Längtar till min prodag. Veckan har startat i 200 knyck. Har hunnit med att både besöka Sundsvall och Västerås. Och det är bara onsdag. 

I Sundsvall bodde jag som en prinsessa på det anrika hotell Knaust. Sundsvalls bästa hotell med historiens vingslag som inslag. Sägs att en man har ridit upp för den fina marmortrappan och träpatronerna brände pengar på sprit och mat som att det inte fanns någon morgondag. 

När jag vaknade på tisdagsmorgonen (före tuppen) stack jag iväg till Himlabadet för att simma. Det gjorde en hel del triathleter från Alnö race team också och jag fick finfint sällskap under mina 3400 meter. En gammal simmarkompis från Ludvika är tränare för gänget och jag fick ett varmt välkomnade, trots att inte Linda kunde komma. Simmade före frukost, något jag normalt aldrig gör. Och nog blev jag spak efter en timme. Jag kan säga att hotellfrukosten smakade helt excellent efter simningen.

Och inte ska jag klaga på att behöva  springa inne då och då när underlaget inte tillåter fartpass. I Sundsvall springer triatleterna i kulvertarna på sjukhuset. Ett varv är 800 meter. Nästa gång vill jag prova att springa där. Låter spännande.

Innan den långa hemresan jobbade jag faktiskt en hel del så när jag kom till Stockholm på kvällen var inte huvudet helt med på att springa 2-kilometersintervaller?

Jag tog mig ut. Faktiskt så gick det jävligt bra att springa. Kontrollerat och skönt kunde jag flytaigenom intervallerna helt enligt plan och med Carl vid min sida. Tänk vad allt blir roligt om man har någon att kämpa sig igenom passet med.

Nu, efter ett trainerpass där mycket aggression och stress laddades ur, tar jag igen mig på soffan och ser fram emot proffstorsdag då jag ska göra allt rätt. Sova bra, äta rätt, dricka mkt och framförallt träna like a pro.

För att dra ut ytterligare på mitt MTB-pass idag passar jag på att blogga. Har haft en lite lugnare vecka igen och när jag väl tänker lite mer lust och lite mindre långa, hårda och utmanade pass blir jag plötsligt mindre motiverad. Är inte det lite konstigt? Verkar som att jag ständigt behöver kickar och utmaningar för att hålla mig road. Nåväl.

Har under veckan varit på gymmet hela fyra gånger. Två gångerstyrka, en gång spinning med mig som ledare och sedan löpband. Löpbandet har helt plötsligt börja kännas som ett mycket  bättre alternativ än slask och gråmulet klimat som förvandlar vilket landskap som helst till en Rysslandskopia. 

Har gjort vissa stilobservationer under mina besök. 

1. På löpbandet.

Har under mina sessioner på gymmet fått se diverse olika stilar. Det är mycket underhållande. Personer som går (!) 30 minuter på löpbandet, långsammare än vad jag gör när jag går till jobbet, löpstilar där knäna ser ut att närsom helst gå av i vild protest. Eller klassikern att hålla i handtagen, lyfta upp sig och skruva upp farten så att personen står i luften och springer. Min favorit den här veckan var damen som gick BAKLÄNGES på löpbandet.

2. PT

Är det bara jag eller finns det fler som irriterar sig på PTs på gymmet? Ok, finns jävligt bra PTs och coachen också men har på sistone sett alltför många PTs som bara står ganska oengagerat och tar 700 spänn/timme (?) med armarna i kors framför div maskiner och skriker ”en till”, till någon stackare som förmodligen är helt ny på detta sätt att träna. Behöver dessa människor gymträning? Skulle vilja att mycket av träningen flyttade ut istället. Människor idag behöver frisk luft och kondition! Inte biceps till beach 2013. Faschinerande att folk har råd att köpa gymkort och PT-timmar med tanke på vad de får ut.

3. Ski-erg

Även här har jag stilstuderat. Blir förundrad. Har de någonsin åkt skidor på riktigt? För 8 av 10 skulle inte ta sig enmeter med den stakteknik de nyttjar. Underhållande, så kör på men förvänta er ingen kanontid på Vasan.

