Söndagsrutinen är, tills vidare, uppstigning kl 6:45, slänga i sig lite yoghurt med nötter och cykla till Eriksdalsbadet för att träna med simgruppen Human Ambition, eller HA som vi kallar det, under ledning av Mikael ”coach Mike” Rosen.

På kanten innan passet fanns idag många kända ansikten. Trots arla morgon hade Marre Cusen släpat sig dit, Colting var på besök från Borås och Tom Honung kickade igång formen inför flytten och proffssatsning på Nya Zeeland. Sedan var ju allas våran snygg-George, David Näsvis och en hel del andra träningskamrater där också.

Ett roligt pass med övningar som ”partnerpull” och ”fallskärm” på schemat. Som vanligt får man ha lite skinn på näsan när man tränar med de här grabbarna. I fredags t.ex. var det Robertsson som stod för mobbingen: ”kul att se att du har sådant tryck i simningen” är inget man vill höra när man ligger och kämpar sig fram i 1:30-fart på hundringarna och blir utan vila (uuurk). Men skit samma, den dåliga formen bjuder jag på, för är det någon gång man ska tillåta sig ha kass form och känna sig som ett kylskåp i vattnet, så är det nu. Det är ju trots allt off-season för mig.

Efter en härlig fik på Urban Deli stack jag åter till stallet istället. Denna gången var det dressyr på schemat och hujedamig så jag fick jobba med mitt kraftpaket till häst. Det här var coreträning på allvar! Perfekt alternativträning för mig.

Lite trist att jag blev av med min MTB förra söndagen annars hade en röjarrunda på cykeln, i skogen, varit perfekt idag. Inte nog med att cykeln är stulen, tjyvjävlarna slog sönder hela vår nya fina BMW också så nu är vi billösa dessutom. Saknar verkligen min fina MTB och längtar efter långa cykelpass i skogen nu när vintern äntligen kommit till Stockholm. 

Nu ska jag bara luta mig tillbaka i soffan och tända andra ljuset i adventstaken.

Kolla in danska Michelle Vesterbys häftiga sponsorkärra, en sån vill jag också ha! Och gör som jag: skaffa en Fusion speed top, perfekt under lite kyligare Sverigetävlingar eller som skydd mot stark sol på utlandstävlingar. Artiklarna finner du här.

Mannen, myten, legenden…ända från Borås. Och jag då.

Mannen, myten, legenden…ända från Katarina bangata. Och jag då.

I fredags hade jag, Viktor, Tom Cruise och Jonas releasefest för filmen som Viktor gjort under resan och tävlingen i Florida. Fantastiskt bra gjort Viktor, det här blir ett minne för livet! Man kan bara titta på videon på dator, inte i mobil eller Ipad, då vi ”lånat” lite musik och bilder för att ”hotta” upp det hela. Favoriten är i mitten av filmen där ”outlaw Carl” åker fast för fortkörning…inget att skratta åt hörni, det är allvarliga saker! En annan favorit är dansen i bilen till countrydängan ”Expect the unexpected, let´s see what God can do”!

Videon ser ni här:

Resterande hälg har varit sportig. Jag har simmat ett bra pass, lett ett jobbigt inomhuscyklingspass för Stockholm City Triathlons medlemmar, gymmat och RIDIT! Inte bara ridit, jag har hoppat men väldens största häst!

Älskar sporthelger! Snart kommer jag kunna sporta hela vardagarna med.

Den här vägen körde vi på spinningen. Det blev ett tufft pass för mig som inte suttit på en cykel sedan Florida!

Hård simning för hårda triatleter på söndag morgon kl 7:30, inte en normal Stockholmare är vaken…Tack Micke för ett bra pass- The Fast And The Furious!

Den här gigantiska pjäsen fick jag rida igår på Djurgårdens Ridskola. Vi hoppade, något jag inte gjort sedan jag slutade på ridskolan, vilket var 14 års ålder. Takterna satt i och vi tog oss runt! Jag var helt salig hela dagen efter och försökte pussa på stackars Royal. Han ville inte alls pussas och gosa utan visade sig vara den suraset kusen i stallet som de flesta var rädda för. Älskar sura djur. Blir lite mer spännande när man får passa sig för att få ett hästbett eller en liten spark:)!

Nu kickar  jag igång träningen igen för att bygga upp inför triathlonsäsongen 2014.

