Dagar man måste höja blicken


20120723-214241.jpg

Jag skriver ofta om det- att jag tycker man ska ha perspektiv. Eftersom jag har allt man kan tänka sig i livet så är löpningen något som är en fritidssysselsättning. Men på min fritid vill jag ha mål. Jag vill utmana mig själv och mitt övergripande mål är att njuta av att använda kroppen i naturen. Sen har jag specifika mål och det är på tid. Ja.

Som nu. Jag tränar för Axa Fjällmarathon som är 1800 stigmeter. Lidingöloppet är platt i jämförelse. 43 kilometer. Jag kan terrängen där och det är tre fjäll som suger allt ur benen.Jag vill klara 6 timmar och det kräver sin träning.

Jag har inte alls tränat så mycket backar som jag ”borde” och det står jag för. Ångrar inte att jag smackade in ett triathlon mitt i allt ihop för det har gett sån otrolig kick. Men nu går det inte att såsa runt. Jag har uthålligheten men inte backstyrkan.

Och med det målet och tiden som är kvar så var det bara att hitta suget efter att träna ute i den bästa backen idag. Det ösregnade, blåste halv storm och jag hade stått med armar över huvudet ute på altanen med slabbig algtvätt hela dagen. Rätt sugen på en varm dusch. men då tänker jag på vad jag vill. Varför jag ska göra det här passet. Hur det kommer kännas efter. Att jag ska vara så glad som bara behöver oroa mig för motivationen.

Så iväg då. Mot det här friluftsområdet. Inte en käft, inte en bil. Joggade ut till den nedlagda skidbacke som är den längsta backe att finna här. Såg ett rådjur skutta iväg. Annars bara blåst, regn. Jag, själv ute i naturen. Helt ok. Det känns alltid rätt. Lite trotsigt med regnet piskande i ansiktet.

Backen mäter 650 meter och 90 stigmeter. Idag, med rätt sega ben sen lördags fortfarande så var jag ute efter 400 stigmeter. Jag bryr mig inte om distans och minuter de närmsta veckorna. Jag jagar stigmeter. Det är de jag saknar. Uppvärmningen gick i 5:30 fart. Sista kilometern tillbaka efter backen försökte jag ligga under 5 tempo. På Axa måste jag kunna trampa på så fort det planar ut.

Jag är rätt bra på utförslöpning men idag kändes det farligt darrigt i benen utför- lördagen spökar och det får den så gärna.

På lördag är det två veckor kvar till Axa. Lagom att köra det hårdaste passet då. Distans får jag helgen efter då jag springer Jämtlandstriangeln så det jag tänker göra kommer kräva några dagars laddning. 10 x 650 m backe. Det ger mig 900 stigmeter, alltså hälften av Axa men på kort sträcka och tid.

Dagar som dessa. När man får ta en stor portion av kärleken till löpning för att komma iväg. Och får dubbelt tillbaka.

Eller hur?

20120723-220018.jpg

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inspirationshelg # Arvika Enervit Triathlon


Jag sitter här med rätt trött huvud. Kroppen mår bra- det är ju rackarns bra det här med triathlon att det är jämna plågor överallt så det är bara lite lagom
mört här och var. Och så är ju jag helt värdelös på att göra det jag säger att jag ska- ge allt! Jag skulle ju krypa över mållinjen men det var ju skutt och hopp och smiles men så tror jag hellre jag sviker min plan och är glad hela tiden istället! Eller va?

Iallafall har den här helgen varit inspiration på högsta nivå för mig. För det första måste jag tacka Lennart och Gunhild (på bild nedan) som har tagit hand om mig och Annelie på bästa sätt. Vi fick inte diska och vi fick sova i ett jättemysigt härbre. På morgonen idag hade Gunhild plockat svarta vinbär i ottan och kokat världens godaste sylt.

När jag lämnade Annelie vid tåget imorse så såg jag en tävlande springa förbi i full fräs. Det råkade vara Pasi Salonen så jag började heja på honom. Han ledde överlägset sin klass i SM Masters men allt eftersom hejade jag på fler och fler. Det var dåligt med hejandet men en söndagmorgon kanske alla vilar upp sig efter att ha kört gamla bilar fram och tillbake hele lördasnatta?

