Under OS i Pyeongchang och mer eller mindre varje vecka hör man om ben fulla av mjölksyra eller att han eller hon inte orkade p.g.a. mjölksyra. Kruxet med dessa påståenden är att det inte skapas någon mjölksyra. När du springer bryts glukos ner till pyruvat. Om du springer fort länge stannar processen upp och det byggs det upp lager med pyruvat. Som en följd av spjälkning av ATP till ADP och fosfat frigörs även protoner (aka vätejoner). För att du ska kunna fortsätta springa slås dessa protoner samman med pyruvat och bildar laktat. Protoner är sura. Laktat minskar alltså försurningen. Laktat kan sedan användas som energi och sätta snurr på citronsyracykeln och tillverkningen av energi igen. Du kan springa vidare tack vare laktat.

Laktat blandas ofta samman med mjölksyra, men det är laktat plus en proton som är mjölksyra. Någon sådan biokemisk produkt bildas inte. Det är istället pyruvat som samlar upp de sura protonerna och bildar laktat. Sedan kan laktat – som felaktigt kallas mjölksyra – användas som energi av muskler, hjärta och hjärna. Laktat är en flexibel resurs som kan skickas till de celler som behöver mest energi. Det finns studier som visar att muskler t.o.m. föredrar laktat framför glukos.

Det är märkligt att den hjälpsamma metaboliten laktat fått skulden för trötthet och träningsvärk och för den brännande känsla som du kan känna i benen. Det är ungefär som att ge brandmän skulden för eldsvådor eftersom de alltid tycks dyka upp där det brinner.

I en studie för något år sedan injicerades tio testpersoner med laktat, protoner och ATP. Var för sig orsakade ingen av metaboliterna trötthet. Inte ens när de injicerades i par som t ex laktat + proton (som är riktig mjölksyra) upplevde testpersonerna någon trötthet. Men när alla tre injicerades samtidigt upplevde personerna trötthet och även smärta, förmodligen genom aktivering av receptorer.

.
Det kanske känns så men det är inte mjölksyra som kokar köttet från benen.

Vad betyder det? Ja, för det första är det ytterligare ett bevis för att mjölksyra är oskyldig till trötthet. För det andra att trötthet är en komplex upplevelse som skapas i hjärnan och signaler från receptorer kanske kan bidra till denna upplevelse. För det tredje är det inte någon metabolits fel att du blir trött. Det är ditt fel. Du springer fort. Det är självklart att du blir trött. Din upplevelse av trötthet ser till att du inte gör av med mer energi än absolut nödvändigt.

Prata snällt
Själv blev jag väldigt trött när jag sprang i snöslask i helgen. Jag sprang 20 km och efter 15 km började jag tänka att det var jobbigt. Då blev jag ännu tröttare. Hur man tänker påverkar upplevelsen av trötthet. När det återstod två km tänkte jag till och tänkte rätt. Det kändes genast bättre. Hur du tänker påverkar hur trött du känner dig.

Inför nästa lopp så är mitt bästa tips att du injicerar dig med positivt självprat. Du ska inte underskatta loppet och fylla dig med falskt självförtroende. Du vet att det blir jobbigt, så prata snällt med dig själv. Det är sannolikt det enklaste och snabbaste vägen till framgång. Vi pratar ständigt med oss själva. Fokusera på det samtalet. Säg snälla saker som ”jag är snabb” och ”jag är stark”. Säg aldrig något som stärker din upplevelse av trötthet som ”det är långt kvar” och ”jag orkar inte”. Fundera aldrig över hur det ser ut när du kommer i mål. Du ska springa precis som du lever – i nuet.

Här och nu
Själv lever jag i nuet just nu. Planerna sträcker sig några veckor fram och mitt förflutna känns som en dimma. På dagarna är jag djupt engagerad i mitt nya uppdrag. När jag kommer hem tar jag ofta en löptur för att samla ihop tankarna. En timme varje kväll skriver jag på mitt tredje bokmanus (jag har bloggat mindre senaste månaderna p.g.a. det). En läsare som själv skriver böcker har lovat läsa igenom och granska manuset. Jag tycker det är tio gånger bättre och enklare än förra försöket som var för krångligt, flummigt, obegriplig för en lekman och alldeles för omfattande. Det är mitt tredje och sista försök. Nu finns det en bärande tanke som bygger på en enkel idé som ändå känns helt ny. 