Min mamma är 54 år gammal. Hon har alltid levt ett aktivt liv. I hennes ungdom kutade hon lite grann men satsade mest på volleyboll, vilket varit lite av en familjesport då alla utom jag tränar och tävlat i volley (jag  belönades dock inte med något som helst bollsinne varför bollsport snabbt som attan  ströks från aktivitetsschemat). Hur som helst, mamma Karin har på senare tid mest sysslat med hundar och agility men då våra vilddjur till vovvar kräver en hel del stimulans och motion, har inte mamma riktigt hängt med under deras framfart på agilitytävlingarna. Så. Mamma behövde förbättra konditionen. 

Efter att kusin Johanna, mamma och pappa varit och tittat på mig under ett par tävlingar OCH förra sommarens OS silver av Lisa så var intresset för triathlon plötsligt stort! Fantastiskt roligt! Efter Kalmar ställde dessutom kusin vitamin och mor min i en triathlontävling här i Ludvika och blev ännu mer taggade att verkligen komma i form till åtminstone en triathlon i sommar! De började springa flera dagar veckan och blev allt mer fokuserade (och träningsberoende:)).

Triathlon hade verkligen tagit sig in i hjärtanen även i småstugorna på glesbygden! Jag är så stolt! Triathlon har blivit folkligt!

I höstas började sedan mamma och kusin Johanna (som har peppat på och varit mental coach) på crawlkurs! Hittade en liten berättelse skriven med penna på papper här hemma på vardagsrumsbordet.  Det här är mammas egna berättelse från första tillfället i simhallen: 

Crawlkurs av Karin Graaf:

”Säger som Lisa Norden sa vid en crosstävling: ”man är livrädd, har inte här att göra men ma ändå står man där”.

Problemen börjar redan i omklädningsrummet i förberedelserna inför crawlkurspremiären. Första problemen är i samband med baddräktspåtagningen. Fettvalkar aom lyckas smita ut i baddräktens öppningar, för att inte tala om bikinilinjen. Här måste åtgärder sättas in. När det var klart måste man väl ha glasögon alltså ha simglasögon. Ringer i panik Emma, hon kanske har några gamla här hemma? Jippi, det har hon så var det bara näsklämma kvar. Den inhandlas i badkassan.

Nu är jag redo. Tror jag!

Jag och Johanna satt som småbarn som skulle gå på simskola med spänd förväntan. Vi var överlägset först på plats. Den ena efter den andra anslöt sig. Så var det dags. Uppvärmning på land–halkrisk, tänkte jag här måste man ta det försiktigt. Sit-ups på kallt, vått stengolv är inte kul! 

Nåväl i vattnet, vad händer nu? Ja, naturligtvis uppvärmning igen, valfritt 200 m. Alla sätter igång och alla crawlar. Vadå? Jag trodde detta var nybörjarkurs! 

Jag simmar mina 200 m bröstsim så fort jag kan, men blir efter minst 2 längder.

Vad händer nu? Jo, vi får en platta och ska köra benspark! Ok, hur ssvårt kan det vara? Svar; jättesvårt. Sparkar på men kommer inte många meter. Möts av andra deltagare som gör svallvågor så jag istället åker bakåt!!! Kämpar på ändå.

Nu börjar vi med armarna. Vi får institutioner hur vi ska göra. Nu vill simläraren titta på mig. Ok, jag sprattlar iväg och kommer ca 15 meter innan jag måste ge upp pga att kag inte får någon luft, bara vatten  glasögon, öron, näsa (trots näsklämma). Kondisen ska vi inte prata om. 

Livrädd, har inte här att göra, ändå står man där. ”

I fredags simmade vi ihop och hon har gjort otroliga framsteg. Har envist kommit tillbaka till kursen vecka efter vecka. Från att ha se ut som en liten vattenspindel till att faktiskt kunna crawla. Jag tycker det här är beviset; alla kan lära sig simma och alla kan göra en triathlon!!!

Det här är inspiration på riktigt!

It is now official! Jag slutar jobba. Åtminstonde för ett år!

I vintras gick jag ned till 85 % på mitt arbete som konsult på Golder Associates. Fungerade jättebra…till träningen drog igång på allvar. Grejen är att jag har väldigt svårt för att inte nörda ner mig i saker och jag har känt att jobbet bara är en stress när jag inte hunnit nörda ner mig så mycket som jag önskat. Jag har arbetat mina timmar och sedan skyndat mellan cyklingen, kutningen eller simningen. Alltid stressad och alltid smått ofokuserat när tröttheten tagit överhand.

Har känt såhär: ska jag satsa ska jag göra det nu. Nu när jag inte har barn eller hus, häst eller hund, bu eller bä. Nu när jag känner att jag är hungrig på att utvecklas inom sporten och har kapaciteten att göra det(?). Jag vill uppnå mina mål, och det gör jag inte med ett arbete under tiden. Jag måste tillåtas hålla fokus på det jag älskar och nörda loss i all oändlighet.