4. Klädsel

Inne,  tjejer: slappa bomullstshirts som kasat ned lite över ena axeln, slarvigt uppsatt hår, mysbyxor eller långa tights med rosa detaljer, färgglada stora lurar och mycket smink. OBS ej svett! 

Killar: för kroppsbyggnaden mjukisbyxor i klassisk adidasstil.Bomullstshirts. För crossfitälskaren långa tights, tight linne, fivefingers.

Jätteute: korta tights, tshirt i funktionsmaterial, löpskor, svett. Typ jag. 

5. Triathleter och löpare

Övningar som musslan, alla balansövningar, rumplyft och alla övningar med red cord (trx), intervaller på löpband etc etc är totalt osexigt. Triathleter är dessutom världsmästare på att ta på sig prylar. Pulsklockor, vepor, kompressionsstrumpor, senaste kläderna etc etc. 

Vi ser helt enkelt ganska mal placerade ut på gymmet. 

När jag tränar tänker jag mycket. Inte på särskilt intelligenta saker men det är mycket som snurrar. Ofta är det målet som snurrar i huvudet. Att jag är snabb och stark.

Nu har jag ju inte varit stark och snabb på precis ALLA pass och här är lite vad mina hjärnspöken har pratat med mig om:

”Varför ska man åka på höghöjdsläger och betala dyra pengar när man kan skaffa astma och få samma effekt? Försök springa det snabbaste du kan och andas genom ett sugrör så märker du vad jag menar. Borde bli sjukt bra av att jämt ha andnöd…”

”Proteinshake med frysta bär och mjölk smakar ju glass. Varför äter inte tjocka människor det istället för glass. Det är ju nästan godare dessutom. Win win situation”

”Varför blir jag jämt bajsnödig när jag ska springa? -Hur mycket bajs kan en liten tjej egentligen producera?”

”Varför är det så känsligt att skoja om doping?”

”Hur ska jag göra för att bli av med min tidsoptimism? Jag hatar att komma för tidigt och planerar alltid ett för tight schema som jag aldrig kan hålla”.

”Det värsta som finns är att bryta ett pass…inget får mig att känna mig så värdelös… -Även om det finns en orsak och fastän jag vet att det inte är hela världen. Men ändå. Värdelös. Måste alltid ”lura” mig själv att klara passet. Ge mig en belöning efter och sätta upp delmål under passets gång…”

”Om jag springer mina pass ute i snömodden och det går typ 15 -30 sek /km långsammare som jag brukar springa när det är barmark, borde jag inte bli vansinnigt snabb i vår då?”

”Är mjölksyra verkligen livet? -ja det är nog det—”

Det är ju aldrig kul att blogga när det går dåligt, därav bristen på blogginlägg förra veckan.

Förra veckan började dock bra med backintervaller i progressiv fart och det kändes kanon, förutom att jag var vansinnigt skitnödig hela passet. Magkrasch även på tisdagen och onsdagen och torsdagen. Torsdagens långpass gick så pass dåligt att jag fick lov att vända efter dryga 1/4 av passet. Magen. Jävla mage.

Har även fått tillbaka mina astmabesvär som jag inte känt av på väldigt väldigt länge. Så längesedan jag kände något att jag gjorde nybörjarmisstaget att friskförklara mig själv och bojkotta min medicin. Fungerar aldrig. Så jag har börjat ta min Pulmicort igen och är redan mycket bättre.

Magbesvären kan nog förklaras av kaffeöverkonsumtionen i veckan. För varje timme jag stressade, tog jag en till kopp kaffe och tillslut var jag skakis som en gammal tjackpundare från Klara.

Det dåliga med kaffe är även att det är vätskedrivande. Ett svettigt spinningpass senare, som jag själv ledde, var jag totaldränerad. Drack ca 600 ml vatten under 90 supersvettiga minuter så där någonstans slog det stopp i systemet. När fredagen kom var jag totalt utbränd, slapp, håglös och zombiefierad. Och så undrar man varför man är slut. Orutinerat!

Men efter regn kommer solsken!

Fick ordning på vätskebalansen, privatlivet och träningen och känner åter att jag är stark! Skönt!

