Det är inte så kul att blogga när det mesta går piss och skit. Den nackspärr jag drog på mig visade sig inte släppa i första taget. Snarare krypa neråt och göra hela ryggen stel, trött och öm. Vilade nästan en hel vecka.

En hel vecka, fattar ni?!? När väl värken gav med sig var jag helt apatisk och lam. Man blir inte jättepigg av att få ryggen och nacken korrigerad och muskelknutorna uppmjukade men Andreas på access rehab vet vad han gör. Han fick ryta i åt mig att vila efter att jag försökt övertyga honom att jag nog kunde köra på. Fan att det ska vara så svårt att lyssna på kroppen ibland.

Efter en deppig protorsdag med lite komigångträning som gick uselt gav jag nästan gav upp hoppet om att tävla i Florida och började istället få funderingar på vad man skulle kunna hitta på istället i landet därborta. Men på fredagen bestämde jag mig. Nu måste jag skärpa upp mig!!!! Märkte att låtsas man att man är glad så BLIR man glad. Herregud vad har jag att deppa över. Det är höst och det är mörkt men det går minst lika bra att träna för det. Ryggontet är överkomligt och jag måste jobba med rörlighet för att jobba bort det. Det är inget att hänga läpp för! Som Staffan sa: ”du kanske bara skulle ta och dra ur den där pinnen du har uppstoppad i röven” och lite så är det faktiskt. Jag måste försöka slappna av lite mer. Chilla. Ingenting är livsavgörande i mitt träningsupplägg ( eller i jobbet som ständigt stressar sönder mig) och VEM har NÅGONSIN haft en PERFEKT och optimal uppladdning inför en Ironman??? Det är ju alltid någonting som skiter sig så man måste backa bandet, revidera och göra om. 

Har sedan misärprotorsdagen haft flera riktigt fina pass i goda vänners lag och visst, min kkropp är sliten från säsongen och jag känner mig mest tung och ofit MEN den fungerar och formen borde komma snart ändå. Framförallt är jag Sveriges gladaste triathlete igen och då är allt normalt.

Tillslut vill jag bara skriva en rad och hylla svenskarna på Hawaii som gjorde fina insatser. Speciellt Törn, Nelker, Marre och Eva som gjorde det väldigt bra i värmen (nja kanske inte Marre då;). Var förstklassigt lördagsmys att se spektaklet och få en rejäl hjärntvättning i hur bra chocolate milk, timex, specialized och go pro är. Hur påverkad bli man av reklam eegentligen? Intr ett skvatt trodde jag men när jag kom hem från cyklingen igår, vad dricker jag? Jo, två gigantiska glas mjölkchoklad. Smaskens och ooootroligt bra för min återhämtning;).

Nu kör vi, den här uppladdningen ska optimeras! Heja!

Jag har problem. Jag känner inte igen min kropp. Segheten i kroppen trodde jag var som bortblåst i mändags med ett fint långpass inkluderande 2*2 km racepace som gick finfint. Så härligt att äntligen springa i pace:et som känns allra bäst och inte ha ont någonstans! Magiskt, som Zoolander skulle ha sagt. Men…

Vaknade på tisdagsmorognen med NACKSPÄRR! AJ! Har haft det llite smått flera gånger tidigare men det har alltid gått över ganska snabbt så jag stack iväg och simmade som vanligt. Eller valnligt och vanligt, det var mest en pina men det gick hyfsat. Men nackspärren gick inte över, det blev bara sämre. Fick som tur var en tid på access rehab och specialisthjälp. Skulle kanske varit lite mer aktsam efter behandligen men eftersom ”rörelse” skulle vara bra för nackspärr hoppade jag bara över påföljande trainerpass men sedan körde jag på som vanligt. Med  följd att nacken blev sämre och ryggen kaos. Känt mig stel och svag i benen och en matthet som jag inte känner igen i min annars ganska överaktiva kropp.

