Vardagsliv

För att dra ut ytterligare på mitt MTB-pass idag passar jag på att blogga. Har haft en lite lugnare vecka igen och när jag väl tänker lite mer lust och lite mindre långa, hårda och utmanade pass blir jag plötsligt mindre motiverad. Är inte det lite konstigt? Verkar som att jag ständigt behöver kickar och utmaningar för att hålla mig road. Nåväl.

Har under veckan varit på gymmet hela fyra gånger. Två gångerstyrka, en gång spinning med mig som ledare och sedan löpband. Löpbandet har helt plötsligt börja kännas som ett mycket  bättre alternativ än slask och gråmulet klimat som förvandlar vilket landskap som helst till en Rysslandskopia. 

Har gjort vissa stilobservationer under mina besök. 

1. På löpbandet.

Har under mina sessioner på gymmet fått se diverse olika stilar. Det är mycket underhållande. Personer som går (!) 30 minuter på löpbandet, långsammare än vad jag gör när jag går till jobbet, löpstilar där knäna ser ut att närsom helst gå av i vild protest. Eller klassikern att hålla i handtagen, lyfta upp sig och skruva upp farten så att personen står i luften och springer. Min favorit den här veckan var damen som gick BAKLÄNGES på löpbandet.

2. PT

Är det bara jag eller finns det fler som irriterar sig på PTs på gymmet? Ok, finns jävligt bra PTs och coachen också men har på sistone sett alltför många PTs som bara står ganska oengagerat och tar 700 spänn/timme (?) med armarna i kors framför div maskiner och skriker ”en till”, till någon stackare som förmodligen är helt ny på detta sätt att träna. Behöver dessa människor gymträning? Skulle vilja att mycket av träningen flyttade ut istället. Människor idag behöver frisk luft och kondition! Inte biceps till beach 2013. Faschinerande att folk har råd att köpa gymkort och PT-timmar med tanke på vad de får ut.

3. Ski-erg

Även här har jag stilstuderat. Blir förundrad. Har de någonsin åkt skidor på riktigt? För 8 av 10 skulle inte ta sig enmeter med den stakteknik de nyttjar. Underhållande, så kör på men förvänta er ingen kanontid på Vasan.

4. Klädsel

Inne,  tjejer: slappa bomullstshirts som kasat ned lite över ena axeln, slarvigt uppsatt hår, mysbyxor eller långa tights med rosa detaljer, färgglada stora lurar och mycket smink. OBS ej svett! 

Killar: för kroppsbyggnaden mjukisbyxor i klassisk adidasstil.Bomullstshirts. För crossfitälskaren långa tights, tight linne, fivefingers.

Jätteute: korta tights, tshirt i funktionsmaterial, löpskor, svett. Typ jag. 

5. Triathleter och löpare

Övningar som musslan, alla balansövningar, rumplyft och alla övningar med red cord (trx), intervaller på löpband etc etc är totalt osexigt. Triathleter är dessutom världsmästare på att ta på sig prylar. Pulsklockor, vepor, kompressionsstrumpor, senaste kläderna etc etc. 

Vi ser helt enkelt ganska mal placerade ut på gymmet. 

---

När jag tränar tänker jag mycket. Inte på särskilt intelligenta saker men det är mycket som snurrar. Ofta är det målet som snurrar i huvudet. Att jag är snabb och stark.

Nu har jag ju inte varit stark och snabb på precis ALLA pass och här är lite vad mina hjärnspöken har pratat med mig om:

”Varför ska man åka på höghöjdsläger och betala dyra pengar när man kan skaffa astma och få samma effekt? Försök springa det snabbaste du kan och andas genom ett sugrör så märker du vad jag menar. Borde bli sjukt bra av att jämt ha andnöd…”

”Proteinshake med frysta bär och mjölk smakar ju glass. Varför äter inte tjocka människor det istället för glass. Det är ju nästan godare dessutom. Win win situation”

”Varför blir jag jämt bajsnödig när jag ska springa? -Hur mycket bajs kan en liten tjej egentligen producera?”

”Varför är det så känsligt att skoja om doping?”

”Hur ska jag göra för att bli av med min tidsoptimism? Jag hatar att komma för tidigt och planerar alltid ett för tight schema som jag aldrig kan hålla”.

”Det värsta som finns är att bryta ett pass…inget får mig att känna mig så värdelös… -Även om det finns en orsak och fastän jag vet att det inte är hela världen. Men ändå. Värdelös. Måste alltid ”lura” mig själv att klara passet. Ge mig en belöning efter och sätta upp delmål under passets gång…”

”Om jag springer mina pass ute i snömodden och det går typ 15 -30 sek /km långsammare som jag brukar springa när det är barmark, borde jag inte bli vansinnigt snabb i vår då?”

”Är mjölksyra verkligen livet? -ja det är nog det—”

---

Det är ju aldrig kul att blogga när det går dåligt, därav bristen på blogginlägg förra veckan.

