxlar orden på. Hon är väldigt lyhörd, omtänksam, analytisk, kreativ, har enorm integritet. Är strategisk men varm. Hon går sin egen väg och är expert på att göra det bästa av en dag i naturen vilket du ser om du följer hennes blogg. Hon fotar med känsla och förmedlar rörelseglädje utan dess like. Sara har jag inte hört föreläsa men vet att hon är the one att vända sig tilll om man vill lära sig mer om digitala strategier, om marknadsföring via”nätnärvaro” (nej jag vet att jag inte kan det här, jag är analog).

Madde träffade jag via Sara faktiskt. Vi sågs av en anledning- jag behövde någon att starta Tjejmarathon med och hade läst lite av hennes skriverier på sin blogg. Det tog väl sisådär en..minut? innan jag fattade att Madde skulle komplettera mig perfekt. Vi är lika men olika. Hon har ett #getshitdone driv utan dess like men det kommer med ett pris som hon berättat om i sin underbara podd ”Bubbel och mjölksyra”. Otroligt kunnig och lyhörd PT och coach som det senaste året ändrat inriktning i sitt företag ”Fitnesscoachen”. Tuff och drivig som attan men väldigt mjuk på insidan. Vi har kämpat med Tjejmarathon och allt jobb (det mesta sker bakom kulisserna) i fem år nu. Det går alltid bra! Under fem år händer det massor av grejer och vi har gått igenom mycket parallellt. Det är svårt att hinna med men vi roddar ihop det varje år på något sätt. Vavavoom.

Jag skulle kunna skriva på hela natten men nu ska jag göra lite andra saker och inser att det är så roligt att lyfta fram både bra personer och bra människor så det får bli mer sånt helt enkelt!

Idag var min poddkompanjon Boel på ett seminarie där det pratades om friskvårds effekt på ohälsan. Hon skrev ett kort inlägg om det på vår hemsida.

Jag funderar mycket över detta och kommer skriva mer om det. Friskvård är jätteviktigt. Men friskvård kan vara lite allt möjligt. Välriktat och inte så genomtänkt. Men just nu är det fullt ös makalös med jobb på vanliga jobbet, lite i företaget och tid med familjen!

Återkommer men läs gärna vidare på länken ovan och berätta gärna- hur är det hos er? Har ni friskvård? Vem nyttjar den?

Katta och jag träffades första gången i september 2014. Från mitt håll sa det klick- hon fotade min bebis´fötter- då smälter man! Det var ju inte ens två år sen- alldeles för sent!! Vi borde träffats för minst 20 år sen.

Vi bor på olika håll och har svårt att hinna ses och bara vara men när vi ses så känner jag att hade vi lärt känna varandra när vi var unga så hade vi haft mycket fniss och tokigheter för oss. Men jag hoppas vi tar igen det. Vi har ju en affärsidé vi ska ta itu med när vi går i pension..eller hur Katta?

Katta är massor. Hon är en av de varmaste, klokaste och mest omtänksamma människor jag träffat. Det är som hon klev in i mitt liv för att fylla en plats av just det och jag hoppas jag fyller någon funktion för henne.

Hon är dessutom väldigt ödmjuk så när hon säger att hon är eller kan något litegrann något så kan man ganska safe ta det gånger tio ungerfär. Såhär skriver hon själv:

Titlar jag kan säga att jag jobbar som nu:
Projektledare, egenföretagare, kommunikatör, Content manager, varumärkesstrateg, fotograf, copywriter, marknadsförare, webbredaktör, innehållsproducent, affärsutvecklare, user researcher, mfl. Och det finns många som jag. 

Nej Katta det finns ingen som du!

Dessutom kan hon jobba som en jäkla byggjobbare uppenbarligen. Och så kan hon rida och det hoppas jag vi får göra tillsammans snart.

Katta ska du ha i åtanke om du behöver en klok och engagerad person till ditt företag. En fotograf med känsla. En strateg med stort hjärta och mycket erfarenhet. Hennes blogg är full av klok eftertanke och massor av fina bilder!

Eftersom det alltid är Katta som har en kamera när vi ses har jag inga bilder på henne. Det är ju helt sanslöst egentligen.

Men den här lade hon upp själv och den var så fin. Tack Katta för att du finns i mitt liv. Det är riktigt vavavoom!

Fy fasen vad gött det känns att blogga den här veckan- det är ju så mycket bra i min omgivning jag vill sprida. En sak jag väntat ett tag på att hitta en riktig story runt (fast den förstås funnits där hela tiden) är om den löpargrupp som startats för och på ett flyktingboende i Farsta. 

Läs Ninas historia nedan och inspireras. I söndags sprang ett gäng Salomon City Trail tack vare att de gav dem fria startplatser. Gissa om vi har ett visst annat lopp (där man kan springa stafett) i åtanke? 🙂 Nina skriver att jag gör stora saker i vardagen- but oh no jag gör lite smått då och då men det blir mycket över tid och dessutom så är jag ju inte ensam- vi är många som gör tillsammans! 

