Vegetariskt FTW

En annan sak semestertiden är lämplig till tycker jag är att göra sånt man inte är bra på. Testa något nytt som kanske tar tid man inte känner att man har i vardagen.

Man blir, som känt är, bra på det man övar på och jag tillhör kategorin som utan att blinka raddar upp massa saker jag inte är bra på, just för att jag inte gör dem.
Vissa saker vill jag inte ens göra. Fatta hur en dator funkar till exempel. Bara att den ska funka.

Andra saker, som att träna tröskelpass och springa snabbdistans, det har jag ett intresse av att kunna men är inte bra på. För jag gör det inte och eftersom jag inte är bra på det så är det inte roligt.
Vissa saker man tror att man inte kan, för att man inte gör dem, visar det sig vips att man faktiskt kunde. Som exempel crawla. Det trodde jag inte att jag kunde men så var jag tvungen att fixa det och så kunde jag det. Kunde jag applicera den metoden på lite andra saker i livet så skulle det bli andra bullar.
Men hursomhelst, tillbaka till löpningens tortyrkammare- tröskelpass och snabbdistans.
Idag har jag bara målat. Grundmålat och det var en angenäm stund i solen det. Benen känns stumma och det bästa sättet att muntra upp dem brukar vara att springa lite. Vi skulle och bada vid Lunedet dit det är 7 km. Bra kort sträcka att se vad jag går för. Kort snabbdistans Anniestyle.
Uppvärmning ansåg jag mig ha avklarat med hjulningar och handstående i trädgården så off i went. Tror det blev något fel på Garmin för första kilometern gick på under 4 minuter. Det var förvisso nedför men ändå.
Andra gick på 4:46 tredje ( i lutning) 5:02, fjärde 4:47, femte 4:50, sjätte 5:16 ( fick korsa en väg). Sen joggade jag ned.
Ok detta var ett väldigt annars pass men det var ett steg mot att göra sånt jag inte är bra på för att bli bra på det.

Svettigt, osminkat och oredigerat som vanligt.
Väl hemma efter ett fantastiskt dopp så gjorde jag kikärtsbiffar med goda tillbehör. Som vi åt ute i en ovanligt, för denna sommar, fin kväll.

Tack för alla fina kommentarer jag får på bloggen förresten. Ni är världens bästa läsare och varje ord värmer, glädjer, berör och inspirerar! Ha en fin kväll!

---

På semestern pratar många om att strunta i sina måsten. Men ”måste” är ett ord som jag hör rätt ofta ändå. Vad det än är för dag. Jag använder det för ofta också. Jag får ett kvitto på vad jag säger eftersom jag har ett litet eko som tar efter ord jag brukar. Det är mycket ”måste” för att vara 3 år gammal.

Inlägget jag skrev igår hackade jag fram för jag försökte undvika ordet ”måste”. Man har väldigt få måsten, om man bara kan ta konsekvenserna av att strunda i dem.

Om man har många måsten som tynger i vardagen tycker jag semestern är ett fiffigt tillfälle att fundera på vilka som verkligen är måsten?

Vi måste andas, vi måste äta och vi måste sova. Vi måste jobba också. Ja kanske inte och jag är ett stort fan av barterekonomi men har inte ork att omstörta hela samhällsordningen och det är rätt ballt att betala skatt. Ballare om man fick bestämma exakt vad det skulle gå till men ballt att vi har det sociala system vi har. Efter 7 år utomlands lär man sig uppskatta det.

Iallafall. Sidospår. Där slutar väl ungefär måstena. Sen skaffar vi måsten som är kopplade till hur vi vill ha våra liv. Jag vill ha ett väldigt rent golv hemma, därför måste jag städa nästan varje dag. Jag ville ha en stor valfrihet av jobb och lära mig mycket olika saker och inte sluta när jag började jobba- därför var jag tvungen att vara osocial och jobba och plugga hela tiden. Då sa jag ofta ”jag måste jobba” och ”jag måste plugga”. Och visst blir det bökigt att säga att ”jag har gjort ett val som gör att jag ikväll, trots att jag känner ett visst motstånd, väljer att läsa en bok om avfallshantering (sjukt intressant jag lovar!!) istället för att umgås”.

