Florida, uppdatering

Nu: Kyla, mörker och några slitsamma pass kvar inför race week.

Började kännas riktigt bra fakiskt. Kom in i ett bra flöde av antal timmar sömn, intag av mat och träningstimmar med både distans och kvalitet.

Brände av ett 5,5 timmar cykelpass med intervaller i Ironman-pace inkluderat. Edvard visade mig sina finaste vägar i Roslagen och solen sken. Men det var ingen fröjd för det ska gudarna veta. Edvard satt och pratade om hur vackert landskapet var, hur söta kossorna såg ut och hur skönt det var att cykla. Jag teg. Förbannade detta galna påfund. Det var fruktansvärt kallt och jag tyckte minsann med säkerhet att det där var det sista distanspasset jag gjorde i år på min tempocykel. Meeen efter sista intervallen, hemrull och lite snickelisnack med min kompanjon så tyckte jag inte att det var så tokigt ändå. Oktobercykling kan nog inte bli härligare än sådär (kylan till trots)!

Om T2 var lång förra söndagen så var T2 en evighet den här söndagen. När jag kom hem tog jag ett glas varm mjölkchoklad och lade mig på golvet och funderade på livet. I takt med att mina fötter började tina kom medvetandet tillbaka och jag taggade till för att löpa ”off-bike”. Sagt och gjort: ut i kylan igen! Tanken var 2+8 km, där 2 km skulle vara lätt kom-igång och 8 km skulle vara i race pace. Nu blev det snarare en kamp mellan kropp och knopp i hela 5 km till vändpunkten, sedan vände både jag och kroppen och jag kunde flyga hem! Fantaskt känsla!

Med 6 timmar och 10 minuter träning stod det återhämtning och vila på schemat följande dag. Men vad gör jag? Jo, jag sköter mitt jobb och åker ut i fält och stressar runt i 10 timmar. Så tji fick jag med den fantastiska känslan. Så nu sitter jag här med en enorm trötthet i både kropp OCH knopp. Men det är så det är att ha ett jobb och försöka göra någon slags elitsatsning. Det är ett livspusselt. Jobb+ träning går bra att kombinera. Vilan däremot är det svåra, den hamnar alltid i kläm.

Jag härdar ut ändå. På fredag åker jag och ett härligt gäng över till Florida och gör Panama City Beach osäkert. Jag har inte solat solarium ett dugg så jag kommer lätt att vara blekast, mest otränad och fetast på startlinjen med stjärnor som Mirinda Carfrae (vann VM på Hawaii) och Yvonne Van Vlerken (vann IM Florida 2012) m.fl., m.fl. som motståndare. Det ska ändå bli grymt kul att se dem tävla och att få äran att tävla mot dem, i samma startfält (men jag är medveten om att vi håller lite olika klass;))!

Lite semester hoppas jag att det blir också. En paraplydrink och lite solbränna samt ett par dagar träningsledigt och jag kommer vara HUNGRIG på nästa säsong! Carl (sambo) säger att han inte alls ser fram emot att jag ska ta säsongsvila. Jag förstår inte alls vad han menar!

”Vonsey” trippar i mål med lätta steg, i baddräkt (fatta de skavsåren mellan låren!!!).

 

---

Det är inte så kul att blogga när det mesta går piss och skit. Den nackspärr jag drog på mig visade sig inte släppa i första taget. Snarare krypa neråt och göra hela ryggen stel, trött och öm. Vilade nästan en hel vecka.

En hel vecka, fattar ni?!? När väl värken gav med sig var jag helt apatisk och lam. Man blir inte jättepigg av att få ryggen och nacken korrigerad och muskelknutorna uppmjukade men Andreas på access rehab vet vad han gör. Han fick ryta i åt mig att vila efter att jag försökt övertyga honom att jag nog kunde köra på. Fan att det ska vara så svårt att lyssna på kroppen ibland.

Efter en deppig protorsdag med lite komigångträning som gick uselt gav jag nästan gav upp hoppet om att tävla i Florida och började istället få funderingar på vad man skulle kunna hitta på istället i landet därborta. Men på fredagen bestämde jag mig. Nu måste jag skärpa upp mig!!!! Märkte att låtsas man att man är glad så BLIR man glad. Herregud vad har jag att deppa över. Det är höst och det är mörkt men det går minst lika bra att träna för det. Ryggontet är överkomligt och jag måste jobba med rörlighet för att jobba bort det. Det är inget att hänga läpp för! Som Staffan sa: ”du kanske bara skulle ta och dra ur den där pinnen du har uppstoppad i röven” och lite så är det faktiskt. Jag måste försöka slappna av lite mer. Chilla. Ingenting är livsavgörande i mitt träningsupplägg ( eller i jobbet som ständigt stressar sönder mig) och VEM har NÅGONSIN haft en PERFEKT och optimal uppladdning inför en Ironman??? Det är ju alltid någonting som skiter sig så man måste backa bandet, revidera och göra om. 

