Så har vi nu lämnat Jämtland och landat i Tällberg. Cyklade de sista 11 milen på den västra sidan Orsasjön och Siljan. Shit vad vackert det är och vilka underbara temporakor! Nu när jag inte springer så har jag dessutom pigga cykelben vilket känns unikt. Vilken lyx att kunna cykla med fräscha ben efter söndagens 21milatur till Norska gränsen. Kul var det. Speciellt kul eftersom jag hängde av Carl på sista intervallen trots att jag kört 3 timmar längre än han. En liten boost för cykelsjälvförtroendet. De Jämtländska backarna har både gett och tagit!
Jag måste poängtera hur bra jag har det som har en pojkvän som stöttar mig i min satsning. Han skjutsar runt på mig och fixar käk, städar och donar medan jag är ute och cyklar. Igår när jag sent på kvällen nådde Tällberg hade han köpt mat åt mig så vi kunde njuta av utsikten från Greens hotell ut över Siljan samtidigt som vi picknickade. Somnade verkligen med ett leende på läpparna. Tack Carl för allt du gör och för att du står ut (nästan jämt)!!!
Idag blir lite lugnare med simning på Lugnet i Falun och lite vattenlöpning. Imorgon ska jag köra Tällberg triathlon. En liten mysig sprint (0,750-20-5 km) som går i centrala Tällberg. drafting är inte tillåtet vilket lockar många av Sveriges topptriathleter som vill testa form och utrustning inför Kalmar Ironman.
Kom dit och heja eller delta, det kommer bli jätteskoj!!!
I den allra härligaste sommarvärmen vill jag tipsa om en eminent Podcast från Husky. Det är jag som blir intervjuad och ställd mot väggen av fd Ludvikabon Magnus Ormestad.
Husky har nu 12 intressanta avsnitt om idrottare och deras vardag. Poden har på kort tid blivit mycket populär och har en bra bredd på olika idrotter och friluftsliv. Speciellt bra är senaste avsnittet med mig så lyssna! (sådär säger jag bara för att jag måste ”vinna” som mest populära poden på sidan).
Såg på twitter idag att en tjej hade ont i lill-smulan under cykelturen. Tänkte därför dela med mig lite av mina erfarenheter som tjej och triathlet, för det är normalt att det gör ont mellan benen när man cyklar.
Om jag hade fått veta vilka smärtor, i de nedre regionerna, man skulle få uppleva innan jag gav mig in i detta vette fan om jag börjat cykla. Första turerna tänkte jag mig att det skulle gå över, att man skulle vänja sig, att huden mellan benen skulle få någon slags läderaktig yta. Icke. Inte hellre någon som pratar om bestyren. Har bara tänkt att jag är ovanligt känslig. Jag tror inte jag är ovanligt känslig men känsliga läsare ska kanske sluta läsa här.
Det har blivit bättre, det har det men inte fan får man någon pansarröv för att man cyklar mycket. Nej du. Man får lära sig leva med det onda och göra det man kan. Jag kör på en Adamo Ism road. Fungerar strålande. Gjort en Bike Fit på Cykelcity så att jag sitter korrekt och har blivit salvornas och krämernas mästare. Kör på Blue Morgans rövsalva under cykelpass, Assos rövgel efter träning och hydrokortisonkräm när misären är total. En annan bra salva är Tjärsalva från Smålandskogen. Man blir att lukta som en skogshuggare där nere men den funkar till allt.
Nu kanske ni undrar hur mitt kön ser ut egentligen? Minfält?! Lugn, det ser inte så farligt ut. Men för att hålla varbölder och skinnflådd mutta borta krävs lite arbete. När cyklingen skall ske långt, länge och flera dagar i rad är skavsårsplåster ett bra tips för att tryckavlasta.
