Hjärnfysikbloggen – Gå och stå ner i vikt med en viktväst

I mitten av 1980-talet studerade Louis Liebenberg från Sydafrika matematik. Det gick trögt. Han var nämligen mer intresserad av djupa frågor om livets mening. Han frågade sig varför människan utvecklat egenskaper som förmåga att resonera och fantisera. Liebenbergs hypotes var att människans kreativa hjärna hade utvecklats genom löpning. Det var 20 år innan Dan Lieberman och Dennis Bramble publicerade sin hypotes i nature om att människan var Born to Run.

Efter några år hoppade Liebenberg av matematikstudierna. Han gav sig ut i öknen för att söka efter svar på sina funderingar. Efter mycket sökande och många motgångar fann han till slut en grupp jägare i Botswana som välkomnade honom. Han levde med dem i fyra år. Han lärde sig allt från hur man håller en eld vid liv till hur man spårar ett byte. Han lärde sig hur man återskapar djurets beteende genom att läsa spåren de lämnat efter sig.

Spårmedvetenhet

När man lär sig spåra får naturen en extra dimension i rumtiden. Du ”ser” djur som rör sig genom rummet men vid en annan tidpunkt. Deras mentala modeller såg inte ut som de Liebenberg vuxit upp med. Liebenberg berättar om några naturintresserade turister som klampade rakt över ett leopardspår. De var inte medvetna – inte ”spoor conscious” – om denna dimension. Han tyckte de missade så mycket. För jägarna var spåren lika verkliga som djuren. Spåren berättade om djuren, om var de fanns och vad de gjort. För jägarna var naturen en bok, en berättelse och en kunskapskälla och livsnödvändig.

Protovetenskap

Nästa steg var att lära sig spåra när det inte finns några spår. Liebenberg kallar det spekulativ jakt. Syftet med det är att tänka sig in i hur djuret tänker och agerar. En jägare måste alltid veta vart bytet är på väg. Jägaren måste använda sig av hjärnans mest avancerade funktioner som visualisering, empati, abstrakt tänkande. Jägaren skapade samband som inte syns utan skapas i jägarnas hjärna. Det är en tidig form av vetenskap som Liebenberg kallar protovetenskap.

Liebenberg beskriver hur jägarna samlade in fakta och sedan gissade (formulerade en hypotes) de i vilken riktning bytet tagit vägen. Gissningen var baserad på observationer, diskussioner och erfarenhet. De jägare som formulerade de bästa hypoteserna, lyckades bäst. De kanske inte var starkast eller snabbast, men de hade mest naturkunskap, tänkte bäst och de lyckades hålla tankarna samlade under den långa och uthållighetskrävande jakten. Så hade de gjort i tusentals generationer. Naturen hade sållat bort de dåliga naturvetarna och de som inte orkade springa.

De jägare som Liebenberg levde med var fullblodsproffs. De var de sista levande jägarna i en stafettkedja som sträcker sig miljoner år tillbaka i tiden. Jakten fanns därför kodad i deras DNA. Vi bär samma DNA, men det är ett slumrande DNA. Efter fyra år med jägarna var Liebenbergs DNA uppdaterat. Han återuppstod som en sökande och springande jägare.

Alla är löpare

Liebenberg var med på flera jakter. De sprang mitt på dagen – precis som Lieberman och Bramble gissade 20 år senare – i stekhet värme när andra pälsklädda jägare låg under träd och flämtade. Ibland tog jakten två timmar, andra gånger fem timmar. De sprang sakta, runt 7-10 km/h. De gick mycket. De sparade på krafterna. De visste inte om de skulle springa en halvmara, ett maraton eller en ultra. Allt hängde på bytet. De var oerhört fokuserade och målinriktade under jakten. En misslyckad jakt betyder inte så mycket, men flera misslyckanden betyder svält och i värsta fall död och ett snöpligt slut för de gener som krånglat sig genom historien och klarat sig ända tills dess.

