Ironman Florida 2013-Team Sweden: Filmen!

Min mamma är 54 år gammal. Hon har alltid levt ett aktivt liv. I hennes ungdom kutade hon lite grann men satsade mest på volleyboll, vilket varit lite av en familjesport då alla utom jag tränar och tävlat i volley (jag  belönades dock inte med något som helst bollsinne varför bollsport snabbt som attan  ströks från aktivitetsschemat). Hur som helst, mamma Karin har på senare tid mest sysslat med hundar och agility men då våra vilddjur till vovvar kräver en hel del stimulans och motion, har inte mamma riktigt hängt med under deras framfart på agilitytävlingarna. Så. Mamma behövde förbättra konditionen. 

Efter att kusin Johanna, mamma och pappa varit och tittat på mig under ett par tävlingar OCH förra sommarens OS silver av Lisa så var intresset för triathlon plötsligt stort! Fantastiskt roligt! Efter Kalmar ställde dessutom kusin vitamin och mor min i en triathlontävling här i Ludvika och blev ännu mer taggade att verkligen komma i form till åtminstone en triathlon i sommar! De började springa flera dagar veckan och blev allt mer fokuserade (och träningsberoende:)).

Triathlon hade verkligen tagit sig in i hjärtanen även i småstugorna på glesbygden! Jag är så stolt! Triathlon har blivit folkligt!

I höstas började sedan mamma och kusin Johanna (som har peppat på och varit mental coach) på crawlkurs! Hittade en liten berättelse skriven med penna på papper här hemma på vardagsrumsbordet.  Det här är mammas egna berättelse från första tillfället i simhallen: 

Crawlkurs av Karin Graaf:

”Säger som Lisa Norden sa vid en crosstävling: ”man är livrädd, har inte här att göra men ma ändå står man där”.

Problemen börjar redan i omklädningsrummet i förberedelserna inför crawlkurspremiären. Första problemen är i samband med baddräktspåtagningen. Fettvalkar aom lyckas smita ut i baddräktens öppningar, för att inte tala om bikinilinjen. Här måste åtgärder sättas in. När det var klart måste man väl ha glasögon alltså ha simglasögon. Ringer i panik Emma, hon kanske har några gamla här hemma? Jippi, det har hon så var det bara näsklämma kvar. Den inhandlas i badkassan.

Nu är jag redo. Tror jag!

Jag och Johanna satt som småbarn som skulle gå på simskola med spänd förväntan. Vi var överlägset först på plats. Den ena efter den andra anslöt sig. Så var det dags. Uppvärmning på land–halkrisk, tänkte jag här måste man ta det försiktigt. Sit-ups på kallt, vått stengolv är inte kul! 

Nåväl i vattnet, vad händer nu? Ja, naturligtvis uppvärmning igen, valfritt 200 m. Alla sätter igång och alla crawlar. Vadå? Jag trodde detta var nybörjarkurs! 

Jag simmar mina 200 m bröstsim så fort jag kan, men blir efter minst 2 längder.

Vad händer nu? Jo, vi får en platta och ska köra benspark! Ok, hur ssvårt kan det vara? Svar; jättesvårt. Sparkar på men kommer inte många meter. Möts av andra deltagare som gör svallvågor så jag istället åker bakåt!!! Kämpar på ändå.

Nu börjar vi med armarna. Vi får institutioner hur vi ska göra. Nu vill simläraren titta på mig. Ok, jag sprattlar iväg och kommer ca 15 meter innan jag måste ge upp pga att kag inte får någon luft, bara vatten  glasögon, öron, näsa (trots näsklämma). Kondisen ska vi inte prata om. 

Livrädd, har inte här att göra, ändå står man där. ”

I fredags simmade vi ihop och hon har gjort otroliga framsteg. Har envist kommit tillbaka till kursen vecka efter vecka. Från att ha se ut som en liten vattenspindel till att faktiskt kunna crawla. Jag tycker det här är beviset; alla kan lära sig simma och alla kan göra en triathlon!!!

Det här är inspiration på riktigt!

It is now official! Jag slutar jobba. Åtminstonde för ett år!

I vintras gick jag ned till 85 % på mitt arbete som konsult på Golder Associates. Fungerade jättebra…till träningen drog igång på allvar. Grejen är att jag har väldigt svårt för att inte nörda ner mig i saker och jag har känt att jobbet bara är en stress när jag inte hunnit nörda ner mig så mycket som jag önskat. Jag har arbetat mina timmar och sedan skyndat mellan cyklingen, kutningen eller simningen. Alltid stressad och alltid smått ofokuserat när tröttheten tagit överhand.

Har känt såhär: ska jag satsa ska jag göra det nu. Nu när jag inte har barn eller hus, häst eller hund, bu eller bä. Nu när jag känner att jag är hungrig på att utvecklas inom sporten och har kapaciteten att göra det(?). Jag vill uppnå mina mål, och det gör jag inte med ett arbete under tiden. Jag måste tillåtas hålla fokus på det jag älskar och nörda loss i all oändlighet.