Det här inlägget var nytt, men jag har skrivit om mjölksyra två gånger tidigare. Myten om mjölksyra skrev jag redan 2011 och sedan i ett nyare inlägg här på Hjärnfysikbloggen 2015. Det här blev tredje gången, men knappast den sista. Myter har minst nio liv.

För varje löpsteg du tar blir hjärtat starkare och pumpar blodet med större kraft. Blodflödet till kroppens alla vävnader förbättras; nya blodkärl tränger djupare in i hjärnans blodtörstiga vävnad. Blodets vägnät byggs ut. Fler blodkärl motsvarar fler vägar som letar sig in i kroppens mest avlägsna skrymslen och vrår. När blodet pumpas genom hjärnan sköljer det också bort metaboliska avfall som t.ex. beta-amyloid-protein, en stor peptid som har en tendens att klumpa ihop sig, fästa vid hjärnceller och bilda plack, vilket försvårar för nervcellerna att skicka signaler till varandra och det finns ett samband mellan detta protein och den vanligaste demenssjukdomen Alzheimer.

En studie på kvinnor och demens
Löpning borde alltså skydda mot demens. Nyligen kom en svensk studie som bekräftar att löpning verkligen ger ett skydd, ett rejält skydd. Genom att springa minskar du risken för demens med 90 procent och om du trots träning skulle utveckla demens sker det elva år senare jämfört med om du inte tränat.

Studien byggde på ett urval av 1462 kvinnor med en medelålder på 50 år 1968. 191 av dessa testade sin kondition. 40 kvinnor klarade kriterierna för bra kondition (120 watt eller högre). 92 kvinnor hade medelmåttig kondition och 59 kvinnor hade dålig kondition, vilket motsvarade en arbetsbelastning på 80 watt eller på att de avbröt testet på grund av högt blodtryck, bröstsmärta eller andra problem.

Under de följande åren testades kvinnorna i studien vid sex tillfällen. 44 av de 191 kvinnorna utvecklade demens, i genomsnitt drygt 20 år efter cykeltestet.

Ida Keeling 102 år.

I gruppen med bra kondition i cykeltestet 1968 drabbades 5 procent av demens. I mellangruppen var andelen 25 procent och i gruppen med sämst kondition 32 procent. Av de kvinnor som tvingades avbryta testet drabbades nästan hälften (45 procent) av demens.

De kvinnor som var vältränade i 50-årsåldern och ändå utvecklade demens, gjorde det i genomsnitt elva år senare än de som var måttligt tränade. De blev sjuka vid 90 års ålder istället för 79 års ålder.

Löpning har många fördelar. Löpning förlänger livet och minskar risken för demens. Om du är dåligt tränad och runt 50 kan du ändra på risken att drabbas av demens genom att ta tag i din träning idag. I morgon är det för sent. Börja med promenader. Börja med fem minuter.

Jag är mer rädd för att bli dement än för att dö. Jag har inga större problem att motivera mig till att träna, men om jag skulle få problem är det bara att tänka på de där elva åren som jag går miste om som dement. Det är lika lång tid som jag gick i skola. När man är ung kanske man tror att åren efter 80 är meningslösa, men studier visar att människor faktiskt blir lyckligare med åren. Det strider ju mot allt vi lurats att tro, men det har sannolikt med att förväntningarna förändras med åren. Visst finns det bittra 80-åringar, men det finns ännu fler bittra 30-åringar.

En studie på män och demens
2013 publicerades en studie baserad på 2235 män mellan 45 och 59 år. Forskarna hade följt männen under 35 år och hur fem aktiviteter påverkat deras hälsa. Det visade sig att risken för demenssjukdomar minskade med 60 procent om du uppfyller fyra av följande fem krav:

1. Träna regelbundet (minst 3 km gång eller 15 km cykling per dag).

2. Ät bra mat (mycket frukt och grönsaker).

3. Håll vikten (BMI mellan 18-25).

4. Drick inte för mycket alkohol.

5. Rök inte.

Svårare än så är det inte, men jag tror risken blir ännu lägre om man lägger till en punkt om bra sömn. När man sover krymper hjärnceller ihop och vätska tränger genom hjärnan och rengör den, men det visste man inte på 1980-talet när denna studie påbörjades. Sömn är sannolikt minst lika viktigt som träning.