Jag vill springa långt. Högt. Jag vill bli en triathlet. Jag vill vara världens bästa mamma. Jag vill göra saker för de som har det sämre än mig. Hjälpa andra. Jag vill vara en väldigt duktig hjälpsam revisor. Jag vill också hjälpa andra att utmana sig själva, våga saker. Jag vill vara en bra vän och jag vill nå mål som jag satt upp för mig själv.

Det är inga måsten i de här viljorna. Det här är mitt liv. För att vara och göra allt ovan så krävs det en del. Jag måste göra en del saker för att uppnå det jag vill. Men i ett enskilt ögonblick, i ett vägskäl. Om det så är att välja att cykla eller springa. Äta fisk eller kött. Så finns inga måsten. Vill jag inte ha måsten. Jag vill ha val och jag vill ha kontakt med varför jag gör de val jag gör.

Speciellt löpningen ligger det lite måsten runt. Som är helt onödiga. Som jag skrev igår, bara man kopplar an till varför det där jobbiga passet som står på schemat ligger där så försvinner ”måstet” och valet blir tydligt. Jag tror det är många måsten som ska bort. Ordet är bekvämt, men känslan vi ofta förknippar det med är nog rätt ofta onödig!

Vad har du för måsten? Vems är de? Kan du, utan att rabbla en hel ramsa för att undvika ordet ta bort några måsten en gång för alla?

Cyklingen som blåste bort

Idag skulle jag cykla en sväng. Jag hade tvättat innertaket på altanen med högtryckstvätt hela dagen och axlarna värkte. När jag var dyngsur kom jag på att jag kunde ta på våtdräkt och gummistövlar. Gummihandskar och huckle därtill och fick lite konstiga blickar. Ryggen kändes som den skulle gå av och nerven skrek. Och det galna då är att om jag sätter fast fötterna i en svindyr ställning av aluminium och karbon, sätter mig som en banan och använder bara ca 40% av mina muskler i en position som framkallar mjölksyra på några minuter- alltså cyklar, då blir nerven glad.

Jag trampade iväg längs väg 237 och kände att vinden var lurig. Vips kom det kastvindar som slet i framdäcket från höger. Kändes som cykeln for ut i vägen och det var otroligt obehagligt. Efter ca 1 mil swoschade en långtradare förbi samtidigt som en kastvind tryckte mig ut på vägen. Dålig teknik säkert men så kändes det. Då räckte det. Risiskruttis pappa och farmor var på väg tillbaks med bilen från stan och fick plocka upp en darrig Annie.

Istället fick just Risiskrutti följa med på en ”jobbingtur” med jobbingskor och allt. Hon vill så gärna. Vi skulle jogga runt fyrkanten som är 800 meter. Och hålla handen. Det tog väl en kvart. Men det var så många stenar som vi ”måste slänga i diket”. Där kom det igen, ”måste”. Men ni fattar. Inga måsten alls!

Ha en fin kväll. Bjuder på mina olika munderingar från dagens jobb och självklart från bästa jobbingrundan!

---

Jag skriver ofta om det- att jag tycker man ska ha perspektiv. Eftersom jag har allt man kan tänka sig i livet så är löpningen något som är en fritidssysselsättning. Men på min fritid vill jag ha mål. Jag vill utmana mig själv och mitt övergripande mål är att njuta av att använda kroppen i naturen. Sen har jag specifika mål och det är på tid. Ja.

Som nu. Jag tränar för Axa Fjällmarathon som är 1800 stigmeter. Lidingöloppet är platt i jämförelse. 43 kilometer. Jag kan terrängen där och det är tre fjäll som suger allt ur benen.Jag vill klara 6 timmar och det kräver sin träning.

Jag har inte alls tränat så mycket backar som jag ”borde” och det står jag för. Ångrar inte att jag smackade in ett triathlon mitt i allt ihop för det har gett sån otrolig kick. Men nu går det inte att såsa runt. Jag har uthålligheten men inte backstyrkan.