Carl fick besked om ett nytt jobb i sin gamla hemstad Östersund för någon månad sedan. Vi satte ut lägenheten på prov för försäljning och fick det vi ville ha nästan direkt. Ett nyköp i Stockholm var inte aktuellt då vi skulle bli särbos och det skulle inte riktigt hålla ekonomiskt med en Stockholmshyra och en skral inkomst. Allt gick så himla snabbt!Tänkte inte så mycket, agerade mest.

Nu har jag hastigt och lustigt tagit tjänstledigt, ett år, för att flytta till Östersund efter nyår och satsa på triathlon. Satsningen ska ske på heltid och jag ska åka på läger och tävlingar mest hela tiden. Precis som jag vill ha det.

Vi får se hur det går! Saknar redan alla träningskompisar och alla träningsmöjligheter här i Stockholm men tanken är väl att åka hit och till Norhyttan ganska ofta. Det är ju här det händer! Samtidigt klappar mitt hjärta väldigt hårt för hembygden och Finnmarksskogen så mor och far kommer få mycket besök hemma på går´n.

Nu är det bara att gasa på och hålla sig vid liv! Triathlonsäsongen 2014- HÄR KOMMER JAG!

Foto: Gunnar Eld

I fredags åkte jag till Jönköping för att tävla 1500 meter frisism på Svenska mästerskapen i masterssimning. En erfarenhet rikare och konstaterat en hel del förbättringspotential.

 Som jag skrev i det tidigare inlägget är det extremt nervöst att simstävla. Man värmer och så är det mest häng på kanten och försöka att hålla sig lugn till start. Jag är så glad att jag hade mina masterskamrater från SK Neptun och Mikaela där för stöttning, tips och råd. Träffade även en hel del andra triathleter på tävlingen. Fredrik Carlén, Åsa Annerstedt och Jenny Nilsson fanns även på plats och gjorde bra insatser. Alla traithleter borde simtävla ibland!

Anledningen till att jag tävlade i helgen var att få ett kvitto på vart jag ligger i dagsläget med min simning för att kunna basera kvalitetssimingen på dessa tider. När jag simmade med snabbsimmarna som konstsimmerska så baserade vi alla kvalitetspass på pers+tid för att få fram våra trösklar och VO2-max. Själv simtävlade jag ju inget och var alltid hopplöst efter så jag fick hänga med i svansen på de andra och vila minimalt. Lite så har jag sedan fortsatt att träna vilket gjort att jag är ganska bra på långa distanser och att gneta på, men helt saknar toppfart. Nu ska det bli ändring på den typen av träningen. Mer kvalitet, högre fart och mer vila på några av passen är ett måste för att bli snabbare.

1500-ingen gick ok men 50 m fritt på lördagen var total katastrof. Det gick för snabbt för att reagera och ta i!  

Mina tider från helgen var:

• 1500 meter fritt: 21:30 och ett brons
• 50 fritt: 32:63 och 6:e plats.

Min plan är att tävla på LSS klubbmästerskap i december och då ska jag träna starter och vändlingar lite mer…kanske även träna lite simning inför.

Nu välkomnar jag säsongsvilan och OFFSEASON!

Tack Mikaela för lånet av snabb-dräkt!

Jag är nervös. Det brukar jag aldrig vara när jag ska köra triathlon. Jo, kanske lite men bara till det positiva. Nu känner jag mest stress. JAG SKA SIMTÄVLA!

Imorgon åker jag nämligen ner till Jönköping och hälsar på min lillasyster och tävlar i Masters SM i simning på Rosenlundsbadet. Det är lång bana, dvs 50-metersbassängen vi håller till i, kom gärna och titta!

Grenarna jag valt är 1500 m fritt på fredagen och 50 meter fritt på lördagen, innan jag styr kosan hem igen. Säkerligen över 20 minuter lång pina på fredagen och förhoppsningsvis ca 30 sekunder explosivt helvete på lördagen. Hur tänkte jag där? Jag tänkte givetvis inte alls utan kände mer att det skulle bli en ”kul grej”. Det luriga med simtävlingar är att man simmar in så pass långt innan man ska köra sitt heat, sedan är det oftast lång, lång väntan tills det är dags. När det väl är dags är det över på ett par minuter och en dålig start eller vändning kan förstöra loppet helt. Det är mycket svårt att hålla fokus och samtidigt vara avslappnad innan loppet när tävlingen ser ut på det sättet. Det gör en nervös. Allt måste stämma!

Ska tävla för min gamla klubb Ludvika Simsällskap (LSS) vilket känns väldigt trevligt och jag hoppas göra hembygden stolt;)!