Carl fick besked om ett nytt jobb i sin gamla hemstad Östersund för någon månad sedan. Vi satte ut lägenheten på prov för försäljning och fick det vi ville ha nästan direkt. Ett nyköp i Stockholm var inte aktuellt då vi skulle bli särbos och det skulle inte riktigt hålla ekonomiskt med en Stockholmshyra och en skral inkomst. Allt gick så himla snabbt!Tänkte inte så mycket, agerade mest.

Nu har jag hastigt och lustigt tagit tjänstledigt, ett år, för att flytta till Östersund efter nyår och satsa på triathlon. Satsningen ska ske på heltid och jag ska åka på läger och tävlingar mest hela tiden. Precis som jag vill ha det.

Vi får se hur det går! Saknar redan alla träningskompisar och alla träningsmöjligheter här i Stockholm men tanken är väl att åka hit och till Norhyttan ganska ofta. Det är ju här det händer! Samtidigt klappar mitt hjärta väldigt hårt för hembygden och Finnmarksskogen så mor och far kommer få mycket besök hemma på går´n.

Nu är det bara att gasa på och hålla sig vid liv! Triathlonsäsongen 2014- HÄR KOMMER JAG!

Foto: Gunnar Eld

I fredags åkte jag till Jönköping för att tävla 1500 meter frisism på Svenska mästerskapen i masterssimning. En erfarenhet rikare och konstaterat en hel del förbättringspotential.

 Som jag skrev i det tidigare inlägget är det extremt nervöst att simstävla. Man värmer och så är det mest häng på kanten och försöka att hålla sig lugn till start. Jag är så glad att jag hade mina masterskamrater från SK Neptun och Mikaela där för stöttning, tips och råd. Träffade även en hel del andra triathleter på tävlingen. Fredrik Carlén, Åsa Annerstedt och Jenny Nilsson fanns även på plats och gjorde bra insatser. Alla traithleter borde simtävla ibland!

Anledningen till att jag tävlade i helgen var att få ett kvitto på vart jag ligger i dagsläget med min simning för att kunna basera kvalitetssimingen på dessa tider. När jag simmade med snabbsimmarna som konstsimmerska så baserade vi alla kvalitetspass på pers+tid för att få fram våra trösklar och VO2-max. Själv simtävlade jag ju inget och var alltid hopplöst efter så jag fick hänga med i svansen på de andra och vila minimalt. Lite så har jag sedan fortsatt att träna vilket gjort att jag är ganska bra på långa distanser och att gneta på, men helt saknar toppfart. Nu ska det bli ändring på den typen av träningen. Mer kvalitet, högre fart och mer vila på några av passen är ett måste för att bli snabbare.

1500-ingen gick ok men 50 m fritt på lördagen var total katastrof. Det gick för snabbt för att reagera och ta i!  

Mina tider från helgen var:

• 1500 meter fritt: 21:30 och ett brons
• 50 fritt: 32:63 och 6:e plats.

Min plan är att tävla på LSS klubbmästerskap i december och då ska jag träna starter och vändlingar lite mer…kanske även träna lite simning inför.

Nu välkomnar jag säsongsvilan och OFFSEASON!

Tack Mikaela för lånet av snabb-dräkt!

Jag är nervös. Det brukar jag aldrig vara när jag ska köra triathlon. Jo, kanske lite men bara till det positiva. Nu känner jag mest stress. JAG SKA SIMTÄVLA!

Imorgon åker jag nämligen ner till Jönköping och hälsar på min lillasyster och tävlar i Masters SM i simning på Rosenlundsbadet. Det är lång bana, dvs 50-metersbassängen vi håller till i, kom gärna och titta!

Grenarna jag valt är 1500 m fritt på fredagen och 50 meter fritt på lördagen, innan jag styr kosan hem igen. Säkerligen över 20 minuter lång pina på fredagen och förhoppsningsvis ca 30 sekunder explosivt helvete på lördagen. Hur tänkte jag där? Jag tänkte givetvis inte alls utan kände mer att det skulle bli en ”kul grej”. Det luriga med simtävlingar är att man simmar in så pass långt innan man ska köra sitt heat, sedan är det oftast lång, lång väntan tills det är dags. När det väl är dags är det över på ett par minuter och en dålig start eller vändning kan förstöra loppet helt. Det är mycket svårt att hålla fokus och samtidigt vara avslappnad innan loppet när tävlingen ser ut på det sättet. Det gör en nervös. Allt måste stämma!

Ska tävla för min gamla klubb Ludvika Simsällskap (LSS) vilket känns väldigt trevligt och jag hoppas göra hembygden stolt;)!