Söndagen spenderades på MTB:n ute i snöstormen där halva passet guidades av Marre och Adrian (två herrar i skägg). Vad mycket roligare det blir när man är ett gäng! Fick ihop strax över  fyra timmar och var alldeles lycklig och förfryst när jag kom hem. Är fortfarnade ganska rädd när jag kör runt i snömodden. Jag blåhåller styret i rädsla att åter supa på näsan, vilket är ganska påfrestande för rygg, nacke, armar. Men jag tycker på något vis om att vara lite rädd. Det ger liksom en liten kick.

Simmade med SCT och elitgruppen på kvällen. Vi har himla kul i vårt lilla gäng. Gruppen jobbar mycket med det mentala. Att kunna behärska de psykiska påfrestningarna som det innebär att träna och tävla triathlon. SCT elitgrupp tillämpar den ryska metoden. Vi trakasserar helt enkelt varandra tills förste man (eller kvinna) är totalt nedbruten. DÅ börjar man bygga upp med lite glada tillrop.

Robertsson fällde en legendarisk kommentar när jag ville gå upp och dra på sista armserien under simningen igår:

-Nä nä nä. Nu får du ge dig. Jag är bra på arm, George är bra på ben och DU, Emma, är bra på sån där konstisimbalett!

Spinning med SCT (bilden från 3 timmars spinningen förra söndagen)

Veckans löpoutfit från Fusion. Rött och svart. Tur att man kan ha snygga kläder på sig iallfall när löpningen går skit (i dubbel bemärkelse).

Förra veckan hittade man mig säkrast i en kaffekopp…

Skäggiga, glada grabbar på cykel.

Stockholms enda serpentinväg var jättebrant och jätteslirig. Uppe på toppen stod Marre, gapade och skrek att vi skulle CYKLA upp. Nä nä, jag gick upp.

Min lilla Specialized-bäbis från Cykelcity som gör vintercyklingen till ett rent nöje.

Adrian: Du måste ta bloggbilder, BLOGGBILDER! Så här ser det ut från toppen av Stockholms enda sepentinväg (eller finns det fler?).

Har haft en riktigt maxad sporthelg som både har varit inspirerande och riktigt kul.

SCT hade en mycket uppskattad träningsdag på Bosön med teknik-, styrka- och inspirationsföreläsning. Dessutom coopertest. Elitgruppen var på plats för sitt första framträdande, bli presenterade.

Men vi i elitgruppen körde inget coopertest. För slitsamt, sa coach. Skönt, tänkte jag. Åkte till hallen kl 07:30 i lilla minibilen. Ingen vacker syn när Lelle*, Nisse, Näsvik* tryckte sig in i lilla Polon. Måste nog skaffa en lite fetare bil om David ska fortsätta att sitta i baksätet. Teknik, spänst och snabba ”straight-and-turns” (snabba accelererande långsidor och lugn jogg på kortsidorna) stod på schemat. Kändes riktigt bra.

Efter det skulle SCTs elitgrupp presenteras, men det missade jag och Nisse (kunde ju inte missa sista intervallen!!!). Skakade hand med Mr. Henning och stack sedan till gymmet en timma medan de andra kämpade med 3000 meter all-out ute på banan.

Efter lunch stod Rasmus Henning för inspirationen med sin föreläsning om hur man höjer sig den där sista graden för att uppnå sina mål, vare sig det gäller triathlon, jobb eller andra projekt. Rasmus som är (förutom Lisa nu då) Scandinaviens mest framgångsrika triahlet i både i olympisk och de längre distanserna, har försörjt sig på triathlon sedan flera år tillbaka. Det är fett! Igenkänningsfaktorn var hög på det han berättade och han berättade om hans teknik att övervinna hindren för att komma till målet. Hindren kan vara att man ibland gör sig själv till offer för att man ska cykla i kyla och spöregn, hur man ofta förminskar sin prestation för att det alltid finns någon bättre att se upp till, om hur svårt det kan vara för ens omgivning när man hela tiden ska vara så ”speciell” genom att gå upp kl 6:30 även på helgerna för att sticka ut och kuta, tacka nej till gruppaktiviteter pga risken att bli sjuk och inte ha tid med nåt annat än träning. Till expempel. Han gav bra tips på hur man kommer runt och vidare dessa hinder.

