Florida, race report


Nu är jag hemma i Sverige igen efter en marathonresa på hemvägen. 9 timmar i Frankfurt utan någon sömn föregående natt var kanske inte en sådan rolig idé som jag först trodde.

Nåväl, race:et!

Ironman Florida var upplevelse jag sent kommer glömma. Med ganska kass uppladdning med diskproblem i rygg och nacke samt slemhosta inpå tävling som gjorde mig rätt död, förväntade jag mig ingenting resultatmässigt. Lägg där till ett urstarkt startfält på proffssidan och jag förstod att jag skulle komma ganska långt ned i resultatlistan. Med världens skönaste res-sällskap som gjorde att jag garvade mig igenom uppladdningen, var jag ändå helt avslappnad och lugn upp till tävlingsdagen.

Inför tävlingen sov jag som en stock och vaknade utvilad och harmonisk. Jonas, Viktor, Lars och jag gjorde oss iordning och gav oss av till växlingsområdet för att göra de sista förberedelserna: lägga i löpskorna i påsen, fylla på flaskorna med Vitargo, starta mina två Suuntoklockor (en för sim+löp och en som satt på cykeln) samt lägga fram mina special needs-påsar då det inte var tillåtet med personlig langning.

Simningen: Kände mig jätteensam vid starten då jag inte såg en enda person jag kände, men rätt var det var fick jag syn på Carl, kunde pussa honom innan det var dags att kliva i och testsimma lite i de höga vågorna. Simma och simma förresten, vågorna var så höga och krävande att jag bara testade delfindyka igenom dem lite, kissa i dräkten och sedan gick jag upp. Väl på stranden fick jag syn på pro-grabbarna K-J, David och Pontus och delade ut tre lyckosparkar.

Tjejproffsen startade 5 min efter herrproffsen och innan start flyttade alla jättelångt österut, måste ha haft ngt med strömmarna att göra, jag fattade noll så jag flyttade med. När starten gick var jag typ först ut till vågorna, de andra gick jättesakta. Vad höll de på med?  Hoppade delfinhopp genom vågorna och snart började alla simma, låg med i mitten. Sedan vette tusan vad jag höll på med, var lite ouppmärksam, tappade fötter och vips var jag ensam. Simmade på, hittade rytmn och insåg att jag hade en drös med simmare på fötterna. Släppte förbi en tjej och tillsammans började vi ta ikapp. Väl inne för varvning fick jag till det så jag kunde gliiiida ifatt på en våg, härligt! Vips vad jag hack i häl på Yvonne van Vlerken. Varvningen på land var vidrig och när jag väl kom ut i vågorna igen var jag helt färdig! Tappade på andra varvet och kom in på 1:01.

T1: Dålig och långsam. Måste öva på att detta!

Cykling: Kom ut på  cyklingen där Carl skrek att jag var 16;e dam (?) och kände direkt att jag hade bra ben. Hade bara 404:or på P5:an men det kändes ändå snabbt och bra. Kom snabbt in i rätt kadens och watt och bara cyklade på. Ganska snart började age group-misären med draftingcyklister. Blev vansinnig på alla gubbar som cyklade om och lade sig alldeles för nära mitt framhjul så att jag tappade rytmn. Såg även många damproffs längre upp i resultatlistorna som gjorde ”fula” cyklingar vilket eldade på mig ännu mer. Satt med två andra tjejer men tappade dem vid en vätskestation där jag flummade till det lite. Sedan körde jag SJÄLV och dunkade på i mina watt och blev på bättre humör och tog till och med ifatt en av tjejerna. Kom in på 5:05, vilket jag är mycket nöjd med då jag ”fegade” lite för att inte ha en lika tung löpning som i Kalmar.

T2: Förvirrat och långsamt men roligt att jag satt mitt emot Mirinda Carfrae när jag bytte om.