Nu har jag slappat en hel helg, inte tränat och försökt kurera ryggen. Imorgon kommer domen från Andreas på Access och jag börjar få träningspanik inför Ironman Florida. Jag måste träna!!!!

KAOS!

Nu börjar jag nästan inbilla mig att jag är hypokondriker. Jag kanske egentligen inte har ont? Jag kanske bara är ovanligt smärtotålig och lite vek?! Jag vette tusan.

Hade en jättemysig lördag som åskådare till Lidingöloppet. Efter en välbehövd sovmorgon följde med Carl som påhejare till Lidingöloppet. Många vänner och bekanta skulle köra loppet så det skulle bli kul att se. Dessutom bjöd hösten på finaste solsken vilket gjorde det perfekt för en friluftsdag med termoskaffe och medhavd smörgås.

Väl på plats träffade vi på många kända ansikten och som vanligt när Carl får bestämma så hade vi väldigt gott om tid innan loppets start (raka motsatsen till mig). Första kopparna kaffe var fantastiska vid Koltorp.

Väldigt roligt att se loppet med alla plågade miner i backarna. En notering, de som hade de trångt i början och blev lite bromsade pga folkmassorna, var väldigt fräscha och glada sista 10 km. De som köttade gärnet i början och sprang relativt fritt=mycket plågade själar m krampande ben och kraftigt positiv split senare delen av loppet.

Sprang loppet 2009 (”klassikeråret”) och känner mig rätt färdig med LL. Det skulle vara för att förbättra tiden då för då när det begav sig sprang jag relativt otränad och inställningen ” såååå jävla jobbigt kan det väl ändå inte vara!”. Det var det.

Inspirerad av alla glada löpare stack jag hem och fick till ett fint löppass runt Årstaviken+Danvikstull och det gick äntligen lätt att springa igen!

Med gårdagens distanslöp med 2*2 km racepace kan jag nu konstatera att vid lugnare veckor blir jag en gnällig Emma med ont på de flesta ställen, omotiverad, trött och slö och presterar dåligt på jobbet. Under hårdare veckor däremot blir jag en glad Emma med motivation både på träning och på jobbet, gnället liksom smärtorna är bortblåsta och livet knns gött igen! Visst borde det vara tvärt om? Kroppen har vaknat och nu är det dags att växla upp träningen inför de sista hårda veckorna innan Florida.

Bilder från tLidingöloppet:

Kö, kö, kö vart man än ska. Men stor eloge till organisationen som ändå har flow i kaoset och köandet går relativt smärtfritt.

Kaffetår och picknick i gröngräset innan start.

Startled 1-Start.

Hur i H kan de springa så snabbt?!

Det här är ultradistansaren Jonas Buud som kommer farande. Han springer lika snabbt hur långt han än springer, otroligt.

Det här är Nils Svensson som kom trea i triathletklassen. 1:a kom Rasmus Henning och 2:a kom Björn Englund. (suddig bild men han sprang för snabbt)

Här kommer min naprapat Björn Sverre kutandes, också för snabb, därav suddig bild.

Top 6. Tydligen med väldigt liten vinstpott. Kan inte någon elitgolfare sponsra sporten?

Glad grabb i mål. Pär Kristofferson på 2.10-isch.

Carl 2:08.

Det mesta känns rätt kasst just nu.

Simpassen känns som de utförs i någon slags sirap istället för vatten. Cyklingen känns oftast ok men musklerna blir ofantligt trötta, ryggen värker och kylan gör sitt. Löpningen är härlig så här års men hjärnan vill mer än kroppen.

Har ju trots allt haft ett långt löpuppehåll och precis börjat trappa upp mängd och intensitet även om intensiteten är fistempo vilket mitt huvud tycker är mycket trist. Har dessutom fått ont i vänster knä pga svag höftböjare som inte verkar vilja lyfta mitt ben rakt upp och stela lår och säten. Det är ju nästan skrattretande: jag som ex konstsimmare borde ju vara vig! Och det var jag ju Way back också men jag fick jobba extremt hårt för det. När de andra tjejerna enkelt satt i spagat, satt jag själv och kallsvettades inte ens i närheten av en spagat. All förbannad stretch före och efter simpassenoch ibland som ett helt träningspass fick vilken flitig flicka som helst att HATA stretching. Såååååå det har inte varit nr 1 på min favvolista sedan 2003 när jag lade av. Visst har man stretchat men musklerna har verkligen bara blivit kortare och kortare med ålderns och sedan jag klev upp på land.