Sedan får man lära sig tänka bort det onda. Många pass har jag bytt ställning sjuttioelva ggr i minuten, gråtit en skvätt eller skrikit mina grövsta svordomar rakt ut. Men oftast så tänker jsg bara ”Fuck U mus, shut up”, ler mitt största leende och låter andra smärtor som tex i benen, axlar eller rygg, ta över.
Ett annat problem jag har är brösten. Många simpass och cykelpass i kyla och vind i kombination med blött tyg har gjort att jag förfryser bröstvårtorna extremt lätt. Hahaha jättekul tänker ni. Inte så kul för mig när man i duschen tittar ner och ser två blåa små russin. Detta tjejproblem (?) hjälps av med följande; BH i ull och vindtät jacka eller väst. Själv har jag lyckligtvis fått testa två BH:ar från Smartwool och nu mår bröna bra.Trots regn o blåst på söndagscyklingen håller ull värmen. Fungerar såklart även strålande i rådande väderlek. För egen del fungerar BH:n mest som något som trycker in bröstvårtorna och värmer dem. För har man inte så mycket bröst spelar det just ingen roll hur mycket stöd, byglar och trams BH:n har. Den ska bara hålla in och värma. Har en favorit sedan tidigare köpt från Lidl som tog mig igenom Järnmannen i Kalmar. Nu måste jag dock erkänna att ullbharna från Smartwool är nya favoriterna. Klart värt några hundra kr mer än LidlBH:n (som har gått sönder).
För er stackars karlar som funderar på hur ni ska ta er igenom cykelpassen utan att lida trillade jag över ett blogginlägg häromdagen som samanfattat vikten av att sitta bra på sadeln. I inlägget är penis kallad ”bananen”, bara så att ni hänger med!
Tack för mig!
UllBH:ar, salvor, krämer och plåster. Allt man behöver som tjejcyklist. Nästan.
Några dagar har gått sedan jag fick det tråkiga beskedet med foten. Tusen tack för alla fina och peppande kommentarer! Tack också alla nära och kära för stödsamtal där jag gnällt loss, ni har verkligen fått mig att inse att det finns hopp!
Hade en riktigt tung helg. Cykling i 15-20 m/s vind, 11 grader och duggregn kan väl få vem som helst att vilja sälja cykeln och köpa en ponny för pengarna?
Igår hade jag ett psykbryt. Allt kändes bara fruktansvärt bedrövligt. Ersätta löpning med vattenlöpning, alltså HUUURRRR ska jag stå ut? Men efter första passet insåg jag att det kanske inte är så tokigt ändå. Det är iallfall NÅGONTING! Det är ju helt vansinnigt hur mycket jag saknar löpningen bara för jag inte får. Det gör att jag har en stark längtan att komma tillbaka snabbt.
Kommer att tävla i Kalmar. Jag får se om foten håller. Jag ställer upp iallafall.
Jämtland är inte så dumt ändå. Visserligen blir det ensamträning, men landskapet är fantastiskt vackert och jag hämtar kraften i skogarna. Vattnet är för kallt (och läskigt) för att simma ute så jag har blivit stammis på Storsjöbadet där jag har tagit mig en egen bana (lyx!).
Jag ska nog härda ut det här. Som mamma sa så tävlar man ju mycket med sig själv och med sin egen skalle så lite ensamträning är nog nyttigt för mig. Är ju en riktig sällskapspapegoja som älskar att omge mig med folk. Nu får jag lära mig träna själv helt enkelt. Köra efter mitt eget. Låta foten läka.
Efter flera dagar med haltande kan jag faktiskt gå utan att det gör ont så jag tror minsann att det går åt rätt håll. YEY!
Om man vill ladda som mig inför Ironman Kalmar (eller någon anna IM) så kan man läsa den här artikeln (OBS! Skrevs innan min fot tackade för sig).
Ett till tips är att lyssna på Podcasten Husky som gjort en intervju med mig. Den kommer ut i nästa vecka så håll koll! Tidigare har Petra Månström, Christine Hargin, Marcus Hellner mfl. intervjuats.
