Lidingöloppet 2013

Det mesta känns rätt kasst just nu.

Simpassen känns som de utförs i någon slags sirap istället för vatten. Cyklingen känns oftast ok men musklerna blir ofantligt trötta, ryggen värker och kylan gör sitt. Löpningen är härlig så här års men hjärnan vill mer än kroppen.

Har ju trots allt haft ett långt löpuppehåll och precis börjat trappa upp mängd och intensitet även om intensiteten är fistempo vilket mitt huvud tycker är mycket trist. Har dessutom fått ont i vänster knä pga svag höftböjare som inte verkar vilja lyfta mitt ben rakt upp och stela lår och säten. Det är ju nästan skrattretande: jag som ex konstsimmare borde ju vara vig! Och det var jag ju Way back också men jag fick jobba extremt hårt för det. När de andra tjejerna enkelt satt i spagat, satt jag själv och kallsvettades inte ens i närheten av en spagat. All förbannad stretch före och efter simpassenoch ibland som ett helt träningspass fick vilken flitig flicka som helst att HATA stretching. Såååååå det har inte varit nr 1 på min favvolista sedan 2003 när jag lade av. Visst har man stretchat men musklerna har verkligen bara blivit kortare och kortare med ålderns och sedan jag klev upp på land.

Dags att skärpa mig och ta tag i mina felställmingar! Har varit hos Björn Sverre på access rehab och han kunde direkt klura ut varför mitt knä gjort ont. Har nu världens chans att utveckla min löpning och cykling genom att öva upp styrkan och rörligheten igen. Jag måste bara ta mig i kragen innan nästa skada dyker upp. Det är ingen lek! Man är inte starkare än sin svagaste länk! 

Njuter av att kunna springa igen och längtar efter form och fason på kroppen igen. Märks att säsongen varit lång då jag blir vansinnigt sliten och får träningsvärk av minsta lilla. Inte minst styrketräningen. Usch och fy vad ont det gör i kroppen två dagar efter ett styrkepass. Svårt att sätta sig på toaletten!

Vill bara ut och kuta i höstvädret! Åååh vad jag bara vill flyga fram och känna lungorna utanpå kroppen. Hade tänkt köra Hässelbyloppet 10 km i oktober, för att efter två år utan test på varken 5 eller 10 km, få springa in ett pers (gamla perset är från IK Fyris KM mil på 41:46 , maj 2010) men nu lutar det åt en DNS på grund att en mängd faktorer. 

Jag får glädjas åt att få springa ett marathon efter 18 mil cykel och 3,8 km simning i sol och värme istället. För nu är biljetterna till Florida bokade och det kommer bli fantastiskt roligt. Har inga mål och krav på mig där. Det ska bara bli kul att åka utomlands och road-trippa med Carl, juggen, spanjoren och Lars. Det blir en övning i att tävla utomlands helt enkelt. Kommer bli stenhård konkurrens och mitt sinande självförtroende säger bara ”ta dig bara igenom och förvänta dig inget mer”! 

Imorgon supportrar jag Carl och många vänner efter banan på Lidingö och kanske än kommer det lite fina bilder ochett sammandrag även imorgon här på bloggen. Tusan vad jag kommer att sakna att springa den typen av lopp! 

Foto: Gunnar Eld

De flesta triathleter i Sverige har nu lågsäsong vilket betyder mer lustbetonad träning, vila och chansen att göra något helt annat än simma, cykla och springa. Jag brukar i sådana perioder må ganska kasst, tvivla på livets mening och undra vad för ”annat” man ska hitta på när man knappt orkar resa sig ur soffan.

Nu har ju inte jag säsongsvila än utan börjar snarare trappa upp träningsvolymen och intensiteten igen inför tävling. Men ni som inte ska tävla! Håll ut!

Att man blir lite deppig efter Ironmantävling är helt normalt. Träning och tävling är ju en så pass stor del i ens liv som triathlet så när man inte har det så känns det som hela livet sugits ur en. ”Ironman Blues” brukar det kallas. Deka inte ner er för mycket, träna det som är roligt istället! Ut i skogen och löp, det går inte snabbt men det är jäkligt kul och ger lite annan input än bara mala platt raksträcka och kolla kilometertider. Kör mtb eller cross istället för TT, eller gå med i en grupp som cyklar linje- typ Le Peloton som jag kör med kl 6:00 på onsdagsmorgonar. Det är hårt och det är tufft men framförallt är det socialt och trevligt att snacka med alla efteråt på det obligatoriska fikat. Simma öppet vatten så länge det går, naturupplevelsen att ligga i en sjö ger lite mer kick än att ligga i den kommunala poolen där omklädningsrummen är marinerade i pissolukt och hårstrån på golvet. Börja styrketräna, det är en perfekt tidpunkt på året för att ta tag i att bygga lite muskler, det gör dig stark sista milen på löpningen. Kom ihåg att kontiuietet är nyckeln till bra form så sluta inte träna helt för att det är säsongsvila, blir bara jobbigt att börja igen då men gör det lustfyllt och sätt inte någon större press prestation under passen. På så vis håller man ändå igång lite endorfiner i kroppen så att deppigheten håller sig på avstånd.

