En till SM-medalj!

Triathlon är inte glamour. Det är hårt och strukturerat arbete. Ska man komma någon vart i den här sporten då måste man vara dedikerad. Jag är dedikerad. Jag har valt bort många saker till förmån för att kunna träna, äta och sova det jag behöver för att prestera.

Kände precis hur oglammigt sporten var när jag igår kom tillbaka till hotellet kl 17:30 efter målgång, omplåstring, spöregn, inställd blomstercermoni och dopingkontrolll.

Stod på rummet i mina tävlingskläder. Nedpissad, barfota och blodig om fötterna, svettig, slemmig och snorig. Hade skrattat och gråtit. Pinats och njutit. Haft ont, fått kallsupar och varit lite pirrig. Många känslor.

Igår vann jag SM-guld. Helt obeskrivlig känsla. Men helt seriöst så hade det inte spelat någon roll vad jag kom. Jag hade en plan och den skulle följas. Jag skulle testa mina gränser inför Kalmar och jag skulle få ett mått på hur väl jag tränat under vintern och våren. Självklart ville jag vinna med det startfält som var, men jag menar, jag var väldigt trygg i min egen kapacitet och var jag skulle ligga. Jag är en tävlingsdjävul och jag vet att jag aldrig skulle underprestera på ett lopp. Jag har snarare svårt att få ut min kapacitet på träning. På tävlingar händer det något. Det är nästan aldrig jobbigt på tävling. Bara kul. Bara adrenalin. Bara härligt.

Nästan.

Dagen började med gröt på hotellet 6:30. Hade sovit alldeles för gott. Bara vaknat en gång och inte fattat varför jag sov och vart jag var, jag trodde jag skulle cykla! Gick lugnt ned till växlingsområdet och checkade in. Minglade runt bland alla duktiga triahtleter och goa vänner, blev intervjuad av bästa speakern Annie Thorén och chillade. Gick upp till hotellet och bytte om och gick lugnt ned till starten.

Simningen gick bra. Hade fin fart ibörjan, simmade själv efter att ha tappat toppklungan med alla grabbar och träningskompisar. Då kom Lars Rosenkranz och Robertsson flytandes. Tänkte att det får väl gå. Gick lite sakta tyckte jag men det fick duga. Efter ett tag tyckte jag allt att de ökade takten (det var snarare så att jag började bli trött tror jag), det började bli tråkigt och en till tjej kom ikapp vår lilla trio. Jag lade mig längst bak och chillade. Det gick fint. Efter 1,5 varv tyckte jag Lars navigerade för jävla dåligt till bojen och jag tog en ”genväg”. Visade sig att det var jag som var lite snett ute och jag tappade fötter på gruppen. Helvete tänkte jag, sedan köttade jag på själv. Navigerade dåligt, simmade kass och hade svårt att hålla ångan uppe. En till tjej kom ikapp med bara 200 m till växling. Jävla piss, tänkte jag.

Växlingen gick lugnt och metodiskt. Svor som vanligt en hel del eftersom chippet fastnade i dräkten. Jag blir så förbannat sölig så fort jag stressar!

Väl ute på cyklingen märkte jag att sadeln satt lös. Trodde först jag skulle bli tvungen att bryta men jag härdade ut ett varv, kastade sedan flaskorna bak och lyckades balansera så att sadeln inte skulle åka bak mer. Varv tre satt den plötsligt fast igen och jag fokucerade inte längre på den. Märkte då att det blåste rätt så rejält på banan. Var en hel del otäck stadskörning i början på varje varv med mycket vägarbeten, koner, rondeller, knixar och trafik så på de bitarna tog jag det extremt lugnt på. Blev klämd bakom bil ett par gånger och fick tvärbromsa men var glad det inte var några större incidenter. Hela cyklingen var fokus inte stressa, hållla kadens (ca 90 rpm) och hålla jämna watt. Inte en jävel fanns att cykla med. Simmade ju trots allt ganska bra så grabbarna som kom bakom var inga blåbär på att cykla så jag kände inte att det var läge att ”hänga på ” någon av dem. Det blev helt å hållet en solocyklling utan speciellt mycket att titta på. Kanske den ärligaste cyklingen i hela triathlonhistorien? Visste att Louise jagade där bak men körde bara mitt eget race och hade visualiserat hur några tjejer eventuellt skulle passera på cyklingen. Så blev det inte…:). Nöjdast med cyklingen var jag med att tillslut, efter många mil att ångest, lyckades kissa. I regnet och allt! Perfekt, med 7 km kvar till växling. En annan mindre rolig pryldetalj var att min näsa visst var lite för stor för mitt visir på min fina tempohjälm. Nästippen liksom trycktes mot visiret sådär oskönt och zoomar man på cykelbilderna från tävlingen kan man nog få sig ett gott skratt. En snorig näsa inklämd i ett visir…