Tack Annelie för en härlig helg. Ju mer vi pratat desto mer inser jag vilken fantastiskt stark människa du är. Du har varit med om mycket och är ett underbart exempel på hur vi väljer hur våra liv utvecklas. Att man kan ta itu med sina problem, inte se sig som ett offer utan förändra både sig själv och sen inspirera andra. Helt otroligt! Dessutom tror jag att vi är ett bra team så gärna amfibiemannen men kanske nästa år? :).

Jag gick ned till expon för att kolla in resultaten. Ju mer jag och Anneli funderade- desto mindre fattade vi våra placeringar. Missförstå mig rätt- jag hade kunnat komma sist på min tid och varit helnöjd men om jag var 4a ut på löpningen, blir omsprungen av en tjej, hur kan jag då vara 6a? Jag visste inte själv hur många varv det var och fick fråga längs vägen och hade lätt kunnat springa 3 varv och gått i mål!

Sen hamnade jag i samspråk igen med den otroligt trevliga killen som sålde 2xu grejer. Insåg SEN att det var Ted Ås. Jag har ju inte så stor koll på hur triathleter ser ut men Ted har vunnit SM på Ironman distans flera gånger. Galet imponerande.

Han hade väl räknat ut att om jag fick på mig ett par av deras tights så skulle jag vilja ha dem. Precis så. Höll mig dock till att köpa ett par ”skins” för vaderna som nu löser att jag kan glida runt med kompression på mina jobbiga vader och ändå ha mina havaianas. Ett par nya simgoggles blev det också. Mina såg man ju inte igenom!

Pratade även mycket med Antonia från Cycloteket Västberga som var helt fantastiska med att hjälpa med hojarna. De ska satsa på triathlon och det ser jag verkligen fram emot. Djungel är vad det är och då är det inte bara reglerna jag pratar om!

Sen hann jag även prata med Mats från Enervit och försökte förklara att jag ville ha något som var som Perpeteum. Det skulle gå att ordna sa han så ser fram emot att pröva Quadra nu när jag ränner i fjällen och jämföra det med Perpeteum.

Jag fick också gratta och ta bild på fantastiska George Valvis som, 77 år ung vann sin klass. Ja han var ensam i den. Respekt!! Jag ser fram emot att varva triathlon med ultralopp när jag blir så gammal-eh ung!

Sen hittade jag Åsa och Victor och följde damernas SM med dem. De är verkligen supertrevliga och medan Åsa tog massa häftiga bilder och var nervös så laddade Victor lugnt för sin tävling som jag tyvärr missade! Men hörde att det gick bra- Grattis Victor! Han kör för SPIF.
Jag som funderat på vilken triathlonklubb jag ska gå med i blev övertygad om att SPIF är det rätta! De simmar ibland i Kronobergsbadet som ju är nära mitt jobb! Toppen!

Vi hejade och pratade och ohhade över hur de tog kurvorna och vips så faller hon som liger trea. Blodet isar sig när vi ser hur hon skrapar upp höger överarm och reser sig väldigt vingligt och verkar ha ont i axeln. Hon får hjälp av banan och allt verkar ok, hon blir omhändertagen och sen kommer faktiskt ambulans. Otroligt läskigt och är det något jag räds med triathlon så är det snäva kurvor. Hoppas det gick bra. Både jag och Åsa var nära tårar. Så är det när man är lite böliga av sig!

Sen tog jag iallafall mig hemåt mot Solbacka och tog en bild på medaljen som minne för den skulle Tigerfisen få. Hon undrade var jag varit och jag berättade att jag simmat, cyklat och sprungit. ”Men varför mamma?”. Ja. Det var inte så intressant. Roligare var att höra att mamma kissat i våtdräkten. ”Simmade du bort kisset sen mamma?” Ja precis, med en massa andra simmare som nog också kissade i sina våtdräkter!

Jag är så taggad. Det var så kul att köra förra året men vad fasen brydde jag mig om triathlon när min hjälte just fått en ny lever? Nej det föll i glömska och var verkligen inte relevant. Men nu kan jag hålla i den här euforin och glädjen och spinna på den. Så jag har ansökt om medlemsskap i SPIF till att börja med. Jag tror att triathlon kan passa väldigt bra.Om inte annat så är mitt träben väldigt oträigt idag. Jag gillar att man måste vara så koncentrerad, att det händer något hela tiden och ju mer jag lär mig om grejer desto mindre är det ett gissel med utrustningen och mer intressant. Jag vågar tro att jag kanske har lite fallenhet för simning- jag älskar ju att vara i vatten och cykla kan ju bara inte vara så himla svårt? Ja det här ska bli otroligt roligt!