Efter det hela skulle elitgruppen fotograferas. Efter mycket om och men och grejande med frisyrer, blev korten såhär:

 

FOTO: Per Englund (men fotot på Per har han såklart inte tagit för det har faktiskt jag gjort)

Stockholm Citys Elitgrupp består av (i ordning från korten ovan):

Emma Graaf (det är alltså jag)

Marcus ”Jesus” Hultgren (med de gyllene lockarna)

Snygg-George 2.0 Bjälkemo (nu med solbränna)

Fredrik ”Robertsson” Robertsson (idrottslärare hela dagen)

Doctor Nils Svensson (ny i klubben, gammal i gamet)

Mikaela ”Den skånska rookien” Persson (dissade Bosön och är ej med på bild)

Per ”head coach” Englund (försöker styra upp våra olika viljor och tar fina kort)

Rasmus Henning inspirerade och föregick som gott exempel när han joggade coopertestet med klart bästa löptid. FOTO: Per Englund

*Lelle och David Näsvik är med i SPIFs elitlag men det går bra att umgås ändå.

Tack Stefan Norman och Staffan för tipset om bloggtitel.

Protorsdag idag. Gud vad jag älskar torsdagar.

Kom till morognsimningen i tid och pigg, för en gång skull. Nästan lite övertaggad.

Simmade bra idag. Fick till och med hålla igen lite när jag drog längst fram i tåget. Imponerade iallafall på staffan när jag, efter att alla gått upp, beslutade mig för att köra ett till varv på extraseien arm. Körde bara ett halvt varv men när jag klev in på Lisas säger han: ”shit emma är du redan här (var nästan snabbast med att byta om och gå till cafet också), du som körde dubbla extraserier”. Haha! Bra att man kan imponera på någon (fast nu simmade jag ju inte ens så långt extra som han trodde).

Har börjat gå upp tidigt varje morgon nu, sover inte ens länge på helgen. Själva regelbundenheten har gjort att jag går och lägger mig i tid, typ kl 22, och trots att det totalt kanske blir färre timmar sömn varje vecka, har jag blivit mycket piggare av det. Rutiner is the shit! Blir lite ekorrhjulskänsla men kroppen gillar det.

Har börjat bygga lite form nu vad det verkar. Simmar, cyklar och springer bra.

Tror faktisk att det hela hänger ihop med att jag börjat tänka på vad jag stoppar i mig. Har helt enkelt börjat äta mer, oftare och mer grönsaker, bär och frukt. Sedan vette fan men känns som att de proteinshakes från SN jag tar efter passen gör mig vansinnigt gott! Har ju haft lite svårt att hinna äta mellan passen och har förmodligen brutit ned kroppen o  musklerna en del när jag stressat iväg till jobbet och glömt bort att äta. Proteinshakesen är dock sjukt äckliga, tog visst vaniljsmak. MEN jag blandar med kakao eller frukt och bär och då blir det faktiskt riktigt gott! Rena dynamiten för musklerna.

Har gått upp i vikt, väger till mitt förtret hela 63,6 kg nu, men fasen, känslan att vara stark och frisk är bättre än att slippa den där valken på magen.

Efter fikat (Lisas semlor är också dynamit) stack jag hem och brände av ett trainerpass, sjukt svettigt. Stark igen!

Åkte till accessrehab och tränade styrka med Andreas. Inte fullt lika stark. Skakade och tappade balansen rejölt, så nu blir det till att jobba på det här. Fyra gånger i veckan blir det till att göra övningar. Gott kaffe har de på access. Och jag fick behålla byxorna på idag.

Hann men en lite tupplur innan mina 20 km långlöpning. Det fick bli sista passet. Var stark…ända till jag gav mig in i reservatet. Där var det glansis. Och inga broddar såklart.

Blond som jag är tänkte jag att det här går nog bra. Sprang en kilometer på isen sedan lyckades jag tappa balansen, vricka foten och sedan efter det fick jag en konstg brännande/stickande smärta på en punkt på utsidan vaden, nästan nere vid hälsenan fast på senan på sidan. Gjorde ont från och till men sket väl i det, det kändes ju så sjukt bra i övrigt. Fan.

