Det är enormt skönt att ha berättat varför jag inte springer så mycket- eller så långt snarare. Har känts som jag ljugit flera gånger för folk fast jag vetat i nästan två månader att det absolut inte blir några 100 miles nästa år. Tack för alla grattis till oss- det värmer verkligen! Tack från hela mitt hjärta!

Min träningsfilosofi- hittills

Jag har byggt upp min uthållighet inför mina 100-miles lopp med relativt minimalistisk volym för att vara ultralöpare. Är väldigt dålig på att logga min träning men tror jag max varit uppe i 10 mil kanske två veckor under detta år och i övrigt legat allt från 40-80 kilometer. Kroppen har varit frisk, oskadad och har återhämtat sig. Sen har det ju inte gått så fort men jag vill bygga upp min ”ultrakarriär” långsamt. För 4 år sen tyckte jag att allt över 15 kilometer var väldigt långt. För bara två år sen var 5 mil väldigt långt. Det tar tid och som småbarnsmamma så är det andra saker som måste få gå före. Det här får ta sin tid helt enkelt och som jag ofta pratar om- jag sumpar inte min hälsa. Frisk, glad och skadefri är min bästa grund- det är därför jag ler så mycket när jag springer! 🙂

Jag har tränat efter egen skalle men inför 2014 hade jag bestämt att ta löpningen till en ny nivå. Jag coachar själv och att lägga tid och energi på att coacha andra och sig själv kände jag blev rätt mkt. Att ta hjälp av min förebild var en dröm- men drömmar är till för att pursue så jag kontaktade honom. Tim Waggoner. Känd som ”Lucho”. En amerikansk fd elitIronmantriatlet men numer en ultralöpare och ultracoach vars podcast jag slaviskt följer. Hans träninsfilosofi stämmer med min och jag visste att jag skulle våga lita på honom. Lägga över planeringen av min träning, utifrån mina förutsättningar i hans händer.

Efter BRR accepterade han mig som en adept. ” I want to work with you”. Lyckan var total! Precis när jag fått första programmet fick jag årets chock- gravid! Vad göra? Jo vi har skjutit på allt exakt ett år. I september nästa år sätter vi igång igen. Mot samma mål: 100 miles sub 18 timmar och tids nog Leadville 100.

Om du inte sett detta- så måste du se det. Han är magisk. Jag vill bara ta skorna och springa rätt ut i naturen…

Så just nu presterar jag inte direkt något på löpningen men jag funderar desto mer. Jag ska föreläsa om ultra till våren och får rätt mycket frågor om just ultra, träningen, det mentala och dessutom coachar jag flera som satsar på just ultra.

Löpning både är enkelt och är det inte. Det blir ibland alldeles för komplext för vad det egentligen behöver. För de flesta av oss är marginalerna inte superviktiga och minutfokus på pass är inte heller det som avgör men i sin osäkerhet vill man kanske gärna tro att det är en massa avancerade aspekter och träningspass som ska till.

Jag skulle påstå att det är två, kanske tre saker som jag vill lägga fokus på i träningen för att bli en bättre ultralöpare, eller för att bli en från början:

Hållbarhet

Du ska hålla i kroppen. Hålla i hållningen. Hålla i mage och energisystem att klara att springa i 5, 10, 15 20, 25 30 timmar. Eller längre. Allt måste hålla och det tar tid att bygga upp den hållbarheten från ligament, till energisättning av muskler och för att inte tala om den mentala hållbarheten. Här går det inte att vara otålig och vilja att det ska hända saker hela tiden. Så fokus i all träning är att bygga hållbarhet i allt du gör.

Mentalt fokus och insikt

Inte bara styrka. Inte bara vara tunnelseende mot målet. Det kommer göra ont. Kroppen kommer be dig stanna. Den hinner göra det några gånger till än under ett millopp då den skriker detta från kanske 2-3 kilometer och du måste kunna hantera den här rösten, kraften. Du måste kunna lyfta dig ur helt oundvikliga svackor. Har du inga svackor har du inte utmanat dig. Då har du inte spänt bågen. Du måste klara av att fokusera på uppgiften när allt annat utom att springa vidare verkar vara det enda vettiga.