Nu är ju jag blott en gammal ex-konstsimmare och ingen simmare vilket gör att jag har lite handikapp gentemot alla gamla specialister. Kollade i Octo där simförbundet sparar alla tider på personer och jag ligger inte sådär strålande till. Å andra sidan har jag simtävlat två gånger (ett resultat) och det var på LSS klubbmästerskap för flera år sedan. Jag hoppas dock att mitt triathlonsimmande gjort mig stark och ändå blivit en bättre simmare genom åren.

Har mest gjort annat (jobbat) sedan jag kom hem från Florida så simningen kommer gå på gamla meriter och mycket jävlar anamma.

Igår körde jag ett simpass med Simklubben Neptuns Mastersgrupp som vi i Stockholm city triathlons elitgrupp har fått förmånen att simma med. Det stod maxfart på schemat. Det var inte ett långt pass (2 km) men de där passen ger mer än man kan tro. 50:ior och 25:or i maxmaxfart med lång vila och bad mellan. Toppfarten tränas och det är ju så att om man inte kan simma snabbt på en kort distans, så kan man ju inte simma snabbt på de länge distanserna heller. Min kropp ville bara vända sig ut och in vilket jag tycker är en mycket njutbar känsla. Nu ska jag bara lära mig att starta från pall också, jag var tydligen en skam för banan jag simmade på enligt kommentar;).

Nu kör vi, här ska simmas!

Fotograf: Per Englund (från boken ”Simning för dig”). Så här kul är det att simma!

Helgen har tillbringats i Uppsala på IK Fyris och Mantrasports träningsläger/inspirationshelg. Det blev lite reunion av (nästan hela) gamla Uppsalagänget som jag tränade med när jag pluggade där. Vi hade i vanlig ordning pyamasparty hos Fredrik Swahn och Jenni Nilsson, där dörren alltid står öppen för galningar som Micke Sahlberg, Amanda Bohlin, Tom Honung, Magnus Berglund aka Shimano-Mange och givetvis mig sjävl. Det är alltid lika härligt att komma hem till Jenni och Fredrik, känner mig alltid lika välkommen när jag kommer dit.

Ett späckat program med träning och umgänge väntade men då jag har säsongsvila och fortfarande är lite jet-lag:ad fick det bli väldigt lättsam träning med fokus på det sociala. Kväll 1 på pyamaspartyt roade vi oss med att snacka minnen och skratta åt de här bilderna.

När Team Tomas Viker var ute och cyklade i 5 timmar på lördag förmiddag, passade jag Micke, Amanda och Mange på att simma lite och framför allt utmana varandra i 20 meter hinderbana (Wibiit)! Micke var i det närmaste oslagbar (den lilla apan) trots ihärdiga utmaningsförsök av oss motståndare. Ur vägen, barn!!! Tävlingsinstinkten gick inte att ta miste på när Amanda knäade mig på läppen för att kunna ta sig först i mål ;). Från badet gick vi uppjagade med rivmärken, fläskläpp och blåmärken.

Sedan var det dags för mig att hålla en inspirationsföreläsning för Fyrisarna. Klubben har blivit riktigt stor och det var kul att så många kom och lyssnade. Kanske var de mest där för att fika och vänta på det efterföljande crossfitpasset? Jag berättade om min bakgrund, min väg in i triathlonvärlden, om hur jag tränar, tävlar och resonerar kring idrottandet. Hoppas det inspirerade…lite iallafall…

Crossfit var det, ja. Tänkte att jag skulle föregå med gott exempel och testa på, men vid genomgången av övningar stod jag bara och gapade. Skulle vi göra DET DÄR!?! Det var en salig blandning av så kallade Burpees (upphopp+armhävning), klättra på väggar, häva sig upp och stå på huvudet. Allt skulle göras på tid. Amanda ”Djuret” Bohlin gick in i fight-mode och såg ut som hon skulle kunna ha ihjäl valfritt offer när hon satte igång. Vilken tjej! SM brons på sprintdistans har hon dessutom. Själv försökte jag gång på gång komma undan och fuska, men instruktörerena Oscar och Linda-Katarina var hårda som järn. Såg framför mig hur jag ramlade ned från handstående och bröt nacken, eller råkade kasta en kettlebell in någons huvud.

Tillslut gav jag iallafall upp och gjorde mes-gympa med de andra som valt att avstå. Jag kan säga att crossfit inte riktigt passade mig…DET VAR DET VÄRSTA JAG GJORT! Min kropp gör så ont idag!