Jag tror att triathlon och ultra ihop kommer passa perfekt. Simma och cykla avlastar löpningen och ultran bygger ett pannben och en uthållighet som kommer sitta bra på 1/2 IM och IM. Jag tror aldrig jag kommer köra sprint. Då hinner inte mitt pannben vakna!

Men nu ska jag sova gott och ladda för backpass. Det är en hel del stigmeter att tugga i sig den närmsta veckan. Jag har också en utmaning i att lära mig att pressa mig själv hårdare när det blir tungt. Det är några minuters smajl som får bytas som sammabitna tänder.

Bjuder på liten random bilder nedan- vill ni ha proffsiga foton- spana in Åsas blogg!

Ha en fin ny vecka!

;

20120722-223534.jpg
Annelie med speakern

20120722-223610.jpg
Hemma hos Lennart och Gunhild- we will be back!

20120722-223759.jpg

20120722-223807.jpgLegenden George!

20120722-223820.jpg

20120722-223738.jpg</a

Pearl Izumi gör galet snygga löparskor!

20120722-223600.jpg

20120722-223617.jpg
Pasi på väg mot mål!

Just idag var jag stark # Arvika Triathlon


20120721-182514.jpg
20120721-182553.jpg
20120721-182617.jpg

Vilken dag! Solen har strålat och Arvika ikapp med den.
Nervositeten släppte när jag duckade i vattnet för uppvärmning. Vatten är mitt element och det var samma känsla som inför Sto Tri.
Jag tog några simtag på årets andra simpass. Galet! Tänkte jag och garvade. Simglasen immade igen.
När starten gick var jag långt ut åt vänster. Vi var bara 12 tjejer. Alla utom jag, Anneli och en till tjej såg otroligt rutinerade ut.
Jag fick några armbågar och fötter i ansiktet och tappade rytmen men sen så använde jag mina gamla surfmuskler och simmade som .. En Gnu?
Ja fort gick det iallafall för det var väldigt många cyklar kvar när jag kom upp. Simmade nog på 30 för det var en bit upp till ”tidmattan”. Hade 32 in dit och var tredje tjej. Hur gick det till? Drack lite Perpeteum och trampade ur mig våtdräkten. Var väldigt snurrig.
Upp på cykeln. Fin torr bana. Men snäva svängar. Annie fegar. Men vilken cykel jag har!!! Många for runt på sina tempohojar och uppförs blev jag omkörd till det där wowowow ljudet men på utfördlöporna körde jag om två stycken. Merry bara rullar ifatt och jag hänger med. Jag gav verkligen allt in i motvinden men det tog tid att svänga. Eldade på publiken överallt och vrålade lite för det är så bananas alltihop. Kom in på 1:18 som ändå var lite bättre än StoTri. Benen var det inte mycket kvar av nu. Stapplade in till växling och hade lite småångest över 10 km på två betongklossar.
Målet var ju att ligga sub 5 men det gick inte. Trodde jag. Sprang som ett onyktert troll och kunde inte bestämma vad som var värst – bak eller framsida lår. Hejade på alla jag mötte, speciellt tjejerna. Var 4a ut sa speakern. Blev bara omsprungen av en tjej- men var 6a i mål- hur gick det till?
Iallafall. Inför fjärde varvet på löpningen- stapplingen för mig, så såg jag söta Åsasom fotade och hejade! Jag var all smiles, inte andfådd men mina ben var slut efter allt. Såg också att om jag bara drev på så skulle jag klara 2:48 som ju var min tid från StoTri som kag ville slå.
Det gjorde jag. Med 5 minuter och lite skrap på pannbenet. 49 minuter slutade löpningen på men är tveksam till om det var hela 10 km.
2:43 slutade det här fantastiska äventyret på i tid. I wow vad jag kan när jag vill så var det en omätbar känsla.
Att bli påhejad på rungande värmländska och få heja in fantastiska Annelie i mål med god marginal under 3 timmar och bli pigg direkt efteråt var också relativt oslagbart.