Samtidigt måste du kunna resonera runt den här rösten. Det kan var så att du ska bryta. Det kan vara riktig skadesmärta och inte det lopp där det är värt att springa sönder dig. Du måste kunna gå från plan A, till B till ibland C och klara av att ladda om för en ny måltid, en ny vändning i loppet. Och sen vara stark i det.

Och om man skulle behöva svara på vad som gör en bra ultralöpare så är mitt svar: Tid löparglädje och tålamod.

Ser fram emot att skriva mer om ämnet framöver.

Själv ser jag fram emot första långpasset på länge- orken har inte funnits pga låga järnvärden och dålig motivation men nu har jag fått en nytändning igen.

Hoppas du haft en fin luciamorgon och vad kul att du läser min blogg!

Du är det.

Fast du skulle ju inte komma så snart. Ditt kontrollfreak till mamma hade bestämt sommaren 2015. Inte i juni 2014.

Hon skulle ju springa 16 mil jättefort tre gånger nästa år, köra sin första Ironman. Jobba in sig än mer i sin nya tjänst. Leda massa folk upp till Åreskutans topp på WorkoutÅre. Åka till Irland och springa 10 mil längs den vackra kusten.

Men du är så så välkommen hit. Din storasyster längtar, din mamma och pappa längtar och deras familjer längtar.

Du är en riktig liten överraskning. Din mammas doktor har sagt att det inte blir barn här hur lätt som helst. Men att springa 16 mil gjorde tydligen susen. Tänk så kroppen fungerar.

Du kommer precis som din storasyster få skumpa runt rätt ordentligt i magen på en massa underbara löp och skidturer och kanske hänga upp och ned eller upprätt när mamma står på huvudet. Du kommer få massa bra mat och höra massa bra musik och du kommer ha det så bra därinne, det lovar hon dig. Men skumpigt kommer det bli.

Du är så efterlängtad. Igår blev vi lite oroliga. Men så fick vi se dig sprattla som en tokig därinne, och allt var precis som det skulle vara.

Ha det så bra därinne tills det är dags att komma ut.

Tänk om det ändå kunde gå till såhär.

Kanske en av de finaste kärlekssångerna jag vet. Ta några minuter och lyssna på texten och kanske dela den med någon du tycker om.

Det är mycket nu! Det är alltid mycket. Det är mycket av det jag älskar: Mitt jobb som Hälsochef, min egna lilla firma och med Tjejmarathon. Det är också mycket fritid.

Det är även mycket sömn och mycket tid med min dotter- borde vara lite mer med min älskade fästman men vi är jullediga ihop och vi är väldigt bra på att strunta i att göra saker när vi är lediga (tex köpa bil och leta ny lägenhet- nä! Vi leker i snön istället!).

Den här veckan har jag mycket presentationer och föreläsningar på jobbet också. De kräver lite mer än att sitta vid datorn. Det är lite mer anspänning- även om jag börjar bli van nu!

Igår föreläste jag om kost- ”Ren mat” i en timme. Ett sånt där ämne som engagerar alla! Jag ordnade också med juice innan- en äpple, morot ingefära och en gurka, päron, lime och ingefära- DEN ni!

Idag pratade jag ”Hälsa i högsäsong” med fokus på proaktiv stresshantering för en av våra avdelningar och imorgon gör jag detsamma i en mindre grupp. Jag har ett spännande möte om hälsa med en riktigt stor organisation som kommer till mig för att bolla idéer! Kul!

På torsdag är jag ute och pratar hälsa igen med olika grupper på kontoret och tills fredag ska jag ha ett underlag på en strategi klar. Då ska jag även hålla en 45 minuters stressföreläsning/workshop.

Det skulle mycket väl kunna vara stressigt i sig. Det här. För det är ju inte det enda jag gör liksom. Är ute och pratar inför folk. Det är en triljard andra saker som ska göras också. Men det blir inte det. Det känns väldigt balanserat faktiskt just nu. Väldigt roligt. Varje dag är kul! Givande! Tar man med sig det positiva från varje dag och tänker på en lösning för det som inte kändes bra så vaknar man, iallafall jag, glad och laddad varje morgon.