På mitt förra jobb var jag känd som ”rödbetsjohan” efter artiklar och intervjuer i kvällspress och radio. Jag började tjata om rödbetsjuice redan 2010. Då skakade mina kollegor på huvudet och trodde det var ytterligare en av alla konstiga idéer som jag brukade dra upp på fikarasterna. Min trovärdighet förbättrades i takt med nya studier och att kollegorna faktiskt såg att idrottare använde rödbetsjuice. Jag tror genombrottet kom 2012-2013, för då fanns det rödbetsjuice att köpa på Vasaloppsmässan i Mora.

Uncle Ben, Kalles kaviar och nu finns också Rödbetsjohan.

Rödbetsjuice och hjärtsvikt
I veckan kom ännu en studie om rödbetsjuice. Denna gång en studie som visar att tillskott av rödbetsjuice kan bidra till att öka träningskapaciteten hos patienter med hjärtsvikt. Träningskapacitet är en nyckelfaktor kopplad till patienternas livskvalitet och överlevnad.

Studien undersökte effekten av rödbetsjuice (i form av tillskott) på träningsförmågan hos åtta patienter med hjärtsvikt och nedsatt ejektionsfraktion. Ejektionsfraktion mäter hur stor del av hjärtats diastoliska volym som pumpas ut vid varje hjärtslag. En ejektionsfraktion på 59 procent innebär till exempel att 41 procent av blodet stannar kvar i hjärtat under systole (sammandragning). Det är alltså ett viktigt mått på hjärtats pumpfunktion.

Tiotals miljoner människor lider av hjärtsvikt. Ungefär hälften av dem har dessutom försämrad ejektionsfraktion. Det ger dem låg syreupptagningsförmåga, svårigheter att andas och de använder mer energi under träning än personer med normala värden.

Diastole och systole.

Forskare fann att rödbetsjuice resulterade i betydande ökning av träningslängd, maximal kraft och syreupptagningsförmåga hos dessa patienter. Dessutom fanns inte några obehagliga biverkningar från rödbetsjuice.

Däremot smakar det ju sisådär. Jag har vant mig vid smaken, men det är inget jag ser fram emot. Jag bara häller upp och sväljer. Det blir en dl om dagen för hjärtat. Studier visar att rödbetsjuice sänker blodtrycket. När det är en vecka till tävling dricker jag 3-5 dl för att förbättra kroppen. Flera studier sedan 2010 visar signifikanta effekter på uthållighet av rödbetsjuice. Men det vet ju alla som följer Hjärnfysikbloggen.

Nytt jobb
I fredags gjorde jag min sista dag på mitt gamla jobb. Det var nästan folktomt p.g.a. omorganiseringar och sportlov. Jag gjorde en sista överlämning av mina kunskaper, därefter gick jag ner till damen i servicedisken. Jag ska sluta, sa jag. Jaså, sa hon. Jajamen, sa jag. Jag gav henne min dator och mitt passerkort. Sedan körde jag hem i min iskalla bil.

Jag tror det är bra att byta jobb eller inriktning ibland. Det stimulerar hjärnan. Själv gillar jag spännande utmaningar. Jag kommer att sakna mina gamla kollegor, men en fördel med nya kollegor är att de inte är trötta på mitt prat om löpning, rödbetsjuice, brunt fett, scrum, telomerer, BDNF, AI, polarisering, marsresor, mobilberoende, hippocampus, broccoli och hjärnan. De kanske t o m skrattar åt mina dåliga vitsar. Jag tror några av mina gamla kollegor andas ut nu när jag slutat. Nu kan de återgå till normalt fikasnack.

Om en vecka (har lite semester nu) börjar jag på nytt. Jag undrar vad de pratar om på nya stället? De kanske ser Farmen eller Jag vill gifta mig med en bonde. Det är omöjligt att veta. Men en sak vet jag: i varje grupp som är större än sju finns det alltid minst en löpare (förutom mig … obviously) som jag kan prata löpning med. Den personen kan jag ge rådet att dricka rödbetsjuice. Sedan går jag in på mitokondrier och telomerer. Då lämnar alla andra bordet. Men jag och mina nya offer sitter kvar och pratar om löpning tills det är dags att gå hem.