Här kommer lite bilder från dagens simpass och rullpass tur och retur Lit.
Har blivit stammis på Storsjöbadet…
…och skaffat mig en egen bana!
Cykelglädje!
I Lit hittade jag den här trevliga kompisen. Trots att jag var så entusiasisk med mina lockrop blängde hon bara på mig och betade vidare.
En återhämtningsdricka och beskådan av vackra utsikten på Frösön.
Hittade en bra bild på vad Mortons var för något på Gå och Löpkliniken, dock ingen som hade tid att hjälpa mig där. Varför ska alla ha semester nu, mitt i sommaren? Ser ut som jag behöver ilägg i skorna va?!
Carl rensade bland gamla saker och hittade dessa egenhändigt gjorda Oakleys från skidsatsningen 1995. Notera hur han egenhändigt har sågat i glasen och skrivit loggan på sidan precis som på orginalen, snyggt (notera även keyboarden i bakgrunden)!
Hör upp alla experter och läkare där ute! Gjorde en MR på mellan/framfoten häromdagen (tack Access Rehab för att ni är så snabba och hjälpsamma och tror på mig). Det var höger fot som jag scannade, den som jag har haft ont i sedan i början av maj. Nu var det verkligen dags att ta tag i detta då det inte blivit något bättre över tid. Veckan innan SM var jag ju också helt plötsligt svullen framme vid ring- och långtån.
MR är nu gjord och såhär blev utlåtandet:
//Sammanfattningsvis: diffust ödem i skaftet av os metatarsale 3 som kan representera stressfaktur om förenligt med klinik. Inga frakturlinjer kan utdifferentieras.
I skaftet av os metatarsale 3 ses diffusa ödemförändringar och också ett lätt omgivande periostalt ödem i mjukdelarna. Några frakturlinjer kan inte utdifferentieras och ingen felställning. Förändringen kan överensstämma med stressfraktur om förenligt med klinik.
I övrigt är icke påvisat significanta förändringar förutom att det misstänks ett ganska litet prickformigt ödem i mediala sesamben under MTP-led 1. Det finns också en antydd mjukdelssvullnad plantart i andra MTP-interstiet som kan representera incipient Mortons neurom men knappast etablerat sådant.//
Vid första anblick såg det inte så märkvärdigt ut. Tänkte bara att det står ju faktiskt inte att jag har en etablerad stressfraktur så det här borde ju gå att springa på.
Men ett samtal med läkaren och mycket bollande med Carls föräldrar (läkare och sjukgymnast) samt med medicinstuderande vänner och coach, har jag nu insett att vila är det enda jag kan göra.
Deprimerad och nedslagen vaknade jag efter en dålig natts sömn med mardrömmar om min invaliditet. Jag kan inte springa! Fy fan.
Är det någon av er läsare som har liknande historier att berätta? Kommentera gärna och peppa mig! Vill helst höra solskenshistorier om hur ni kom tillbaka starkare än någonsin.
Jag hoppas nu att jag kan dra fördel av det här förbannade ödemet och pga det få tid att utvecklas mer som cyklist och simmare och dessutom få tid till att styrketräna och stretcha vilket oftast får strykas från schemat pga tidsbrist.
Semestern började igår, samma dag som jag fick beskedet. Vi har nu kommit upp till Östersund, här är det spöregn och 11 grader och jag får inte springa. Livet leker.
Något har hänt! Emma Graaf har förälskat sig i cykling.
Köpte min första cykel 2007 och började cykla lite lätt med Lindbergs Cykels onsdagsgrupp i Ludvika när jag var hemma över sommaren. Tyckte det var ganska kul men tränade bara en gång i veckan och tyckte att 4-6 mil var vansinnigt långt. Det bygger ingen cykeltjej. Pluggade i Lund vid den tiden och när jag åter åkte ned till Skåneland på hösten fick cykeln inte följa med. Cyklade bara vid enstaka tillfällen med Åke som cyklade mycket snabbare än mig. Motvinden i kombination med Åkes ”supercykelben” gjorde att jag bara kände mig kass. Inte så kul. Testade triathlon och cyklade dåligt. Gav inget sug att cykla mer.