Ibland får man ta lite distans till det man gör. Om det blir för mycket. Om man känner sig trött. Då får man skala bort- ”Vad måste jag göra idag?” ”Vad kan jag göra imorgon istället?”. Och påminna sig själv att det finns ingen annan som har lika höga förväntningar på vad jag gör som jag själv. Ingen annan bryr sig riktigt om det inte blev ”bock” på alla de där sakerna på listan. Bara jag. So släpp it. Liksom.

Nu. Har jag gjort det jag skulle göra idag. Det som inte är gjort- hör till imorgon. Idag är jag tacksam för idag.

Väldigt enkelt. Inte så lätt. Värt att jobba på.

Life is a balancing act, but what’s in balance, doesn’t move anywhere

Det är något speciellt med tidiga morgonjoggar!

Det är något speciellt att tassa fram i nysnö med en god vän som återhämtar sig efter urladdningen på Bislett 24h. Något speciellt att vara på jobbet 07.00, duschad och klar att prata stresshantering och hälsa redan klockan 08.00

Inför mina morgonjoggar tar jag oftast bara 4 st BCAA-kapslar och tar med lite russin om jag skulle få en dipp. Men kroppen är så van vid de här passen nu och med en bra middag i kroppen dagen innan finns det massor med energi i musklerna också även om just leverglykogenet är lågt på morgonen. (Det är därifrån kroppen tar energi under natten främst eftersom leverglykogen stabiliserar blodsockret).

Idag tassade vi längs vattnet från Sundbyberg in mot St Eriksplan och skrattade lite åt att vi hade likadant pannband och likadan löparjacka på oss.

En mysig runda utan fokus på fart som blev ungefär en timme för mig.

Veckans träning

Igår drog jag en pigg 40 minuters runda längs ett isigt Norrmälarstrand och idag blev det alltså 60 min lätt distans. I eftermiddag springer jag kuperade 8 km i lite högre fart hem från jobbet.

Imorgon håller jag en presentation klockan 08.00 så känns allt bra springer jag in klockan 06.30. På kvällen är jag hjälptränare för Running Sweden- numera urban tribes- hos oss på jobbet och det lär bli en 8-10 kilometer där också.

På torsdag ska jag äntligen till världens bästa Andreas och sen köra styrka där.

Fredag blir det ett lucialöp med efterföljande knytis med ett gäng underbara tjejer.

Lördag: är det långpass. Hade tänkt springa TEC-banan med gänget där men frågan är om vi hinner ta oss ut till Täby? Jag är lite noga med att inte stressa och ge mig själv sovmorgon en dag i veckan och det är lördag som gäller. Men långpass alltså.

Söndag: Rörlighet- ev lura till mig ett provträningspass på något gym som kör yoga.

Jo så att det blir en del träning den här veckan också. Förra stängdes på 50 km blankt och nu lutar det mer åt 60-70 km. Easy does it.

Jag är fortfarande helt tagen av gårdagens samtalskväll med Dr Mukwege med flera. Av mötet med denna fantastiska, ödmjuka och så starka person.

Något som återkom flera gånger under kvällen var det här med att våga vända sig mot det som är mörkt. Våga tala om det. Våga belysa det som inte känns bra, som inte är vackert, som är fel. Våga se det även fast man vet att man inte kan göra det ogjort. Göra det osant. Ta bort det. Att våga göra det man kan.

En enskild människas arbete kan ses som en droppe i havet mot all världens ondska. Men att en person börjar, får ofta fler att följa. Tänk om fler vågade börja.

Panzi byggdes 1999 och Dr Mukwege berättade att folk trodde de var helt tokiga- bygga sjukhus i rådande krig? Men några såg det som hopp också, hopp om fred: Bygger man ett sjukhus  mitt i rådande krig, kanske man vet något om att det ska bli fred?

Vi har alla mörker i våra liv. Kanske är det trassliga relationer, eller ickerelationer som gnager inom oss. Kanske något vi inte tycker om hos oss själva. Kanske är det att vi väljer att inte se alla de i Sverige som inte har ett hem att få ågren över för mycket knäck i. Kanske är det att vi känner att vi inte orkar vara konsumentsmarta utan överkonsumerar och förtränger den påverkan på miljön och samvetet vårt liv har. Kanske är det bara sjukt stela vader som vi bara inte orkar börjar stretcha- bättre ignorera!