Gick in till växling och njöt av att få börja springa. ALLT i växlingsområdet var dyngsurt och jag valde att inte ta på mig strumporna (som jag egentligen skulle tatt på ut på cyklingen). Ett osmart beslut som slutatde med mycket blodiga fötter men det märkte jag inte förrens jag var i mål. Vad ska jag säga om löpningen? Finns inte mycket. Den gick stabilt och enligt plan. Ett uppvärminigsvarv á 10 km, ett mellanvarv och ett varv där jag skulle försöka ge lite mer gas. Det gjorde jag men det visade sig att jag inte hade så specielt mycket mer än 4:40-fart att erbjuda. Sprang med ett leende (ett ticks jag har sedan jag simmat konstsim, där ler man ALLTID) och njöt av banan, att leda, vara i form och såklart all support efter banan (tack mamma, pappa och Carl=ni är bäst!).

Sista kilometrarna hyperventilerade jag och sa ”aj” för varje steg jag tog. Gick i mål gråtandes. Lycklig. Trött. Jag har fanimej tagit SM-guld. Det är stort!

Gunnar Eld har sammanfattat hans bilder i en film på Youtube (kolla speciellt tejen i filmen på slutet…):

Här finns många fler bilder från Gunnar Eld (många fina feta cyklar): http://www.gunnareld.com/vatterntriathlon2013/slideshow

 

Växling T1

Foto: Gunnar Eld

Så jävla slut! Men glad!!!!

Foto: Gunnar Eld

 

Tusen tack Vätterntriahlon för ett superbra arrangemang!

 …och såhär såg det ut på kvällen efter en underbar sunkpizza med Marre, Linda, Jonas, Susan och lite publik (Carl, Ricky, Björn och Adrian=badkrukor):

---

Fattar inte vart tiden tog vägen?! Jag skulle ju blogga om mitt midsommarfirande och alla bra och midre bra pass jag gjort sedan sist. I tisdags hade hade jag tex ett episkt cykelpass på kvällen med Mackan och Edward i bästa sommarvärmen. Under min 20-minutrare racepace var jag superstark! Känslan som jag eftersökt i så många veckor nu, den fanns där. Nu ska jag bara spara benen så att jag samlar på mig ännu mer kraft så benen räcker i 12 mil (och 30 km löpning).

Veckan springer iväg från mig och i morgon åker jag till Motala för att förbereda mig inför SM på lördag.

Kroppen verkar inte fatta någonting just nu. Ca 20-27 tim träning i veckan har drastikt dragits ned till 7 och kroppen reagerar med att säga till mig att något är fel. I måndags fick jag migrän och låg däckad hela kvällen efter jobbet, kunde inte ta mig för någonting. I tisdags började krämporna. Mitt högra knä som jag inte känt av på flera månader började plötsligt göra ont igen. Sitter i menisken och det kommer när jag promenerar, skumt det där. Som om inte det var nog har jag dragits med en massiv träningsvärk i låren sedan jag löpte intervaller på bana inne i Ludvika i lördags. Jag menar, jag simmar, cyklar och springer varje dag och helt plötsligt får jag TRÄNINGSVÄRK av det, veckan upp till tävling. Vad är det för trams? Igår, efter min löptur, som för övrigt gick superbra på lätta ben, märkte jag att foten gjorde ONT och är svullen. Har haft problem med en ledkapsel som är i kläm som jag beskrivit tidigare men nu är jag alltså svullen också. Eller är allt psykologiskt? Jag kanske bara inbillar mig allt?

Märker att stresstoleransen inte är den bästa denna vecka och minsta lilla på jobbet får mig att balla ur. Varför ska plötsligt ALLT göras den här veckan upp till tävling?!