Och med det målet och tiden som är kvar så var det bara att hitta suget efter att träna ute i den bästa backen idag. Det ösregnade, blåste halv storm och jag hade stått med armar över huvudet ute på altanen med slabbig algtvätt hela dagen. Rätt sugen på en varm dusch. men då tänker jag på vad jag vill. Varför jag ska göra det här passet. Hur det kommer kännas efter. Att jag ska vara så glad som bara behöver oroa mig för motivationen.

Så iväg då. Mot det här friluftsområdet. Inte en käft, inte en bil. Joggade ut till den nedlagda skidbacke som är den längsta backe att finna här. Såg ett rådjur skutta iväg. Annars bara blåst, regn. Jag, själv ute i naturen. Helt ok. Det känns alltid rätt. Lite trotsigt med regnet piskande i ansiktet.

Backen mäter 650 meter och 90 stigmeter. Idag, med rätt sega ben sen lördags fortfarande så var jag ute efter 400 stigmeter. Jag bryr mig inte om distans och minuter de närmsta veckorna. Jag jagar stigmeter. Det är de jag saknar. Uppvärmningen gick i 5:30 fart. Sista kilometern tillbaka efter backen försökte jag ligga under 5 tempo. På Axa måste jag kunna trampa på så fort det planar ut.

Jag är rätt bra på utförslöpning men idag kändes det farligt darrigt i benen utför- lördagen spökar och det får den så gärna.

På lördag är det två veckor kvar till Axa. Lagom att köra det hårdaste passet då. Distans får jag helgen efter då jag springer Jämtlandstriangeln så det jag tänker göra kommer kräva några dagars laddning. 10 x 650 m backe. Det ger mig 900 stigmeter, alltså hälften av Axa men på kort sträcka och tid.

Dagar som dessa. När man får ta en stor portion av kärleken till löpning för att komma iväg. Och får dubbelt tillbaka.

Eller hur?

---

Jag sitter här med rätt trött huvud. Kroppen mår bra- det är ju rackarns bra det här med triathlon att det är jämna plågor överallt så det är bara lite lagom
mört här och var. Och så är ju jag helt värdelös på att göra det jag säger att jag ska- ge allt! Jag skulle ju krypa över mållinjen men det var ju skutt och hopp och smiles men så tror jag hellre jag sviker min plan och är glad hela tiden istället! Eller va?

Iallafall har den här helgen varit inspiration på högsta nivå för mig. För det första måste jag tacka Lennart och Gunhild (på bild nedan) som har tagit hand om mig och Annelie på bästa sätt. Vi fick inte diska och vi fick sova i ett jättemysigt härbre. På morgonen idag hade Gunhild plockat svarta vinbär i ottan och kokat världens godaste sylt.

När jag lämnade Annelie vid tåget imorse så såg jag en tävlande springa förbi i full fräs. Det råkade vara Pasi Salonen så jag började heja på honom. Han ledde överlägset sin klass i SM Masters men allt eftersom hejade jag på fler och fler. Det var dåligt med hejandet men en söndagmorgon kanske alla vilar upp sig efter att ha kört gamla bilar fram och tillbake hele lördasnatta?

Tack Annelie för en härlig helg. Ju mer vi pratat desto mer inser jag vilken fantastiskt stark människa du är. Du har varit med om mycket och är ett underbart exempel på hur vi väljer hur våra liv utvecklas. Att man kan ta itu med sina problem, inte se sig som ett offer utan förändra både sig själv och sen inspirera andra. Helt otroligt! Dessutom tror jag att vi är ett bra team så gärna amfibiemannen men kanske nästa år? :).

Jag gick ned till expon för att kolla in resultaten. Ju mer jag och Anneli funderade- desto mindre fattade vi våra placeringar. Missförstå mig rätt- jag hade kunnat komma sist på min tid och varit helnöjd men om jag var 4a ut på löpningen, blir omsprungen av en tjej, hur kan jag då vara 6a? Jag visste inte själv hur många varv det var och fick fråga längs vägen och hade lätt kunnat springa 3 varv och gått i mål!