Ett simpass till hann jag med och oändligt mycket tjattrande på pyamas party natt 2, innan jag for hemmåt. Väl hemma väntade ett Yogapass med Team Snabbares Marika Török. Det var säkert 10 år sedan sist jag gjorde Yoga men faktum är att jag utövade det 1-2 ggr i veckan då. Igår var jag minst sagt ringrostig. Kroppen spjärnade  emot i varenda Solhälsning, hund- och trädposition jag gjorde men det var väldigt vällbehövligt och definitivt inte sista gången!

Myshelg helt enkelt!

På lördag nästa helg, dvs den 16 november kommer cross-SM att utspela sig i Stockholm vid Stora skuggan. Det kommer bli en spännande tävling när Lisa Nordén (triathlet och 2:a på tempo SM) möter Emma Johansson (cyklist och 1:a på tempo SM 2013) på banan. Alla som har en crosscykel kan delta på Svenska Mästerskapen, mer info finns på länken nedan. Ni som inte vill delta kan komma och kolla på Norra Djurgården där tävlingen är förlagd. Lisa och Emma startar kl 11:00 och målgången är efter ca 40 minuter.

Lisa ligger i hårdträning nu på banorna runt om i Stockholm och kommer lätt vara den snabbaste när det kommer till löpning och hopp över hinder (hon är ju gammal hästtjej och då vet man hur man attackerar hinder i galopp) nu men kommer hon och Emma kunna hålla undan för mountainbikespecialisterna! Rafflande!

Själv ska jag till Jönköping och tävla Masters SM i simning på distanserna 1500 frisim och 50 meter frisim, lång bana. Hade gärna kommit och kollat själv, men har ni möjligthet, GÅ OCH KOLLA! Tjejerna behöver allt stöd de kan få!

Ok, det kommer kanske bli lite spännande på herrsidan också…

Mer info finner du här:

http://cxsm2013.se/
https://www.facebook.com/cxsm2013
https://twitter.com/CXSM2013

Arrangör är den lilla klubben CkCX med några av grabbarna jag kör Le Peloton med på onsdagar.

Om ni vill veta hur det kan gå till på en CX-tävling, kolla in det här (VM CX 2013):

Nu är jag hemma i Sverige igen efter en marathonresa på hemvägen. 9 timmar i Frankfurt utan någon sömn föregående natt var kanske inte en sådan rolig idé som jag först trodde.

Nåväl, race:et!

Ironman Florida var upplevelse jag sent kommer glömma. Med ganska kass uppladdning med diskproblem i rygg och nacke samt slemhosta inpå tävling som gjorde mig rätt död, förväntade jag mig ingenting resultatmässigt. Lägg där till ett urstarkt startfält på proffssidan och jag förstod att jag skulle komma ganska långt ned i resultatlistan. Med världens skönaste res-sällskap som gjorde att jag garvade mig igenom uppladdningen, var jag ändå helt avslappnad och lugn upp till tävlingsdagen.

Inför tävlingen sov jag som en stock och vaknade utvilad och harmonisk. Jonas, Viktor, Lars och jag gjorde oss iordning och gav oss av till växlingsområdet för att göra de sista förberedelserna: lägga i löpskorna i påsen, fylla på flaskorna med Vitargo, starta mina två Suuntoklockor (en för sim+löp och en som satt på cykeln) samt lägga fram mina special needs-påsar då det inte var tillåtet med personlig langning.

Simningen: Kände mig jätteensam vid starten då jag inte såg en enda person jag kände, men rätt var det var fick jag syn på Carl, kunde pussa honom innan det var dags att kliva i och testsimma lite i de höga vågorna. Simma och simma förresten, vågorna var så höga och krävande att jag bara testade delfindyka igenom dem lite, kissa i dräkten och sedan gick jag upp. Väl på stranden fick jag syn på pro-grabbarna K-J, David och Pontus och delade ut tre lyckosparkar.

Tjejproffsen startade 5 min efter herrproffsen och innan start flyttade alla jättelångt österut, måste ha haft ngt med strömmarna att göra, jag fattade noll så jag flyttade med. När starten gick var jag typ först ut till vågorna, de andra gick jättesakta. Vad höll de på med?  Hoppade delfinhopp genom vågorna och snart började alla simma, låg med i mitten. Sedan vette tusan vad jag höll på med, var lite ouppmärksam, tappade fötter och vips var jag ensam. Simmade på, hittade rytmn och insåg att jag hade en drös med simmare på fötterna. Släppte förbi en tjej och tillsammans började vi ta ikapp. Väl inne för varvning fick jag till det så jag kunde gliiiida ifatt på en våg, härligt! Vips vad jag hack i häl på Yvonne van Vlerken. Varvningen på land var vidrig och när jag väl kom ut i vågorna igen var jag helt färdig! Tappade på andra varvet och kom in på 1:01.