Har sedan misärprotorsdagen haft flera riktigt fina pass i goda vänners lag och visst, min kkropp är sliten från säsongen och jag känner mig mest tung och ofit MEN den fungerar och formen borde komma snart ändå. Framförallt är jag Sveriges gladaste triathlete igen och då är allt normalt.

Tillslut vill jag bara skriva en rad och hylla svenskarna på Hawaii som gjorde fina insatser. Speciellt Törn, Nelker, Marre och Eva som gjorde det väldigt bra i värmen (nja kanske inte Marre då;). Var förstklassigt lördagsmys att se spektaklet och få en rejäl hjärntvättning i hur bra chocolate milk, timex, specialized och go pro är. Hur påverkad bli man av reklam eegentligen? Intr ett skvatt trodde jag men när jag kom hem från cyklingen igår, vad dricker jag? Jo, två gigantiska glas mjölkchoklad. Smaskens och ooootroligt bra för min återhämtning;).

Nu kör vi, den här uppladdningen ska optimeras! Heja!

---

Jag har problem. Jag känner inte igen min kropp. Segheten i kroppen trodde jag var som bortblåst i mändags med ett fint långpass inkluderande 2*2 km racepace som gick finfint. Så härligt att äntligen springa i pace:et som känns allra bäst och inte ha ont någonstans! Magiskt, som Zoolander skulle ha sagt. Men…

Vaknade på tisdagsmorognen med NACKSPÄRR! AJ! Har haft det llite smått flera gånger tidigare men det har alltid gått över ganska snabbt så jag stack iväg och simmade som vanligt. Eller valnligt och vanligt, det var mest en pina men det gick hyfsat. Men nackspärren gick inte över, det blev bara sämre. Fick som tur var en tid på access rehab och specialisthjälp. Skulle kanske varit lite mer aktsam efter behandligen men eftersom ”rörelse” skulle vara bra för nackspärr hoppade jag bara över påföljande trainerpass men sedan körde jag på som vanligt. Med  följd att nacken blev sämre och ryggen kaos. Känt mig stel och svag i benen och en matthet som jag inte känner igen i min annars ganska överaktiva kropp.

Nu har jag slappat en hel helg, inte tränat och försökt kurera ryggen. Imorgon kommer domen från Andreas på Access och jag börjar få träningspanik inför Ironman Florida. Jag måste träna!!!!

KAOS!

Nu börjar jag nästan inbilla mig att jag är hypokondriker. Jag kanske egentligen inte har ont? Jag kanske bara är ovanligt smärtotålig och lite vek?! Jag vette tusan.

 

---

Hade en jättemysig lördag som åskådare till Lidingöloppet. Efter en välbehövd sovmorgon följde med Carl som påhejare till Lidingöloppet. Många vänner och bekanta skulle köra loppet så det skulle bli kul att se. Dessutom bjöd hösten på finaste solsken vilket gjorde det perfekt för en friluftsdag med termoskaffe och medhavd smörgås.

Väl på plats träffade vi på många kända ansikten och som vanligt när Carl får bestämma så hade vi väldigt gott om tid innan loppets start (raka motsatsen till mig). Första kopparna kaffe var fantastiska vid Koltorp.

Väldigt roligt att se loppet med alla plågade miner i backarna. En notering, de som hade de trångt i början och blev lite bromsade pga folkmassorna, var väldigt fräscha och glada sista 10 km. De som köttade gärnet i början och sprang relativt fritt=mycket plågade själar m krampande ben och kraftigt positiv split senare delen av loppet.

Sprang loppet 2009 (”klassikeråret”) och känner mig rätt färdig med LL. Det skulle vara för att förbättra tiden då för då när det begav sig sprang jag relativt otränad och inställningen ” såååå jävla jobbigt kan det väl ändå inte vara!”. Det var det.

Inspirerad av alla glada löpare stack jag hem och fick till ett fint löppass runt Årstaviken+Danvikstull och det gick äntligen lätt att springa igen!

