Hjärnfysikbloggen – Löpning föryngrar dig på djupet



Det finns flera anledningar att springa. Man kan springa för att bli smartare, friskare eller yngre. Men man kan också springa för att föryngra benmärgen och fräscha upp skelettet. I en ny studie, som publicerats i Journal of Bone and Mineral Research, från Deakin University i Australien, kunde forskare visa att personer som springer regelbundet har yngre benmärg än de som inte springer.

Benmärgen är den vävnad som finns inuti skelettets stora rörben. Ung benmärg är röd och producerar blodceller, men med stigande ålder gulnar benmärgen. Den gula benmärgen består mest av fettvävnad. Ju mer fettvävnad, desto mindre utrymme för den röda, produktiva benmärgen. Med åren kan det påverka blod- och benomsättning negativt i områden som bäcken, ryggrad, lår och höfter och bidra till diabetes och osteoporos.

”Humans are born with predominately red blood cell producing bone marrow, however with age, this converts into a yellow fatty marrow”, säger huvudförfattaren till studien, Daniel Belavy, i ett pressmeddelande.

Studien omfattade 101 män och kvinnor i åldrarna 25 till 35 år. De var indelande i fyra grupper: långdistanslöpare (67 km/vecka, n = 25), joggare (28 km/vecka, n = 30), cyklister (275 km/vecka, n = 22) och en stillasittande grupp (n=24).

Det visade sig att benmärgen var ett år yngre för varje 9 km som en person sprang per vecka. Löparna hade också yngre benmärg än cyklister som inte belastar benen på samma sätt. Hos cyklister såg man ingen skillnad i benmärgen jämfört med stillasittande personer. Denna studie är den första som visar vilken typ av träning och vilken mängd som kan påverka förändringen av benmärg.

Löpning håller dig ung på insidan kan man säga. Löpningen tränger in i skelettet. Gruppen som sprang längst hade i snitt åtta år yngre benmärg än de som inte sprang. Det behövs inte mycket löpning för att göra en skillnad, så spring åtminstone 9 km i veckan för benmärgens skull om du kan.

Snölöpning
Jag springer mycket i mjuk snö som viker undan just nu, så min benmärg får inte lika mycket stimulans som den är van vid. Det är inte långt till Höga Kusten Winter Trail och jag tar varje chans att springa i skogen. Oftast springer jag på bandvagnsspår som går kors och tvärs genom skogarna. Bandvagnarna packar ihop snön ganska bra.

För någon vecka sedan uppmättes snödjup på 183 cm i snitt längs höga kusten-banan. För ett år sedan var det bara is i skogen till någon dag före loppet. Sedan vräkte det ner 30 cm nysnö. Det gick inte att springa och dubbarna fick inget grepp p.g.a. all nysnö. Jag halkade runt i 50 km. Det är det som är tjusningen med detta lopp. Man vet inte hur det kommer att bli förrän det är. Det kan vara 20 minusgrader, det kan vara 10 plusgrader, det kan vara snöstorm, regn, drivis, åska. Snölöpning kan vara plågsam, dötrist eller alldeles … alldeles underbar.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 3

Christopher

Som vanligt ett intressant blogginlägg!

Jag tolkar dock inte pressmeddelandet på samma sätt som du. Jag tolkar det som att löpare som springer mycket, dvs väsentligt mer än 20 km/vecka har benmärg som är upp till åtta år yngre, 20 km/vecka torde istället motsvara drygt två års yngre benmärg. Men rätta mig gärna om jag har fel. Oavsett så får jag mer ammunition att använda mot alla mina cykelkompisar som vägrar springa


Johan Renström

Hej Christopher, tack för kommentaren. Jag tror du har rätt. När jag läser pressmeddelandet så står det faktiskt så. Jag tror jag fick siffrorna lite fel när jag kollade studien. Jag rättar det och tackar dig för att du håller kvaliteten på bloggen uppe:) Man måste ha tungan rätt i munnen då man skriver och översätter i huvudet från engelska och det kan bli lite fel ibland, men det känns tryggt att veta att det finns läsare som du som faktiskt kollar alla mina påståenden också:)


Anna

Jag ska också pulsa HKWT, få se hur det går, få se om vi ses. Laddar med rödbetor och håller tummarna för fina snöstigar.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Hjärnfysikbloggen – Gå och stå ner i vikt med en viktväst



I början på året skrev jag om en ny spännande upptäckt om hur kroppen reglerar sin vikt. Svenska forskare från Sahlgrenska hade upptäckt ett ny mekanism som reglerar mängden fettmassa i form av en inneboende, kroppsegen badrumsvåg i benen. Denna våg fungerar så att kroppens vikt registreras i benen, vilket genererar en signal som går till hjärnan som sedan reglerar ditt beteende för att hålla din vikt i jämvikt. Forskarna testade denna mekanism på möss som bar på vikter och de gick ner i vikt motsvarande den vikt de släpade runt på.