Nu ligger jag här med fryst blomkål och är nervös att det ska vara nåt tok. Vi får se i morgon. Men just idag var jag stark. Just idag mådde jag bra. Jävligt bra.

Visst kan man längta till sommarsimning. Här tre glada, rosa dalkullor+ Näsvikpaparazzi.

Har fått svar från min läkare nu. Jag fick läsa själv från pappret sedan var det klart-Hej då med dig. Fattade ingenting. Jag kan faktiskt en hel del om människokroppen men med denna namedropping i det latinska språket gick jag bet. Så här ser utlåtandet ut:

Sammanfattningsvis: Lateral intrameniskial lesion med ganglion

Ingen hydrops. Främre liksom bakre korsbandet är intakt. Det finns i laterala meniskens framhorn en intrameniskial lesion något perifert och i det laterala omfånget av ledspringan ett multiloberalt ganglion som mäter 1,8*0,7*1,3 cm i storlek. Gangliet har sannolikt en meniskogen genes. Det finns dessutom i medellinjen ventralt i anslutning till laterala meniskens mediala omfång ytterligare ett 9 mm stort ganglion. Någon penetration mot någon meniskyta från intrameniskiala rupturen ses ej. Laterala meniskens bakhorn och mediala menisken är intakt. Intakta kollaterllaigament. Inga signifikanta broskförändringar femoropatellärt eller femorotibialt. Inget patologiskt benmärgsödem. Quadriceps- och patellarsena har ordinärt utseende.

Kommentera gärna om ni kan förklara på ett bra sätt, har googlat och frågat runt lite men ni vet hur det är…slutar alltid med att dignosen är ”du är gravid” eller ”du har cancer”.

Min coach, Jens ringde när han såg min Facebookstatus. Såklart han visste vad det var! Jag blir så sjukt imponerad av Jens varenda gång jag pratar med honom, för han kan ALLT! Han har liksom svar på alla frågor man har. Det bästa med det är att han svarar på ett ödmjukt sätt dessutom. Sak jag inte spela fotboll eller innebandy dylik sport där tvära vändningar ingår, så klarar sig knät fint med den träning jag nu utövar. Risken att jag börjar med bollsport är ganska minimal. Jag gjorde ett inspel i LFKs flicklag under 3 veckors tid och var med och vann dalacupen men mina lagkamrater och tränarna var nog inte särskilt imponerade av min medverkan. Så någon fotboll blir det ICKE!

När det nu finns på papper känns det plötsligt mycket mer i mitt knä, är det inte lite konstigt. Förut har jag ju varit jätteduktig på att ignorera smärtan. Blir det inte värre än det är i dagsläget kommer jag inte att göra någon operation.

Jag går på rehab på Access Rehab och bygger upp hela högra sidan som är supersvag. Inte konstigt att det alltid gör ont i höger höft, knä och fot när jag inte orkar hålla emot under löpning, cykling och styrketräning. Mitt knä far alltid innåt när jag gör benböj till exempel och jag har jättesvårt för att hålla mina knän fixerade när jag cyklar hårda pass. Knät liksom vill vika in sig. Men i vilket fall så svarar jag väldigt bra på min rehab och är redan starkare i höger sida (marginellt men ändå). Ser ni mig stå och göra konstiga övningar med gummiband runt benen så vet ni nu varför!

Nästa tillfälle för rumpplågeri blir imorgon och då ska jag INTE råka ta mina genomskinliga spetstrosor när jag ligger med rumpan i vädret och gör övningar. Fy vad pinsamt, jag som ALLTID har på mig funktionstrullingar av sportig karaktär. Stackars Andreas!

Måndag: Lång jobbdag och natten spenderades i finaste sviten på ett hotell i Gränna. Hann inte bubbla i badkaret med tog en snabbdusch åtminstone…

Tisdag: I säng sist och först upp…Tog en löptur i mysiga Gränna innan bilresan hem till Stockholm.

Onsdag: Morgonsimning, fika på Lisas och svaller med övriga stammisar. Tog en semla istället för vanlgia mackan…Lyx!

