Sommarminnen


Med det här dundervädret vi har i september behöver man ju egentligen inte gråta över att sommaren är slut men de lediga dagarna kan jag inte hjälpa att drömma mig bort till.

Jag känner mig fortfarande ringrostig med att kliva upp 5:45 och sticka till simhallen. Jag känner mig som en kokt spagetti i kroppen och powern finns bara inte. Idag på Le Peloton blev jag avhängd inte mindre än tre (!) ggr.

Det är samma visa varje gång man har varit ledig. Hur kunde man orka med att både jobba och prestera på träning innan semestern? Träningspassen liknar just nu bara överlevnad och den där fina semesterformen är som bortblåst. Cykelbrännan urblekt. Ute-50:ian stängd. Mörkt tidigt…

Jaja, man vänjer sig snart och jag har ju Florida att se fram emot och det gör mig väldigt motiverad att kämpa på med träningen. Hur som helst så kommer här lite sommarnostalgi från en fotografering uppe i Ånnsjön i Åre. Vackrare inramning kan man inte ha när man simmar med fjällen i bakgrund och solsken i blick:

De fina bilderna tog Eric Westberg, kika in på epixphoto.se 

Carl och jag i magisk sommarsimning, foto Erik Westberg, epixphoto.se

 

Plask och skvätt, Foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Stilstudie, foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Carl i stilstudie, foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Gästblogg George Bjälkemo: Tenson Tjörn Triathlon – SM på medeldistans


Då jag inte själv har något vettigt att skriva om för tillfället så tänkte jag bjuda på en gästbloggning från min träningskamrat och team mate George ”Snygg-George” Bjälkemo. Killen som kom från ingenstans och redan har avverkat en hel del triathlonframgångar.

Nåväl, här är hans berättelse:

Sedan förra året har min målsättning varit att bli fullblodsspecialist på just medeldistans eller ½ IM som det populärt kallas. Nytt för i år har varit att jag även gjort proffs-debut på distansen på internationella tävlingar. Resultatet har varit lite blandat men överlag gott med bl.a. 9:e plats på IM 70.3 Berlin. Tjörn Triathlon har däremot liksom förra året varit min A-tävling i Sverige och om jag inte riktigt varit i form innan så hade jag bestämt mig för att vara det då.

”Jag ska vinna Tjörn… nej, jag bara måste vinna Tjörn!” – detta har varit en återkommande tanke, ett mantra, alltsedan jag tog hem SM-bronset förra året. Jag har tyckt att det har varit helt rimlig också. Jag är relativt ny inom sporten och har kanske därför rätt att vara lite naiv. Hur som helst, jag har utvecklats mycket det gånga året och presterat genomgående bra på tävlingar men jag har också samtidigt känt jag inte är i närheten av min fulla kapacitet. Nu vet ni alla som läser detta att det inte blev guld i år heller utan silver men det med tiden 3:51:23 (26:25/2:09:53/1:13:07), endast slagen av Björn Andersson. Splittarna talar för sig själva och jag vågar påstå att jag åtminstone inte gjorde något dåligt. Jag hade 7:e snabbaste simtid, 3:e snabbaste cykeltid och snabbaste löptid med 4:43 marginal! Alla bitarna i min planering, från vem jag skulle ta fötter på under simningen och vem jag skulle hålla mig till på cykeln, föll också i princip på plats under tävlingen förutom att Björn (som jag åtminstone hoppas var i form) var precis så överdjävlig på cykeln som tydligen bara han kan vara. Jag jagade på bra på löpet som jag varit inställd på att göra men kunde till sist bara hoppas att Björn cyklat ”för” hårt, för i slutändan kan man bara springa in så mycket tid, men han hade inte det…

Kontentan är att jag inte kunde ha gjort något annorlunda eller ”bättre”. Jag är av den anledningen inte heller det minsta besviken utan tvärtom jävligt nöjd. Formen är där om än lite sent på säsongen och jag känner fortfarande att jag inte är i närheten av min fulla kapacitet. Det kan kanske vara lite väl kaxigt men vad gäller löpningen, så har jag bara varit skadefri och kunnat träna på sedan april och fartträna sedan juni. Att jag ändå hunnit komma i löpform och samtidigt undvikit skador har jag närmast min coach Rubin McRae och AccessRehab att tacka för. Om trenden håller i sig kan det helt enkelt bara gå bättre och snabbare. Jag kommer därför fortsätta komma tillbaka till Tjörn med mantrat – ”Jag ska vinna Tjörn… nej, jag bara måste vinna Tjörn!”.

Nästa tävling för mig är IM 70.3 Austin den 27 oktober. Redan då ska det gå fortare!