Den första viktväststudien på människor
Förra veckan skrev en läsare som heter Johnny Björkman ett mail till mig. Han föreslog att han och en kollega till honom skulle testa en 10 kilos viktväst från Hefitness under två veckor. Det lät som en rolig idé och jag gillar roliga idéer. I fredags den 9 februari vägde de in sig på 75,4 resp. 87,5 kg (medelvärde=81,45kg). Midjemåtten var 92 och 101 cm (medelvärde 96,5 cm). I bloggar brukar tester ofta baseras på bloggaren själv – d.v.s. n=1 – men nu blir det i alla fall n=2 och jag ingår inte (jag skulle kunna vara en kontrollgrupp, haha). Om två veckor, fredagen den 23 februari väger de sig igen. Då återkommer jag med ett inlägg om vad västarna gjort med deras midjemått och vikt och hur de upplevde de två veckorna.


Johnny B och kollegan Sven.


Johnny och Sven med väst.

Det är svårt att göra studier på människor eftersom man inte kan sätta på sig en placeboväst som inte vägar någonting, men man skulle kunna använda olika vikter i västarna. Det kommer säkert en sådan studie om något år, men nu var vi först med ett testskott från höften:)

Ny studie om sittsjukan
Det intressanta med upptäckten från Sahlgrenska är att det ger en ny förklaring till hur vikten regleras som inte handlar om hormoner med sagolika namn som leptin och ghrelin. Det är en mekanisk mekanism som skulle kunna förklara fenomenet sittsjukan som jag och många andra skrivit mycket om de senaste åtta åren. Om man sitter ner aktiveras inte den där badrumsvågen i benen. Hjärnan tappar kollen på vikten.

Det fortsätter komma nya studier om sittsjukan. Förra veckan publicerades en studie i European Journal of Preventive Cardiology som undersökte om sittsjukan kunde kopplas till det faktum att stående bränner mer kalorier än sittande.

Forskarna analyserade resultat från totalt 46 studier med sammanlagt 1184 deltagare. Man fann att de som stod upp brände 0,15 kcal per minut mer än de som satt ner. Genom att ersätta sex timmar sittande med stående, skulle en 65 kg person förbruka 54 kcal extra per dag. Det motsvarar 2,5 kg på ett år och 10 kg på fyra år.

”Att stå bränner inte bara mer kalorier, den extra muskelaktiviteten är kopplad till lägre risk för hjärtinfarkt, stroke och diabetes, så fördelarna med att stå är mer än bara viktnedgång”, säger huvudförfattaren professor Francisco Lopez-Jimenez i ett pressmeddelande från Mayo clinic.

Klyftan i energiförbrukningen mellan stående och sittande är förmodligen ännu större än som framkom i studien. Deltagarna stod stilla, men i verkligheten gör människor små rörelser medan de står. Dessutom är det lättare att starta en rörelse om kroppen står upp och inte befinner sig i viloläge. ”Våra resultat kan vara en underskattning, för människor tenderar att göra spontana rörelser som att flytta sig eller byta fot och ta små steg fram och tillbaka. Människor kan dessutom vara mer benägna att gå till arkivskåp eller papperskorgen” , säger professor Lopez-Jimenez.

Det är viktigt att du undviker att sitta i flera timmar i sträck. Om du inte orkar stå en hel dag – och det är inte bra att stå upp helt stilla en hel dag – se till att stå en kvart lite då och då och gör gärna små rörelser. Det gäller både hemma och på jobbet. Om du strecktittar på en serie på Netflix (vilket Netflix lärt oss att göra), se till att ta två korta pauser varje timme.