Integration by Running

Du har säkert hört det: ”Ingen kan göra allt, alla kan göra något”. Det här inlägget är inte menat att ge dig dåligt samvete. Det räcker faktiskt med att inte sprida rykten, att inte tro på dem som vill sprida rädsla och misstro, att le mot en främling, att hålla upp dörren, att släppa in någon i filen. Men ibland dyker det upp tillfällen där win-win uppstår. Ann-Sofie här är ju en sån som gör ganska stora saker i vardagen, själv har jag aldrig varit ens en föreningsmänniska – när lapparna från valberedningen i bostadsrättsföreningen dyker upp brukar jag bli väldigt blind på sidan mot anslagstavlan. Autogiro till nån organisation räcker faktiskt också…

Men när jag hörde om de frivilliga i Hej Främling i Grytan utanför Östersund och deras grupp Inlöparna – Spring för Innanförskap så hittade jag ett sätt att bidra som passade mig. Att göra precis det man tycker om, tillsammans med andra. Sånt som vi gör ändå: Sjunger i kör, går på Friskis, springer i löpargrupper, spelar Korpenfotboll, läser i bokcirklar, går på bäbisträffar på bibblan. Varför inte göra det med dem som kommit hit just för att sådant går att göra här? Jag satte igång att söka. Tyvärr gick det trögt i början. Jag fick välmenta varningar om hur främlingar ser på kvinnor i tajta löparkläder, och min kommun förstod inte alls varför jag ville ha adresser till boenden.

Men så kom flyktingkaoset i höstas, och de stora studieförbunden i Stockholm fick i uppdrag av staden att anordna studiecirklar på boendena – jag annonserade i några Facebookgrupper för löpare, fick med några kompisar och min chef (!) och vi satte igång Inlöparna Farsta. Jag fick massor av hjälp och råd från Martin Machnow, som startade Inlöparna i Grytan (och gjorde sen om precis samma misstag), och vi började dyka upp utanför boendet varje måndag kväll. I början kom massor av folk, men ju kallare det blev desto färre blev hjältarna. I januari när temperaturen kröp ner under 10 minus var vi kanske tio frostiga själar i Ågestaspåret och vännerna fick lära sig säga ”broddar”. Nu börjar de dyka upp igen, precis som svenska vårlöpare..!

Ja, det tar tid. Jag samlar skor och kläder konstant, jag kör tvärs över stan fram och tillbaka för att springa sex kilometer, jag har fått leta efter nån frivillig i Warsawa när en av löparna hastigt blev återvisad enligt Dublinförordningen och allt bagage blev kvar i Farsta, jag har fixat praktikplats åt en ledsen mattestudent från Damaskus som gärna vill bli lärare. Jag har också lagat underbar söndagsmiddag tillsammans med en syrisk familj och fixat möbler till en blyg afghansk kille som redan pratar svenska, har fått jobb och en träningslägenhet. I söndags sprang vi vår första tävling tack vare att Salomon City Trail generöst sponsrade oss med startplatser. Jag har fått ett fantastiskt nätverk av nya vänner även bland svenska enagerade. Är det värt det? Hell yeah! Idag finns Inlöparna på flera ställen i Sverige, och vi blir förhoppningsvis fler.

På torsdag sänds dokumentären ”Känn dig som hemma” på SVT kl.21. Se den och gläds åt de goda och friska krafterna, startat av Emma Arnesson och Anne Lundberg! Snart kommer Hej Främling, som tror på friskvård som en del i integrationen, att etablera sig på fler ställen i landet tack vare bidrag från postkodlotteriet. Vill du engagera dig – sök upp dem på nätet! 

Jag älskar min blogg. För den ventil den är, för de jag får träffa genom den och för de erbjudanden och äventyr den medför.

När jag tittar igenom gamla inlägg så känner jag att jag inte har tillräckligt med tid och tankekraft att skriva sådär eftertänksamt, alltid, som jag vill.

Just nu är min skalle full av en ganska stor grej jag jobbar med. Som jag behöver vila skallen ifrån dessutom på kvällen (det går väl sådär, jag har väldigt mycket jag vill göra med Tjejmaran, lite annat privat, egna företaget osv osv osv).

Och jag har inga problem med att strunta i att blogga heller, det är inte ett jobb, det är en plattform för både roliga grejer och ja, ibland jobb. Det ska vara kul annars får det vara. Men det behöver ju inte handla om vad jag gör varje dag heller- eller hur?

Något jag gärna villl använda den här bloggen till är att berätta om alla de fantastiska människor jag har omkring mig. Människor jag alltsomoftast får ha äran att önska jag fick träffa mer. Som jag inspireras av, lär mig av, skrattar med, bollar med, och får ett enormt stöd av och värme i hjärtat.

En av dem jag faktiskt träffar ganska ofta, relativt sett, är Boel! Boel Stier är förläggare, retorikkonsult, kommunikatör och har SM- guld i fallskärmshopp (!!). Bland mycket annat.

För dig som behöver prata inför folk så har hon skrivit flera tips på sin hemsida. Hon kan också jobba med dig som individ, eller med er som grupp. Boel är rak, tydlig, positiv, otroligt lyhörd, klok och lätt att ha att göra med.

Läs mer tips för att prata inför folk här.