T1: Dålig och långsam. Måste öva på att detta!

Cykling: Kom ut på  cyklingen där Carl skrek att jag var 16;e dam (?) och kände direkt att jag hade bra ben. Hade bara 404:or på P5:an men det kändes ändå snabbt och bra. Kom snabbt in i rätt kadens och watt och bara cyklade på. Ganska snart började age group-misären med draftingcyklister. Blev vansinnig på alla gubbar som cyklade om och lade sig alldeles för nära mitt framhjul så att jag tappade rytmn. Såg även många damproffs längre upp i resultatlistorna som gjorde ”fula” cyklingar vilket eldade på mig ännu mer. Satt med två andra tjejer men tappade dem vid en vätskestation där jag flummade till det lite. Sedan körde jag SJÄLV och dunkade på i mina watt och blev på bättre humör och tog till och med ifatt en av tjejerna. Kom in på 5:05, vilket jag är mycket nöjd med då jag ”fegade” lite för att inte ha en lika tung löpning som i Kalmar.

T2: Förvirrat och långsamt men roligt att jag satt mitt emot Mirinda Carfrae när jag bytte om.

Löpning: I och med min fot som var trasig i somras har jag inte kunnat löpträna fullt ut under hösten då jag börjat springa väldigt sparsamt. Min coach har fått igång mig bra ändå och jag har inte haft ont i den sedan i juli. Förstod att mitt pace från Motala inte skulle vara aktuellt så jag bestämde mig för att bara springa och känna efter vad dagens ben hade att erbjuda. Hittade pace direkt och jag kände att 4:55-5:00 min/km var en bra pace för dagen. Mötte Pontus och hejade och det gjorde mig glad att han låg så pass långt fram (7:a). Fick lov att sätta mig på dass efter 10 km, sedan gick det lätt igen. Inför varvning var det rätt tungt och det kändes som det höll på att gå åt skogen. Där stod KJ, David (som brutit), Linda och Carl och hejjade och skrek att jag tog in på framvarande tjej, vilket gav mig nya krafter och jag skuttade iväg i 4:55-tempo igen och tog ikapp tre tjejer. Väl ute vid vändpunkt gick det vansinnigt segt. Tappade pace och det kändes som en evighet till mål. Men när kom jag ikapp Mirinda som gick och käkade chips ur en påse blev det lite roligare igen. Sista 6 km var en plåga men jag lyckades vända den fallande trenden, springa förbi Jonas Rodriguez och smiska till han på rumpan, innan jag kutade imål på löptiden 3:31.

Sluttiden blev 9:45, vilket är personbästa, top 4 i år och 8:e tid på Ironmanstatistik.se samt en 22:a plats bland proffstjejerna.

Jag är tillfreds med mitt reslutat men riktigt nöjd kommer jag aldrig att bli, det är därför jag fortsätter. Har tusen saker att förbättra och det gör mig hungrig att börja jobba på för att nå nya mål. Att gå upp i proffsklass kräver sina timmar och det är jag villig att lägga. Det är det här jag brinner för och nu börjar jagandet mot nästa tävlingssäsong. Men först nu säsongsvila!

Fullständiga resultat finns här.

PS Om det var någon som tog kort på mig, som jag kan få låna, så skicka gärna dem till mig på emma_graaf@hotmail.com!

Fotograf: Katarina Johnsson

Fotograf: Katarina Johnsson

Fotograf: Katarina Johnsson

Målbild från live-sändningen i lördags (startade 5 min före AG).

Florida, USA, vilket mäktigt ställe. Jag älskar Amerika. Allt är så himla bekvämt här, människorna är så vänliga och hjälpsamma, maten är fantastisk (och onyttig), det är billig och bra shopping och allt finns i naturväg (berg, dalar, sjöar, hav, skog, öken….). 

Triathlon i allmänhet och Ironman i synnerhet är mycket populärare här och människor har koll på sporten på ett sätt som man verkligen inte är van vid. Som deltagare i proffsklassen blir man behandlad som en superstar och det är verkligen skitkul (men jag tycker också det är lite pinsamt, jag är ju verkligen inte lika proffsig som andra delar av Pro-fältet). 

Var på pre race mötet igår och kändisspottade Mirinda Carfrae, Tim O’Donnel (de är ett par), Andrew Starykowski, Lisa Hutthaler, Jessica Jacobs, Yvonne van vlerken etc etc. Givetvis också Näsvik, KJ och Pontus. Tyckte Näsvik var lite torr och konstig när jag greppade hans lår och vrålade HÄÄÄÄJ till honom. Han var tydligen magsjuk fick jag reda på senare. Usch, krya på dig David!!!