Dags att skärpa mig och ta tag i mina felställmingar! Har varit hos Björn Sverre på access rehab och han kunde direkt klura ut varför mitt knä gjort ont. Har nu världens chans att utveckla min löpning och cykling genom att öva upp styrkan och rörligheten igen. Jag måste bara ta mig i kragen innan nästa skada dyker upp. Det är ingen lek! Man är inte starkare än sin svagaste länk! 

Njuter av att kunna springa igen och längtar efter form och fason på kroppen igen. Märks att säsongen varit lång då jag blir vansinnigt sliten och får träningsvärk av minsta lilla. Inte minst styrketräningen. Usch och fy vad ont det gör i kroppen två dagar efter ett styrkepass. Svårt att sätta sig på toaletten!

Vill bara ut och kuta i höstvädret! Åååh vad jag bara vill flyga fram och känna lungorna utanpå kroppen. Hade tänkt köra Hässelbyloppet 10 km i oktober, för att efter två år utan test på varken 5 eller 10 km, få springa in ett pers (gamla perset är från IK Fyris KM mil på 41:46 , maj 2010) men nu lutar det åt en DNS på grund att en mängd faktorer. 

Jag får glädjas åt att få springa ett marathon efter 18 mil cykel och 3,8 km simning i sol och värme istället. För nu är biljetterna till Florida bokade och det kommer bli fantastiskt roligt. Har inga mål och krav på mig där. Det ska bara bli kul att åka utomlands och road-trippa med Carl, juggen, spanjoren och Lars. Det blir en övning i att tävla utomlands helt enkelt. Kommer bli stenhård konkurrens och mitt sinande självförtroende säger bara ”ta dig bara igenom och förvänta dig inget mer”! 

Imorgon supportrar jag Carl och många vänner efter banan på Lidingö och kanske än kommer det lite fina bilder ochett sammandrag även imorgon här på bloggen. Tusan vad jag kommer att sakna att springa den typen av lopp! 

Foto: Gunnar Eld

De flesta triathleter i Sverige har nu lågsäsong vilket betyder mer lustbetonad träning, vila och chansen att göra något helt annat än simma, cykla och springa. Jag brukar i sådana perioder må ganska kasst, tvivla på livets mening och undra vad för ”annat” man ska hitta på när man knappt orkar resa sig ur soffan.

Nu har ju inte jag säsongsvila än utan börjar snarare trappa upp träningsvolymen och intensiteten igen inför tävling. Men ni som inte ska tävla! Håll ut!

Att man blir lite deppig efter Ironmantävling är helt normalt. Träning och tävling är ju en så pass stor del i ens liv som triathlet så när man inte har det så känns det som hela livet sugits ur en. ”Ironman Blues” brukar det kallas. Deka inte ner er för mycket, träna det som är roligt istället! Ut i skogen och löp, det går inte snabbt men det är jäkligt kul och ger lite annan input än bara mala platt raksträcka och kolla kilometertider. Kör mtb eller cross istället för TT, eller gå med i en grupp som cyklar linje- typ Le Peloton som jag kör med kl 6:00 på onsdagsmorgonar. Det är hårt och det är tufft men framförallt är det socialt och trevligt att snacka med alla efteråt på det obligatoriska fikat. Simma öppet vatten så länge det går, naturupplevelsen att ligga i en sjö ger lite mer kick än att ligga i den kommunala poolen där omklädningsrummen är marinerade i pissolukt och hårstrån på golvet. Börja styrketräna, det är en perfekt tidpunkt på året för att ta tag i att bygga lite muskler, det gör dig stark sista milen på löpningen. Kom ihåg att kontiuietet är nyckeln till bra form så sluta inte träna helt för att det är säsongsvila, blir bara jobbigt att börja igen då men gör det lustfyllt och sätt inte någon större press prestation under passen. På så vis håller man ändå igång lite endorfiner i kroppen så att deppigheten håller sig på avstånd.

