Vardag


Herregud vad deppigt att vara tillbaka i vardagen igen! Åsa ”Kaos” Lundström skrev precis ett inlägg om ”post camp syndrome” och jag kan inte annat än hålla med henne. Är det någon som inte gör det?!

Jag är visserligen fortfarande snorig och hostig men guuud så jag längtar tillbaka! Känner mig ensam (vart är mina bästa träningskompisar?)! Och hungrig (vart tog buffén vägen?)!

Medan de hårdaste killarna fick ihop >40 timmar på lägerveckans 6 dagar fick jag ”bara” ihop ca 20 timmar utspritt på 4 simpass (10,5 km), 1 löppass (8 km) och 3 cykelpass (367 km).

Nu har jag bestämt mig att bli riktigt frisk denna gången och INTE börja träna för hårt direkt efter sjukdom. Året har minst sagt varit svajigt när det kommer till sjukdomar och småkrassligheter så jag och min tränare börjar misstänka att det är något skumt. En tid för blodprov hos doktorn skall bokas in för att kontrollera om jag lider av någon brist på någon vitamin eller något spårämne. Nu ska jag ta tag i problemet och inte bara blunda för dem. En till lärdom jag måste ta till mig är att våga säga nej till träning fastän jag är krasslig. Visserligen är det mest mig själv jag har och dividera med, för det är ju ingen som tvingar mig, men ändå. Torsdagens cykling och Fredagens simpass blev en käftsmäll tillbaka och det är inte konstigt att jag fortfarande är förkyld.

Bra gäng på läger==> riktigt rolig internhumor:

 

PS det bränns på huden, den är röd efter fredagens latmaskande på solterassen:)

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Head Camp dag 6-snorig vila på solterassen


Börjar bli lite lite bättre. Dock ingen träning. Förkyldningen känns i hela kroppen. Har nog haft feber i natt för jag har hållit Åsa vaken med mitt gnyande och grymtande.

Det är inge kul att vara lägersjuk. Visserligen är det inte tokigt att ligga på  solterassen och halvsova men vad fan, det är ju träna jag är här för. Vill  inte åka hem…vill ha en till vecka och vara med och verkligen späka kroppen till det yttersta. Hann ju knappt bli trött på mina ynka tre dagar somm fullt frisk. Det får bli ett till läger i vår helt enkelt.

Dagens pass var egentligen planerat som: 3000 meter morgonsim innna frukost,  120 km cykling med 4*20-30 min racepace+ 4 km off bike. Åååh vad jag vill!

Imorgon bitti åker vi hem. Saknar gänget, stället och cyklingen redan men är supertaggad på att träna hårt när jag kommer hem istället. Jävlar vad jag ska träna. Ska bara bli frisk först…

En summering av träningstimmar och pass kommer imorgon.

Cykling med Sierra Nevada i bakgrunden.

 

Nedan följer en illustratraion om hur jag känt mig de senaste dagarna i bilder:

Det är synd om mig…

Head Camp dag 5- Simanalys och sjukdomsutbrott


Simmade passet i morse, skulle ta det lugnt men det blev visst lite hårt ändå. Upp-på-kanten-övningar i form av statisk tricepsarmhävning och 12 st tricepsarmhävningar i en loop om 4 varv med lite annat smått o gott emellan. Sedan en ”idealhundring” dvs. en negativ split som inte får överstiga 3 sekunders differens mellan första 50-ian och andra. Jag tog hem det första 100-ingen, antagligen för att jag inte hade någon energi till något annat. 1:15 blev tiden. Grät i simglasögonen hela avsimmet. Jag är verkligen sjuk, kan inte blunda för det längre.

Ringde min tränare, Jens Lunekilde och han ordinerade vila (såklart). Och det är det jag har gjort idag. Druckit superäcklig förkylningsmedicin, vilat och sovit. Har drömt om att jag varit med gänget under alla pass jag skulle kört idag. Cykling 55 km, löpning *2 och öppet vatten simning och test av HEADs våtdräkter. Vill så gärna vara med! Det känns fortfarande inte bättre.

Filmen från dagens filmning kan man se här:

http://www.youtube.com/watch?v=elF37IrtKmk&feature=youtu.be

Simteknikanalys av simstil kommer.

Håll tummarna för att jag blir frisk snart kära ni. Det är inge kul att vara sjuk på läger. Det suger.

Head Camp dag 4- mastodontcyklingsbonkning 2.0


Gårdagens kapillärsprängarpass omskrivet för simbassängen á la Dr. Larsen och avslutande 4-rätters middagen med Rioja (1 glas) och Cava (1/2 glas) satte sina spår må jag säga. Vaknade mitt i natten, kallsvettig med kramp i magen, ont i huvudet och en strupe torr och öm som aldrig förr. Inte bra. När klockan ringde 6:33 gjorde jag en kvicktänkt kalkylering av hälsotillstånd kontra träning och beslutade att det nog var bäst att försöka sova en och en halv timma till istället för att utsätta kroppen för mer stryk.

Vid frukosten kände jag mig fortfarande inte hundra. Halsen gjorde ont och kroppen var lam, inga goda tecken så jag vette fan hur jag tänkte när jag satte mig på bussen med de andra och drog upp till Granada med cyklarna. När bussen släppt av oss kände jag mig bedrövligare än någonsin. Hur dum i blond och dum i huvudet får man bli egentligen? Jag VET ju att jag inte hänger på de där grabbarna (och Åsa), och speciellt inte om jag är sjuk!

 Bonkade efter 500 meters klättring. Ville bara hem. På något sätt lyckades ändå Pål och de andra övertala mig och jag hakade på en bit upp till toppen. Lelle, Stefan, Olle och super-Åsa fortsatte ända upp till toppen av Sierra Nevada. Vi andra åkte ner till Granada och tog en lunchJ.