Liebenberg skrev boken The Art of Tracking: The Origin of Science som kom ut 1990. Den blev ingen större succé eftersom ingen tänkte som Liebenberg förrän 20 år senare. Liebenberg skrev att löpning och jakt är grunden till det vetenskapliga tänkandet och till de vi är. Vi är alla i grunden löpare, precis som gibbonapor i grunden är trädklättrare och flodhästar vattendjur. När du springer, då händer det saker i hjärnan eftersom löpning och hjärna är länkade tillbaka till människans första steg på savannen. 

Jakt är en hypotes

I en naturdokumentär från 2005 följer ett filmteam från BBC jägarna från Botswana som sprang med Liebenberg. Det är ett klassiskt klipp, berättat av den bästa berättaren David Attenborough. De jagar kudu-antiloper. De spårar bytet, spekulerar och springer. Efter en flera timmar lång uthållighetsjakt kollapsar kudun av värmeslag. Jägaren går försiktigt fram mot det utmattade bytet och kastar sitt spjut som genomborrar antilopens hjärta. Jägaren tackar gudarna och tar med sig bytet hem till stammen.

Liebenbergs hypotes är att den vetenskapliga metoden uppstod när jägare och samlare sökte spår på savannen, levde sig in i bytets beteende, drog slutsatser och följde spåren efter något som de inte kunde se. De var medvetna om att spåren kunde leda fel, att de kunde missta sig, och därmed var de ständigt tvungna att revidera sina uppfattningar och formulera nya hypoteser. De visste också att om de gjorde rätt, så skulle de fånga en antilop och ge byn hundratusentals kalorier och energi och kunskap till nya jakter. De visste att sanningen fanns i naturen. De var löpare och de hade naturkunskap.

Snölöpning

Trail betyder spår. Jag kanske gillar Liebenbergs hypotes för att jag älskar att springa längs spår i skogen. Förr åkte jag bara skidor på vintern, men tack vare tävlingar som Höga Kusten Winter Trail springer jag numer mycket i skogen på vintern. Förra veckan sprang jag och en kollega uppför Klissberget och ibland sjönk man en meter genom snön. Det var ett bra pass.

Jag måste få till ännu ett långpass känner jag, men i morgon ska det komma en halvmeter snö så det blir sannolikt snöskottning före snölöpning. Jag får rikta in mig på att få till ett pass i helgen. Jag behöver ett långpass på 2-3 timmar. Tävlingen går den 24 februari (det finns platser kvar), så jag börjar snart trappa ner en aning.

---

Varför är norska skidåkare så överlägsna? Svenskar och norrmän har ungefär samma genuppsättning, så det kan inte vara genetiskt. Det måste alltså bero på miljön, vilket i skidåkarnas fall till största delen utgörs av hur de tränar. Hur tränar de bästa norrmännen? Hur tränar t. ex. Marit Björgen?

Tack vare en ny studie, som publicerades i decembernumret av Frontiers in Physiology, av norska forskaren Oyvind Sandbakk med kollegor vet vi det. De avslöjar hennes träning i detalj.

Björgens träning

Studien undersökte träningsrutinerna under Marit Björgens mest framgångsrika femårsperiod. Efter 12 år av ökad träning från 20-års ålder nådde hon en årlig träningsvolymen under de följande fem framgångsrika åren på 940 timmar. Dessa timmar fördelades på 91 procent uthållighet, 8 procent styrka och 1 procent tempo.

Uthållighetsträningen bestod av 92 procent lågintensiv- (LIT), 3 procent medelintensiv- (MIT) och 5 procent högintensiv träning (HIT). Hon minskade LIT och ökade HIT från försäsong till tävlingssäsong. Omkring en fjärdedel av tiden tränade hon på hög höjd och då övervägande LIT-träning. Inför mästerskap ökade hon LIT under två veckor och minskade sedan total träningsvolym med ökad HIT sista veckan.

Den övergripande utvecklingen under perioden innebar främst en ökning av LIT från 430 timmar som 20-åring till 800 timmar LIT som 35-åring, medan summan av MIT och HIT låg stabil kring 60 timmar under samma period.