När vi raggarduschat oss inne på en mataffär så tog vi med kebab och pizza och tittade på stafetten. Elit på galna tempohojar varvat med pappor med chipsmagar, en pensionärstjej med raketfart och coola mammor och små kids som springer på ren livsglädje. Familjer som hejar på de sina. Inramat av Glafsfjordens fina vatten och i stan långa rader med raggarbilar som cruisar. En helt fantastisk dag!
Jag och Annelie som faktiskt bara träffats två gånger tidigare har hunnit prata om livet och kärleken och allt däremellan och även kommit fram till att det självklart är Merry som Annelie ska cykla Ironman i Kalmar på. Förra året fick jag låna cyklar av Sara och Magnus så i pay it forward anda lånar jag självklart ut min räcer!
Nu avslutar jag kvällen ute i solen
med en vattenmelon och njuter av att ha låtit mig själv vara det bästa jag kan just idag. Ha en fin kväll, och som alltid-tack för att just du delar mina äventyr!

20120721-201156.jpg

Nervös!!!


Herregud vad man måste hålla reda på saker! Känner inte att jag har koll alls och vill gärna inte tappa tid på att cykla fel som jag gjorde sist ! vi missade incheckkngen av cyklarna så får snällt vänta tills kort motion kört klart. Hade gärna meckat iordning i lugn och ro. Nu blir det ÖS!
Snälla Cycloteket har kolllat våra cyklar och Mats på Enervit har gett oss vattenflaskor.
Nerver nerver. Längtar till vattnet.
Hål en tumme nu för oss!

20120721-102153.jpg

Uppladdning


Vaknade i strålande solsken imorse. Tog en före-frukost tur på cykeln som hade kunnat bli hur lång som helst. Vindstilla när naturen vaknar. Ensam med klara tankar är det lätt att leva.

20120720-143709.jpg
20120720-143720.jpg
20120720-143656.jpg

Avslutade med en kilometer på fötter bara för att alla brickpass jag kan få till är bra. Älskar den råa, klara, rena känslan av att träna på morgonen.

Packade ihop allt jag har. Får nog bli en nödlösning med träningstop och kortkorta tights imorgon under våtdräkten.

For iväg från strålande sol mot tornande moln men korna på ängarna stod fortfarande upp.
Njöt av att lyssna på Elsa Billgrens sommarprogram emedan jag rullade norrut. Väg 61 går till Kongsvinger- visst låter det vackert?
Min high avbröts då och då av min nerv som vrålar när jag trampar ned kopplingen. Sen. Ska jag ta itu med den. Sen.
Väl framme i Arvika fullständigt vräkte det ned. Har laddat som sig bör med en riktigt fet 150 g hamburgare med pommes och sitter och räknar sekunder mellan blixt och åsksmäll.
Annelie kommer med tåget vid sju och innan dess tänkte jag laga världens enklaste laxmiddag till våra snälla värdar och hämta våra nummerlappar.
Kanske få lite tävlingskänsla. För imorgon är de tävling.
För en vecka sen laddade jag för att genomföra ett kontrollerat pass i den disciplin jag behärskar bäst.
Just nu laddar jag för att plocka fram tävlingsdjävulen och krama ur precis allt jag har i tre discipliner där jag bara kan en. Den utmaningen kan ju få en att tänka att man ska ta det lugnt. Stå långt bak i starten på simningen. Jag vill inte vara i vägen på något sätt men jag tänker ta för mig och jag ska vara trött när jag går in för T1 ( 1a växlingen). Jag vet att jag hinner återhämta mig där i trasslet med skor och hjälm för så funkar en (nybörjar)ultramänniska.
Sen ska jag ösa ur allt mina ben har under cyklingen. Försöka våga ta lite snävare svängar och inte tro att jag ska ramla.
Löpningen då. Ja. Det är bara att kräma ur det sista 1 mil. 10 stycken kilometer jag ska försöka springa i sub 5 tempo. Härligt kaxigt va? Har ju aldrig sprungit milen under 53 och det var på mitt första och enda triathlon.
När det blir jobbigt ska jag tänka på att när jag går i mål- då kan jag ringatill min Hjälte och berätta hur det gick. Då ligger han inte inne för en livsomvälvande operation som förra gången. Det, mina vänner är en motivationskälla som är outtömlig.

20120720-150536.jpg