Jag ska bara
Själv reglerar jag vikten med träning, 12-18 timmars periodisk fasta per dag och jag står alltid på jobbet. När jag jobbar hemma ligger jag dock ofta ner, vilket inte är särskilt bra. För några veckor sedan fick jag ganska ont i nacken p.g.a. mitt liggande. Nu har jag varit på massage och nacken känns bra igen, men jag måste skapa en rutin kring hur jag jobbar med datorn hemma. Just nu ligger jag i sängen och skriver det här inlägget och snart ska Kalla åka skidor. Det ska jag också snart göra, jag ska bara …

Hjärnfysikbloggen – Om löpning och naturkunskap



I mitten av 1980-talet studerade Louis Liebenberg från Sydafrika matematik. Det gick trögt. Han var nämligen mer intresserad av djupa frågor om livets mening. Han frågade sig varför människan utvecklat egenskaper som förmåga att resonera och fantisera. Liebenbergs hypotes var att människans kreativa hjärna hade utvecklats genom löpning. Det var 20 år innan Dan Lieberman och Dennis Bramble publicerade sin hypotes i nature om att människan var Born to Run.

Efter några år hoppade Liebenberg av matematikstudierna. Han gav sig ut i öknen för att söka efter svar på sina funderingar. Efter mycket sökande och många motgångar fann han till slut en grupp jägare i Botswana som välkomnade honom. Han levde med dem i fyra år. Han lärde sig allt från hur man håller en eld vid liv till hur man spårar ett byte. Han lärde sig hur man återskapar djurets beteende genom att läsa spåren de lämnat efter sig. När man lär sig spåra får naturen en extra dimension i rumtiden. Du ”ser” djur som rör sig genom rummet men vid en annan tidpunkt. Deras mentala modeller såg inte ut som de Liebenberg vuxit upp med. Liebenberg berättar om några naturintresserade turister som klampade rakt över ett leopardspår. De var inte medvetna – inte ”spoor conscious” – om denna dimension. Han tyckte de missade så mycket. För jägarna var spåren lika verkliga som djuren. Spåren berättade om djuren, om var de fanns och vad de gjort. För jägarna var naturen en bok, en berättelse och en kunskapskälla och livsnödvändig.

Nästa steg var att lära sig spåra när det inte finns några spår. Liebenberg kallar det spekulativ jakt. Syftet med det är att tänka sig in i hur djuret tänker och agerar. En jägare måste alltid veta vart bytet är på väg. Jägaren måste använda sig av hjärnans mest avancerade funktioner som visualisering, empati, abstrakt tänkande. Jägaren skapade samband som inte syns utan skapas i jägarnas hjärna. Det är en tidig form av vetenskap som Liebenberg kallar protovetenskap.

Liebenberg beskriver hur jägarna samlade in fakta och sedan gissade (formulerade en hypotes) de i vilken riktning bytet tagit vägen. Gissningen var baserad på observationer, diskussioner och erfarenhet. De jägare som formulerade de bästa hypoteserna, lyckades bäst. De kanske inte var starkast eller snabbast, men de hade mest naturkunskap, tänkte bäst och de lyckades hålla tankarna samlade under den långa och uthållighetskrävande jakten. Så hade de gjort i tusentals generationer. Naturen hade sållat bort de dåliga naturvetarna och de som inte orkade springa.

De jägare som Liebenberg levde med var fullblodsproffs. De var de sista levande jägarna i en stafettkedja som sträcker sig miljoner år tillbaka i tiden. Jakten fanns därför kodad i deras DNA. Vi bär samma DNA, men det är ett slumrande DNA. Efter fyra år med jägarna var Liebenbergs DNA uppdaterat. Han återuppstod som en sökande och springande jägare.

Liebenberg var med på flera jakter. De sprang mitt på dagen – precis som Lieberman och Bramble gissade 20 år senare – i stekhet värme när andra pälsklädda jägare låg under träd och flämtade. Ibland tog jakten två timmar, andra gånger fem timmar. De sprang sakta, runt 7-10 km/h. De gick mycket. De sparade på krafterna. De visste inte om de skulle springa en halvmara, ett maraton eller en ultra. Allt hängde på bytet. De var oerhört fokuserade och målinriktade under jakten. En misslyckad jakt betyder inte så mycket, men flera misslyckanden betyder svält och i värsta fall död och ett snöpligt slut för de gener som krånglat sig genom historien och klarat sig ända tills dess.