Löpning: I och med min fot som var trasig i somras har jag inte kunnat löpträna fullt ut under hösten då jag börjat springa väldigt sparsamt. Min coach har fått igång mig bra ändå och jag har inte haft ont i den sedan i juli. Förstod att mitt pace från Motala inte skulle vara aktuellt så jag bestämde mig för att bara springa och känna efter vad dagens ben hade att erbjuda. Hittade pace direkt och jag kände att 4:55-5:00 min/km var en bra pace för dagen. Mötte Pontus och hejade och det gjorde mig glad att han låg så pass långt fram (7:a). Fick lov att sätta mig på dass efter 10 km, sedan gick det lätt igen. Inför varvning var det rätt tungt och det kändes som det höll på att gå åt skogen. Där stod KJ, David (som brutit), Linda och Carl och hejjade och skrek att jag tog in på framvarande tjej, vilket gav mig nya krafter och jag skuttade iväg i 4:55-tempo igen och tog ikapp tre tjejer. Väl ute vid vändpunkt gick det vansinnigt segt. Tappade pace och det kändes som en evighet till mål. Men när kom jag ikapp Mirinda som gick och käkade chips ur en påse blev det lite roligare igen. Sista 6 km var en plåga men jag lyckades vända den fallande trenden, springa förbi Jonas Rodriguez och smiska till han på rumpan, innan jag kutade imål på löptiden 3:31.

Sluttiden blev 9:45, vilket är personbästa, top 4 i år och 8:e tid på Ironmanstatistik.se samt en 22:a plats bland proffstjejerna.

Jag är tillfreds med mitt reslutat men riktigt nöjd kommer jag aldrig att bli, det är därför jag fortsätter. Har tusen saker att förbättra och det gör mig hungrig att börja jobba på för att nå nya mål. Att gå upp i proffsklass kräver sina timmar och det är jag villig att lägga. Det är det här jag brinner för och nu börjar jagandet mot nästa tävlingssäsong. Men först nu säsongsvila!

Fullständiga resultat finns här.

PS Om det var någon som tog kort på mig, som jag kan få låna, så skicka gärna dem till mig på emma_graaf@hotmail.com!



Fotograf: Katarina Johnsson

Fotograf: Katarina Johnsson

Fotograf: Katarina Johnsson

 

Målbild från live-sändningen i lördags (startade 5 min före AG).

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Florida, pre race


Florida, USA, vilket mäktigt ställe. Jag älskar Amerika. Allt är så himla bekvämt här, människorna är så vänliga och hjälpsamma, maten är fantastisk (och onyttig), det är billig och bra shopping och allt finns i naturväg (berg, dalar, sjöar, hav, skog, öken….). 

Triathlon i allmänhet och Ironman i synnerhet är mycket populärare här och människor har koll på sporten på ett sätt som man verkligen inte är van vid. Som deltagare i proffsklassen blir man behandlad som en superstar och det är verkligen skitkul (men jag tycker också det är lite pinsamt, jag är ju verkligen inte lika proffsig som andra delar av Pro-fältet). 

Var på pre race mötet igår och kändisspottade Mirinda Carfrae, Tim O’Donnel (de är ett par), Andrew Starykowski, Lisa Hutthaler, Jessica Jacobs, Yvonne van vlerken etc etc. Givetvis också Näsvik, KJ och Pontus. Tyckte Näsvik var lite torr och konstig när jag greppade hans lår och vrålade HÄÄÄÄJ till honom. Han var tydligen magsjuk fick jag reda på senare. Usch, krya på dig David!!!

Rinny joggade senare förbi mig och Carl när vi satt och drack kaffe. Tog några kort på henne (jag vet, SUPERNÖRDIGT!) och tamejtusan så var hennes löpsteg nästintill perfekt varenda steg hon tog, och hon joggade bara. Det var coolt att se. 

Idag har vi race preppat oss och tränat det sista. Glada och upprymnda drog vi ned och simmade imorse. Tyckte det var lite konstigt att inga andra simmade. Men vi gjorde det. Det var skitkul men vågorna var ÄNNU högre än de senaste dagarna. Helt vansinnigt höga. När vi kom upp på land såg vi svaret. DUBBEl röd flagg. Med en överstuken simmande gubbe på. Vlerken skrev senare på twitter att hon stått och tittat på folk som ”fösökt” simma och tyckte de var dumma. Kände mig dum. Och träffad. 