I början av året publicerades en studie som visade att benen känner av hur mycket du väger när du står upp. Forskarnas hypotes är att denna ”benvåg” – tillsammans med hormoner som leptin och ghrelin – bidrar till att hålla kroppens vikt i balans. Hos de flesta fungerar denna mekanism extremt bra. En genomsnittlig svensk äter nästan ett ton mat per år, men vikten pendlar bara några promille av denna massa.

Om du sitter ner fungerar inte benvågen som den ska, eftersom du måste stå på benen för att den ska mäta vikten. En intressant hypotes att undersöka vidare är om detta ligger bakom sittsjukan, dvs. att de som sitter mycket har sämre hälsa än de som sitter lite oavsett aktivitetsnivå. En annan hypotes är att ytterliga vikt borde ”lura” benvågen att jämvikten rubbats och att den då informerar hjärnan om att ändra på beteenden så att kroppsvikten sänks.

För två veckor tog Johnny Björkman och hans kollega Sven på sig vars sin 10 kilos viktväst. Syftet var att testa om en viktväst sänkte kroppsvikten som forskarna tidigare bara testat på möss. Johnny och Sven bar västarna 6-7 timmar per dag och hade dem på när de gjorde raska promenader. Nu har de mailat mig resultatet.

Fredag 9 feb (före)
Vikt: 81,45 kg (75,4 och 87,5). Midjemått: 96,5 cm (92 och 101).

Fredag 23 feb (efter)
Vikt: 80,15 kg (73,8 och 86,5). Midjemått: 93,5 cm (89 och 98).

Förutom viktnedgången märkte Sven att han blivit starkare i ryggen.

Bild: Johnny och Sven efter. Jämför med bild före här.

Det är svårt att dra slutsatser på två personer under två veckor, men faktum är att de gick ner i vikt och att midjorna drogs ihop med en dryg tum. Frågan är vad som händer efter två månader och om man bär viktvästarna en större del av dagen? Det ska bli spännande att följa benvågsforskningens utveckling.

Höga Kusten Winter Trail 2018
I går sprang jag Sveriges mäktigaste upplevelselopp Höga Kusten Winter Trail. I år var det dessutom kryddat med 180 cm snö och 15 minusgrader. Skuleskogen lyste med en ljusare nyans av vitt.

Foto: Jonas Henning. Jag och Jonas. Fingrarna tillhör två okända damer som satt bakom oss 🙂

2017 var det isigt och halt och jag halkade i mål efter 52 km och nio timmar. I år nöjde jag mig med 25 km och det tog 3:32, vilket räckte till en 13:e plats. Vann 25 km gjorde min löparkompis Jonas Henning på några sura sekunder över 3 timmar. Han var liksom jag laddad med rödbetsjuice, men jag tror hans maskin är i lite bättre form just nu.

Foto: Marcus Adolfsson.

Jag var tvungen att stanna ibland och njuta. Fast jag är uppvuxen på ett berg i närheten kan jag aldrig se mig mätt på utsikterna. Jag rekommenderar verkligen detta lopp för de som vill uppleva ett annorlunda sätt att ta sig fram på snö. Att springa 52 km på snö i den här terrängen är det mest utmanande du kan göra. Det kräver att du är fysiskt och mentalt stark. När du bara har fem km kvar så reser sig Skuleberget som en vägg framför dig. Du vet att du måste ta dig över det. En löpare sa att han blev ”grädd” när han såg Skuleberget (glad och rädd). Det ordet borde in i svenskan.

Foto: Marcus Adolfsson (fick låna bilder av Marcus som också sprang. Tack för det:) ). 

Foto: Marcus Adolfsson

Foto: Marcus Adolfsson

Foto: Marcus Adolfsson

Årets vinnare Sebastian Pokorny på 52 km (banan kallas insane) sprang på 6:08, men alla som går i mål på insane är vinnare. Ja, de gäller förstås alla sträckor. Alla tar och får med sig någonting från den här typen av lopp. Man blir bättre, man utvecklas. Nästa år springer jag igen. Kanske 52, kanske 35.

Det finns flera anledningar att springa. Man kan springa för att bli smartare, friskare eller yngre. Men man kan också springa för att föryngra benmärgen och fräscha upp skelettet. I en ny studie, som publicerats i Journal of Bone and Mineral Research, från Deakin University i Australien, kunde forskare visa att personer som springer regelbundet har yngre benmärg än de som inte springer.