Säsonsvilan är ju också tid för att göra det man inte hinner under resten av året. Jag gillar tex att rida häst, åka skidor (slättförs och utförs), greja i stugan och vara i skogen. Kanske dricka en öl eller två och umgås med nära och kära. Sova mycket är ju också något som känns lite lyx under lågsäsong. 

Min säsongsvila kommer i november och det ser jag fram emot. Men fram till dess har jag så mycket motivaton att det räcker och blir över och jag längtar till att få tävla igen. Foten fungerar bra att springa på och jag har så sakteligen börjat öka löpvolymen igen, även om lite av löpningen fortfarande görs i vatten. 

Kom över ett youtube-klipp från Ironman Kalmar som kanske ge lite träningsmotivation till tävlingarna 2014 (började givetvis böla när jag kollade på klippet):

Med det här dundervädret vi har i september behöver man ju egentligen inte gråta över att sommaren är slut men de lediga dagarna kan jag inte hjälpa att drömma mig bort till.

Jag känner mig fortfarande ringrostig med att kliva upp 5:45 och sticka till simhallen. Jag känner mig som en kokt spagetti i kroppen och powern finns bara inte. Idag på Le Peloton blev jag avhängd inte mindre än tre (!) ggr.

Det är samma visa varje gång man har varit ledig. Hur kunde man orka med att både jobba och prestera på träning innan semestern? Träningspassen liknar just nu bara överlevnad och den där fina semesterformen är som bortblåst. Cykelbrännan urblekt. Ute-50:ian stängd. Mörkt tidigt…

Jaja, man vänjer sig snart och jag har ju Florida att se fram emot och det gör mig väldigt motiverad att kämpa på med träningen. Hur som helst så kommer här lite sommarnostalgi från en fotografering uppe i Ånnsjön i Åre. Vackrare inramning kan man inte ha när man simmar med fjällen i bakgrund och solsken i blick:

De fina bilderna tog Eric Westberg, kika in på epixphoto.se 

Carl och jag i magisk sommarsimning, foto Erik Westberg, epixphoto.se

Plask och skvätt, Foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Stilstudie, foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Carl i stilstudie, foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Då jag inte själv har något vettigt att skriva om för tillfället så tänkte jag bjuda på en gästbloggning från min träningskamrat och team mate George ”Snygg-George” Bjälkemo. Killen som kom från ingenstans och redan har avverkat en hel del triathlonframgångar.

Nåväl, här är hans berättelse:

Sedan förra året har min målsättning varit att bli fullblodsspecialist på just medeldistans eller ½ IM som det populärt kallas. Nytt för i år har varit att jag även gjort proffs-debut på distansen på internationella tävlingar. Resultatet har varit lite blandat men överlag gott med bl.a. 9:e plats på IM 70.3 Berlin. Tjörn Triathlon har däremot liksom förra året varit min A-tävling i Sverige och om jag inte riktigt varit i form innan så hade jag bestämt mig för att vara det då.

