Gästblogg George Bjälkemo: Tenson Tjörn Triathlon – SM på medeldistans

I helgen har hela Stockholm fått andas triathlon. ITU:s VM-serie har gått av stapeln i Stockholm och parallellt har Stockholm triathlon föregått med dryga 4000 (?) startande! Helt otroligt!

Under helgen har jag stått i Cykelcitys tält med min fina cykel, minglat runt bland alla triathleter och berättat om Fusions och Suuntos produkter för intresserade. Vilket intresse för triathlon! Jag älskar verkligen att så många vågar prova på sporten för triathlon är verkligen en sport för alla!

Under lördagen gick damernas race på den olympiska distansen (1,5-40-10 km) och vanns av Gwen Jorgensen. Jorgensen sprang på 31:41 min vilket var bättre än 19 (!) st av herrproffsens tider. Allister Brownlees uppvisning på söndagen visade också att detta INTE är sporten för dem som inte höll måttet i specialistdistanserna. Dam- och herrproffsen står sig i respektive gren i mästerskapen!

Imponerande även av Lisa att presterade så pass bra på tävlingen, trots att detta inte är hennes fokus i år. Lisa kom hem (förmodligen) jetlaggad i tisdags från ett höghöjdsläger, hon satsar på 70.3-tävlingar (halv Ironman) och hon har inte tävlat något på de kortare distanserna i år. Ändå är hon med i klungan och levererar!

Har fått frågan om jag var med på tävlingarna i helgen från kollegor. Haha, nej, riktigt där är jag inte ännu. Jag fick snällt hålla mig till motionstävlingarna under söndagen. Där deltog jag i Team Edvard och avverkade simsträckan som andra man upp ur vattnet. 21:36 på 1500 meter med ett evigt kryssande mellan bröstsimmande förstagångs triathleter och en IM i kroppen är jag nöjd med. Edvard cyklade snabbt upp till första plats och sedan sprang Nico lätt i mål som etta!!! Vi slog till och med alla herrlag!

Nu är jag lätt speedad och ser fram emot att kicka igång nästa träningsblock med Ironman Florida som nästa mål.

 

Team Edvard  (Jag-simning (21:36) Edvard-cykel (58:06) och Nicolas-löpning (35:30) levererade en seger med tiden 1:59:19, ungefär samma tid som Lisa körde på under lördagens VM-serietdeltävling. Och då körde var och en av oss allt vi hade, bara för att få lite perspektiv…fy fan vad dålig man är.

 

---

Resultat säger allt. Jag var inte bra i lördags.

Jag var dålig. Å andra sidan, tränar man inte löpning på fyra veckor (bortsett 4 löppass på max 20 minuter) så kan man inte förvänta sig en bra löpning. Jag trodde nog innerst inne på mirakel och att jag inte skulle ha tappat så mycket. Alla har ljugit för mig, man tappar ALLT!

Jag är glad jag slet mig igenom. Det gjorde förbannat ont men bryta tänkte jag visst inte göra (även om  kroppen inte ville något hellre redan efter simningen när jag kände att kroppen var som en slö säck potatis). Dessutom överraskade mamma, pappa och kusin efter banan och ett oavslutat lopp var därmed otänkbart. Hade de tagit sig till Kalmar ända från Norhyttan och Norrbo så skulle de fasen få se mig gå imål. Jag gjorde det för dem och för Carl som satt klistrad vid datorn och följde loppet. Man vill ju inte svika sin fanclub;). Åsa som langade och höll koll på Graaf crew är värd en stor eloge, likaså alla medtävlanden som är som är som en stor familj där ute efter tävlingsbanan.

Alla hejarop och stödet från vänner, bekanta och obekanta som skrek ens namn gjorde det helt klart värt att genomlida! Foten sket jag fullständigt i-det fick gå som det gick och faktum var att jag inte kände så mycket i den.

När Åsa skrek efter mig på sista varvet: ”Få se på lite urkrafter från Finnmarken nu, Emma”, då kände jag att det var dags att sluta gå och börja jobba. Gick ändå i mål med ett leende på läpparna, stolt att jag genomlidit med en tid på 10:14:13. Fördelat på:

Simning: 00:58:08

Cykling: 5:27:08

Löpning: 3:43:41

Stort grattis till alla fina prestationer i lördags! Speciellt stort grattis till Eva och Louise, David och Pontus som inspirerar till att jaga vidare och representerade Sverige på bästa sätt!

Jag hatar att förlora men jag älkar triathlon och därför tänker jag komma tillbaka starkare och snabbare.