Nu gäller det att tagga ner, slappna av och försöka fokusera på tävling och inget annat.

Jag har fått min nya dräkt. Den är orange från Fusion i år. Jag kommer att synas bra där efter banan, hoppas jag. Till och med mamma och pappa Graaf kommer ned och tittar, det är stort. Jag ska göra mitt bästa för dem. Om ni ser en liten morot efter banan i Motala på lördag så heja på mig! Jag går igång mycket på hejarop och publik (kommer ju från en bedömningssport där det gäller att flirta in sig hos domarna) så hjälp mig kämpa mig igenom tävlingsdagen genom hejaropen.

Nej nu ska jag förbereda mig genom att packa och pyssla men först ska jag svänga ihop en rapport till jobbet.

Min dräkt på lördag. Säg hej om ni ser mig efter banan!

Hiss eller diss?

Cykeln tävlingskittrad med hjälp av Cykelcity. Stod i valet och kvalet men tilllsist beslutade jag mig för Zipp 404:or fram och bak.

 

---

Några veckors hård träning har kommit till ända. Nu ska toppningen ske inför SM i Motala på Nicedistansen, d.v.s. 4000 m simning, 120 km cykling och 30 km löpning. Fick idag höra att de kortat ned cyklingen med 8 km dessutom. Vätterntriathlon är alltså öppna svenska mästerskapen i långdistans i år till skillnad mot i fjol så går den alltså inte på Ironmandistans  (Ironman Kalmar), utan den spännande Nicedistansen som jag aldrig tidigare tävlat på.

Tror att distansen kan passa mig. Simningen har ju tidigare varit min paradgren (har ju simmat konstsim sedan jag var 7 år) och simformen känns bra nu. Det känns även som att cyklingen (mycket tack vare CykelCity) och löpningen blivit bättre. Fått några riktigt bra cykelpass (och några riktigt usla) med gott sällskap och pepp. Att cykla i regn och blåst har jag gjort en del på sistone så jag räds inga åsk och hagelskurar på tävlingsdagen. Bring it on bara.

Börjar bli lite pirrig faktiskt. Det kanske går åt helvete alltihop. Jag kanske drunknar på simningen, får punka på cyklingen och skiter på mig under löpningen etc. Eller till exempel även att en skruv till sadeln sitter lös, sadeln glider bak och lossnar som den gjorde i söndags–> ALLT kan ju hända under ett lopp.

Men i stort känner jag mig trygg. Jag har gjort det jag ska. Tränat på bra. Några pass mycket bra, andra pass lite mindre bra. Börjar kännas i kroppen att jag tränat mycket och samtidigt jobbat. Sömntimmarna har inte varit över 8 timmar särskilt många dagar och det tar längre och längre tid att komma igång under passen.

Efter gårdagens löpning på 21 km ville jag bara lägga mig ned som en pöl på golvet, vilket jag också gjorde. Kom inte upp från golvet på hela kvällen. Skulle stretcha. Orkade inte lyfta en enda lem. Men under intervallerna gjorde jag mitt bästa och jag flög fram! Jag är bara lite trögstartad och vet att några fler sömntimmar, lite mindre träning och lite mer mat så kommer jag vara värsta Duracellkaninen/Wonderwoman inom kort. Förhoppningsvis på lördagen den 29 juni i Motala.

Hej Hopp!

Ser det inte bra ut så säg!

Daniel får snällt hålla sig bakom och ta det lugnt medan jag kör mina intervaller…

 

---

Här kommer lite cykelbilder och ett klipp från diverse turer. Tack för lånet av bilderna Mackan, Victor och Per!

Fetaste cykeln i stan, den har jag! Inte undra på att jag ser så nöjd ut.

Stilstudie i bågen.

Man hinner prata en del på en 3,5 timmarstur…

Från söndagens femtimmarstur. Strax efter öppnade sig himlen och vi blev blöta….och kalla. När det senare även började hagla sjön jag humörsången för grabbarna, vilket var oerhört uppskattat.

Rodriguez håller farten uppe.

Antingen är det cykeln som är så himla bra eller så har jag blivit lite bättre på att cykla. Bra går det i alla fall.

Så här såg det ut på fotograferingen för kommande simbok. Det är jätteroligt att simma benspark som ni ser!