”Jag ska vinna Tjörn… nej, jag bara måste vinna Tjörn!” – detta har varit en återkommande tanke, ett mantra, alltsedan jag tog hem SM-bronset förra året. Jag har tyckt att det har varit helt rimlig också. Jag är relativt ny inom sporten och har kanske därför rätt att vara lite naiv. Hur som helst, jag har utvecklats mycket det gånga året och presterat genomgående bra på tävlingar men jag har också samtidigt känt jag inte är i närheten av min fulla kapacitet. Nu vet ni alla som läser detta att det inte blev guld i år heller utan silver men det med tiden 3:51:23 (26:25/2:09:53/1:13:07), endast slagen av Björn Andersson. Splittarna talar för sig själva och jag vågar påstå att jag åtminstone inte gjorde något dåligt. Jag hade 7:e snabbaste simtid, 3:e snabbaste cykeltid och snabbaste löptid med 4:43 marginal! Alla bitarna i min planering, från vem jag skulle ta fötter på under simningen och vem jag skulle hålla mig till på cykeln, föll också i princip på plats under tävlingen förutom att Björn (som jag åtminstone hoppas var i form) var precis så överdjävlig på cykeln som tydligen bara han kan vara. Jag jagade på bra på löpet som jag varit inställd på att göra men kunde till sist bara hoppas att Björn cyklat ”för” hårt, för i slutändan kan man bara springa in så mycket tid, men han hade inte det…

Kontentan är att jag inte kunde ha gjort något annorlunda eller ”bättre”. Jag är av den anledningen inte heller det minsta besviken utan tvärtom jävligt nöjd. Formen är där om än lite sent på säsongen och jag känner fortfarande att jag inte är i närheten av min fulla kapacitet. Det kan kanske vara lite väl kaxigt men vad gäller löpningen, så har jag bara varit skadefri och kunnat träna på sedan april och fartträna sedan juni. Att jag ändå hunnit komma i löpform och samtidigt undvikit skador har jag närmast min coach Rubin McRae och AccessRehab att tacka för. Om trenden håller i sig kan det helt enkelt bara gå bättre och snabbare. Jag kommer därför fortsätta komma tillbaka till Tjörn med mantrat – ”Jag ska vinna Tjörn… nej, jag bara måste vinna Tjörn!”.

Nästa tävling för mig är IM 70.3 Austin den 27 oktober. Redan då ska det gå fortare!

Foto: Henrik Loberg

 Kuriosa: När George kom och frågade mig för två år sedan om han fick vara med på morgonsimningarna så svarade jag såklart Jajjemän, det är bara och komma! Men tänkte för mis själv att det här kommer aldrig att gå  (han kunde typ inte simma alls på den tiden). George lade sig längst bak och köttade järnet varenda pass. När vi andra simmade lugn ”truckarfart” så simmade George max, allt han hade. Jag tänkte att snart måste han väl ändå tröttna och ge upp men George bet i och blev en i gänget (fick till o med hänga med till Lisas, vilket är en merit). Såsmåningom blev han också mycket bättre än oss andra och nu är det han som dominerar banan. Och så kan han ju cykla och springa också. Och har en snabb och snygg fru. Och värsta fina lägenheten.

I helgen har hela Stockholm fått andas triathlon. ITU:s VM-serie har gått av stapeln i Stockholm och parallellt har Stockholm triathlon föregått med dryga 4000 (?) startande! Helt otroligt!

Under helgen har jag stått i Cykelcitys tält med min fina cykel, minglat runt bland alla triathleter och berättat om Fusions och Suuntos produkter för intresserade. Vilket intresse för triathlon! Jag älskar verkligen att så många vågar prova på sporten för triathlon är verkligen en sport för alla!

Under lördagen gick damernas race på den olympiska distansen (1,5-40-10 km) och vanns av Gwen Jorgensen. Jorgensen sprang på 31:41 min vilket var bättre än 19 (!) st av herrproffsens tider. Allister Brownlees uppvisning på söndagen visade också att detta INTE är sporten för dem som inte höll måttet i specialistdistanserna. Dam- och herrproffsen står sig i respektive gren i mästerskapen!

Imponerande även av Lisa att presterade så pass bra på tävlingen, trots att detta inte är hennes fokus i år. Lisa kom hem (förmodligen) jetlaggad i tisdags från ett höghöjdsläger, hon satsar på 70.3-tävlingar (halv Ironman) och hon har inte tävlat något på de kortare distanserna i år. Ändå är hon med i klungan och levererar!

