#waybackto100miles- Omstart
Det är toppen att kunna börja om. Och om. Och om. Jag har ju tränat. Men slarvat. Jag har haft mycket annat i skallen och ett sätt att få träningen att bli bra är att inte bara glida in i den utan ta lite ställtid och gå igenom vad man ska göra så man inte behöver börja fundera på det under passet. Att ta med sig varför man gör passet är en annan morot att ta till när man börjar bli trött eller klockan ringer tidigt.
Jag var jättepepp på 100 miles fram till runt slutet på april någonstans. Sen tappade jag motorn. Jag tappade mitt varför därför att jag började fundera på hur viktigt det egentligen är för mig att klara det igen. Borde jag inte göra vettigare saker med min tid? Kan jag göra båda? Är det värt det? Jag är en extrovert grubblare. Jag har grubblat på det och kommit fram till att jo. Jag vill springa 100 miles igen. Jag hade faktiskt glömt om jag anmält mig till Black River Run 19 september men gick in och såg att det hade jag. Det blev lite gåshud på armarna och magen sa ja.
Jag har rett ut att löpningen för mig är först och främst ren rekreation. Och ett sätt att springa och klura ut bra saker jag ska göra. Inte att jaga tider.
Samtidigt så känner jag att jag inte kan ge mig förrän jag klarat det där målet. Sub 20 hr. Jag kan göra bra saker samtidigt. Sen kan jag satsa på rena upplevelser som inte kräver så rigorösa förberedelser och slänga tider all världens väg.
Ett lopp i september betyder mycket träning under semestern- det är bra. Det är då om någongång jag kan få till tiden. Nu är det visst bara tre månader kvar och även om 5 mil i terräng gick kalas så är det inte ens en tredjedel av 100 miles. Jag vet hur brutalt det var. Jag har inget behov av att springa ett 100 mileslopp med support som får vara uppe hela natten på under 24 timmar. Det har jag gjort 2 ggr. Jag ska in under 20. Kommer det gå?
Jag vet inte. Jag vet att jag klarar det. Frågan är om jag hinner till september.
Jag har nu iallafall ett uttalat mål med träningen. Igen. Det gör det lättare.
Att jag inte har någon struktur på träningen och inte ens kommer ihåg vad jag gjort den här veckan gör det lite svårare att utvärdera om jag är på rätt väg. Skomakarns barn och allt det där- jag håller koll på mina adepter men mig själv är det värre med.
Just nu känner jag mig som ett platt smörpaket: Jag kan springa länge i låg fart på lågkolhydratkost. Men jag har ingen fart. Man kan fråga sig vad man ska med fart till för ultra men att förbättra syerupptagningsförmågan gör ju att min långsamma fart blir snabbare. Sen ska jag inte springa milen på under 40 eller så men just nu är jag löjligt långsam. Förhållandevis.
Planen för de närmsta veckorna är:
2 stycken ”flåspass”. Ett kuperat och ett med intervaller- allt från 30 sekunder till 2 km.
Flera före frukostpass.
Varannan vecka ett riktigt långt pass. Varannan vecka blir det 5 km intervaller 3-4 stycken. Eller vad som passar in i familjelivet.
Två styrkepass: Ett helkropp och ett extra med löpstyrkefokus för mina svagheter.
Sen yogar och SOMA’r jag varje dag och det fortsätter jag med.
Den här veckan tror jag jag sprang till och från jobbet i tisdags. I onsdags till jobbet, sen kort styrka på em. I torsdags sprang jag bara några korta ruscher på andra landet. (Det var då jag insåg hur långsam jag var). I fredags sprang jag före frukost med N. Igår lördag körde vi skidbacken utanför Norberg 10 ggr. Hemskt. Underbart efteråt.
Idag har jag yogat och kört lite prehabstyrka för bål och höft. Och storstädat och tvättat fönster. Är ensam hemma för första gången sen Dackefejden och då hinner man ju sånt utan att små händer är överallt och ska hjälpa till. Men nu längtar jag redan efter att de ska komma hem och smutsa ned allting igen!
Jag har även suttit still i solen. En minut. Minst!