Säsonsvilan är ju också tid för att göra det man inte hinner under resten av året. Jag gillar tex att rida häst, åka skidor (slättförs och utförs), greja i stugan och vara i skogen. Kanske dricka en öl eller två och umgås med nära och kära. Sova mycket är ju också något som känns lite lyx under lågsäsong. 

Min säsongsvila kommer i november och det ser jag fram emot. Men fram till dess har jag så mycket motivaton att det räcker och blir över och jag längtar till att få tävla igen. Foten fungerar bra att springa på och jag har så sakteligen börjat öka löpvolymen igen, även om lite av löpningen fortfarande görs i vatten. 

Kom över ett youtube-klipp från Ironman Kalmar som kanske ge lite träningsmotivation till tävlingarna 2014 (började givetvis böla när jag kollade på klippet):

Med det här dundervädret vi har i september behöver man ju egentligen inte gråta över att sommaren är slut men de lediga dagarna kan jag inte hjälpa att drömma mig bort till.

Jag känner mig fortfarande ringrostig med att kliva upp 5:45 och sticka till simhallen. Jag känner mig som en kokt spagetti i kroppen och powern finns bara inte. Idag på Le Peloton blev jag avhängd inte mindre än tre (!) ggr.

Det är samma visa varje gång man har varit ledig. Hur kunde man orka med att både jobba och prestera på träning innan semestern? Träningspassen liknar just nu bara överlevnad och den där fina semesterformen är som bortblåst. Cykelbrännan urblekt. Ute-50:ian stängd. Mörkt tidigt…

Jaja, man vänjer sig snart och jag har ju Florida att se fram emot och det gör mig väldigt motiverad att kämpa på med träningen. Hur som helst så kommer här lite sommarnostalgi från en fotografering uppe i Ånnsjön i Åre. Vackrare inramning kan man inte ha när man simmar med fjällen i bakgrund och solsken i blick:

De fina bilderna tog Eric Westberg, kika in på epixphoto.se 

Carl och jag i magisk sommarsimning, foto Erik Westberg, epixphoto.se

Plask och skvätt, Foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Stilstudie, foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Carl i stilstudie, foto: Erik Westberg, epixphoto.se

Då jag inte själv har något vettigt att skriva om för tillfället så tänkte jag bjuda på en gästbloggning från min träningskamrat och team mate George ”Snygg-George” Bjälkemo. Killen som kom från ingenstans och redan har avverkat en hel del triathlonframgångar.

Nåväl, här är hans berättelse:

Sedan förra året har min målsättning varit att bli fullblodsspecialist på just medeldistans eller ½ IM som det populärt kallas. Nytt för i år har varit att jag även gjort proffs-debut på distansen på internationella tävlingar. Resultatet har varit lite blandat men överlag gott med bl.a. 9:e plats på IM 70.3 Berlin. Tjörn Triathlon har däremot liksom förra året varit min A-tävling i Sverige och om jag inte riktigt varit i form innan så hade jag bestämt mig för att vara det då.

”Jag ska vinna Tjörn… nej, jag bara måste vinna Tjörn!” – detta har varit en återkommande tanke, ett mantra, alltsedan jag tog hem SM-bronset förra året. Jag har tyckt att det har varit helt rimlig också. Jag är relativt ny inom sporten och har kanske därför rätt att vara lite naiv. Hur som helst, jag har utvecklats mycket det gånga året och presterat genomgående bra på tävlingar men jag har också samtidigt känt jag inte är i närheten av min fulla kapacitet. Nu vet ni alla som läser detta att det inte blev guld i år heller utan silver men det med tiden 3:51:23 (26:25/2:09:53/1:13:07), endast slagen av Björn Andersson. Splittarna talar för sig själva och jag vågar påstå att jag åtminstone inte gjorde något dåligt. Jag hade 7:e snabbaste simtid, 3:e snabbaste cykeltid och snabbaste löptid med 4:43 marginal! Alla bitarna i min planering, från vem jag skulle ta fötter på under simningen och vem jag skulle hålla mig till på cykeln, föll också i princip på plats under tävlingen förutom att Björn (som jag åtminstone hoppas var i form) var precis så överdjävlig på cykeln som tydligen bara han kan vara. Jag jagade på bra på löpet som jag varit inställd på att göra men kunde till sist bara hoppas att Björn cyklat ”för” hårt, för i slutändan kan man bara springa in så mycket tid, men han hade inte det…