Nej, det var inte kul att tävla i lördags. Det var smärtsamt och hårt psykiskt. Ett nederlag som jag plockar med mig som en erfarenhet när jag kämpar vidare i triathloncirkusen. Dags att ställa in sig på nästa mål-Florida!

 

Starten: Som vanligt en fantastisk start med en stöttande publik. Starten var dock väldigt  otydlig vilket gjorde att jag inte fattade någonting när de andra stack iväg. Ok simning-inte mer.

Fadäs i T1 och jag tappade cykel och flaskor över hela tävlingsbanan. Oturligt nog låg bromsen åt efter detta och ramväskan blev sned. Som tur var lyckades jag skruva ur bromsen i farten strax innna Mörbylånga men sådana saker ska bara inte hända på tävling. Irriterande men gjorde nog inte så värst mycket tidsmässigt. Gick lite trögt bara.

Cyklingen gick ok i motvinden. Det var hårt och det var tufft. Tack Cykelcity för all support och den fina Cervélo P5:an, utan den hade vinden mosat sönder mig! Foto: Gunnar Eld

Ont på löpningen. Tog mig i mål, det fanns inte mer.

 

 

---

Så var det då dags. Imorgon står jag på startlinjen för Ironman Kalmar med startnummer 58 i proffsfältet. Hoppas ni följer mig på nätet eller efter banan och hejar fram mig och håller tummarna för mig. 

Förberedelserna har gått bra. Jag trampade in en glasskärva i hälen igår, foten är kass, min tävlingsdräkt (nya) var tryckt med namnet Graff (fel namn) och jag fick punka innan jag skulle checka in cykeln. Formen känns kass och jag känner mig fet och tung. Det känns bedrövligt och det gör mig trygg för det gör det jämt för mig innan race. Allt som vanligt med andra ord. 

Kolla in och lyssna på Sveriges radio dalarna P4

Nu kör vi!

---

Det börjar närma sig tävlingsdags. Tävling i Kalmar. En lång dag med 3800 meter simning, 180 km cykling och ett marathon löpning. Det börjar dra ihop sig och formen ska bara toppas det lilla extra innan jag styr kosan mot Småland i lilla bilen.

Det känns väldigt märkligt. Det känns inte som att jag tränat någonting inför detta. Ändå är det ett års hård träning och mental förberedelse som ligger bakom. Ändå känner jag ångesten komma. Ska jag verkligen ta mig igenom detta? Det är ju vansinnigt långt! Varför valde jag inte någon annan sport? Tex curling? Mycket lugnare.

Sitter på verandan i Norhyttan och myser. I takt med att träningen trappats ned  har jag snöat in på något helt annat: att måla gamla möbler vita till vårt lilla sommar/vinterhus här på går´n. Jag blir besatt, ALLT ska bli vitt!

Det är en perfekt syssla mellan de korta men hårda passen som är kvar på schemat. Det får mig att slappna av och tänka på annat. Att jag sedan kunnat träna med goda vänner de sista passen är också ett stort plus. Det ger inspiration och det känns knappt som man tränar utan som mer ett umgänge under tiden. Simform och cykelform är bra (hoppas jag). Har ju iof tränat ensam i hela tre veckor så det är svårt att säga om jag är så snabb som jag tror. Watten säger bra iallafall och känslan i vattnet likaså. Sedan är det den där jäkla foten. Det är egentligen den som gör att det inte känns som jag tränat något. Den vanliga slitna känslan i benen har ju inte funnits och känslan har varit att jag är pigg och fräsch hela tiden. Men de senaste passens post-trötthet berättar något annat. Jag HAR tränat mycket och jag HAR tränat bra. Löpningen kommer att ordna sig.

Jag har sprungit två pass med 10*2 minuter och 1 minuts gåvila. Idag ska jag springa 5-minutersintervaller med 1 minuts gåvila. Och det är inte intervaller för den delen heller, det är bara löpning, utan att forcera tempo. Det går i 5-minuters fart per kilometer och det känns som en evighet de där 2-minutrarna. Men det gör inte ont och det gör mig lycklig.

Jag har skruvat ner förväntningarna på mig själv inför tävlingsdagen. Jag kan bara göra mitt bästa och jag förväntar mig inga underverk med tanke på foten. Startfältet på proffsidan har toppats men jag tycker det bara är bra. Att tävla med rejält motstånd är bara peppande och det inspirerar mig till att göra mitt yttersta.

Nej nu ska jag ta och måla klart mina möbler, sedan är det 100 % fokus på att tävla, tävla, tävla!