Cyklade vätternrundan i mörker och spöregn 2009 (startade 23:00 på fredagen). Inte heller världens roligaste upplevelse men jag köttade på. Började sedan med triathlon ”på riktigt”, cyklade dock väldigt sparsamt men med roligt sällskap då flyttlasset gått till Uppsala. Lagom till jag byggt upp ett förråd av cykelturer (alla med vägar förbi Börje och aldrig över 8 mil) så var det dags att flytta igen-denna gång till Stockholm och återigen var det trist att cykla. Inget sällskap. Inga vettiga cykelturer och framförallt ingen cykeltalang som gjorde det kul.
3 år i storstaden har gått och jag har äntligen hittat ut ur förorten och kommit fram till de fina cykelvägarna. Efter 3 år i staden har jag fått fina cykelkompisar som står ut med mitt tjatter och att ibland behöva släpa mig på deras rulle. En fin cykel från Cykelcity, bra hjälp med träningspass från Jens, wattmätare som hjälper mig hålla koll på min prestation i jämförelse med min egen kapacitet, Le Peloton och ett och annat cykelpass i stålande solsken har plötsligt fått mig förälskad i cykelsporten! Det här är revolutionerande. Från att ha bånkat ungefär 85% av alla långpass och inte kunnat hänga med någon av grabbarna till att faktiskt kunna hänga med och hålla hela passen, utan att bli trött och sliten av det. Det är ett stort framsteg för mig. Om nu bara vädret håller i sig så jag slipper cykla i regn och kyla på semestern så kommer nog den här cykelformen ta sig.
Med lite träning ska jag nog göra min svagaste gren till min bästa. Det är ju för fasen jättekul att cykla!
Nu ska jag t.o.m. börja nörda in mig och analysera mina träningspass i Training Peaks. Något har hänt!
Vätternrundan 2009 och jag blir intervjuad efteråt och svär givetvis över det förbannade regnet.
Från IK Fyris cykel KM 2009-2010 och fortfarande ett blåbär
Köpte en tempocykel 2010
Le Peloton som gjort cyklingen mycket trevligare
Materialet har jag, snart kan jag också börja skryta om watt hit och dit.
PS är det någon som vill cykla med mig i Östersund eller Åre v. 30-31?
I en övrigt lugn vecka med ganska lätt träning och lite arbete har jag ändå fått smaka riktig smärta tre gånger denna vecka.
Tillfälle 1 måndag: På Access rehab när Andreas nålade upp foten och vaden i en vidrig kombination. -Det här kan aldrig vara nyttigt, tänkte jag när jag haltade hemåt. Men ser på fan så blev foten lite bättre dagen efter.
Tillfälle 2 onsdag: När jag skulle producera alla watt jag på något vis kunde få ut under 20 minuter, hemma hos Cykelcity-Mackan. Det var i särklass det jobbigaste jag gjort och med mina 209 watt i snitt under 20 minuter kan man lätt konstatera att det inte direkt sprutar watt om mig. Skam den som ger sig. Nu kan det bara bli bättre och jag är redan taggad att träna hårt och bra för att bita i nästa test och bli en bättre cyklist. Framför allt ger testet, tillsammans med data från SM i Motala och träningar, ett bra underlag för min tränare att skapa wattbaserade program till min träning och framförallt till Kalmar! Ser mycket fram emot detta och hur det kan ta min cykling till en annna nivå.
Tillfälle 3 idag: Hos Tobias på Access rehab då han mosade mina stackars vader i en välbehövd massage.
Omtumlad men utvilad känner jag mig nu redo för nästa block hård träning!