Benmärgen är den vävnad som finns inuti skelettets stora rörben. Ung benmärg är röd och producerar blodceller, men med stigande ålder gulnar benmärgen. Den gula benmärgen består mest av fettvävnad. Ju mer fettvävnad, desto mindre utrymme för den röda, produktiva benmärgen. Med åren kan det påverka blod- och benomsättning negativt i områden som bäcken, ryggrad, lår och höfter och bidra till diabetes och osteoporos.

”Humans are born with predominately red blood cell producing bone marrow, however with age, this converts into a yellow fatty marrow”, säger huvudförfattaren till studien, Daniel Belavy, i ett pressmeddelande.

Studien omfattade 101 män och kvinnor i åldrarna 25 till 35 år. De var indelande i fyra grupper: långdistanslöpare (67 km/vecka, n = 25), joggare (28 km/vecka, n = 30), cyklister (275 km/vecka, n = 22) och en stillasittande grupp (n=24).

Det visade sig att benmärgen var ett år yngre för varje 9 km som en person sprang per vecka. Löparna hade också yngre benmärg än cyklister som inte belastar benen på samma sätt. Hos cyklister såg man ingen skillnad i benmärgen jämfört med stillasittande personer. Denna studie är den första som visar vilken typ av träning och vilken mängd som kan påverka förändringen av benmärg.

Löpning håller dig ung på insidan kan man säga. Löpningen tränger in i skelettet. Gruppen som sprang längst hade i snitt åtta år yngre benmärg än de som inte sprang. Det behövs inte mycket löpning för att göra en skillnad, så spring åtminstone 9 km i veckan för benmärgens skull om du kan.

Snölöpning

Jag springer mycket i mjuk snö som viker undan just nu, så min benmärg får inte lika mycket stimulans som den är van vid. Det är inte långt till Höga Kusten Winter Trail och jag tar varje chans att springa i skogen. Oftast springer jag på bandvagnsspår som går kors och tvärs genom skogarna. Bandvagnarna packar ihop snön ganska bra.

För någon vecka sedan uppmättes snödjup på 183 cm i snitt längs höga kusten-banan. För ett år sedan var det bara is i skogen till någon dag före loppet. Sedan vräkte det ner 30 cm nysnö. Det gick inte att springa och dubbarna fick inget grepp p.g.a. all nysnö. Jag halkade runt i 50 km. Det är det som är tjusningen med detta lopp. Man vet inte hur det kommer att bli förrän det är. Det kan vara 20 minusgrader, det kan vara 10 plusgrader, det kan vara snöstorm, regn, drivis, åska. Snölöpning kan vara plågsam, dötrist eller alldeles … alldeles underbar.

De senaste åren har kunskaperna om våra inneboende bakterier – människans mikrobiom – ökat. Bakterierna inom oss sätts i samband med hälsa, vikt, kognitiv förmåga och immunförsvar. Bakterierna är en stor del av oss. Man vet inte riktigt hur många det finns, men det finns fler bakteriella celler än det finns mänskliga celler. Men kan vårt mikrobiom påverka våra prestationer? Ja, enligt en ny studie tycks elitidrottare innehålla andra bakterier än du och jag. Forskarna tror att bakterier kan förklara en del av deras extrema prestationer och kanske kan du och jag ”dopa” oss med dessa i framtiden.

“When we first started thinking about this, I was asked whether we could use genomics to predict the next Michael Jordan,” säger Jonathan Scheiman från Harvard Medical School i ett pressmeddelande. “But my response was that a better question is: Can you extract Jordan’s biology and give it to others to help make the next Michael Jordan?”  

För att identifiera de ”atletiska” bakterierna, samlade forskarna först in prov från 20 elitlöpare (och 20 från en kontrollgrupp) som deltog i Boston Marathon 2015. Proven togs en vecka före och en vecka efter loppet, dvs mellan prestation och återhämtning. När forskarna jämförde proven, fann de en ökning efter loppet av en viss typ av bakterier som bryter ner metaboliter som kan sättas i samband med trötthet.