Liebenberg skrev boken The Art of Tracking: The Origin of Science som kom ut 1990. Den blev ingen större succé eftersom ingen tänkte som Liebenberg förrän 20 år senare. Liebenberg skrev att löpning och jakt är grunden till det vetenskapliga tänkandet och till de vi är. Vi är alla i grunden löpare, precis som gibbonapor i grunden är trädklättrare och flodhästar vattendjur. När du springer, då händer det saker i hjärnan eftersom löpning och hjärna är länkade tillbaka till människans första steg på savannen. 

I en naturdokumentär från 2005 följer ett filmteam från BBC jägarna från Botswana som sprang med Liebenberg. Det är ett klassiskt klipp, berättat av den bästa berättaren David Attenborough (se nedan). De jagar kudu-antiloper. De spårar bytet, spekulerar och springer. Efter en flera timmar lång uthållighetsjakt kollapsar kudun av värmeslag. Jägaren går försiktigt fram mot det utmattade bytet och kastar sitt spjut som genomborrar antilopens hjärta. Jägaren tackar gudarna och tar med sig bytet hem till stammen.

Liebenbergs hypotes är att den vetenskapliga metoden uppstod när jägare och samlare sökte spår på savannen, levde sig in i bytets beteende, drog slutsatser och följde spåren efter något som de inte kunde se. De var medvetna om att spåren kunde leda fel, att de kunde missta sig, och därmed var de ständigt tvungna att revidera sina uppfattningar och formulera nya hypoteser. De visste också att om de gjorde rätt, så skulle de fånga en antilop och ge byn hundratusentals kalorier och energi och kunskap till nya jakter. De visste att sanningen fanns i naturen. De var löpare och de hade naturkunskap.

Snölöpning
Trail betyder spår. Jag kanske gillar Liebenbergs hypotes för att jag älskar att springa längs spår i skogen. Förr åkte jag bara skidor på vintern, men tack vare tävlingar som Höga Kusten Winter Trail springer jag numer mycket i skogen på vintern. Förra veckan sprang jag och en kollega uppför Klissberget och ibland sjönk man en meter genom snön. Det var ett bra pass.


Från Höga Kusten Winter Trail 2017 som blev en hal historia. Ett av Sveriges vackraste lopp.

Jag måste få till ännu ett långpass känner jag, men i morgon ska det komma en halvmeter snö så det blir sannolikt snöskottning före snölöpning. Jag får rikta in mig på att få till ett pass i helgen. Jag behöver ett långpass på 2-3 timmar. Tävlingen går den 24 februari (det finns platser kvar), så jag börjar snart trappa ner en aning.

Hjärnfysikbloggen – Dina bakterier påverkar din prestation och din hälsa



De senaste åren har kunskaperna om våra inneboende bakterier – människans mikrobiom – ökat. Bakterierna inom oss sätts i samband med hälsa, vikt, kognitiv förmåga och immunförsvar. Bakterierna är en stor del av oss. Man vet inte riktigt hur många det finns, men det finns fler bakteriella celler än det finns mänskliga celler. Men kan vårt mikrobiom påverka våra prestationer? Ja, enligt en ny studie tycks elitidrottare innehålla andra bakterier än du och jag. Forskarna tror att bakterier kan förklara en del av deras extrema prestationer och kanske kan du och jag ”dopa” oss med dessa i framtiden.

“When we first started thinking about this, I was asked whether we could use genomics to predict the next Michael Jordan,” säger Jonathan Scheiman från Harvard Medical School i ett pressmeddelande. “But my response was that a better question is: Can you extract Jordan’s biology and give it to others to help make the next Michael Jordan?”  

För att identifiera de ”atletiska” bakterierna, samlade forskarna först in prov från 20 elitlöpare (och 20 från en kontrollgrupp) som deltog i Boston Marathon 2015. Proven togs en vecka före och en vecka efter loppet, dvs mellan prestation och återhämtning. När forskarna jämförde proven, fann de en ökning efter loppet av en viss typ av bakterier som bryter ner metaboliter som kan sättas i samband med trötthet.

I nästa steg jämförde forskarna bakterier från ultralöpare och OS-roddare. De hittade en typ av bakterier i ultralöpare som bryter ner kolhydrater och fibrer som inte fanns hos roddarna, vilket tyder på att olika sporter främja olika arter av bakterier. Vi påverkar alltså vårt mikrobiom med vårt beteende och mikrobiomet påverkar oss. Vi är ett komplext, sammanflätat ekosystem av levande celler, varav några är mänskliga och några är bakteriella.

