Gårdagens kapillärsprängarpass omskrivet för simbassängen á la Dr. Larsen och avslutande 4-rätters middagen med Rioja (1 glas) och Cava (1/2 glas) satte sina spår må jag säga. Vaknade mitt i natten, kallsvettig med kramp i magen, ont i huvudet och en strupe torr och öm som aldrig förr. Inte bra. När klockan ringde 6:33 gjorde jag en kvicktänkt kalkylering av hälsotillstånd kontra träning och beslutade att det nog var bäst att försöka sova en och en halv timma till istället för att utsätta kroppen för mer stryk.
Vid frukosten kände jag mig fortfarande inte hundra. Halsen gjorde ont och kroppen var lam, inga goda tecken så jag vette fan hur jag tänkte när jag satte mig på bussen med de andra och drog upp till Granada med cyklarna. När bussen släppt av oss kände jag mig bedrövligare än någonsin. Hur dum i blond och dum i huvudet får man bli egentligen? Jag VET ju att jag inte hänger på de där grabbarna (och Åsa), och speciellt inte om jag är sjuk!
Bonkade efter 500 meters klättring. Ville bara hem. På något sätt lyckades ändå Pål och de andra övertala mig och jag hakade på en bit upp till toppen. Lelle, Stefan, Olle och super-Åsa fortsatte ända upp till toppen av Sierra Nevada. Vi andra åkte ner till Granada och tog en lunchJ.
Fortsatte sedan genom öken och elände. Och inte fan blev det varken platt eller nedför. Jag dog åtskilliga gånger. Sade till Jonas att jag jävlar i mig skulle ta en taxi vid nästa samhälle. Det fanns inget nästa samhälle. Efter 7 mil misär kom vi äntligen till nedförsbacken. Fick en gel av Nelker, dunderhonungssportdryck av Jonas och tröck sedan i mig en banan och en bar. Och hej vad det gick sen! Det visade sig vara den lilla backe som vi cyklat uppför under tisdagens 182 km pass. Helt sjukt att vi cyklade heeeela den backen. 3 mil brant uppför på serpentinvägar! Den tog ju aldrig slut, ens när man körde nedför! När vi tillslut nådde Almunécar var jag så glad att jag höll på att dö. Alltså vilka killar jag har med mig! Jonas, Micke, Pål och Ulrik har dragit mig, peppat mig och stått ut med mitt gnäll i fem timmar, inte illa. Förstå, 5 timmar på 102 km cykling, det kan man kalla kuperat.
Coach Mike och Daniel Sand på Head mötte upp och jag sa en massa saker man inte borde säga när man träffar en främmande person för första gången. T.ex. att hela min stjärt och rygg var full i kladdig Cola (min vitargo-gel sprack i fickan på tröjan under bussturen till Granada), att mina händer var fulla med snor och att Head Camp var ett jävla läger att vara på.
Hahaha, det sista sa jag ju förstås på skämt. Det är verkligen en upplevelse att vara här. Helt otrolig cykling, simhall ett stenkast från hotellet och ascool öppet vatten simning där man kan se massor av fiskar i olika sorter (enligt Lellemannen, jag själv har kommit så sent tillbaka från cyklingen att jag aldrig fått uppleva simningen i havet
.ÄN) och löpningen går att köra efter fina strandpromenaden eller på löpbanan ett stenkast från hotellet (skall testas imorgon).
Nu känner jag mig pigg igen, hoppas bacillerna blev ivägskrämda av dagens helvetespass. Om jag inte blir stark cyklist av det här, då kommer jag aldrig bli stark.
Nu ska jag ta en dusch och smörja in min sargade kropp med smärtstillande olja och andra produkter från Weleda som vi fått testa. Jag ska riktigt balsamera mig så jag ALDRIG mer får skav mellan benen (min mus har en smärre kris just nu). Får se om det hjälper. På med ett par kompressionsstrumpor så är nog i alla fall benen glada imorgon igenJ.
Dagens visdom: Drick inte vin på läger (ett glas är som rena giftet), ÄT och DRICK hela tiden under cyklingen, och sov mer än 7 timmar när du tränar hårt!
Fler bilder från cyklingen och simningen som varit under veckan finns här:
http://www.flickr.com/photos/77371071@N05/