I nästa steg jämförde forskarna bakterier från ultralöpare och OS-roddare. De hittade en typ av bakterier i ultralöpare som bryter ner kolhydrater och fibrer som inte fanns hos roddarna, vilket tyder på att olika sporter främja olika arter av bakterier. Vi påverkar alltså vårt mikrobiom med vårt beteende och mikrobiomet påverkar oss. Vi är ett komplext, sammanflätat ekosystem av levande celler, varav några är mänskliga och några är bakteriella.

Brist på bakterier ger diabetes
Vi påverkar dessutom bakterierna på ett sätt som försämrar vår hälsa. I ytterligare en studie analyserades data från 945 puertoricaner. Hälften av dess använde antibakterialla munvatten. Det visade sig att de som använde munvatten hade 50 procent (!) ökad risk för att utveckla prediabetes eller diabetes jämfört med de som inte använde munvatten.

”Most over-the-counter mouthwashes contain antibacterial ingredients,” förklarar doktor Kaumudi Joshipura, en epidemiolog vid University of Puerto Rico och Harvard University, som ledde studien ”which could destroy or inhibit oral microbes, some of which may be beneficial for metabolic health.”

För exakt sju år sedan (åren går…) skrev jag om hur munvatten dödade bakterier i munhålan som bröt ner nitrater från rödbetsjuice till nitrit. Nitrit reduceras sedan till kväveoxid som har flera fördelaktiga effekter i kroppen. Utan bakterier bryts denna kedjereaktion och nyttan av rödbetsjuice rinner genom kroppen.

Den nya studien är den första som dessutom visar på kroniska hälsoeffekter i en livs levande befolkning. Eftersom kväveoxid påverkar hur musklerna använder glukos, tror Joshipura att det är munvattnets dödande av bakterier som omvandlar nitrat till nitrit som ökar risken för diabetes.

Bakterier, växter och djur är inte onda eller goda. De ingår i ett ekologiskt sammanhang med lite olika roller. Vi har omkring 700 arter av bakterier i våra munnar. Många av dessa kan bli skadliga om de ökar kraftigt i antal och det kan ske om man tar bort vissa arter och låter andra dominera. Ett bra mikrobiom är ett ekosystem i balans. Mikrobiom mår bra av grönsaker, motion och sömn. Det gör du med, för du och ditt mikrobiom är två sidor av samma ekosystem.

Ditt hjärta blir stressat när du springer. Det är bra för hjärtat. Ditt hjärta anpassar sig och blir starkare. Ditt hjärta kan också bli stressat av högt blodtryck. Det är dåligt för hjärtat. Det gör hjärtat svagare. Varför är det så? Hur kan stress – som vi gärna buntar ihop till ett begrepp – påverka hjärtat på så olika sätt? Några tyska forskare bestämde sig för att reda på det och publicerade nyligen resultatet i en studie.

Forskarna undersökte en nyupptäckt signalväg (en kedja av metaboliska processer) i hjärtat. Signalvägen startar med en epigenetisk omkopplare som kallas HDAC4 (Epigenitik handlar om hur miljön påverkar aktivering av olika gener). I ett friskt hjärta fanns det bitar av HDAC4 i slutet av signalvägen efter träning, men det fanns inga sådana fragment hos kroniskt stressade möss. Denna signalväg kunde alltså skruva upp eller skruva ner ett mushjärta beroende på på vilken typ av stress som musen utsattes för.

Tillfälligt hjärtsvikt
Forskarna använde sedan genetiskt modifierade möss som inte kunde skapa något HDAC4-fragment. Det visade sig då att träningen inte längre hade någon hälsosam effekt på mössen. Istället utvecklade de tillfälligt hjärtsvikt och försämrad prestanda. Mössens hjärtan återhämtade sig dock efteråt.

”We found temporary cardiac fatigue,”, säger professor Johannes Backs på Heidelbergs universitetssjukhus i ett pressmeddelande. Detta syndrom finns hos människor också, men eftersom det går tillbaka av sig självt kan det bara upptäckas om hjärtat undersöks under eller strax efter träning.

Allt hänger på återhämtningen
HDAC4-fragmentet skyddar alltså hjärtat från tillfällig fysiologisk stress. Men varför inte också från stress som orsakas av högt blodtryck eller andra typer av kronisk stress? ”The breaks make all the difference”, säger Backs. Under träning finns det ofta viloperioder för hjärtat. Enzymet proteinkinas A återhämtar sig under dessa perioder och säkerställer den friska signalvägen via aktiveringen av HDAC4-fragmentet.