Nästa pass. Cykling. Storm ute. Skulle bara rulla och testa grejerna. Precis när jag skulle vända skedde det. Vinden fick tag i disken och jag flög av vägen och drog runt 90 grader. Tuben krängde av och disken fick en rejäl stöt på asfaltskanten. Sönderfnasad fälg. Skit. Det blåste så jäkla mycket! Viktor och Jonas räddade upp situationen och lugnade mig.

Sedan kom exemplet på den amerikanska vänligheten. Ett par kom och plockade upp mig och körde mig till vårt boende. Helt underbara. När de fick höra att jag var sk. proffs blev det instagram-moment och fotosession. Så söta. 

Nu är Cervelo P5 in-checkad i sista minuten, kittad med 404:or. Kommer köra i en vit tvådelad Fusiondräkt och löpa i Saucony Ride-skor. Fick en liten utskällning för att vi kom sent till incheckningen men skit samma. Proffsen fick checka in i morgon men jag vill mest bli av med skiten dagen före så jag kan slappna av. Prognosen visar sol, klart 2 m/s vind och ca 23 grader.

Tog en löptur i ösregnet på 4,5 km och benen var perfekta. Gick så lätt!

Nu har grabbarna och jag käkat sista måltiden (pasta+pesto) och ska mysa med en film resten av kvällen. Imorgon kl 4:45 ringer klockan och 6:55 går starten för proffsdamerna. Eller rättare sagt. Herrarna startar när det ljusnar och tjejerna 5 min efter. När vet vi inte men innan sju, då age groupersarna startar, iallafall. 

Håll koll på oss imorgon nu! Här finns länk till resultaten och Live TV: http://www.ironman.com/triathlon/coverage/live.aspx#axzz2jEqmtOTf

Jag (lilla prinsessan) har startnr 93.

Viktor (juggen) har startnr 1483

Lars (Tompa Cruise) har startnr 2275

Jonas (den arga spanjoren) har startnr 1869

De här grabbarna kommer leverera så håll koll på dem, Kona nästa ;).

 

Cykeln i tävlingsutförande som jag ville ha den…

Disken efter provturen…vilket gjorde att det fick bli 404:or som tävlingutstyrsel till P5:an.

Lätt löptur med tävlingsskorna Saucony Ride (fegade lite ioch tog ett par mer dämpade, tyngre skor och med att tävlingsbanan föregår på asfalt/hård betong och jag vill inte dra på mig någon mer stressie).

Rinny var också ute och joggade!

Tävlingsdress från Fusion i vitt!

Tävlingsflätat håret och tauterat mig med BIB #93 och Stockholm city triathlon:). Natti natti!

Vädret dagen före. Storm och regn.

Vädret som det borde vara…


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Florida, uppdatering


Hallå! Nu är tattargänget på plats i Florida efter ett par småfadäser.

Eller små och små, att köra 85 miles/h på 55-väg är kanske mer en storfadäs, vi vet först 12/2 2014 när rättegången blir av. Det här kommer jag förklara mer om i ett recapinlägg senare när filmen från resan är klar. I mitt crew har jag Carl, Viktor Milonjic, Jonas Rodríguez och Lars Nordenson. Det är ett bad ass gäng det här och jag har skrattat så jag kiknat varenda  dag. Alla ska tävla utom Carl så det har inte varit helt oseriöst men inte heller den mest optimala resan och uppladdningen ned till tävlingen. 

Jag kan dock erkänna att hälsan inte riktigt är med mig. Fick givetvis ont i halsen på onsdagen innan jag for till US of A och känner mig fortfarande lite konstig i svalget. Lite hypokondri sådär innan tävling. 

Har testat att simma öppet vatten idag här i Panama city beach och det var riktigt stökigt. Jag blev sjösjuk direkt. Det sägs att det varit riktigt lugnt i havet hela förra veckan men nu kommer det blåsa upp mer och mer och antagligen bli riktigt jobbig simning med höga vågor på lördag. Dessutom är det varvning på land i den kritvita sanden så första momentet i Ironman Florida kommer att blir en rejäl pulshöjare.

Just nu känner jag lite att det får bli som det blir. Det ska bli kul och tävla och testa på att haka på proffsen för en dag och går det åt skogen så är det så. Jag har ju inte riktigt fått formen dit jag ville ha den inför den här tävlingen så jag har inga prestationskrav (även om ett pers och en plats på anrika ironmanstatistiks toplista över årsbästa skulle vara lägligt). 