Kort och gott. Vi har mörka rum i vårt liv som känns för stora att ta sig an i sin helhet.

Dit. Till något av dina mörker. Ta med dig ett tänt ljus. Kanske är det ett telefonsamtal, ett sms, en källsortering, en donation, en varm kaffe och en lussebulle till han/hon som sitter utanför tunnelbanan. Det är ett tänt ljus i ett mörker och ett tänt ljus i ett mörker syns tydligare än i ett upplyst rum. Det syns av dig och det syns av andra.

Gå dit där mörker är och tänd ett ljus.

Bild från fotoakuten.se

Klockan 17.30-17.45 hade jag en värdefull kvart bokad för Tjejmarathon med vår största förebild-Dr Mukwege.

Han har varit i Stockholm för att motta Right Livelyhood Award men även diskutera och arbeta med påverkansarbete för att än mer öka omvärldens kunskap om kriget i Kongo och hur vi i omvärlden kan påverka. Så länge vi inte ifrågasätter varifrån våra mineraler kommer och hur de kom hit finns en enorm drivkraft för både ”blood diamonds” och även mineraler.

Han har varit i radio, i riksdagen, signerat böcker osv och sa att han var stärkt inför 2014 men att det hade varit en hektisk vecka. Jag kommer förstås skriva mer på Tjejmarathonbloggen om vårt korta men intensiva samtal!

Han är så varm, stark och genuint intresserad. Han visste precis vem jag var och skrattade gott åt medaljen han fick – utan att springa de 53 kilometerna!

Klockan 18 började så en konsert/ceremoni, diskussionskväll med Dr Mukwege, representanter för PMU och Läkarmissionen samt Timbuktu som själv varit på Panzisjukhuset. Det handlade mycket om att göra gott trots att mörkret verkar vara igenonträngligt. De pratade om ”Panzi-andan” som var den styrka och det driv som kvinnorna, trots allt de utsatts för, uppvisar och som inspirerar och driver både Dr Mukwege och de andra som jobbar där.

Vi höll först en tyst minut för Nelson Mandela som även hyllades av Timbuktu med låten ”Alla vill till himlen” på slutet.

De berättade om en ”mama Ester” som arbetar där och vårdar kvinnorna och får ta del av deras frukstansvärda öden. Hon ”älskar dem friska”. Den biten, är så viktig. Att fokusera på det positiva- på det som går att göra.

Sen visade de en film från sjukhuset och då brast det totalt för mig. Alla dessa kvinnor, vackra färgglada kvinnor och alla dessa små barn! Filmen visade Dr Mukwege som bad en bön innan han började operera en kvinna. Den visade barn som fick mat, kvinnor som fick vård i stora salar. Som verkade leva nära varandra. Som såg starka ut. Som är starka. Som fött flera av sina barn ute i byar utan tillgång till hälften av det som vi klassar som basal medicinsk utrusting. Och sen utsatts för övergrepp så fruktansvärda vi inte riktigt förstår dem. Kanske mist sin man och mist sitt sociala sammanhang.

Jag tänkte väldigt mycket på det kommersiella många håller på med runt barnafödande och graviditet i Sverige. Hur vi som har tillgång till medicinsk vård och hygien vilket vorde liksom vara nog istället hittar på massa lullull att fokusera på. För att vi har det lite för bra ibland och tar det för givet. De här kvinnorna skulle nog tro att vi tappat det om vi berättade om allt det finns att konsumera runt det mest naturliga i världen.”Dreamfeeding” var det senaste jag hörde idag. Hjälp. Fokus. Perspektiv.

Det var enormt inpsirerande att höra drömmen om fred. Att Dr Mukwege ser sig själv som en tjänare i Guds namn. Det här är hans kall. Hans driv. Han struntar i priserna. Han vill jobba vidare och se att det blir fred och när det blir det önskar han att sjukhuset får vara ett dit kvinnor kommer för att föda barn så som det ska gå till. Inte operera småflickor med underlivsskador efter våldtäkter.

Timbuktu uppträdde som avslutning och det var en väldigt positiv inspirerande stämning. Precis vad jag behövde just nu när arbetet med Tjejmarathon drar igång igen. Inspirerad. Motiverad.

Hej!