Sedan jag bloggade sist har jag fokuserat på att försöka andas och ta det lugnt. Det har inte gått något vidare…Åkte ut på fältjobb redan tisdagen efter en hetsig måndag och fältjobb innebär långa dagar, resor och ett helvetes släpandes på tunga saker hit och dit. Så min lugna vecka blev inte så lugn, trots en tredjedel av träningsmängden tidigare veckor. Men jag kände mig rätt fräsch ändå!
Åkte hem till Norhyttan på fredagen, via ett litet löpstopp i Norberg där jag sprang lite terräng och Carl sprang Engelbrekts sommarlopp 10 km. Det gick bra! Carl rullade in som 8:a på 37-någonting (?).
På lördagen simmade jag lite i Noren innan jag och Carl åkte upp till Vansbro och tittade på Vansbro triathlon. Jättespännande! En riktig ”gubbfight” i toppen av de gamla legenderna Björn Andersson, Ted Ås och Jonas Colting (i placeringsordning). Björn var vansinnigt överlägsen och det var riktigt kul att se. Min träningspolare Henrik Törn gjorde ett skitbra lopp och jag tror vi kommer se mer av den gubben. På damsidan hände det däreomot grejer i täten hela tiden och det var nog den mest spännade tävling jag sett på länge. Katarina Åström som ju var 2:a förra året kutade hem vinsten i år och plockade otaliga platceringar på löpnigen! Grymt!
Gjorde på kvällen ett försök att köra lite intervaller men min fot är fuckad så den får vila lite nu. Trist, men jag vet att det går över med lite vila och omsorg.
Jag hade bestämt mig för att köra Vansbrosimningen på söndagen så det var bara att ta lilla bilen och åka upp även på söndagen. Så otroligt smidigt arrangerat det är! Jag kom dit 25 min innan start. Bytte om, värmde upp och sedan var det bara att simma. Jag var seedad i startled 1, kl 10 och innan start träffade jag två gamla simmare från simklubben Ludvika Simsällskap som vi båda företrädde. Känner mig stolt över att få representera min gamla konstsimsklubb.
Starten gick och slagsmålet började. Jag kan säga som så, att en triathlonstart det är INGENTING mot ett gäng avdankade simmare som ska simma öppet vatten! Det var simmare exakt över hela mig och inte ens när fältet började spricka upp kunde simmarna bakom acceptera att de låg på mina fötter. Nej, nej, de slogs och simmade upp på ryggen på en, de gick inte runt och förbi som normala människor vilket gjorde det riktigt frustrerande att simma. Trots det kom de liksom inte heller förbi utan låg där och slogs tills jag fick nog och lade på en sjuhelvetes benkick och drog iväg lagom till vi kom in motströms. Då vaknade jag till! Märkte att många simmare var trötta och hade det svårt i strömmen så jag lade i en till växel och köttade in de sista 850 meterarna i mål. Var seg i kroppen sedan förra helgen och simmade mycket själv, mot stranden, för att undvika att bli avslagen mössa och simglasögon så med bakgrund mot det är jag ganska nöjd. Sist jag simmade var 2009 när jag gjorde klassikern som fet och otränad, då simmade jag på 39:22. I år blev tiden 37:32 och jag simmade in på en 19:e plats av damerna, dessutom vann jag silver i damer 25-29 år!!!
Triathlon är inte glamour. Det är hårt och strukturerat arbete. Ska man komma någon vart i den här sporten då måste man vara dedikerad. Jag är dedikerad. Jag har valt bort många saker till förmån för att kunna träna, äta och sova det jag behöver för att prestera.
Kände precis hur oglammigt sporten var när jag igår kom tillbaka till hotellet kl 17:30 efter målgång, omplåstring, spöregn, inställd blomstercermoni och dopingkontrolll.