Imorgon hoppas jag att de har lagt ut bojarna till simbanan så jag kan göra ett nytt försök till att bemästra vågorna” sedan är det bara vila och preracefix på schemat. 

Cykeln är ihopskruvad och klar och det var inte ett dugg svårt. P5:an har visserligen lika många skruvar som en random Ikeamöbel, men svårt det var det inte. Det är ett enkelt en fantastisk cykel! Älskar den!

Packning av P5:a, lätt som en plätt!

Flygresa, hejdå Sverige!

Småsaker…

Gänget!

Härlig morgon i Pensacola.

Skräpmatsuppladdning.

Shopping

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snart: Värme, sol och partydrinkar!


Nu: Kyla, mörker och några slitsamma pass kvar inför race week.

Började kännas riktigt bra fakiskt. Kom in i ett bra flöde av antal timmar sömn, intag av mat och träningstimmar med både distans och kvalitet.

Brände av ett 5,5 timmar cykelpass med intervaller i Ironman-pace inkluderat. Edvard visade mig sina finaste vägar i Roslagen och solen sken. Men det var ingen fröjd för det ska gudarna veta. Edvard satt och pratade om hur vackert landskapet var, hur söta kossorna såg ut och hur skönt det var att cykla. Jag teg. Förbannade detta galna påfund. Det var fruktansvärt kallt och jag tyckte minsann med säkerhet att det där var det sista distanspasset jag gjorde i år på min tempocykel. Meeen efter sista intervallen, hemrull och lite snickelisnack med min kompanjon så tyckte jag inte att det var så tokigt ändå. Oktobercykling kan nog inte bli härligare än sådär (kylan till trots)!

Om T2 var lång förra söndagen så var T2 en evighet den här söndagen. När jag kom hem tog jag ett glas varm mjölkchoklad och lade mig på golvet och funderade på livet. I takt med att mina fötter började tina kom medvetandet tillbaka och jag taggade till för att löpa ”off-bike”. Sagt och gjort: ut i kylan igen! Tanken var 2+8 km, där 2 km skulle vara lätt kom-igång och 8 km skulle vara i race pace. Nu blev det snarare en kamp mellan kropp och knopp i hela 5 km till vändpunkten, sedan vände både jag och kroppen och jag kunde flyga hem! Fantaskt känsla!

Med 6 timmar och 10 minuter träning stod det återhämtning och vila på schemat följande dag. Men vad gör jag? Jo, jag sköter mitt jobb och åker ut i fält och stressar runt i 10 timmar. Så tji fick jag med den fantastiska känslan. Så nu sitter jag här med en enorm trötthet i både kropp OCH knopp. Men det är så det är att ha ett jobb och försöka göra någon slags elitsatsning. Det är ett livspusselt. Jobb+ träning går bra att kombinera. Vilan däremot är det svåra, den hamnar alltid i kläm.

Jag härdar ut ändå. På fredag åker jag och ett härligt gäng över till Florida och gör Panama City Beach osäkert. Jag har inte solat solarium ett dugg så jag kommer lätt att vara blekast, mest otränad och fetast på startlinjen med stjärnor som Mirinda Carfrae (vann VM på Hawaii) och Yvonne Van Vlerken (vann IM Florida 2012) m.fl., m.fl. som motståndare. Det ska ändå bli grymt kul att se dem tävla och att få äran att tävla mot dem, i samma startfält (men jag är medveten om att vi håller lite olika klass;))!

Lite semester hoppas jag att det blir också. En paraplydrink och lite solbränna samt ett par dagar träningsledigt och jag kommer vara HUNGRIG på nästa säsong! Carl (sambo) säger att han inte alls ser fram emot att jag ska ta säsongsvila. Jag förstår inte alls vad han menar!

”Vonsey” trippar i mål med lätta steg, i baddräkt (fatta de skavsåren mellan låren!!!).

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den optimala uppladdningen


Det är inte så kul att blogga när det mesta går piss och skit. Den nackspärr jag drog på mig visade sig inte släppa i första taget. Snarare krypa neråt och göra hela ryggen stel, trött och öm. Vilade nästan en hel vecka.