Den här bloggen publiceras från och med igår både på Fitness Lifestyle och Runners World. Men den flyttar till Runners så du får gärna styra om adressen dit i din läsare redan nu!

Och varmt välkommen om du är en ny läsare som undrar vad det här är för en tjej som ramlat in bland bloggarna här på Runners World. Presentation kommer men i korthet så är jag en relativt nyfrälst löpare som på gott och ont fastnat för riktigt långa lopp bortom maratondistansen och ser fram emot att fortsätta bli bättre och bättre i flera år framöver. I år blev det vinst i damklassen på TEC 100 miles och BRR 100 miles men året avslutas med en känsla av att inte fått ut allt ur kroppen.

Jag blir fortfarande lite förvånad när folk frågar om ”jag springer på vintern”. Förstår faktiskt inte vad problemet är någonstans överhuvudtaget. Snacka bra träning. Här kommer tre lösningar och tre motivationsfaktorer.

1) Pannbensbygge Ni som tränar för ultralopp- grattis! Vintern erbjuder ypperliga tillfället där bekvämlighetszonen är långt bort i fjärran. Det är kallt, det är mörkt, halt och kroppen känns rätt stel. Det tar emot helt enkelt och det är rent ut sagt så djefla bra att ta sig ut nu. Bygg mental styrka och jag lovar- du känner dig starkare när du kommer in efter ett långpass med nyllet inramat av frost.

2) Löpteknik Skit i broddarna några pass (eller jämt, fast oh de är bra ibland!) och känn hur du tvingas upp på framfot och får springa på het kol fast Swedish winter style. Kika här . Dessutom så finns det inte många lopp som liknar ett löpband så lägger du all löpträning på löpband så är det många små rörelser och muskler som inte får jobba och som sen måste ”läras upp” igen till våren.

3) Du kommer ut. Du blir friskare och lyckas du lägga löppassen i dagsljus får du lite med av det också!

4) Värm upp lite extra för det tar lite längre tid och förstå att det är helt rimligt att det känns lite huttrigare!

5) Ta inte för varmt på dig, Men ta gärna med något att dra på extra på huvudet, runt handleder eller runt överkroppen om det går. Risken med att klä sig för varmt är förstås att börja svettas onödigt mycket och svetten blir sen kylande.

6) Det är något magiskt med att trampa fram i ett vintermörkt land och sen komma in i värmen. Det bara är så. Ta mig på orden.

Löpning är löpning oavsett säsong. Den har olika charm året runt.

Igår var jag förberedd på att den här #Sven skulle ställa till med lite cirkus på mitt pass ut till min mamma i Järfälla. Lillan och N åkte i bilen. Så fiffigt så.

.Jag tog mina Inov-8 Xtalon 190 (de nya hela!) och ett par vanliga strumpor (såna där med blommor på ni vet) Trimtexjackan som stoppar allt och så en buff att dra upp.

Det blåste en del. det gjorde det. Det gjorde inte så mycket men man skulle nog haft glasögon på för det blev lite suddigt i ögonen av snön som slog rätt in. Det var inte kallt eller så och bara riktigt skönt att trampa av ett 12 kilometerspass i distansfart.

Maten smakade riktigt gott. Och pepparkaksdegen jag gjort. Erm. Jo. Men den var god den också.

Idag är veckans vilodag och imorgon ska vi se vad vi kan få till för pass. Gissar att jag hamnar i Ursvik….

Idag hade en av våra avdelningar en ”hälsoaktivitet” och jag fick anordna den! Jätteroligt! Mest har jag den här veckan suttit med pannan i djupa veck och försökt tänka långsiktigt och strategiskt men ibland behöver hälsoarbetet inte vara så svårt att göra en insats i- just för att det är så brett.

Att röra på sig i dagsljus, äta en bra god och nyttig lunch och umgås under avslappande former med kollegor är hälsosamt på alla sätt och vis.

Idag tog vi en cirka 40 minuter lång rask promenad tillsammans innan vi åt en matig sallad jag beställt med råris, fetaost, rödbetor, bönor, spenat, ruccola och kycklingfilé med en vinegrettdressing med olivoljebas till. Och så pratade jag lite om vad som är bra med just tex råris, rödbetor, grönsaker generellt och lite om hur mat faktiskt är medicin! Hur råris till vissa ämnen innehåller 200 gånger mer i jämförelse med ett vitt polerat ris, att grönsaker faktiskt kan vara smärtlindrande osv.