Torsdag: En dag i träningens tecken och fullspäckat schema. När jag kom in på gymmet utbrister killen i kassan: Och här ar vi en handbollstjej! Jag fattade ingenting. Är han blind eller? Ser jag ut som någon med bollkänsla?

Fredag och fredagsmys: Jag har blivit uppgraderad från -20 graders kyla på bakongen och får numer tillåtelse att köra trainer i skrubben. Där finns många sportprylar, det finns knappt luftkonditionering och lite då och då börjar det lukta rök från grannen som bolmar friskt. Svettigt värre alltså, vilket svettdropparna på axeln avslöjar. Göttigt!

Sportlördag förmiddag: Fart på schemat. Först löpning och sedan simning. Lelle, Nisse och Magnus stod för bästa sällskapet.

Lellemannen har gjort ett par asfina paddlar till mig som matchar min baddräkt. Fick i försenad julklapp. Är så glad för dem och de är  ju hur läckra som helst och sjukt sköna. Hur lång tid ska det ta innan Lelle kan skaffa sig en heltids-sysselsättning som paddeltillverkare?

En puss till mina fina paddlar!

Övrigt: Har inlett ett samarbete med SN-Scandinavian nutrition som ska se till att jag får i mig bra proteiner, kolhydrater, omega-3 och vitaminer mellan passen. ibland kan det vara svårt att hinna med att få i sig rätt när man är som jag, tidsoptimist med ett späckat schema. Nu måste jag utöka skafferiet, det är inga småburkar de här inte.

Ligger och tar igen mig på min protorsdag efter ett morgonsimpass, fika, en MR av knät och lite shopping. Utmärkt start på min lediga torsdag! Snart ska jag bege mig ut i skogen för lite distanslöpning och sedan vidare till gymmet. Men först, lite bloggning…

Kom att tänka på ett youtubeklipp som min mamma lade ut på Facebook häromdagen. Min mamma är väldigt engagerad i hundsporter såsom agility och lydnad. Mamma är lika biten av agility som jag är av triathlon. All ledig tid går ut på att träna hundarna, åka på tävlingar, prata med träningskompisar och läsa hundböcker. Precis som jag alltså, fast en annan sport.

Vi har pratat om det här, jag och mamma, att nörderiet är lika i våra sporter, det är bara föremålen som ändras. Har ju varit lika besatt av hästar en gång i tiden ( får lite återfall då och då). Om man inte älskar sin sport och är villig att lägga ner tid och energi på den, varenda dag, ja då kommer man inga resultat.

Grunden i idrottandet, vad det än må vara måste vara kärleken till just sporten. Inget annat. Gå ned i vikt, bli snygg eller dylikt kommer aldrig ta dig till framgång.

Klippet kan ni se här och det är så talande för alla som satsar på sina sporter (man får liksom tänka bort det nördiga och försöka se sig själv. Jag började böla efter två sekunder men jag älskar ju hundar).

Key to success: if you don’t love it you’re gonna fail!

Och så får ni lite härlig triathloninspiration:

http://m.youtube.com/watch?v=ds8uy1JD4J4

Har nått fram till en välförtjänt vilovecka med lite mindre träning. Tyvärr medför det i mitt fall mer jobb. Någon gång måste man ju ta tag i det man hela tiden skjuter upp. Kan nästan inte bli tråkigare.

Jag gillar mer fördelningen massor av träning och mindre jobb;). Kroppen behöver dock lite återhämtning då och då. Mitt träningsupplägg består av två hårda veckor och en ”vilovecka”. Just nu innehåller viloveckan en hel vilodag men den kommer att tas bort framåt våren och då kommer jag att klara mig med ett lättare löppass för återhämtning. Men just nu är det rätt skönt med en ledig dag där man, förhoppningsvis, hinner göra lite vettiga saker som annars prioriteras bort.

Inledde veckan med en mastodontarbetsdag på 13 timmar där jag hann med två möten i Jönköping respektive Visingsö, att vara med på TV (Jönköpingsnytt 21/1 kl 19:15), äta korv på Statoil till middag (kl 22.30) och sova i Viktoria sviten på ett mysigt hotell i Gränna. Fullständigt kraschade i säng kl 23. Fina kontraster.