Brist på bakterier ger diabetes
Vi påverkar dessutom bakterierna på ett sätt som försämrar vår hälsa. I ytterligare en studie analyserades data från 945 puertoricaner. Hälften av dess använde antibakterialla munvatten. Det visade sig att de som använde munvatten hade 50 procent (!) ökad risk för att utveckla prediabetes eller diabetes jämfört med de som inte använde munvatten.

”Most over-the-counter mouthwashes contain antibacterial ingredients,” förklarar doktor Kaumudi Joshipura, en epidemiolog vid University of Puerto Rico och Harvard University, som ledde studien ”which could destroy or inhibit oral microbes, some of which may be beneficial for metabolic health.”

För exakt sju år sedan (åren går…) skrev jag om hur munvatten dödade bakterier i munhålan som bröt ner nitrater från rödbetsjuice till nitrit. Nitrit reduceras sedan till kväveoxid som har flera fördelaktiga effekter i kroppen. Utan bakterier bryts denna kedjereaktion och nyttan av rödbetsjuice rinner genom kroppen.

Den nya studien är den första som dessutom visar på kroniska hälsoeffekter i en livs levande befolkning. Eftersom kväveoxid påverkar hur musklerna använder glukos, tror Joshipura att det är munvattnets dödande av bakterier som omvandlar nitrat till nitrit som ökar risken för diabetes.

Bakterier, växter och djur är inte onda eller goda. De ingår i ett ekologiskt sammanhang med lite olika roller. Vi har omkring 700 arter av bakterier i våra munnar. Många av dessa kan bli skadliga om de ökar kraftigt i antal och det kan ske om man tar bort vissa arter och låter andra dominera. Ett bra mikrobiom är ett ekosystem i balans. Mikrobiom mår bra av grönsaker, motion och sömn. Det gör du med, för du och ditt mikrobiom är två sidor av samma ekosystem.

Du och ditt hjärta behöver vila också



Ditt hjärta blir stressat när du springer. Det är bra för hjärtat. Ditt hjärta anpassar sig och blir starkare. Ditt hjärta kan också bli stressat av högt blodtryck. Det är dåligt för hjärtat. Det gör hjärtat svagare. Varför är det så? Hur kan stress – som vi gärna buntar ihop till ett begrepp – påverka hjärtat på så olika sätt? Några tyska forskare bestämde sig för att reda på det och publicerade nyligen resultatet i en studie.

Forskarna undersökte en nyupptäckt signalväg (en kedja av metaboliska processer) i hjärtat. Signalvägen startar med en epigenetisk omkopplare som kallas HDAC4 (Epigenitik handlar om hur miljön påverkar aktivering av olika gener). I ett friskt hjärta fanns det bitar av HDAC4 i slutet av signalvägen efter träning, men det fanns inga sådana fragment hos kroniskt stressade möss. Denna signalväg kunde alltså skruva upp eller skruva ner ett mushjärta beroende på på vilken typ av stress som musen utsattes för.

Tillfälligt hjärtsvikt
Forskarna använde sedan genetiskt modifierade möss som inte kunde skapa något HDAC4-fragment. Det visade sig då att träningen inte längre hade någon hälsosam effekt på mössen. Istället utvecklade de tillfälligt hjärtsvikt och försämrad prestanda. Mössens hjärtan återhämtade sig dock efteråt.

”We found temporary cardiac fatigue,”, säger professor Johannes Backs på Heidelbergs universitetssjukhus i ett pressmeddelande. Detta syndrom finns hos människor också, men eftersom det går tillbaka av sig självt kan det bara upptäckas om hjärtat undersöks under eller strax efter träning.

Allt hänger på återhämtningen
HDAC4-fragmentet skyddar alltså hjärtat från tillfällig fysiologisk stress. Men varför inte också från stress som orsakas av högt blodtryck eller andra typer av kronisk stress? ”The breaks make all the difference”, säger Backs. Under träning finns det ofta viloperioder för hjärtat. Enzymet proteinkinas A återhämtar sig under dessa perioder och säkerställer den friska signalvägen via aktiveringen av HDAC4-fragmentet.