Förra veckan började dock bra med backintervaller i progressiv fart och det kändes kanon, förutom att jag var vansinnigt skitnödig hela passet. Magkrasch även på tisdagen och onsdagen och torsdagen. Torsdagens långpass gick så pass dåligt att jag fick lov att vända efter dryga 1/4 av passet. Magen. Jävla mage.

Har även fått tillbaka mina astmabesvär som jag inte känt av på väldigt väldigt länge. Så längesedan jag kände något att jag gjorde nybörjarmisstaget att friskförklara mig själv och bojkotta min medicin. Fungerar aldrig. Så jag har börjat ta min Pulmicort igen och är redan mycket bättre.

Magbesvären kan nog förklaras av kaffeöverkonsumtionen i veckan. För varje timme jag stressade, tog jag en till kopp kaffe och tillslut var jag skakis som en gammal tjackpundare från Klara.

Det dåliga med kaffe är även att det är vätskedrivande. Ett svettigt spinningpass senare, som jag själv ledde, var jag totaldränerad. Drack ca 600 ml vatten under 90 supersvettiga minuter så där någonstans slog det stopp i systemet. När fredagen kom var jag totalt utbränd, slapp, håglös och zombiefierad. Och så undrar man varför man är slut. Orutinerat!

Men efter regn kommer solsken!

Fick ordning på vätskebalansen, privatlivet och träningen och känner åter att jag är stark! Skönt!

Söndagen spenderades på MTB:n ute i snöstormen där halva passet guidades av Marre och Adrian (två herrar i skägg). Vad mycket roligare det blir när man är ett gäng! Fick ihop strax över  fyra timmar och var alldeles lycklig och förfryst när jag kom hem. Är fortfarnade ganska rädd när jag kör runt i snömodden. Jag blåhåller styret i rädsla att åter supa på näsan, vilket är ganska påfrestande för rygg, nacke, armar. Men jag tycker på något vis om att vara lite rädd. Det ger liksom en liten kick.

Simmade med SCT och elitgruppen på kvällen. Vi har himla kul i vårt lilla gäng. Gruppen jobbar mycket med det mentala. Att kunna behärska de psykiska påfrestningarna som det innebär att träna och tävla triathlon. SCT elitgrupp tillämpar den ryska metoden. Vi trakasserar helt enkelt varandra tills förste man (eller kvinna) är totalt nedbruten. DÅ börjar man bygga upp med lite glada tillrop.

Robertsson fällde en legendarisk kommentar när jag ville gå upp och dra på sista armserien under simningen igår:

-Nä nä nä. Nu får du ge dig. Jag är bra på arm, George är bra på ben och DU, Emma, är bra på sån där konstisimbalett!

Spinning med SCT (bilden från 3 timmars spinningen förra söndagen)

Veckans löpoutfit från Fusion. Rött och svart. Tur att man kan ha snygga kläder på sig iallfall när löpningen går skit (i dubbel bemärkelse).

Förra veckan hittade man mig säkrast i en kaffekopp…

Skäggiga, glada grabbar på cykel.

Stockholms enda serpentinväg var jättebrant och jätteslirig. Uppe på toppen stod Marre, gapade och skrek att vi skulle CYKLA upp. Nä nä, jag gick upp.

Min lilla Specialized-bäbis från Cykelcity som gör vintercyklingen till ett rent nöje.

Adrian: Du måste ta bloggbilder, BLOGGBILDER! Så här ser det ut från toppen av Stockholms enda sepentinväg (eller finns det fler?).

 

---

Har haft en riktigt maxad sporthelg som både har varit inspirerande och riktigt kul.

SCT hade en mycket uppskattad träningsdag på Bosön med teknik-, styrka- och inspirationsföreläsning. Dessutom coopertest. Elitgruppen var på plats för sitt första framträdande, bli presenterade.

Men vi i elitgruppen körde inget coopertest. För slitsamt, sa coach. Skönt, tänkte jag. Åkte till hallen kl 07:30 i lilla minibilen. Ingen vacker syn när Lelle*, Nisse, Näsvik* tryckte sig in i lilla Polon. Måste nog skaffa en lite fetare bil om David ska fortsätta att sitta i baksätet. Teknik, spänst och snabba ”straight-and-turns” (snabba accelererande långsidor och lugn jogg på kortsidorna) stod på schemat. Kändes riktigt bra.

Efter det skulle SCTs elitgrupp presenteras, men det missade jag och Nisse (kunde ju inte missa sista intervallen!!!). Skakade hand med Mr. Henning och stack sedan till gymmet en timma medan de andra kämpade med 3000 meter all-out ute på banan.