Stod på rummet i mina tävlingskläder. Nedpissad, barfota och blodig om fötterna, svettig, slemmig och snorig. Hade skrattat och gråtit. Pinats och njutit. Haft ont, fått kallsupar och varit lite pirrig. Många känslor.
Igår vann jag SM-guld. Helt obeskrivlig känsla. Men helt seriöst så hade det inte spelat någon roll vad jag kom. Jag hade en plan och den skulle följas. Jag skulle testa mina gränser inför Kalmar och jag skulle få ett mått på hur väl jag tränat under vintern och våren. Självklart ville jag vinna med det startfält som var, men jag menar, jag var väldigt trygg i min egen kapacitet och var jag skulle ligga. Jag är en tävlingsdjävul och jag vet att jag aldrig skulle underprestera på ett lopp. Jag har snarare svårt att få ut min kapacitet på träning. På tävlingar händer det något. Det är nästan aldrig jobbigt på tävling. Bara kul. Bara adrenalin. Bara härligt.
Nästan.
Dagen började med gröt på hotellet 6:30. Hade sovit alldeles för gott. Bara vaknat en gång och inte fattat varför jag sov och vart jag var, jag trodde jag skulle cykla! Gick lugnt ned till växlingsområdet och checkade in. Minglade runt bland alla duktiga triahtleter och goa vänner, blev intervjuad av bästa speakern Annie Thorén och chillade. Gick upp till hotellet och bytte om och gick lugnt ned till starten.
Simningen gick bra. Hade fin fart ibörjan, simmade själv efter att ha tappat toppklungan med alla grabbar och träningskompisar. Då kom Lars Rosenkranz och Robertsson flytandes. Tänkte att det får väl gå. Gick lite sakta tyckte jag men det fick duga. Efter ett tag tyckte jag allt att de ökade takten (det var snarare så att jag började bli trött tror jag), det började bli tråkigt och en till tjej kom ikapp vår lilla trio. Jag lade mig längst bak och chillade. Det gick fint. Efter 1,5 varv tyckte jag Lars navigerade för jävla dåligt till bojen och jag tog en ”genväg”. Visade sig att det var jag som var lite snett ute och jag tappade fötter på gruppen. Helvete tänkte jag, sedan köttade jag på själv. Navigerade dåligt, simmade kass och hade svårt att hålla ångan uppe. En till tjej kom ikapp med bara 200 m till växling. Jävla piss, tänkte jag.
Växlingen gick lugnt och metodiskt. Svor som vanligt en hel del eftersom chippet fastnade i dräkten. Jag blir så förbannat sölig så fort jag stressar!
Väl ute på cyklingen märkte jag att sadeln satt lös. Trodde först jag skulle bli tvungen att bryta men jag härdade ut ett varv, kastade sedan flaskorna bak och lyckades balansera så att sadeln inte skulle åka bak mer. Varv tre satt den plötsligt fast igen och jag fokucerade inte längre på den. Märkte då att det blåste rätt så rejält på banan. Var en hel del otäck stadskörning i början på varje varv med mycket vägarbeten, koner, rondeller, knixar och trafik så på de bitarna tog jag det extremt lugnt på. Blev klämd bakom bil ett par gånger och fick tvärbromsa men var glad det inte var några större incidenter. Hela cyklingen var fokus inte stressa, hållla kadens (ca 90 rpm) och hålla jämna watt. Inte en jävel fanns att cykla med. Simmade ju trots allt ganska bra så grabbarna som kom bakom var inga blåbär på att cykla så jag kände inte att det var läge att ”hänga på ” någon av dem. Det blev helt å hållet en solocyklling utan speciellt mycket att titta på. Kanske den ärligaste cyklingen i hela triathlonhistorien? Visste att Louise jagade där bak men körde bara mitt eget race och hade visualiserat hur några tjejer eventuellt skulle passera på cyklingen. Så blev det inte…:). Nöjdast med cyklingen var jag med att tillslut, efter många mil att ångest, lyckades kissa. I regnet och allt! Perfekt, med 7 km kvar till växling. En annan mindre rolig pryldetalj var att min näsa visst var lite för stor för mitt visir på min fina tempohjälm. Nästippen liksom trycktes mot visiret sådär oskönt och zoomar man på cykelbilderna från tävlingen kan man nog få sig ett gott skratt. En snorig näsa inklämd i ett visir…