Sen hamnade jag i samspråk igen med den otroligt trevliga killen som sålde 2xu grejer. Insåg SEN att det var Ted Ås. Jag har ju inte så stor koll på hur triathleter ser ut men Ted har vunnit SM på Ironman distans flera gånger. Galet imponerande.

Han hade väl räknat ut att om jag fick på mig ett par av deras tights så skulle jag vilja ha dem. Precis så. Höll mig dock till att köpa ett par ”skins” för vaderna som nu löser att jag kan glida runt med kompression på mina jobbiga vader och ändå ha mina havaianas. Ett par nya simgoggles blev det också. Mina såg man ju inte igenom!

Pratade även mycket med Antonia från Cycloteket Västberga som var helt fantastiska med att hjälpa med hojarna. De ska satsa på triathlon och det ser jag verkligen fram emot. Djungel är vad det är och då är det inte bara reglerna jag pratar om!

Sen hann jag även prata med Mats från Enervit och försökte förklara att jag ville ha något som var som Perpeteum. Det skulle gå att ordna sa han så ser fram emot att pröva Quadra nu när jag ränner i fjällen och jämföra det med Perpeteum.

Jag fick också gratta och ta bild på fantastiska George Valvis som, 77 år ung vann sin klass. Ja han var ensam i den. Respekt!! Jag ser fram emot att varva triathlon med ultralopp när jag blir så gammal-eh ung!

Sen hittade jag Åsa och Victor och följde damernas SM med dem. De är verkligen supertrevliga och medan Åsa tog massa häftiga bilder och var nervös så laddade Victor lugnt för sin tävling som jag tyvärr missade! Men hörde att det gick bra- Grattis Victor! Han kör för SPIF.
Jag som funderat på vilken triathlonklubb jag ska gå med i blev övertygad om att SPIF är det rätta! De simmar ibland i Kronobergsbadet som ju är nära mitt jobb! Toppen!

Vi hejade och pratade och ohhade över hur de tog kurvorna och vips så faller hon som liger trea. Blodet isar sig när vi ser hur hon skrapar upp höger överarm och reser sig väldigt vingligt och verkar ha ont i axeln. Hon får hjälp av banan och allt verkar ok, hon blir omhändertagen och sen kommer faktiskt ambulans. Otroligt läskigt och är det något jag räds med triathlon så är det snäva kurvor. Hoppas det gick bra. Både jag och Åsa var nära tårar. Så är det när man är lite böliga av sig!

Sen tog jag iallafall mig hemåt mot Solbacka och tog en bild på medaljen som minne för den skulle Tigerfisen få. Hon undrade var jag varit och jag berättade att jag simmat, cyklat och sprungit. ”Men varför mamma?”. Ja. Det var inte så intressant. Roligare var att höra att mamma kissat i våtdräkten. ”Simmade du bort kisset sen mamma?” Ja precis, med en massa andra simmare som nog också kissade i sina våtdräkter!

Jag är så taggad. Det var så kul att köra förra året men vad fasen brydde jag mig om triathlon när min hjälte just fått en ny lever? Nej det föll i glömska och var verkligen inte relevant. Men nu kan jag hålla i den här euforin och glädjen och spinna på den. Så jag har ansökt om medlemsskap i SPIF till att börja med. Jag tror att triathlon kan passa väldigt bra.Om inte annat så är mitt träben väldigt oträigt idag. Jag gillar att man måste vara så koncentrerad, att det händer något hela tiden och ju mer jag lär mig om grejer desto mindre är det ett gissel med utrustningen och mer intressant. Jag vågar tro att jag kanske har lite fallenhet för simning- jag älskar ju att vara i vatten och cykla kan ju bara inte vara så himla svårt? Ja det här ska bli otroligt roligt!

Jag tror att triathlon och ultra ihop kommer passa perfekt. Simma och cykla avlastar löpningen och ultran bygger ett pannben och en uthållighet som kommer sitta bra på 1/2 IM och IM. Jag tror aldrig jag kommer köra sprint. Då hinner inte mitt pannben vakna!

Men nu ska jag sova gott och ladda för backpass. Det är en hel del stigmeter att tugga i sig den närmsta veckan. Jag har också en utmaning i att lära mig att pressa mig själv hårdare när det blir tungt. Det är några minuters smajl som får bytas som sammabitna tänder.