---

Här kommer ett babbligt inlägg om mitt nationaldagsfirande. Händer ju så himla mycket mellan bloggningarna så det kanske är dags att börja blogga oftare?!

Onsdagen började med strålande sol och en rekordstor skara som körde klunga med Le Peleton. Satt med hela Fisksätraloopen men blev avhängd mot Älta denna gången. Måste börja cykla lite smartare och inte fräsa ur all energi på ”fel” ställen. Skärpning! Nästa gång är målet att sitta med ännu lite längre.

Fortsatte onsdagen med att ha en lång fotosession på Huvustabadet för en simbok som kommer att komma framöver. Riktigt fina bilder blev och det blev många timmar i poolen, vilket förbättrade på den fina baddräktsbrännan som jag ligger inne med.

När det var klart brände jag av ett riktigt bra intervallpass med 2+1 km progressiv löpning. Benen kändes fantastiska och jag körde helt enligt plan!

Ständigt på språng som man är, tog jag lillbilen och packade den full med P5:a, Zipphjul, löpskor och simutrustning och for norrut för att träffa mina bästisar i Uppsala.

Känner mig som hemma i Uppsala eftersom jag pluggade där innan jag flyttade till Stockholm och det var där jag började med triathlon. Nu var det dags för en ”reunion” hemma hos Jenni och Fredrik. Det är liksom bara att klampa in och lämpa ner sina grejer i ”sitt” rum hemma hos dem. Hur mysigt som helst. Blev en liten minisemester i med Mantrasport och IK Fyris på självaste nationaldagen då IK Fyris hade sitt prestigefyllda sprint KM. Ett fantastiskt arrangemang som avslutades med grillning och fika. Till och med bror David kom förbi med familj och tog del av tävlingen. Själv stod jag bredvid och hejade på till förmån för att få till bra träning med mycket cykling i dagarna. Kanske lite tråkigt, men behövligt. Cykelbenen måste hitta form inför SM i Motala och coach tyckte inte jag skulle tävla. Och jag litar på coach.

På damsidan visade Jenni Nilsson storstilad form när hon tog hem den ärofyllda förstaplatsen följt av Amanda Bohlin som sprang fel (för långt). Då ska man också ha i åtanke att Jenni kraschade på SM olympisk i somras och bröt nyckelbenet och inte tränat något alls i höst. Akta er för den tjejen alla kortdistansare!

På herrsidan gjorde Oskar Djärv värsta cyklingen och hade nog eventuellt kunnat hålla undan för Micke S om det inte vore för att Micke tog en genväg och helt plötsligt var överlägsen. Nåväl, han stod i alla fall för finaste löpsteget (på bild). Lycka till honom som ska köra EM i Turkiet nästa helg. Hoppas du vinner Micke!

Dagen efter körde jag, Jenni och Oskar ett bra styrkesimpass (tre i bredd, när händer det på Eriksdalsbadet?) med en jädra massa arm och snodd. Bra träning men vi tjejer var chanslösa mot Djärven!

Idag har jag haft en fin morgonsimning i Hellas där Källtorpssjön fylldes av neoprenklädda atleter som febrilt simmade runt öarna som i en laxodling. En helt vanlig lördag morgon kl 8 för oss triathleter.

Sprang en del av Sörmlandsleden medan kusin vitamin flög runt i fallskärm i Södertälje och drog sedan och kollade på cykelloppet Luma GP. Riktigt jävlig bana med många svängar, knixar, uppförsbackar och till och med en sepentin! Kul att känna igen några av cyklisterna dessutom.

Vilken otroligt bra långhelg, och den är inte slut än!

 

Tidig cykling i klunga.

Gamla rävar från fd Team Cykelcity.

Moa växlar in som överlägsen etta och ger sig av på min P5:a.

Oskar Djärv älgar på. Varning för den här killen i sommar!

Glada deltagare på IK Fyris sprint KM!

Vinnarna i dam och herrklass tackar för en god match.

Mannen. Myten. Legenden. Guldlock. Mikael Sahlberg.

Mantrasport Crew.

Fått nya Fusionkläder i vårens ärtiga kulörer. Förvarar mina träningskläder på detta behändiga vis.

Flygande kusin!

Luma GP, en typisk rolig eftermiddagssysselsättning!

---