Under kronisk stress som orsakas av svårt högt blodtryck följer signalerna i hjärtcellerna däremot den nyupptäckta, skadliga signalvägen. Proteinkinas A: s aktivitet sjunker under kronisk stress och HDAC4-fragmentet upplöses. Hjärtmusklerna använder sedan mer socker än fett för att producera energi. Det är emellertid inte sockret i sig som försvagar hjärtat, utan snarare på att klibbiga sockerrester fastnar i proteiner. Det påverkar i sin tur omsättningen av kalcium som är så viktig för hjärtats kontraktionsförmåga, vilket försvagar hjärtats pumpkraft.

”These findings are novel and change the way we think about how a myocardial cell can fail. We were able to demonstrate that there is a link from epigenetics via the metabolism through to contractility, i.e., through to cardiac function,” säger Backs.

Evolutionär förklaring
Upptäckten verkar vettigt från ett evolutionärt perspektiv. Våra förfäder sprang i många timmar för att hitta mat och ta hem mat. Den nyupptäckta signalvägen skyddade hjärtat från denna stress. Studien förklarar också varför löpare, som inte avsätter tid för vila och återhämtning, kan skada hjärtat.

Löpning är inte farligt. Det är brist på vila som är farligt. Den uppsättning symptom som kallas överträning är en varningsklocka också för hjärtat. ”We all intuitively know that breaks are important. Perhaps we have now found the molecular causes for this”, avslutar Backs.

Tidigare blogginlägg om löpningens påstådda farlighet: Nej löpning är inte farligt för hjärtat

För drygt fem år sedan gjorde jag min sista sit-up efter att jag läst en studie om att situps förstörde ryggraden. Jag tränar de djupa och ytliga kärnmusklerna med corepass istället. En löpare måste vara stabil och då krävs det starka muskler långt in som håller fast ryggraden. De jobbigaste är plankövningar. Om något är jobbigt brukar det vara bra, och en ny studie bekräftar att plankor är bättre än situps.

I den nya studien, som kommer från Ohio State University och är publicerad i Journal of Biomechanics, visar forskarna att löpare med svaga, djupa kärnmuskler löper hög risk att få problem med ryggen. Forskare använde avancerade tekniker på för att mäta muskelrörelser under olika aktiviteter. Det visade sig vara mycket vanligt med svaga kärnmuskler.

Djupa kärnmuskler.

”We measured the dimensions of runners’ bodies and how they moved to create a computer model that’s specific to that person. That allows us to examine how every bone moves and how much pressure is put on each joint,” säger studiens huvudförfattare Ajit Chaudhari i ett pressmeddelande.

Ytliga kärnmuskler.

Forskarna fann att om de djupa kärnmusklerna var svaga tvingades ytliga muskler som magmusklerna att arbeta hårdare. När de ytliga musklerna gör de djupa musklernas jobb medan du springer kan det leda till ryggproblem.

”When your deep core is weak, your body is able to compensate in a way that allows you to essentially run the same way. But that increases the load on your spine in a way that may lead to low back pain.” , säger Chaudhari.

Det är vanligt att löpare försummar de djupa kärnmusklerna, och det finns mycket felaktig information på internet och diverse forum. Traditionella magövningar med många repetitioner, till exempel sit-ups eller rygglyft, kommer inte att ge dig de starka kärnmuskler som krävs för att bli en bättre löpare.

Plankan

Forskarna rekommenderar istället plankövningar på instabila ytor. Den typen av övningar stabiliserar kärnmusklerna. Det är viktigt för löpare.

”Working on a six-pack and trying to become a better runner is definitely not the same thing. If you look at great runners, they don’t typically have a six-pack but their muscles are very fit. Static exercises that force you to fire your core and hold your body in place are what’s really going to make you a better runner.”

Jag vet inte riktigt hur jag ser ut när jag springer, men jag ser ofta andra löpare som tycks sakna stabilitet. En del roterar lite väl mycket, andra roterar för lite. Det finns de som lutar framåt med överkroppen eller håller armarna långt ifrån kroppen när de springer.

Jag tror många skulle bli bättre löpare om de gjorde plankövningar, som sagt gärna på ett rörligt underlag. Börja försiktigt bara, kanske i 10 sekunder. När du klarar att stå 3×1 minut är du riktigt stark.