Tog mig upp tidigare än kollegorna och passade på att springa lite i Gränna. Det var kallt, mörkt, gick långsammare än tänkt och jag hade glömt mina reflexer så jag var inte så kaxig utefter vägarna. Kompenserade det misslyckade löppasset med att äta extra mycket frukostbuffé.

I veckan som kommer ska jag få en MR av mitt högra knä som bråkat med mig i snart nio år. Ska bli spännande att se vad det kan vara. Har nämligen på senare år fått en pålagring i form av en gigantisk knöl bredvid knäskålen. Mycket mystiskt. Nu blir det utrett, en gång för alla. Sedan ska jag börja kämpa med att få lite mer muskler och stabilitet i höger ben/höft/rumpa. Andreas på Access Rehab kommer att övervaka arbetet och hjälpa mig ta fram ett bra program.

Fick en fin tretimmars MTB-tur i söndags. Helt underbart när man kom ut i skogen och inga folk kunde ses så långt ögat kunde nå. Vägen ut och hem från skogen såg jag dock ganska många. På mycket nära håll. Skidor, hundar, pulkor, kompisgäng, familjer etc etc i en härlig blandning längs gång/cykelbanorna som nu istället gjorts om till gång/skidbanor. fast utan skidspår. Fast med skidåkare. Här kommer lite bilder från den turen.

Bylsade på mig rejält med sockor som överdrag igen. Såg inte riktigt klok ut.

Fina vägar. Ensamma vägar.

Ett träd med snö.

Självklart måste man ta bild på sig när man tränar…strax härefter skrämde jag livet ur en häst och ryttare. Bra jobbat Emma.

Dansade runt i mitt sexigaste cykelraffset när jag kom hem. Visst ser det ut som jag har en magruta????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Har fått rekommendation från flera håll att börja käka D-vitamin. Har ju varit en hel del sjuk under tidiga vintern och blev tipsad om att det kunde vara D-vitaminbrist. Detta för att antalet soltimmar stadigt minskar under vintern och D-vitamin ju bildas i huden av solens strålar (OBS, man får cancer av solarium, ej alternativ).

Går man till jobbet när det är mörk och går hem när det är mörkt så får man inte mycket sol på sig. Andelen exponerad hud när man för en gång skull tar sig ut mitt på dagen är ju också minimal. På sin höjd sticker näsan fram under alla kläder man bylsar på sig. Så jag tyckte det verkade som en god ide.

Är ju egentligen inget fan av piller och grejer utan tycker att man borde få i sig det mesta genom maten. D-vitaminer finns ju i bla fet fisk och mjölk (jag dricker alltid fetmjölk men det som inte är standardmjölk berikas tillomed med D nuförtiden) och det äter jag ju. Men har nu insett att det ju faktiskt kan vara svårt att få i sig av allt hela tiden. Så ok. Köpte väl ett tillskott då. På hälsokostaffären var all D-vitamin slut i den starkaste formen. Folk var som tokiga efter kapslarna, berättade kassörskan. Fick ta de kapslarna med ”bara” 1000 % av daglig dos. Utmärkt.

Tog en kapsel. Läste på förpackningen. Mmmmmm…..”…utvinns ur fett från fårull”. Smaskens.

Vaknade i fredags. Carl hade läst på SvD att D-vitamin kunde vara skadligt! Att vissa naturläkemdelsmärken innehöll mer än vad som stod på förpackningen och att de höga doserna kunde ge ökad halt av kalcium i blodet vilket leder till negativ belastning på njurar och andra organ. Den övre gränsen var just samma halt D-vitamin som var i mina kapslar och eftersom det nu visat sig att halten ibland kan vara högre än vad som angetts blir jag nu väldigt skeptisk.

Låter inte asnajs. Ska hålla mig till rekommenderade dosen 7,5-10microgram D-vitamin/dag och vara lite mer skeptiskt innan jag köper fler skumma kapslar.

Har ju även käkat järntabletter i omgångar (stulit en årsförbrukning av mormors , vilket ger en konstig mage och svart bajs. Ovärt.