 

---

Det är konstigt ändå. När man kör där ute på banan så rör det sig mycket elaka tankar i ens huvud. Man vill bara vara först. Vara bäst. Göra sitt yttersta.”Medtävlare” kallas i mitt huvud jävla bitch, hen ska jag fan ta, jag ska krossa! medan man före och efter tävling är bästa vänner med alla och står och planerar träningsläger,tävlingsäsong och glatt önskar varandra all lycka. Märkligt, då jag en under race inte önskar mina konkurrenter ett endaste lycka till i mitt huvud. Antar att det kallas tävlingsdjävul och jag antar att alla andra tänker så med. Fast det är inget man berättar förstås….

Så skulle alltså jag tävla i Tällberg. Ända till lunchtid under fredagen resonerade jag med mig själv att jag borde kunna springa-det var ju bara 5 km! Ringde coach-resonerade lite mer. För coach fick jag göra som jag ville MEN skulle ha i baktanke att tävlingen, dvs löpningen kunde resultera i att den eventuella frakturen inte bara var eventuell utan skulle bli en ett faktum och Kalmar vara ett minne blott. Den risken ville jag ju givetvis inte ta. Men kanske kanske skulle det gå…? Nej. Det var ingen idé att ens ta med skorna in till växlingsområdet för hade jag gjort det så hade jag löpt, oavsett smärta, oavsett fraktur.

Valde alltså det senare och beslutade att försöka simma och cykla mig trött istället. Starten skulle inte gå förrän 18:00 så det fanns all tid i världen att slå ihjäl. Slog ihjäl den med lite kaffe och umgänge med Nisse och Carl medan växlingsområdet och tävlingsplatsen byggdes upp. Helt otroligt att en liten premiärtävling i glesbygden kunde visa sig vara så proffsigt arrangerat och härligt. 150 st nyfrälsta, gamla rävar och Sverigeelit- triathleter, i en härlig blandning, kom till start!

Simningen gick ok. Planen var att gå satans hårt och ligga på Nils fötter, något jag gjort förr och borde klara, men många lite sämre simmare låg långt fram i starten och jag blev trängd så jag blev ganska störd. Bra var nog det för jag byggde upp en ilska som gjorde att jag på andra halvan simningen äntligen fick fritt vatten och kunde plocka. Kom upp som fyra (jo jag var fyra in men Jonas Bergkvist var rappare än mig upp för rampen). Kommer upp och hör ett välbekant ljud i vimlet (det var häftigt många som kommit för att vara publik!). en ko-skälla och mamma och pappa!!!! Ville nästan stanna vid dem och tacka för att de kom!

Skulle enligt planen växla det snabbaste, snabbaste jag kunde och resultatet blev…LÅNGSAMT! Fipplade med skorna, kom inte på cykeln, hörde av speakern att Louise kom upp från vattnet, blev ännu mer stressad. FAAAAN! Kom på cykeln.

Cyklingen gick bra. Jag blev trött. Banan passade egentligen inte mig alls med den branta uppförsbacken och alla knixar och vändningar men det var värdefull träning för mig. Ville verkligen göra en bra cykling eftersom jag bara kunnat vattenlöpa, cyklat och simmat senaste 2 veckorna. Louise kom dock i fatt mig på andra varvet i backen och då tappade jag huvudet. Kom igen på platten men då var det för sent, gick inte att ta igen allt med trafiken och motionärer i bredd på cykelbanan, hade inte gått med fri bana heller för den delen. Louise är en stark cyklist och kunde senare promenadsegra in på lätta ben.

 Stånkade på det jag kunde och cyklingen (21 km) slutade på 37:22 min, 209 watt (558 som max), 168 bpm (176 som max) i puls och 33,8 km/h. Sedan var det slut och kvar var bara att stå och vänta, hejja fram sina kamrater och se Nils Svensson (klubbkompis) och Louise gå i mål som segrare tillsammans med mamma och pappa som var besatta att heja på alla de kände igen (Pasi, Robertsson, Carl, Nils, Louise, Jojje osv), det var ingen hejd på dem med ko-skällan;)..

Sjukt glad för Nils. Han är värd att vinna, så som vi slitit tillsammans, tidiga morgonar vardag som helg, hela året. Han är stark och jag tror han kommer bli något riktigt, riktigt bra!

Tack Tällberg för ett strålande arrangemang och vi ses nästa år, då på toppen av podiet!

SCT Elitgrupp levererar! Robertsson femma och Nils välförtjänt etta.

---