Nu är ju jag blott en gammal ex-konstsimmare och ingen simmare vilket gör att jag har lite handikapp gentemot alla gamla specialister. Kollade i Octo där simförbundet sparar alla tider på personer och jag ligger inte sådär strålande till. Å andra sidan har jag simtävlat två gånger (ett resultat) och det var på LSS klubbmästerskap för flera år sedan. Jag hoppas dock att mitt triathlonsimmande gjort mig stark och ändå blivit en bättre simmare genom åren.

Har mest gjort annat (jobbat) sedan jag kom hem från Florida så simningen kommer gå på gamla meriter och mycket jävlar anamma.

Igår körde jag ett simpass med Simklubben Neptuns Mastersgrupp som vi i Stockholm city triathlons elitgrupp har fått förmånen att simma med. Det stod maxfart på schemat. Det var inte ett långt pass (2 km) men de där passen ger mer än man kan tro. 50:ior och 25:or i maxmaxfart med lång vila och bad mellan. Toppfarten tränas och det är ju så att om man inte kan simma snabbt på en kort distans, så kan man ju inte simma snabbt på de länge distanserna heller. Min kropp ville bara vända sig ut och in vilket jag tycker är en mycket njutbar känsla. Nu ska jag bara lära mig att starta från pall också, jag var tydligen en skam för banan jag simmade på enligt kommentar;).

Nu kör vi, här ska simmas!

Fotograf: Per Englund (från boken ”Simning för dig”). Så här kul är det att simma!

Helgen har tillbringats i Uppsala på IK Fyris och Mantrasports träningsläger/inspirationshelg. Det blev lite reunion av (nästan hela) gamla Uppsalagänget som jag tränade med när jag pluggade där. Vi hade i vanlig ordning pyamasparty hos Fredrik Swahn och Jenni Nilsson, där dörren alltid står öppen för galningar som Micke Sahlberg, Amanda Bohlin, Tom Honung, Magnus Berglund aka Shimano-Mange och givetvis mig sjävl. Det är alltid lika härligt att komma hem till Jenni och Fredrik, känner mig alltid lika välkommen när jag kommer dit.

Ett späckat program med träning och umgänge väntade men då jag har säsongsvila och fortfarande är lite jet-lag:ad fick det bli väldigt lättsam träning med fokus på det sociala. Kväll 1 på pyamaspartyt roade vi oss med att snacka minnen och skratta åt de här bilderna.

När Team Tomas Viker var ute och cyklade i 5 timmar på lördag förmiddag, passade jag Micke, Amanda och Mange på att simma lite och framför allt utmana varandra i 20 meter hinderbana (Wibiit)! Micke var i det närmaste oslagbar (den lilla apan) trots ihärdiga utmaningsförsök av oss motståndare. Ur vägen, barn!!! Tävlingsinstinkten gick inte att ta miste på när Amanda knäade mig på läppen för att kunna ta sig först i mål ;). Från badet gick vi uppjagade med rivmärken, fläskläpp och blåmärken.

Sedan var det dags för mig att hålla en inspirationsföreläsning för Fyrisarna. Klubben har blivit riktigt stor och det var kul att så många kom och lyssnade. Kanske var de mest där för att fika och vänta på det efterföljande crossfitpasset? Jag berättade om min bakgrund, min väg in i triathlonvärlden, om hur jag tränar, tävlar och resonerar kring idrottandet. Hoppas det inspirerade…lite iallafall…

Crossfit var det, ja. Tänkte att jag skulle föregå med gott exempel och testa på, men vid genomgången av övningar stod jag bara och gapade. Skulle vi göra DET DÄR!?! Det var en salig blandning av så kallade Burpees (upphopp+armhävning), klättra på väggar, häva sig upp och stå på huvudet. Allt skulle göras på tid. Amanda ”Djuret” Bohlin gick in i fight-mode och såg ut som hon skulle kunna ha ihjäl valfritt offer när hon satte igång. Vilken tjej! SM brons på sprintdistans har hon dessutom. Själv försökte jag gång på gång komma undan och fuska, men instruktörerena Oscar och Linda-Katarina var hårda som järn. Såg framför mig hur jag ramlade ned från handstående och bröt nacken, eller råkade kasta en kettlebell in någons huvud.

Tillslut gav jag iallafall upp och gjorde mes-gympa med de andra som valt att avstå. Jag kan säga att crossfit inte riktigt passade mig…DET VAR DET VÄRSTA JAG GJORT! Min kropp gör så ont idag!

Ett simpass till hann jag med och oändligt mycket tjattrande på pyamas party natt 2, innan jag for hemmåt. Väl hemma väntade ett Yogapass med Team Snabbares Marika Török. Det var säkert 10 år sedan sist jag gjorde Yoga men faktum är att jag utövade det 1-2 ggr i veckan då. Igår var jag minst sagt ringrostig. Kroppen spjärnade  emot i varenda Solhälsning, hund- och trädposition jag gjorde men det var väldigt vällbehövligt och definitivt inte sista gången!

Myshelg helt enkelt!