Fortsatte sedan genom öken och elände. Och inte fan blev det varken platt eller nedför. Jag dog åtskilliga gånger. Sade till Jonas att jag jävlar i mig skulle ta en taxi vid nästa samhälle. Det fanns inget nästa samhälle. Efter 7 mil misär kom vi äntligen till nedförsbacken. Fick en gel av Nelker, dunderhonungssportdryck av Jonas och tröck sedan i  mig en banan och en bar. Och hej vad det gick sen! Det visade sig vara den lilla backe som vi cyklat uppför under tisdagens 182 km pass. Helt sjukt att vi cyklade heeeela den backen. 3 mil brant uppför på serpentinvägar! Den tog ju aldrig slut, ens när man körde nedför! När vi tillslut nådde Almunécar var jag så glad att jag höll på att dö. Alltså vilka killar jag har med mig! Jonas, Micke, Pål och Ulrik har dragit mig, peppat mig och stått ut med mitt gnäll i fem timmar, inte illa. Förstå, 5 timmar på 102 km cykling, det kan man kalla kuperat.

Coach Mike och Daniel Sand på Head mötte upp och jag sa en massa saker man inte borde säga när man träffar en främmande person för första gången. T.ex. att hela min stjärt och rygg var full i kladdig Cola (min vitargo-gel sprack i fickan på tröjan under bussturen till Granada), att mina händer var fulla med snor och att Head Camp var ett jävla läger att vara på.

Hahaha, det sista sa jag ju förstås på skämt. Det är verkligen en upplevelse att vara här. Helt otrolig cykling, simhall ett stenkast från hotellet och ascool öppet vatten simning där man kan se massor av fiskar i olika sorter (enligt Lellemannen, jag själv har kommit så sent tillbaka från cyklingen att jag aldrig fått uppleva simningen i havet….ÄN) och löpningen går att köra efter fina strandpromenaden eller på löpbanan ett stenkast från hotellet (skall testas imorgon).

Nu känner jag mig pigg igen, hoppas bacillerna blev ivägskrämda av dagens helvetespass. Om jag inte blir stark cyklist av det här, då kommer jag aldrig bli stark.

Nu ska jag ta en dusch och smörja in min sargade kropp med smärtstillande olja och andra produkter från Weleda som vi fått testa. Jag ska riktigt balsamera mig så jag ALDRIG mer får skav mellan benen (min mus har en smärre kris just nu). Får se om det hjälper. På med ett par kompressionsstrumpor så är nog i alla fall benen glada imorgon igenJ.

Dagens visdom: Drick inte vin på läger (ett glas är som rena giftet), ÄT och DRICK hela tiden under cyklingen, och sov mer än 7 timmar när du tränar hårt!

Fler bilder från cyklingen och simningen som varit under veckan finns här:

http://www.flickr.com/photos/77371071@N05/

Head Camp dag 3-simning och vila


Simdag och vilodag idag. Klockan ringde redan 6:30 efter en alldeles för orolig nattsömn. 4-5 km simning stod på programmet men jag må säga att det var en seg kropp i början av passet. Mycket vila, lugnt insim och egen fart gjorde dock att jag tillslut kom igång och kunde hitta ”flowet”, härligt!

Nu ska vi sola slappa och bara ha det skönt tills nästa pass rullar igång.

Idag gillar jag triathlon igen!

Head Camp dag 2-mastodontcykling i bergen


Vaknade och såg ut som en baltisk hora. Påsar under ögonen, nästäppa och väldigt trött. Lelle och Olle var inte sena på konstatera detta. De är omtänksamma mina kära vänner:).

Sedan var det dax för långcykling i bergen. Vi hade blivit lovade 180 km bergseetapp men jag och Åsa (och många fler) hade för avsikt att korta ner rundan och ta en genväg. Det gick inte. Fanns bara en väg hem.

Head Camp stod för både filmning, fotografering och langning första 5 milen. Skitbra och proffsigt!

Första 30 km hade vi en stigning på 1300 höjdmeter. Det var alltså BARA uppåt. Men guuud så vackert landskap! Min cykel protesterade lite och jag kunde inte få i lättaste växeln så hela uppåtvägen blev en styrkeprövning utan dess like. Lunch på ett pittoreskt café efter 50 km var väl investerat. Det skulle nämligen visa sig att det var ytterligare uppför, och ytterligare, och ytterligare. Antal höjdmeter slutade på dryga 3000 m. Sista 3 kilometrarna bjöd Pål på en fin ”genväg” som innebar en backe på ca 500 meter som hade den tamejfan brantaste lutningen på hela dagen. I det läget hade jag strypt karln om jag bara hade varit lite närmre. Nu tvärbonkade och fick GÅ uppför backen, fatta, GÅ! När vi kom hem satt gråten i halsen och jag var så jävla tvärslut så att det inte liknade någonting. Turen tog 7 timmar och 20 minuter effektiv tid och vi kämpade ihop 182 km.

Cyklingen här är fantastisk vacker. Vi har cyklat i sol och värme, kyla och snö. Vi har sett Afrika och Sierra Nevada. Väjat för avokadoer, mandariner, hundar och hundratals får på vägen. Lite annat är cykling i ett regnigt Sverige. Bånkat hundra gånger om, skojat, skrattat och (nästan) gråtit (okej, det var kanske bara jag då).

Tusen tack Micke, Pål, Jonas, Ulrik, Åsa, Olle, Lelle och Steffo att ni, stöttade, väntade in, lät mig ligga på rulle och stod ut med mig idag. Utan er hade jag varit ute och trampat fortfarande! Jag älskar er mina fina vänner!

Jag älskar dock inte sporten lika mycket just nu (fråga istället imorgon).