Kontentan är att jag inte kunde ha gjort något annorlunda eller ”bättre”. Jag är av den anledningen inte heller det minsta besviken utan tvärtom jävligt nöjd. Formen är där om än lite sent på säsongen och jag känner fortfarande att jag inte är i närheten av min fulla kapacitet. Det kan kanske vara lite väl kaxigt men vad gäller löpningen, så har jag bara varit skadefri och kunnat träna på sedan april och fartträna sedan juni. Att jag ändå hunnit komma i löpform och samtidigt undvikit skador har jag närmast min coach Rubin McRae och AccessRehab att tacka för. Om trenden håller i sig kan det helt enkelt bara gå bättre och snabbare. Jag kommer därför fortsätta komma tillbaka till Tjörn med mantrat – ”Jag ska vinna Tjörn… nej, jag bara måste vinna Tjörn!”.

Nästa tävling för mig är IM 70.3 Austin den 27 oktober. Redan då ska det gå fortare!

Foto: Henrik Loberg

 Kuriosa: När George kom och frågade mig för två år sedan om han fick vara med på morgonsimningarna så svarade jag såklart Jajjemän, det är bara och komma! Men tänkte för mis själv att det här kommer aldrig att gå  (han kunde typ inte simma alls på den tiden). George lade sig längst bak och köttade järnet varenda pass. När vi andra simmade lugn ”truckarfart” så simmade George max, allt han hade. Jag tänkte att snart måste han väl ändå tröttna och ge upp men George bet i och blev en i gänget (fick till o med hänga med till Lisas, vilket är en merit). Såsmåningom blev han också mycket bättre än oss andra och nu är det han som dominerar banan. Och så kan han ju cykla och springa också. Och har en snabb och snygg fru. Och värsta fina lägenheten.

I helgen har hela Stockholm fått andas triathlon. ITU:s VM-serie har gått av stapeln i Stockholm och parallellt har Stockholm triathlon föregått med dryga 4000 (?) startande! Helt otroligt!

Under helgen har jag stått i Cykelcitys tält med min fina cykel, minglat runt bland alla triathleter och berättat om Fusions och Suuntos produkter för intresserade. Vilket intresse för triathlon! Jag älskar verkligen att så många vågar prova på sporten för triathlon är verkligen en sport för alla!

Under lördagen gick damernas race på den olympiska distansen (1,5-40-10 km) och vanns av Gwen Jorgensen. Jorgensen sprang på 31:41 min vilket var bättre än 19 (!) st av herrproffsens tider. Allister Brownlees uppvisning på söndagen visade också att detta INTE är sporten för dem som inte höll måttet i specialistdistanserna. Dam- och herrproffsen står sig i respektive gren i mästerskapen!

Imponerande även av Lisa att presterade så pass bra på tävlingen, trots att detta inte är hennes fokus i år. Lisa kom hem (förmodligen) jetlaggad i tisdags från ett höghöjdsläger, hon satsar på 70.3-tävlingar (halv Ironman) och hon har inte tävlat något på de kortare distanserna i år. Ändå är hon med i klungan och levererar!

Har fått frågan om jag var med på tävlingarna i helgen från kollegor. Haha, nej, riktigt där är jag inte ännu. Jag fick snällt hålla mig till motionstävlingarna under söndagen. Där deltog jag i Team Edvard och avverkade simsträckan som andra man upp ur vattnet. 21:36 på 1500 meter med ett evigt kryssande mellan bröstsimmande förstagångs triathleter och en IM i kroppen är jag nöjd med. Edvard cyklade snabbt upp till första plats och sedan sprang Nico lätt i mål som etta!!! Vi slog till och med alla herrlag!

Nu är jag lätt speedad och ser fram emot att kicka igång nästa träningsblock med Ironman Florida som nästa mål.

Team Edvard  (Jag-simning (21:36) Edvard-cykel (58:06) och Nicolas-löpning (35:30) levererade en seger med tiden 1:59:19, ungefär samma tid som Lisa körde på under lördagens VM-serietdeltävling. Och då körde var och en av oss allt vi hade, bara för att få lite perspektiv…fy fan vad dålig man är.