Med gårdagens distanslöp med 2*2 km racepace kan jag nu konstatera att vid lugnare veckor blir jag en gnällig Emma med ont på de flesta ställen, omotiverad, trött och slö och presterar dåligt på jobbet. Under hårdare veckor däremot blir jag en glad Emma med motivation både på träning och på jobbet, gnället liksom smärtorna är bortblåsta och livet knns gött igen! Visst borde det vara tvärt om? Kroppen har vaknat och nu är det dags att växla upp träningen inför de sista hårda veckorna innan Florida.

Bilder från tLidingöloppet:

 

Kö, kö, kö vart man än ska. Men stor eloge till organisationen som ändå har flow i kaoset och köandet går relativt smärtfritt.

Kaffetår och picknick i gröngräset innan start.

Startled 1-Start.

Hur i H kan de springa så snabbt?!

Det här är ultradistansaren Jonas Buud som kommer farande. Han springer lika snabbt hur långt han än springer, otroligt.

Det här är Nils Svensson som kom trea i triathletklassen. 1:a kom Rasmus Henning och 2:a kom Björn Englund. (suddig bild men han sprang för snabbt)

Här kommer min naprapat Björn Sverre kutandes, också för snabb, därav suddig bild.

Top 6. Tydligen med väldigt liten vinstpott. Kan inte någon elitgolfare sponsra sporten?

Glad grabb i mål. Pär Kristofferson på 2.10-isch.

Carl 2:08.

 

 

 

 

---

Det mesta känns rätt kasst just nu.

Simpassen känns som de utförs i någon slags sirap istället för vatten. Cyklingen känns oftast ok men musklerna blir ofantligt trötta, ryggen värker och kylan gör sitt. Löpningen är härlig så här års men hjärnan vill mer än kroppen.

Har ju trots allt haft ett långt löpuppehåll och precis börjat trappa upp mängd och intensitet även om intensiteten är fistempo vilket mitt huvud tycker är mycket trist. Har dessutom fått ont i vänster knä pga svag höftböjare som inte verkar vilja lyfta mitt ben rakt upp och stela lår och säten. Det är ju nästan skrattretande: jag som ex konstsimmare borde ju vara vig! Och det var jag ju Way back också men jag fick jobba extremt hårt för det. När de andra tjejerna enkelt satt i spagat, satt jag själv och kallsvettades inte ens i närheten av en spagat. All förbannad stretch före och efter simpassenoch ibland som ett helt träningspass fick vilken flitig flicka som helst att HATA stretching. Såååååå det har inte varit nr 1 på min favvolista sedan 2003 när jag lade av. Visst har man stretchat men musklerna har verkligen bara blivit kortare och kortare med ålderns och sedan jag klev upp på land.

Dags att skärpa mig och ta tag i mina felställmingar! Har varit hos Björn Sverre på access rehab och han kunde direkt klura ut varför mitt knä gjort ont. Har nu världens chans att utveckla min löpning och cykling genom att öva upp styrkan och rörligheten igen. Jag måste bara ta mig i kragen innan nästa skada dyker upp. Det är ingen lek! Man är inte starkare än sin svagaste länk! 

Njuter av att kunna springa igen och längtar efter form och fason på kroppen igen. Märks att säsongen varit lång då jag blir vansinnigt sliten och får träningsvärk av minsta lilla. Inte minst styrketräningen. Usch och fy vad ont det gör i kroppen två dagar efter ett styrkepass. Svårt att sätta sig på toaletten!

Vill bara ut och kuta i höstvädret! Åååh vad jag bara vill flyga fram och känna lungorna utanpå kroppen. Hade tänkt köra Hässelbyloppet 10 km i oktober, för att efter två år utan test på varken 5 eller 10 km, få springa in ett pers (gamla perset är från IK Fyris KM mil på 41:46 , maj 2010) men nu lutar det åt en DNS på grund att en mängd faktorer. 

Jag får glädjas åt att få springa ett marathon efter 18 mil cykel och 3,8 km simning i sol och värme istället. För nu är biljetterna till Florida bokade och det kommer bli fantastiskt roligt. Har inga mål och krav på mig där. Det ska bara bli kul att åka utomlands och road-trippa med Carl, juggen, spanjoren och Lars. Det blir en övning i att tävla utomlands helt enkelt. Kommer bli stenhård konkurrens och mitt sinande självförtroende säger bara ”ta dig bara igenom och förvänta dig inget mer”! 

Imorgon supportrar jag Carl och många vänner efter banan på Lidingö och kanske än kommer det lite fina bilder ochett sammandrag även imorgon här på bloggen. Tusan vad jag kommer att sakna att springa den typen av lopp! 

Foto: Gunnar Eld

---