Har fått frågan om jag var med på tävlingarna i helgen från kollegor. Haha, nej, riktigt där är jag inte ännu. Jag fick snällt hålla mig till motionstävlingarna under söndagen. Där deltog jag i Team Edvard och avverkade simsträckan som andra man upp ur vattnet. 21:36 på 1500 meter med ett evigt kryssande mellan bröstsimmande förstagångs triathleter och en IM i kroppen är jag nöjd med. Edvard cyklade snabbt upp till första plats och sedan sprang Nico lätt i mål som etta!!! Vi slog till och med alla herrlag!

Nu är jag lätt speedad och ser fram emot att kicka igång nästa träningsblock med Ironman Florida som nästa mål.

Team Edvard  (Jag-simning (21:36) Edvard-cykel (58:06) och Nicolas-löpning (35:30) levererade en seger med tiden 1:59:19, ungefär samma tid som Lisa körde på under lördagens VM-serietdeltävling. Och då körde var och en av oss allt vi hade, bara för att få lite perspektiv…fy fan vad dålig man är.

Resultat säger allt. Jag var inte bra i lördags.

Jag var dålig. Å andra sidan, tränar man inte löpning på fyra veckor (bortsett 4 löppass på max 20 minuter) så kan man inte förvänta sig en bra löpning. Jag trodde nog innerst inne på mirakel och att jag inte skulle ha tappat så mycket. Alla har ljugit för mig, man tappar ALLT!

Jag är glad jag slet mig igenom. Det gjorde förbannat ont men bryta tänkte jag visst inte göra (även om  kroppen inte ville något hellre redan efter simningen när jag kände att kroppen var som en slö säck potatis). Dessutom överraskade mamma, pappa och kusin efter banan och ett oavslutat lopp var därmed otänkbart. Hade de tagit sig till Kalmar ända från Norhyttan och Norrbo så skulle de fasen få se mig gå imål. Jag gjorde det för dem och för Carl som satt klistrad vid datorn och följde loppet. Man vill ju inte svika sin fanclub;). Åsa som langade och höll koll på Graaf crew är värd en stor eloge, likaså alla medtävlanden som är som är som en stor familj där ute efter tävlingsbanan.

Alla hejarop och stödet från vänner, bekanta och obekanta som skrek ens namn gjorde det helt klart värt att genomlida! Foten sket jag fullständigt i-det fick gå som det gick och faktum var att jag inte kände så mycket i den.

När Åsa skrek efter mig på sista varvet: ”Få se på lite urkrafter från Finnmarken nu, Emma”, då kände jag att det var dags att sluta gå och börja jobba. Gick ändå i mål med ett leende på läpparna, stolt att jag genomlidit med en tid på 10:14:13. Fördelat på:

Simning: 00:58:08

Cykling: 5:27:08

Löpning: 3:43:41

Stort grattis till alla fina prestationer i lördags! Speciellt stort grattis till Eva och Louise, David och Pontus som inspirerar till att jaga vidare och representerade Sverige på bästa sätt!

Jag hatar att förlora men jag älkar triathlon och därför tänker jag komma tillbaka starkare och snabbare.

Nej, det var inte kul att tävla i lördags. Det var smärtsamt och hårt psykiskt. Ett nederlag som jag plockar med mig som en erfarenhet när jag kämpar vidare i triathloncirkusen. Dags att ställa in sig på nästa mål-Florida!

Starten: Som vanligt en fantastisk start med en stöttande publik. Starten var dock väldigt  otydlig vilket gjorde att jag inte fattade någonting när de andra stack iväg. Ok simning-inte mer.

Fadäs i T1 och jag tappade cykel och flaskor över hela tävlingsbanan. Oturligt nog låg bromsen åt efter detta och ramväskan blev sned. Som tur var lyckades jag skruva ur bromsen i farten strax innna Mörbylånga men sådana saker ska bara inte hända på tävling. Irriterande men gjorde nog inte så värst mycket tidsmässigt. Gick lite trögt bara.

Cyklingen gick ok i motvinden. Det var hårt och det var tufft. Tack Cykelcity för all support och den fina Cervélo P5:an, utan den hade vinden mosat sönder mig! Foto: Gunnar Eld

Ont på löpningen. Tog mig i mål, det fanns inte mer.