Nej. Jag håller mitt nyårslöfte ganska bra hittills. Jag äter hälften av tallriken grönsaker och försöker få i mig bra mat varje dag. Mkt fisk, fet mjölk, riktigt smör och mycket grönt. Borde räcka tycker jag. Fimpar pillren.

Tycker för övrigt att vi lever ett bedrövligt liv här i Sverige. Jobbar på dagarnas alla ljusa timmar, ligger sömnlösa om nätterna för att jobbet stressar och glömmer har inte tid att vara snäll åt alla medmänniskor. Tappar humöret på tunnelbanan. Får psykbryt på grannen. Åsidosätter det man värderar högst. Varför jobbar vi så mycket? Varför är det ”fel” att satsa på det vi egentligen brinner för? Jag vil bli bonde alternativt skogsbrukare. Inte för mkt djur och skog. Bara så jag klarar mig och så jag hinner träna så mkt som jag önskar. Och sova. Och äta.

Simmade med HA i morse. Både älskar och hatar morgonträningar men idag var det riktigt kul. Och riktigt slitsamt. Det glada gänget gjorde som vanligt ändå det värt det och Micke Rosén på kanten gör en oerhörd insats som alltid peppar och bryr sig om. Nu håller mina armar på att ramla av.

Hej!

Och då menar jag inte PRO-pensionärernas riksorganisation, utan min lediga dag i veckan som skall tillägnas triathlon.

Började dagen ganska sent. 8:30 istället för det vanlig 5:45 och det var välbehövlig efter onsdagens sömnlösa natt. 10,5 timme sömn fick jag ihop-proffsigt!

Tog det lite chill och försökte få i mig vätska efter det minst sagt svettiga spinningpasset jag höll i för sctmedlemmar, kvällen innan.

Sedan var det bara att kicka igång! Pass nummer ett blev 19 km löpning i Nackareservatet på hyfsat framkomliga vägar. Som jag skrev igår fick jag glömma fart och fläkt och satsa på att få ihop mina minuter istället. Det var riktigt härligt….tills jag började träffa folk. Usch vad jobbigt det är att behöva hoppa ner i djupsnön varenda gång det kommer hundägare eller barnvagnskörare i möte. Speciellt om de har päls på sig (bojkotta!) och har öst över sig en flaska parfym! Varenda väg i Stockholms län skulle behöva breddas med ett par meter om ni frågar mig. Får fullständigt spatt på mötande folk som går fyra i bredd och vägrar akta sig.

Nog om det.

Efter löpturen tog jag mig en tur till Andreas på Access Rehab. Jag har nämligen återkommande ont varierat mellan höger knä, fot o höft och skulle nu kolla upp vad det kan vara. Svaga punkten är höger höft. Vet inte om det var mitt långpass innan eller om Andreas var extra sträng mot mig idag men efter lite utvärderande, kontroll av stabilitet, styrka och rörelsemönster kom vi fram till följande: Jag är en 1:a på höger höft och 2:a på vänster (skala 1-5 där 5 är mkt bra). Dåligt som fan med andra ord. Blev lite knäckt men det var ju bra att vi så lätt hittade problemet. Undra på att att jag får ont då och då. Nu ska vi gå till botten med problemet och jag ska bli stark, överallt. Kommer få experthjälp av Andreas och alla proffsiga resurser på Access Rehab och jag är jätteglad för det! Man är inte snabbare än sin svagaste länk! Och ALLA triathleter behöver jobba med styrka och rörlighet. Finns inte många praktexemplar av triathleter med styrka i alla små stabiliserande muskler OCH rörlighet. Ser fram emot samarbetet och det ska bli spännande att se hur det kan göra mig bättre på banan. Sedan knäckte Andreas mig lite ytterligare. Fast mer som en naprapat brukar.

Sedan drog jag o simmade.

Och tvättade alla träningskläder som inte blivit tvättade på länge.

Och handlade alla grönsaker och frukt som jag borde äta.

Och lagade mat.

Puh! Nu sitter jag i soffan och väntar på att maten ska ge mig kraft att köra det sista passet. Ett styrkepass. Skulle behöva göra det här på heltid. Det är ju så förbannat roligt men tidskrävande!!!

Har så sjukt mkt att berätta…men det får bli en annan gång!