Foto: Henrik Loberg

 Kuriosa: När George kom och frågade mig för två år sedan om han fick vara med på morgonsimningarna så svarade jag såklart Jajjemän, det är bara och komma! Men tänkte för mis själv att det här kommer aldrig att gå  (han kunde typ inte simma alls på den tiden). George lade sig längst bak och köttade järnet varenda pass. När vi andra simmade lugn ”truckarfart” så simmade George max, allt han hade. Jag tänkte att snart måste han väl ändå tröttna och ge upp men George bet i och blev en i gänget (fick till o med hänga med till Lisas, vilket är en merit). Såsmåningom blev han också mycket bättre än oss andra och nu är det han som dominerar banan. Och så kan han ju cykla och springa också. Och har en snabb och snygg fru. Och värsta fina lägenheten.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

ITU World series Stockholm


I helgen har hela Stockholm fått andas triathlon. ITU:s VM-serie har gått av stapeln i Stockholm och parallellt har Stockholm triathlon föregått med dryga 4000 (?) startande! Helt otroligt!

Under helgen har jag stått i Cykelcitys tält med min fina cykel, minglat runt bland alla triathleter och berättat om Fusions och Suuntos produkter för intresserade. Vilket intresse för triathlon! Jag älskar verkligen att så många vågar prova på sporten för triathlon är verkligen en sport för alla!

Under lördagen gick damernas race på den olympiska distansen (1,5-40-10 km) och vanns av Gwen Jorgensen. Jorgensen sprang på 31:41 min vilket var bättre än 19 (!) st av herrproffsens tider. Allister Brownlees uppvisning på söndagen visade också att detta INTE är sporten för dem som inte höll måttet i specialistdistanserna. Dam- och herrproffsen står sig i respektive gren i mästerskapen!

Imponerande även av Lisa att presterade så pass bra på tävlingen, trots att detta inte är hennes fokus i år. Lisa kom hem (förmodligen) jetlaggad i tisdags från ett höghöjdsläger, hon satsar på 70.3-tävlingar (halv Ironman) och hon har inte tävlat något på de kortare distanserna i år. Ändå är hon med i klungan och levererar!

Har fått frågan om jag var med på tävlingarna i helgen från kollegor. Haha, nej, riktigt där är jag inte ännu. Jag fick snällt hålla mig till motionstävlingarna under söndagen. Där deltog jag i Team Edvard och avverkade simsträckan som andra man upp ur vattnet. 21:36 på 1500 meter med ett evigt kryssande mellan bröstsimmande förstagångs triathleter och en IM i kroppen är jag nöjd med. Edvard cyklade snabbt upp till första plats och sedan sprang Nico lätt i mål som etta!!! Vi slog till och med alla herrlag!

Nu är jag lätt speedad och ser fram emot att kicka igång nästa träningsblock med Ironman Florida som nästa mål.

 

Team Edvard  (Jag-simning (21:36) Edvard-cykel (58:06) och Nicolas-löpning (35:30) levererade en seger med tiden 1:59:19, ungefär samma tid som Lisa körde på under lördagens VM-serietdeltävling. Och då körde var och en av oss allt vi hade, bara för att få lite perspektiv…fy fan vad dålig man är.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Man är inte bättre än man presterar.


Resultat säger allt. Jag var inte bra i lördags.

Jag var dålig. Å andra sidan, tränar man inte löpning på fyra veckor (bortsett 4 löppass på max 20 minuter) så kan man inte förvänta sig en bra löpning. Jag trodde nog innerst inne på mirakel och att jag inte skulle ha tappat så mycket. Alla har ljugit för mig, man tappar ALLT!

Jag är glad jag slet mig igenom. Det gjorde förbannat ont men bryta tänkte jag visst inte göra (även om  kroppen inte ville något hellre redan efter simningen när jag kände att kroppen var som en slö säck potatis). Dessutom överraskade mamma, pappa och kusin efter banan och ett oavslutat lopp var därmed otänkbart. Hade de tagit sig till Kalmar ända från Norhyttan och Norrbo så skulle de fasen få se mig gå imål. Jag gjorde det för dem och för Carl som satt klistrad vid datorn och följde loppet. Man vill ju inte svika sin fanclub;). Åsa som langade och höll koll på Graaf crew är värd en stor eloge, likaså alla medtävlanden som är som är som en stor familj där ute efter tävlingsbanan.

Alla hejarop och stödet från vänner, bekanta och obekanta som skrek ens namn gjorde det helt klart värt att genomlida! Foten sket jag fullständigt i-det fick gå som det gick och faktum var att jag inte kände så mycket i den.

När Åsa skrek efter mig på sista varvet: ”Få se på lite urkrafter från Finnmarken nu, Emma”, då kände jag att det var dags att sluta gå och börja jobba. Gick ändå i mål med ett leende på läpparna, stolt att jag genomlidit med en tid på 10:14:13. Fördelat på:

Simning: 00:58:08

Cykling: 5:27:08

Löpning: 3:43:41

Stort grattis till alla fina prestationer i lördags! Speciellt stort grattis till Eva och Louise, David och Pontus som inspirerar till att jaga vidare och representerade Sverige på bästa sätt!