Så var det då dags. Imorgon står jag på startlinjen för Ironman Kalmar med startnummer 58 i proffsfältet. Hoppas ni följer mig på nätet eller efter banan och hejar fram mig och håller tummarna för mig. 

Förberedelserna har gått bra. Jag trampade in en glasskärva i hälen igår, foten är kass, min tävlingsdräkt (nya) var tryckt med namnet Graff (fel namn) och jag fick punka innan jag skulle checka in cykeln. Formen känns kass och jag känner mig fet och tung. Det känns bedrövligt och det gör mig trygg för det gör det jämt för mig innan race. Allt som vanligt med andra ord. 

Kolla in och lyssna på Sveriges radio dalarna P4

Nu kör vi!

Det börjar närma sig tävlingsdags. Tävling i Kalmar. En lång dag med 3800 meter simning, 180 km cykling och ett marathon löpning. Det börjar dra ihop sig och formen ska bara toppas det lilla extra innan jag styr kosan mot Småland i lilla bilen.

Det känns väldigt märkligt. Det känns inte som att jag tränat någonting inför detta. Ändå är det ett års hård träning och mental förberedelse som ligger bakom. Ändå känner jag ångesten komma. Ska jag verkligen ta mig igenom detta? Det är ju vansinnigt långt! Varför valde jag inte någon annan sport? Tex curling? Mycket lugnare.

Sitter på verandan i Norhyttan och myser. I takt med att träningen trappats ned  har jag snöat in på något helt annat: att måla gamla möbler vita till vårt lilla sommar/vinterhus här på går´n. Jag blir besatt, ALLT ska bli vitt!

Det är en perfekt syssla mellan de korta men hårda passen som är kvar på schemat. Det får mig att slappna av och tänka på annat. Att jag sedan kunnat träna med goda vänner de sista passen är också ett stort plus. Det ger inspiration och det känns knappt som man tränar utan som mer ett umgänge under tiden. Simform och cykelform är bra (hoppas jag). Har ju iof tränat ensam i hela tre veckor så det är svårt att säga om jag är så snabb som jag tror. Watten säger bra iallafall och känslan i vattnet likaså. Sedan är det den där jäkla foten. Det är egentligen den som gör att det inte känns som jag tränat något. Den vanliga slitna känslan i benen har ju inte funnits och känslan har varit att jag är pigg och fräsch hela tiden. Men de senaste passens post-trötthet berättar något annat. Jag HAR tränat mycket och jag HAR tränat bra. Löpningen kommer att ordna sig.

Jag har sprungit två pass med 10*2 minuter och 1 minuts gåvila. Idag ska jag springa 5-minutersintervaller med 1 minuts gåvila. Och det är inte intervaller för den delen heller, det är bara löpning, utan att forcera tempo. Det går i 5-minuters fart per kilometer och det känns som en evighet de där 2-minutrarna. Men det gör inte ont och det gör mig lycklig.

Jag har skruvat ner förväntningarna på mig själv inför tävlingsdagen. Jag kan bara göra mitt bästa och jag förväntar mig inga underverk med tanke på foten. Startfältet på proffsidan har toppats men jag tycker det bara är bra. Att tävla med rejält motstånd är bara peppande och det inspirerar mig till att göra mitt yttersta.

Nej nu ska jag ta och måla klart mina möbler, sedan är det 100 % fokus på att tävla, tävla, tävla!

Det är konstigt ändå. När man kör där ute på banan så rör det sig mycket elaka tankar i ens huvud. Man vill bara vara först. Vara bäst. Göra sitt yttersta.”Medtävlare” kallas i mitt huvud jävla bitch, hen ska jag fan ta, jag ska krossa! medan man före och efter tävling är bästa vänner med alla och står och planerar träningsläger,tävlingsäsong och glatt önskar varandra all lycka. Märkligt, då jag en under race inte önskar mina konkurrenter ett endaste lycka till i mitt huvud. Antar att det kallas tävlingsdjävul och jag antar att alla andra tänker så med. Fast det är inget man berättar förstås….