En hel vecka, fattar ni?!? När väl värken gav med sig var jag helt apatisk och lam. Man blir inte jättepigg av att få ryggen och nacken korrigerad och muskelknutorna uppmjukade men Andreas på access rehab vet vad han gör. Han fick ryta i åt mig att vila efter att jag försökt övertyga honom att jag nog kunde köra på. Fan att det ska vara så svårt att lyssna på kroppen ibland.

Efter en deppig protorsdag med lite komigångträning som gick uselt gav jag nästan gav upp hoppet om att tävla i Florida och började istället få funderingar på vad man skulle kunna hitta på istället i landet därborta. Men på fredagen bestämde jag mig. Nu måste jag skärpa upp mig!!!! Märkte att låtsas man att man är glad så BLIR man glad. Herregud vad har jag att deppa över. Det är höst och det är mörkt men det går minst lika bra att träna för det. Ryggontet är överkomligt och jag måste jobba med rörlighet för att jobba bort det. Det är inget att hänga läpp för! Som Staffan sa: ”du kanske bara skulle ta och dra ur den där pinnen du har uppstoppad i röven” och lite så är det faktiskt. Jag måste försöka slappna av lite mer. Chilla. Ingenting är livsavgörande i mitt träningsupplägg ( eller i jobbet som ständigt stressar sönder mig) och VEM har NÅGONSIN haft en PERFEKT och optimal uppladdning inför en Ironman??? Det är ju alltid någonting som skiter sig så man måste backa bandet, revidera och göra om. 

Har sedan misärprotorsdagen haft flera riktigt fina pass i goda vänners lag och visst, min kkropp är sliten från säsongen och jag känner mig mest tung och ofit MEN den fungerar och formen borde komma snart ändå. Framförallt är jag Sveriges gladaste triathlete igen och då är allt normalt.

Tillslut vill jag bara skriva en rad och hylla svenskarna på Hawaii som gjorde fina insatser. Speciellt Törn, Nelker, Marre och Eva som gjorde det väldigt bra i värmen (nja kanske inte Marre då;). Var förstklassigt lördagsmys att se spektaklet och få en rejäl hjärntvättning i hur bra chocolate milk, timex, specialized och go pro är. Hur påverkad bli man av reklam eegentligen? Intr ett skvatt trodde jag men när jag kom hem från cyklingen igår, vad dricker jag? Jo, två gigantiska glas mjölkchoklad. Smaskens och ooootroligt bra för min återhämtning;).

Nu kör vi, den här uppladdningen ska optimeras! Heja!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kaos i kroppen


Jag har problem. Jag känner inte igen min kropp. Segheten i kroppen trodde jag var som bortblåst i mändags med ett fint långpass inkluderande 2*2 km racepace som gick finfint. Så härligt att äntligen springa i pace:et som känns allra bäst och inte ha ont någonstans! Magiskt, som Zoolander skulle ha sagt. Men…

Vaknade på tisdagsmorognen med NACKSPÄRR! AJ! Har haft det llite smått flera gånger tidigare men det har alltid gått över ganska snabbt så jag stack iväg och simmade som vanligt. Eller valnligt och vanligt, det var mest en pina men det gick hyfsat. Men nackspärren gick inte över, det blev bara sämre. Fick som tur var en tid på access rehab och specialisthjälp. Skulle kanske varit lite mer aktsam efter behandligen men eftersom ”rörelse” skulle vara bra för nackspärr hoppade jag bara över påföljande trainerpass men sedan körde jag på som vanligt. Med  följd att nacken blev sämre och ryggen kaos. Känt mig stel och svag i benen och en matthet som jag inte känner igen i min annars ganska överaktiva kropp.

Nu har jag slappat en hel helg, inte tränat och försökt kurera ryggen. Imorgon kommer domen från Andreas på Access och jag börjar få träningspanik inför Ironman Florida. Jag måste träna!!!!

KAOS!

Nu börjar jag nästan inbilla mig att jag är hypokondriker. Jag kanske egentligen inte har ont? Jag kanske bara är ovanligt smärtotålig och lite vek?! Jag vette tusan.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in