Björgen var en vinnare redan vid 23 års ålder. Hennes träningsvolym låg då kring 700 timmar. Men före 25 var hon inte särskilt stabil på längre sträckor. Efter 30 var hon stabil och bra på både korta och långa sträckor. Det visar på vikten av en hög träningsvolym med mycket LIT-träning och på en långsiktig progressiv ökning av träningsbelastningen för att nå toppskiktet.

Träningsfilosofi

Under de 12 första åren med gradvis ökad träningsbelastning inträffade två stora förändringar i hennes träningsfilosofi. Den första förändringen, i ett tidigt skede av hennes seniorkarriär, omfattade block av HIT-träning typ ”norska intervaller”. Det ledde till snabba prestationsförbättringar, men utvecklingen stagnerade efter några år. Nästa stora prestationsförbättring sammanföll med att hon polariserade träningen med en minskning av HIT+MIT och en ökning av LIT.

Det kan inte nog understrykas att den framgångsrika femårsperioden inträffade direkt efter att hon börjat med polariserad träning. Redan under det första året förbättrades både fysiologiska värden och prestanda och de låg sedan kvar på en stabil hög nivå.

Den polariserade träningen såg ut så här: 92% LIT, 3% MIT och 5% HIT. Antalet träningstillfällen i varje zon fördelades på 360 LIT, 33 MIT och 80 HIT. Volymen HIT och MIT liknar andra skidåkare, men mängden LIT är ovanligt hög.

Efter ungefär halva tiden av femårsperioden ökade Björgen mängden styrketräning, medan volymen uthållighetsträning var relativt stabil. Hon ökade alltså den totala mängden träning. Jämfört med andra kvinnliga skidåkare kombinerar hon en hög aerob kapacitet med stor muskelmassa, särskilt i överkroppen där skillnaden mellan män och kvinnor brukar vara störst.

Periodisering

Under den 17-åriga perioden var 60 procent av träningen skidspecifik (skidåkning på snö eller rullskidor) medan resten huvudsakligen bestod av löpning. Denna växling mellan överkropp och ben är unik för skidåkning jämfört med andra uthållighetssporter. Skidåkare kan därför tåla hög träningsbelastning under försäsongen. Under tävlingssäsongen minskar volymen och blir med skidspecifik. Björgen periodiserade träningen på mikronivå även under tävlingssäsongen, t ex genom att utföra tung styrketräning på morgonen följt av löpning på eftermiddagen.

Hon använde sig även av terrängen för att variera träningen, t.ex. genom att kombinera uppförsbackar där benen används, med träning som i första hand belastade överkroppen som stakträning samma dag. Det är sannolikt en viktig faktor som bidrar till kombinationen av hög uthållighetskapacitet och en relativt stor muskelmassa.

Hennes genomsnittliga VO2max låg kring 68 under hennes fem mest framgångsrika år. Kroppsmassan var mycket stabil under hela perioden, och mätningar av kroppssammansättning under de fem framgångsrika åren visade att både fetthalt och benmineraldensitet låg inom hälsosamma värden. Det är troligtvis en viktig orsak till hennes långa karriär med höga träningsvolymer.

Forskarnas slutsats är att en progressiv ökning av träningsbelastningen fram till 30 års ålder tycks vara nödvändig för att optimera den fulla potentialen för en skidåkare. De antar att detta gjorde det möjligt för Björgen att tolerera och svara positivt på de höga träningsvolymerna under den 5-åriga analysperioden, där hon använde ett polariserat träningsmönster med en stor mängd lågintensiv träning.

Snöstorm

Idag är det snöstorm ute. Jag har tillbringat dygnets ljusa timmar med att skotta fram stugorna på näset. Det räknas nog som en kombination av styrke- och konditionsträning. Det får bli skidor en annan dag. I morgon börjar jag jobba igen och det här året blir mycket annorlunda jämfört med andra år. Det ska bli spännande.

---

Mer om löpning och hjärnan kan du läsa om i min bok Prestationskoden. Den kan bland annat beställas på Adlibris och Bokus.

 

---