Gick in till växling och njöt av att få börja springa. ALLT i växlingsområdet var dyngsurt och jag valde att inte ta på mig strumporna (som jag egentligen skulle tatt på ut på cyklingen). Ett osmart beslut som slutatde med mycket blodiga fötter men det märkte jag inte förrens jag var i mål. Vad ska jag säga om löpningen? Finns inte mycket. Den gick stabilt och enligt plan. Ett uppvärminigsvarv á 10 km, ett mellanvarv och ett varv där jag skulle försöka ge lite mer gas. Det gjorde jag men det visade sig att jag inte hade så specielt mycket mer än 4:40-fart att erbjuda. Sprang med ett leende (ett ticks jag har sedan jag simmat konstsim, där ler man ALLTID) och njöt av banan, att leda, vara i form och såklart all support efter banan (tack mamma, pappa och Carl=ni är bäst!).
Sista kilometrarna hyperventilerade jag och sa ”aj” för varje steg jag tog. Gick i mål gråtandes. Lycklig. Trött. Jag har fanimej tagit SM-guld. Det är stort!
Gunnar Eld har sammanfattat hans bilder i en film på Youtube (kolla speciellt tejen i filmen på slutet…):
Fattar inte vart tiden tog vägen?! Jag skulle ju blogga om mitt midsommarfirande och alla bra och midre bra pass jag gjort sedan sist. I tisdags hade hade jag tex ett episkt cykelpass på kvällen med Mackan och Edward i bästa sommarvärmen. Under min 20-minutrare racepace var jag superstark! Känslan som jag eftersökt i så många veckor nu, den fanns där. Nu ska jag bara spara benen så att jag samlar på mig ännu mer kraft så benen räcker i 12 mil (och 30 km löpning).
Veckan springer iväg från mig och i morgon åker jag till Motala för att förbereda mig inför SM på lördag.
Kroppen verkar inte fatta någonting just nu. Ca 20-27 tim träning i veckan har drastikt dragits ned till 7 och kroppen reagerar med att säga till mig att något är fel. I måndags fick jag migrän och låg däckad hela kvällen efter jobbet, kunde inte ta mig för någonting. I tisdags började krämporna. Mitt högra knä som jag inte känt av på flera månader började plötsligt göra ont igen. Sitter i menisken och det kommer när jag promenerar, skumt det där. Som om inte det var nog har jag dragits med en massiv träningsvärk i låren sedan jag löpte intervaller på bana inne i Ludvika i lördags. Jag menar, jag simmar, cyklar och springer varje dag och helt plötsligt får jag TRÄNINGSVÄRK av det, veckan upp till tävling. Vad är det för trams? Igår, efter min löptur, som för övrigt gick superbra på lätta ben, märkte jag att foten gjorde ONT och är svullen. Har haft problem med en ledkapsel som är i kläm som jag beskrivit tidigare men nu är jag alltså svullen också. Eller är allt psykologiskt? Jag kanske bara inbillar mig allt?
Märker att stresstoleransen inte är den bästa denna vecka och minsta lilla på jobbet får mig att balla ur. Varför ska plötsligt ALLT göras den här veckan upp till tävling?!
Nu gäller det att tagga ner, slappna av och försöka fokusera på tävling och inget annat.