Jag hatar att förlora men jag älkar triathlon och därför tänker jag komma tillbaka starkare och snabbare.

Nej, det var inte kul att tävla i lördags. Det var smärtsamt och hårt psykiskt. Ett nederlag som jag plockar med mig som en erfarenhet när jag kämpar vidare i triathloncirkusen. Dags att ställa in sig på nästa mål-Florida!

 

Starten: Som vanligt en fantastisk start med en stöttande publik. Starten var dock väldigt  otydlig vilket gjorde att jag inte fattade någonting när de andra stack iväg. Ok simning-inte mer.

Fadäs i T1 och jag tappade cykel och flaskor över hela tävlingsbanan. Oturligt nog låg bromsen åt efter detta och ramväskan blev sned. Som tur var lyckades jag skruva ur bromsen i farten strax innna Mörbylånga men sådana saker ska bara inte hända på tävling. Irriterande men gjorde nog inte så värst mycket tidsmässigt. Gick lite trögt bara.

Cyklingen gick ok i motvinden. Det var hårt och det var tufft. Tack Cykelcity för all support och den fina Cervélo P5:an, utan den hade vinden mosat sönder mig! Foto: Gunnar Eld

Ont på löpningen. Tog mig i mål, det fanns inte mer.

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dan’ före dopparedan’


Så var det då dags. Imorgon står jag på startlinjen för Ironman Kalmar med startnummer 58 i proffsfältet. Hoppas ni följer mig på nätet eller efter banan och hejar fram mig och håller tummarna för mig. 

Förberedelserna har gått bra. Jag trampade in en glasskärva i hälen igår, foten är kass, min tävlingsdräkt (nya) var tryckt med namnet Graff (fel namn) och jag fick punka innan jag skulle checka in cykeln. Formen känns kass och jag känner mig fet och tung. Det känns bedrövligt och det gör mig trygg för det gör det jämt för mig innan race. Allt som vanligt med andra ord. 

Kolla in och lyssna på Sveriges radio dalarna P4

Nu kör vi!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det börjar närma sig Kalmar Ironman…


Det börjar närma sig tävlingsdags. Tävling i Kalmar. En lång dag med 3800 meter simning, 180 km cykling och ett marathon löpning. Det börjar dra ihop sig och formen ska bara toppas det lilla extra innan jag styr kosan mot Småland i lilla bilen.

Det känns väldigt märkligt. Det känns inte som att jag tränat någonting inför detta. Ändå är det ett års hård träning och mental förberedelse som ligger bakom. Ändå känner jag ångesten komma. Ska jag verkligen ta mig igenom detta? Det är ju vansinnigt långt! Varför valde jag inte någon annan sport? Tex curling? Mycket lugnare.

Sitter på verandan i Norhyttan och myser. I takt med att träningen trappats ned  har jag snöat in på något helt annat: att måla gamla möbler vita till vårt lilla sommar/vinterhus här på går´n. Jag blir besatt, ALLT ska bli vitt!

Det är en perfekt syssla mellan de korta men hårda passen som är kvar på schemat. Det får mig att slappna av och tänka på annat. Att jag sedan kunnat träna med goda vänner de sista passen är också ett stort plus. Det ger inspiration och det känns knappt som man tränar utan som mer ett umgänge under tiden. Simform och cykelform är bra (hoppas jag). Har ju iof tränat ensam i hela tre veckor så det är svårt att säga om jag är så snabb som jag tror. Watten säger bra iallafall och känslan i vattnet likaså. Sedan är det den där jäkla foten. Det är egentligen den som gör att det inte känns som jag tränat något. Den vanliga slitna känslan i benen har ju inte funnits och känslan har varit att jag är pigg och fräsch hela tiden. Men de senaste passens post-trötthet berättar något annat. Jag HAR tränat mycket och jag HAR tränat bra. Löpningen kommer att ordna sig.

Jag har sprungit två pass med 10*2 minuter och 1 minuts gåvila. Idag ska jag springa 5-minutersintervaller med 1 minuts gåvila. Och det är inte intervaller för den delen heller, det är bara löpning, utan att forcera tempo. Det går i 5-minuters fart per kilometer och det känns som en evighet de där 2-minutrarna. Men det gör inte ont och det gör mig lycklig.

Jag har skruvat ner förväntningarna på mig själv inför tävlingsdagen. Jag kan bara göra mitt bästa och jag förväntar mig inga underverk med tanke på foten. Startfältet på proffsidan har toppats men jag tycker det bara är bra. Att tävla med rejält motstånd är bara peppande och det inspirerar mig till att göra mitt yttersta.

Nej nu ska jag ta och måla klart mina möbler, sedan är det 100 % fokus på att tävla, tävla, tävla!

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in