Så skulle alltså jag tävla i Tällberg. Ända till lunchtid under fredagen resonerade jag med mig själv att jag borde kunna springa-det var ju bara 5 km! Ringde coach-resonerade lite mer. För coach fick jag göra som jag ville MEN skulle ha i baktanke att tävlingen, dvs löpningen kunde resultera i att den eventuella frakturen inte bara var eventuell utan skulle bli en ett faktum och Kalmar vara ett minne blott. Den risken ville jag ju givetvis inte ta. Men kanske kanske skulle det gå…? Nej. Det var ingen idé att ens ta med skorna in till växlingsområdet för hade jag gjort det så hade jag löpt, oavsett smärta, oavsett fraktur.

Valde alltså det senare och beslutade att försöka simma och cykla mig trött istället. Starten skulle inte gå förrän 18:00 så det fanns all tid i världen att slå ihjäl. Slog ihjäl den med lite kaffe och umgänge med Nisse och Carl medan växlingsområdet och tävlingsplatsen byggdes upp. Helt otroligt att en liten premiärtävling i glesbygden kunde visa sig vara så proffsigt arrangerat och härligt. 150 st nyfrälsta, gamla rävar och Sverigeelit- triathleter, i en härlig blandning, kom till start!

Simningen gick ok. Planen var att gå satans hårt och ligga på Nils fötter, något jag gjort förr och borde klara, men många lite sämre simmare låg långt fram i starten och jag blev trängd så jag blev ganska störd. Bra var nog det för jag byggde upp en ilska som gjorde att jag på andra halvan simningen äntligen fick fritt vatten och kunde plocka. Kom upp som fyra (jo jag var fyra in men Jonas Bergkvist var rappare än mig upp för rampen). Kommer upp och hör ett välbekant ljud i vimlet (det var häftigt många som kommit för att vara publik!). en ko-skälla och mamma och pappa!!!! Ville nästan stanna vid dem och tacka för att de kom!

Skulle enligt planen växla det snabbaste, snabbaste jag kunde och resultatet blev…LÅNGSAMT! Fipplade med skorna, kom inte på cykeln, hörde av speakern att Louise kom upp från vattnet, blev ännu mer stressad. FAAAAN! Kom på cykeln.

Cyklingen gick bra. Jag blev trött. Banan passade egentligen inte mig alls med den branta uppförsbacken och alla knixar och vändningar men det var värdefull träning för mig. Ville verkligen göra en bra cykling eftersom jag bara kunnat vattenlöpa, cyklat och simmat senaste 2 veckorna. Louise kom dock i fatt mig på andra varvet i backen och då tappade jag huvudet. Kom igen på platten men då var det för sent, gick inte att ta igen allt med trafiken och motionärer i bredd på cykelbanan, hade inte gått med fri bana heller för den delen. Louise är en stark cyklist och kunde senare promenadsegra in på lätta ben.

 Stånkade på det jag kunde och cyklingen (21 km) slutade på 37:22 min, 209 watt (558 som max), 168 bpm (176 som max) i puls och 33,8 km/h. Sedan var det slut och kvar var bara att stå och vänta, hejja fram sina kamrater och se Nils Svensson (klubbkompis) och Louise gå i mål som segrare tillsammans med mamma och pappa som var besatta att heja på alla de kände igen (Pasi, Robertsson, Carl, Nils, Louise, Jojje osv), det var ingen hejd på dem med ko-skällan;)..

Sjukt glad för Nils. Han är värd att vinna, så som vi slitit tillsammans, tidiga morgonar vardag som helg, hela året. Han är stark och jag tror han kommer bli något riktigt, riktigt bra!

Tack Tällberg för ett strålande arrangemang och vi ses nästa år, då på toppen av podiet!

SCT Elitgrupp levererar! Robertsson femma och Nils välförtjänt etta.