Jag har fått min nya dräkt. Den är orange från Fusion i år. Jag kommer att synas bra där efter banan, hoppas jag. Till och med mamma och pappa Graaf kommer ned och tittar, det är stort. Jag ska göra mitt bästa för dem. Om ni ser en liten morot efter banan i Motala på lördag så heja på mig! Jag går igång mycket på hejarop och publik (kommer ju från en bedömningssport där det gäller att flirta in sig hos domarna) så hjälp mig kämpa mig igenom tävlingsdagen genom hejaropen.
Nej nu ska jag förbereda mig genom att packa och pyssla men först ska jag svänga ihop en rapport till jobbet.
Min dräkt på lördag. Säg hej om ni ser mig efter banan!
Hiss eller diss?
Cykeln tävlingskittrad med hjälp av Cykelcity. Stod i valet och kvalet men tilllsist beslutade jag mig för Zipp 404:or fram och bak.
Några veckors hård träning har kommit till ända. Nu ska toppningen ske inför SM i Motala på Nicedistansen, d.v.s. 4000 m simning, 120 km cykling och 30 km löpning. Fick idag höra att de kortat ned cyklingen med 8 km dessutom. Vätterntriathlon är alltså öppna svenska mästerskapen i långdistans i år till skillnad mot i fjol så går den alltså inte på Ironmandistans (Ironman Kalmar), utan den spännande Nicedistansen som jag aldrig tidigare tävlat på.
Tror att distansen kan passa mig. Simningen har ju tidigare varit min paradgren (har ju simmat konstsim sedan jag var 7 år) och simformen känns bra nu. Det känns även som att cyklingen (mycket tack vare CykelCity) och löpningen blivit bättre. Fått några riktigt bra cykelpass (och några riktigt usla) med gott sällskap och pepp. Att cykla i regn och blåst har jag gjort en del på sistone så jag räds inga åsk och hagelskurar på tävlingsdagen. Bring it on bara.
Börjar bli lite pirrig faktiskt. Det kanske går åt helvete alltihop. Jag kanske drunknar på simningen, får punka på cyklingen och skiter på mig under löpningen etc. Eller till exempel även att en skruv till sadeln sitter lös, sadeln glider bak och lossnar som den gjorde i söndags–> ALLT kan ju hända under ett lopp.
Men i stort känner jag mig trygg. Jag har gjort det jag ska. Tränat på bra. Några pass mycket bra, andra pass lite mindre bra. Börjar kännas i kroppen att jag tränat mycket och samtidigt jobbat. Sömntimmarna har inte varit över 8 timmar särskilt många dagar och det tar längre och längre tid att komma igång under passen.
Efter gårdagens löpning på 21 km ville jag bara lägga mig ned som en pöl på golvet, vilket jag också gjorde. Kom inte upp från golvet på hela kvällen. Skulle stretcha. Orkade inte lyfta en enda lem. Men under intervallerna gjorde jag mitt bästa och jag flög fram! Jag är bara lite trögstartad och vet att några fler sömntimmar, lite mindre träning och lite mer mat så kommer jag vara värsta Duracellkaninen/Wonderwoman inom kort. Förhoppningsvis på lördagen den 29 juni i Motala.
Hej Hopp!
Ser det inte bra ut så säg!
Daniel får snällt hålla sig bakom och ta det lugnt medan jag kör mina intervaller…
Här kommer lite cykelbilder och ett klipp från diverse turer. Tack för lånet av bilderna Mackan, Victor och Per!
Fetaste cykeln i stan, den har jag! Inte undra på att jag ser så nöjd ut.
Stilstudie i bågen.
Man hinner prata en del på en 3,5 timmarstur…
Från söndagens femtimmarstur. Strax efter öppnade sig himlen och vi blev blöta….och kalla. När det senare även började hagla sjön jag humörsången för grabbarna, vilket var oerhört uppskattat.
Rodriguez håller farten uppe.
Antingen är det cykeln som är så himla bra eller så har jag blivit lite bättre på att cykla. Bra går det i alla fall.
Så här såg det ut på fotograferingen för kommande simbok. Det är jätteroligt att simma benspark som ni ser!