Under kronisk stress som orsakas av svårt högt blodtryck följer signalerna i hjärtcellerna däremot den nyupptäckta, skadliga signalvägen. Proteinkinas A: s aktivitet sjunker under kronisk stress och HDAC4-fragmentet upplöses. Hjärtmusklerna använder sedan mer socker än fett för att producera energi. Det är emellertid inte sockret i sig som försvagar hjärtat, utan snarare på att klibbiga sockerrester fastnar i proteiner. Det påverkar i sin tur omsättningen av kalcium som är så viktig för hjärtats kontraktionsförmåga, vilket försvagar hjärtats pumpkraft.

”These findings are novel and change the way we think about how a myocardial cell can fail. We were able to demonstrate that there is a link from epigenetics via the metabolism through to contractility, i.e., through to cardiac function,säger Backs.

Evolutionär förklaring
Upptäckten verkar vettigt från ett evolutionärt perspektiv. Våra förfäder sprang i många timmar för att hitta mat och ta hem mat. Den nyupptäckta signalvägen skyddade hjärtat från denna stress. Studien förklarar också varför löpare, som inte avsätter tid för vila och återhämtning, kan skada hjärtat.

Löpning är inte farligt. Det är brist på vila som är farligt. Den uppsättning symptom som kallas överträning är en varningsklocka också för hjärtat. ”We all intuitively know that breaks are important. Perhaps we have now found the molecular causes for this”, avslutar Backs.

Tidigare blogginlägg om löpningens påstådda farlighet: Nej löpning är inte farligt för hjärtat

Hjärnfysikbloggen – stärk de djupa kärnmusklerna för ryggens skull



För drygt fem år sedan gjorde jag min sista sit-up efter att jag läst en studie om att situps förstörde ryggraden. Jag tränar de djupa och ytliga kärnmusklerna med corepass istället. En löpare måste vara stabil och då krävs det starka muskler långt in som håller fast ryggraden. De jobbigaste är plankövningar. Om något är jobbigt brukar det vara bra, och en ny studie bekräftar att plankor är bättre än situps.


Killen med stor näsa liknar mig mest av de två.

I den nya studien, som kommer från Ohio State University och är publicerad i Journal of Biomechanics, visar forskarna att löpare med svaga, djupa kärnmuskler löper hög risk att få problem med ryggen. Forskare använde avancerade tekniker på för att mäta muskelrörelser under olika aktiviteter. Det visade sig vara mycket vanligt med svaga kärnmuskler.


Djupa kärnmuskler.

”We measured the dimensions of runners’ bodies and how they moved to create a computer model that’s specific to that person. That allows us to examine how every bone moves and how much pressure is put on each joint,” säger studiens huvudförfattare Ajit Chaudhari i ett pressmeddelande.


Ytliga kärnmuskler.

Forskarna fann att om de djupa kärnmusklerna var svaga tvingades ytliga muskler som magmusklerna att arbeta hårdare. När de ytliga musklerna gör de djupa musklernas jobb medan du springer kan det leda till ryggproblem.

”When your deep core is weak, your body is able to compensate in a way that allows you to essentially run the same way. But that increases the load on your spine in a way that may lead to low back pain.” , säger Chaudhari.

Det är vanligt att löpare försummar de djupa kärnmusklerna, och det finns mycket felaktig information på internet och diverse forum. Traditionella magövningar med många repetitioner, till exempel sit-ups eller rygglyft, kommer inte att ge dig de starka kärnmuskler som krävs för att bli en bättre löpare.

Forskarna rekommenderar istället plankövningar på instabila ytor. Den typen av övningar stabiliserar kärnmusklerna. Det är viktigt för löpare.


Plankan. Någon som minns?

”Working on a six-pack and trying to become a better runner is definitely not the same thing. If you look at great runners, they don’t typically have a six-pack but their muscles are very fit. Static exercises that force you to fire your core and hold your body in place are what’s really going to make you a better runner.

Jag vet inte riktigt hur jag ser ut när jag springer, men jag ser ofta andra löpare som tycks sakna stabilitet. En del roterar lite väl mycket, andra roterar för lite. Det finns de som lutar framåt med överkroppen eller håller armarna långt ifrån kroppen när de springer.

Jag tror många skulle bli bättre löpare om de gjorde plankövningar, som sagt gärna på ett rörligt underlag. Börja försiktigt bara, kanske i 10 sekunder. När du klarar att stå 3×1 minut är du riktigt stark.

Video om studien för de som inte vill läsa:)