Efter lunch stod Rasmus Henning för inspirationen med sin föreläsning om hur man höjer sig den där sista graden för att uppnå sina mål, vare sig det gäller triathlon, jobb eller andra projekt. Rasmus som är (förutom Lisa nu då) Scandinaviens mest framgångsrika triahlet i både i olympisk och de längre distanserna, har försörjt sig på triathlon sedan flera år tillbaka. Det är fett! Igenkänningsfaktorn var hög på det han berättade och han berättade om hans teknik att övervinna hindren för att komma till målet. Hindren kan vara att man ibland gör sig själv till offer för att man ska cykla i kyla och spöregn, hur man ofta förminskar sin prestation för att det alltid finns någon bättre att se upp till, om hur svårt det kan vara för ens omgivning när man hela tiden ska vara så ”speciell” genom att gå upp kl 6:30 även på helgerna för att sticka ut och kuta, tacka nej till gruppaktiviteter pga risken att bli sjuk och inte ha tid med nåt annat än träning. Till expempel. Han gav bra tips på hur man kommer runt och vidare dessa hinder.

Efter det hela skulle elitgruppen fotograferas. Efter mycket om och men och grejande med frisyrer, blev korten såhär:

 

 
 

FOTO: Per Englund (men fotot på Per har han såklart inte tagit för det har faktiskt jag gjort)

Stockholm Citys Elitgrupp består av (i ordning från korten ovan):

Emma Graaf (det är alltså jag)

Marcus ”Jesus” Hultgren (med de gyllene lockarna)

Snygg-George 2.0 Bjälkemo (nu med solbränna)

Fredrik ”Robertsson” Robertsson (idrottslärare hela dagen)

Doctor Nils Svensson (ny i klubben, gammal i gamet)

Mikaela ”Den skånska rookien” Persson (dissade Bosön och är ej med på bild)

Per ”head coach” Englund (försöker styra upp våra olika viljor och tar fina kort)

 

 

Rasmus Henning inspirerade och föregick som gott exempel när han joggade coopertestet med klart bästa löptid. FOTO: Per Englund

*Lelle och David Näsvik är med i SPIFs elitlag men det går bra att umgås ändå.

---

Tack Stefan Norman och Staffan för tipset om bloggtitel.

Protorsdag idag. Gud vad jag älskar torsdagar.

Kom till morognsimningen i tid och pigg, för en gång skull. Nästan lite övertaggad.

Simmade bra idag. Fick till och med hålla igen lite när jag drog längst fram i tåget. Imponerade iallafall på staffan när jag, efter att alla gått upp, beslutade mig för att köra ett till varv på extraseien arm. Körde bara ett halvt varv men när jag klev in på Lisas säger han: ”shit emma är du redan här (var nästan snabbast med att byta om och gå till cafet också), du som körde dubbla extraserier”. Haha! Bra att man kan imponera på någon (fast nu simmade jag ju inte ens så långt extra som han trodde).

Har börjat gå upp tidigt varje morgon nu, sover inte ens länge på helgen. Själva regelbundenheten har gjort att jag går och lägger mig i tid, typ kl 22, och trots att det totalt kanske blir färre timmar sömn varje vecka, har jag blivit mycket piggare av det. Rutiner is the shit! Blir lite ekorrhjulskänsla men kroppen gillar det.

Har börjat bygga lite form nu vad det verkar. Simmar, cyklar och springer bra.

Tror faktisk att det hela hänger ihop med att jag börjat tänka på vad jag stoppar i mig. Har helt enkelt börjat äta mer, oftare och mer grönsaker, bär och frukt. Sedan vette fan men känns som att de proteinshakes från SN jag tar efter passen gör mig vansinnigt gott! Har ju haft lite svårt att hinna äta mellan passen och har förmodligen brutit ned kroppen o  musklerna en del när jag stressat iväg till jobbet och glömt bort att äta. Proteinshakesen är dock sjukt äckliga, tog visst vaniljsmak. MEN jag blandar med kakao eller frukt och bär och då blir det faktiskt riktigt gott! Rena dynamiten för musklerna.

Har gått upp i vikt, väger till mitt förtret hela 63,6 kg nu, men fasen, känslan att vara stark och frisk är bättre än att slippa den där valken på magen.

Efter fikat (Lisas semlor är också dynamit) stack jag hem och brände av ett trainerpass, sjukt svettigt. Stark igen!

Åkte till accessrehab och tränade styrka med Andreas. Inte fullt lika stark. Skakade och tappade balansen rejölt, så nu blir det till att jobba på det här. Fyra gånger i veckan blir det till att göra övningar. Gott kaffe har de på access. Och jag fick behålla byxorna på idag.

Hann men en lite tupplur innan mina 20 km långlöpning. Det fick bli sista passet. Var stark…ända till jag gav mig in i reservatet. Där var det glansis. Och inga broddar såklart.

Blond som jag är tänkte jag att det här går nog bra. Sprang en kilometer på isen sedan lyckades jag tappa balansen, vricka foten och sedan efter det fick jag en konstg brännande/stickande smärta på en punkt på utsidan vaden, nästan nere vid hälsenan fast på senan på sidan. Gjorde ont från och till men sket väl i det, det kändes ju så sjukt bra i övrigt. Fan.

Nu ligger jag här med fryst blomkål och är nervös att det ska vara nåt tok. Vi får se i morgon. Men just idag var jag stark. Just idag mådde jag bra. Jävligt bra.

Visst kan man längta till sommarsimning. Här tre glada, rosa dalkullor+ Näsvikpaparazzi.

---