Min mamma är 54 år gammal. Hon har alltid levt ett aktivt liv. I hennes ungdom kutade hon lite grann men satsade mest på volleyboll, vilket varit lite av en familjesport då alla utom jag tränar och tävlat i volley (jag belönades dock inte med något som helst bollsinne varför bollsport snabbt som attan ströks från aktivitetsschemat). Hur som helst, mamma Karin har på senare tid mest sysslat med hundar och agility men då våra vilddjur till vovvar kräver en hel del stimulans och motion, har inte mamma riktigt hängt med under deras framfart på agilitytävlingarna. Så. Mamma behövde förbättra konditionen.
Efter att kusin Johanna, mamma och pappa varit och tittat på mig under ett par tävlingar OCH förra sommarens OS silver av Lisa så var intresset för triathlon plötsligt stort! Fantastiskt roligt! Efter Kalmar ställde dessutom kusin vitamin och mor min i en triathlontävling här i Ludvika och blev ännu mer taggade att verkligen komma i form till åtminstone en triathlon i sommar! De började springa flera dagar veckan och blev allt mer fokuserade (och träningsberoende:)).
Triathlon hade verkligen tagit sig in i hjärtanen även i småstugorna på glesbygden! Jag är så stolt! Triathlon har blivit folkligt!
I höstas började sedan mamma och kusin Johanna (som har peppat på och varit mental coach) på crawlkurs! Hittade en liten berättelse skriven med penna på papper här hemma på vardagsrumsbordet. Det här är mammas egna berättelse från första tillfället i simhallen:
Crawlkurs av Karin Graaf:
”Säger som Lisa Norden sa vid en crosstävling: ”man är livrädd, har inte här att göra men ma ändå står man där”.
Problemen börjar redan i omklädningsrummet i förberedelserna inför crawlkurspremiären. Första problemen är i samband med baddräktspåtagningen. Fettvalkar aom lyckas smita ut i baddräktens öppningar, för att inte tala om bikinilinjen. Här måste åtgärder sättas in. När det var klart måste man väl ha glasögon alltså ha simglasögon. Ringer i panik Emma, hon kanske har några gamla här hemma? Jippi, det har hon så var det bara näsklämma kvar. Den inhandlas i badkassan.
Nu är jag redo. Tror jag!
Jag och Johanna satt som småbarn som skulle gå på simskola med spänd förväntan. Vi var överlägset först på plats. Den ena efter den andra anslöt sig. Så var det dags. Uppvärmning på land–halkrisk, tänkte jag här måste man ta det försiktigt. Sit-ups på kallt, vått stengolv är inte kul!
Nåväl i vattnet, vad händer nu? Ja, naturligtvis uppvärmning igen, valfritt 200 m. Alla sätter igång och alla crawlar. Vadå? Jag trodde detta var nybörjarkurs!
Jag simmar mina 200 m bröstsim så fort jag kan, men blir efter minst 2 längder.
Vad händer nu? Jo, vi får en platta och ska köra benspark! Ok, hur ssvårt kan det vara? Svar; jättesvårt. Sparkar på men kommer inte många meter. Möts av andra deltagare som gör svallvågor så jag istället åker bakåt!!! Kämpar på ändå.
Nu börjar vi med armarna. Vi får institutioner hur vi ska göra. Nu vill simläraren titta på mig. Ok, jag sprattlar iväg och kommer ca 15 meter innan jag måste ge upp pga att kag inte får någon luft, bara vatten glasögon, öron, näsa (trots näsklämma). Kondisen ska vi inte prata om.
Livrädd, har inte här att göra, ändå står man där. ”
I fredags simmade vi ihop och hon har gjort otroliga framsteg. Har envist kommit tillbaka till kursen vecka efter vecka. Från att ha se ut som en liten vattenspindel till att faktiskt kunna crawla. Jag tycker det här är beviset; alla kan lära sig simma och alla kan göra en triathlon!!!
Det här är inspiration på riktigt!