Bjuder på liten random bilder nedan- vill ni ha proffsiga foton- spana in Åsas blogg!

Ha en fin ny vecka!

;

Annelie med speakern

Hemma hos Lennart och Gunhild- we will be back!

Legenden George!

</a

Pearl Izumi gör galet snygga löparskor!

Pasi på väg mot mål!

---

Vilken dag! Solen har strålat och Arvika ikapp med den.
Nervositeten släppte när jag duckade i vattnet för uppvärmning. Vatten är mitt element och det var samma känsla som inför Sto Tri.
Jag tog några simtag på årets andra simpass. Galet! Tänkte jag och garvade. Simglasen immade igen.
När starten gick var jag långt ut åt vänster. Vi var bara 12 tjejer. Alla utom jag, Anneli och en till tjej såg otroligt rutinerade ut.
Jag fick några armbågar och fötter i ansiktet och tappade rytmen men sen så använde jag mina gamla surfmuskler och simmade som .. En Gnu?
Ja fort gick det iallafall för det var väldigt många cyklar kvar när jag kom upp. Simmade nog på 30 för det var en bit upp till ”tidmattan”. Hade 32 in dit och var tredje tjej. Hur gick det till? Drack lite Perpeteum och trampade ur mig våtdräkten. Var väldigt snurrig.
Upp på cykeln. Fin torr bana. Men snäva svängar. Annie fegar. Men vilken cykel jag har!!! Många for runt på sina tempohojar och uppförs blev jag omkörd till det där wowowow ljudet men på utfördlöporna körde jag om två stycken. Merry bara rullar ifatt och jag hänger med. Jag gav verkligen allt in i motvinden men det tog tid att svänga. Eldade på publiken överallt och vrålade lite för det är så bananas alltihop. Kom in på 1:18 som ändå var lite bättre än StoTri. Benen var det inte mycket kvar av nu. Stapplade in till växling och hade lite småångest över 10 km på två betongklossar.
Målet var ju att ligga sub 5 men det gick inte. Trodde jag. Sprang som ett onyktert troll och kunde inte bestämma vad som var värst – bak eller framsida lår. Hejade på alla jag mötte, speciellt tjejerna. Var 4a ut sa speakern. Blev bara omsprungen av en tjej- men var 6a i mål- hur gick det till?
Iallafall. Inför fjärde varvet på löpningen- stapplingen för mig, så såg jag söta Åsasom fotade och hejade! Jag var all smiles, inte andfådd men mina ben var slut efter allt. Såg också att om jag bara drev på så skulle jag klara 2:48 som ju var min tid från StoTri som kag ville slå.
Det gjorde jag. Med 5 minuter och lite skrap på pannbenet. 49 minuter slutade löpningen på men är tveksam till om det var hela 10 km.
2:43 slutade det här fantastiska äventyret på i tid. I wow vad jag kan när jag vill så var det en omätbar känsla.
Att bli påhejad på rungande värmländska och få heja in fantastiska Annelie i mål med god marginal under 3 timmar och bli pigg direkt efteråt var också relativt oslagbart.

När vi raggarduschat oss inne på en mataffär så tog vi med kebab och pizza och tittade på stafetten. Elit på galna tempohojar varvat med pappor med chipsmagar, en pensionärstjej med raketfart och coola mammor och små kids som springer på ren livsglädje. Familjer som hejar på de sina. Inramat av Glafsfjordens fina vatten och i stan långa rader med raggarbilar som cruisar. En helt fantastisk dag!
Jag och Annelie som faktiskt bara träffats två gånger tidigare har hunnit prata om livet och kärleken och allt däremellan och även kommit fram till att det självklart är Merry som Annelie ska cykla Ironman i Kalmar på. Förra året fick jag låna cyklar av Sara och Magnus så i pay it forward anda lånar jag självklart ut min räcer!
Nu avslutar jag kvällen ute i solen
med en vattenmelon och njuter av att ha låtit mig själv vara det bästa jag kan just idag. Ha en fin kväll, och som alltid-tack för att just du delar mina äventyr!

---