Rinny joggade senare förbi mig och Carl när vi satt och drack kaffe. Tog några kort på henne (jag vet, SUPERNÖRDIGT!) och tamejtusan så var hennes löpsteg nästintill perfekt varenda steg hon tog, och hon joggade bara. Det var coolt att se. 

Idag har vi race preppat oss och tränat det sista. Glada och upprymnda drog vi ned och simmade imorse. Tyckte det var lite konstigt att inga andra simmade. Men vi gjorde det. Det var skitkul men vågorna var ÄNNU högre än de senaste dagarna. Helt vansinnigt höga. När vi kom upp på land såg vi svaret. DUBBEl röd flagg. Med en överstuken simmande gubbe på. Vlerken skrev senare på twitter att hon stått och tittat på folk som ”fösökt” simma och tyckte de var dumma. Kände mig dum. Och träffad. 

Nästa pass. Cykling. Storm ute. Skulle bara rulla och testa grejerna. Precis när jag skulle vända skedde det. Vinden fick tag i disken och jag flög av vägen och drog runt 90 grader. Tuben krängde av och disken fick en rejäl stöt på asfaltskanten. Sönderfnasad fälg. Skit. Det blåste så jäkla mycket! Viktor och Jonas räddade upp situationen och lugnade mig.

Sedan kom exemplet på den amerikanska vänligheten. Ett par kom och plockade upp mig och körde mig till vårt boende. Helt underbara. När de fick höra att jag var sk. proffs blev det instagram-moment och fotosession. Så söta. 

Nu är Cervelo P5 in-checkad i sista minuten, kittad med 404:or. Kommer köra i en vit tvådelad Fusiondräkt och löpa i Saucony Ride-skor. Fick en liten utskällning för att vi kom sent till incheckningen men skit samma. Proffsen fick checka in i morgon men jag vill mest bli av med skiten dagen före så jag kan slappna av. Prognosen visar sol, klart 2 m/s vind och ca 23 grader.

Tog en löptur i ösregnet på 4,5 km och benen var perfekta. Gick så lätt!

Nu har grabbarna och jag käkat sista måltiden (pasta+pesto) och ska mysa med en film resten av kvällen. Imorgon kl 4:45 ringer klockan och 6:55 går starten för proffsdamerna. Eller rättare sagt. Herrarna startar när det ljusnar och tjejerna 5 min efter. När vet vi inte men innan sju, då age groupersarna startar, iallafall. 

Håll koll på oss imorgon nu! Här finns länk till resultaten och Live TV: http://www.ironman.com/triathlon/coverage/live.aspx#axzz2jEqmtOTf

Jag (lilla prinsessan) har startnr 93.

Viktor (juggen) har startnr 1483

Lars (Tompa Cruise) har startnr 2275

Jonas (den arga spanjoren) har startnr 1869

De här grabbarna kommer leverera så håll koll på dem, Kona nästa ;).

Cykeln i tävlingsutförande som jag ville ha den…

Disken efter provturen…vilket gjorde att det fick bli 404:or som tävlingutstyrsel till P5:an.

Lätt löptur med tävlingsskorna Saucony Ride (fegade lite ioch tog ett par mer dämpade, tyngre skor och med att tävlingsbanan föregår på asfalt/hård betong och jag vill inte dra på mig någon mer stressie).

Rinny var också ute och joggade!

Tävlingsdress från Fusion i vitt!

Tävlingsflätat håret och tauterat mig med BIB #93 och Stockholm city triathlon:). Natti natti!

Vädret dagen före. Storm och regn.

Vädret som det borde vara…

Hallå! Nu är tattargänget på plats i Florida efter ett par småfadäser.

Eller små och små, att köra 85 miles/h på 55-väg är kanske mer en storfadäs, vi vet först 12/2 2014 när rättegången blir av. Det här kommer jag förklara mer om i ett recapinlägg senare när filmen från resan är klar. I mitt crew har jag Carl, Viktor Milonjic, Jonas Rodríguez och Lars Nordenson. Det är ett bad ass gäng det här och jag har skrattat så jag kiknat varenda  dag. Alla ska tävla utom Carl så det har inte varit helt oseriöst men inte heller den mest optimala resan och uppladdningen ned till tävlingen. 

Jag kan dock erkänna att hälsan inte riktigt är med mig. Fick givetvis ont i halsen på onsdagen innan jag for till US of A och känner mig fortfarande lite konstig i svalget. Lite hypokondri sådär innan tävling. 

Har testat att simma öppet vatten idag här i Panama city beach och det var riktigt stökigt. Jag blev sjösjuk direkt. Det sägs att det varit riktigt lugnt i havet hela förra veckan men nu kommer det blåsa upp mer och mer och antagligen bli riktigt jobbig simning med höga vågor på lördag. Dessutom är det varvning på land i den kritvita sanden så första momentet i Ironman Florida kommer att blir en rejäl pulshöjare.

Just nu känner jag lite att det får bli som det blir. Det ska bli kul och tävla och testa på att haka på proffsen för en dag och går det åt skogen så är det så. Jag har ju inte riktigt fått formen dit jag ville ha den inför den här tävlingen så jag har inga prestationskrav (även om ett pers och en plats på anrika ironmanstatistiks toplista över årsbästa skulle vara lägligt). 

Imorgon hoppas jag att de har lagt ut bojarna till simbanan så jag kan göra ett nytt försök till att bemästra vågorna” sedan är det bara vila och preracefix på schemat. 

Cykeln är ihopskruvad och klar och det var inte ett dugg svårt. P5:an har visserligen lika många skruvar som en random Ikeamöbel, men svårt det var det inte. Det är ett enkelt en fantastisk cykel! Älskar den!

Packning av P5:a, lätt som en plätt!

Flygresa, hejdå Sverige!

Småsaker…

Gänget!

Härlig morgon i Pensacola.

Skräpmatsuppladdning.

Shopping

Nu: Kyla, mörker och några slitsamma pass kvar inför race week.

Började kännas riktigt bra fakiskt. Kom in i ett bra flöde av antal timmar sömn, intag av mat och träningstimmar med både distans och kvalitet.

Brände av ett 5,5 timmar cykelpass med intervaller i Ironman-pace inkluderat. Edvard visade mig sina finaste vägar i Roslagen och solen sken. Men det var ingen fröjd för det ska gudarna veta. Edvard satt och pratade om hur vackert landskapet var, hur söta kossorna såg ut och hur skönt det var att cykla. Jag teg. Förbannade detta galna påfund. Det var fruktansvärt kallt och jag tyckte minsann med säkerhet att det där var det sista distanspasset jag gjorde i år på min tempocykel. Meeen efter sista intervallen, hemrull och lite snickelisnack med min kompanjon så tyckte jag inte att det var så tokigt ändå. Oktobercykling kan nog inte bli härligare än sådär (kylan till trots)!

Om T2 var lång förra söndagen så var T2 en evighet den här söndagen. När jag kom hem tog jag ett glas varm mjölkchoklad och lade mig på golvet och funderade på livet. I takt med att mina fötter började tina kom medvetandet tillbaka och jag taggade till för att löpa ”off-bike”. Sagt och gjort: ut i kylan igen! Tanken var 2+8 km, där 2 km skulle vara lätt kom-igång och 8 km skulle vara i race pace. Nu blev det snarare en kamp mellan kropp och knopp i hela 5 km till vändpunkten, sedan vände både jag och kroppen och jag kunde flyga hem! Fantaskt känsla!

Med 6 timmar och 10 minuter träning stod det återhämtning och vila på schemat följande dag. Men vad gör jag? Jo, jag sköter mitt jobb och åker ut i fält och stressar runt i 10 timmar. Så tji fick jag med den fantastiska känslan. Så nu sitter jag här med en enorm trötthet i både kropp OCH knopp. Men det är så det är att ha ett jobb och försöka göra någon slags elitsatsning. Det är ett livspusselt. Jobb+ träning går bra att kombinera. Vilan däremot är det svåra, den hamnar alltid i kläm.

Jag härdar ut ändå. På fredag åker jag och ett härligt gäng över till Florida och gör Panama City Beach osäkert. Jag har inte solat solarium ett dugg så jag kommer lätt att vara blekast, mest otränad och fetast på startlinjen med stjärnor som Mirinda Carfrae (vann VM på Hawaii) och Yvonne Van Vlerken (vann IM Florida 2012) m.fl., m.fl. som motståndare. Det ska ändå bli grymt kul att se dem tävla och att få äran att tävla mot dem, i samma startfält (men jag är medveten om att vi håller lite olika klass;))!

Lite semester hoppas jag att det blir också. En paraplydrink och lite solbränna samt ett par dagar träningsledigt och jag kommer vara HUNGRIG på nästa säsong! Carl (sambo) säger att han inte alls ser fram emot att jag ska ta säsongsvila. Jag förstår inte alls vad han menar!

”Vonsey” trippar i mål med lätta steg, i baddräkt (fatta de skavsåren mellan låren!!!).