Jättetrevligt och ett mysigt sätt att avsluta arbetsveckan. Jag ser fram emot att springa i utmaningsväder i motvind i eftermiddag. Att komma in känns mycket skönare när man varit ute och speciellt i busväder. Baka pepparkakor med Risiskrutti och titta på På Spåret med namnsdagsbarnet tillika min underbara fästman och som alltid en mysig helg med både ledighet men även jobb. Det är #livspussletdeluxe.

Hoppas du har en fin helg framför dig!

Jag har stött på patrull i att följa Jävligt Jobbig Julkalender. Jag har problem att följa program över huvudtaget så det var ingen förvåning direkt. Vet inte hur jag tänkte.

#50 löppass på 100 dagar däremot är inga problem. Just nu skulle jag gärna springa varje dag. Träna varje dag också. Och funderade på om jag skulle ha det som min lilla kalender.

Men jag behöver inte ha det som tvång. Jag tränar så gärna ändå. Rör mig så gärna.

Och de dagarna man inte uppar pulsen så kan det vara väldigt bra att jobba med rörlighet. Speciellt nu de kalla dagarna den kalla perioden.

Så. Utan att det känns som ett tvång så siktar jag på att ägna minst 15 minuter åt kroppen varje dag. 15 minuter rörlighet eller avslappning de dagarna jag inte springer. Eller de dagarna också. Alltså något varje dag helt enkelt.

Den här veckan har jag fått till riktigt bra pass:

I måndags sprang jag till dagis från jobbet. 8 kuperade kilometer i bra fart.

Tisdag joggade jag in 7km. Till dagis snabbare 7 km.

Igår sprang jag dryga milen med Running Sweden som hjälptränare i 5-5:20 fart runt Hagaparken. Cyklade dessutom till och från jobbet.

Idag joggade jag 2 kilometer som uppvärmning och körde sen ett kort effektivt styrkepass utanför huset:

3 set armhävningar växlat med  3 x 40 skridskohopp

3 x rodd med kettlebell växlat med airsquats med spark

3 x set axelpressar växlat med 3 minuter dynamisk planka.

DONE. Redo att gå in och  göra middag och pepparkaksdeg.

Imorgon är planen att ta mig an #Sven och springa rakt norrut hem till min mamma medan N och Skrotmos åker bilen. Lördag är det rörlighet och söndag blir det något löppass någonstans innan konserten i Filadelfiakyrkan! 

Dagens lästips? En av de störtsköna brudar jag löpcoachar nu. Enormt kul att få vara med från början och känna terränglöparglädje rätt igenom veckorapporterna. Go girls! Här hittar ni Anna

Jag har förebilder som motiverar mig enormt. Som får håren att resa sig på armarna. De finns i min närhet och de finns långt ifrån mig. Aung San Suu Kyi är en av dem. Hillary Clinton är en annan.

Men den som kanske rör mig allra mest är mannen som mottog ”alternativa Nobelpriset i måndags i Stadshuset i Stockholm- Dr Deniz Mukwege.

Ni som följt bloggen ett tag vet att det är de ofattbara övergrepp och det våld som hans patienter utsatts för som var gnistan att starta Tjejmarathon. Det är det som driver mig och Madde att fortsätta med Tjejmarathon och från och med 2014 och framåt vill vi samla pengar för att stötta vård och återgång till ett försök till ”normalt” liv för de kvinnor och även män som utsatts för så fruktansvärda övergrepp att det inte går att förstå. Men det går att sätta ord på:

De hugger huvudet av maken och lägger det på kvinnans bröstkorg under våldtäkten, tvingar den våldtagna att sitta på glödande kol, kastar syra över underlivet, skär sönder brösten, värmer en plastflaska över öppen eld och kör upp den i slidan. Som regel utförs det inför öppen ridå och i vissa byar har så många som tre av fyra kvinnor våldtagits. Inga åldrar har skonats.

Dr Mukwege startade alltså sjukhuset 1999 i det utsatta området Kiwuprovinsen i Östra Kongo. Hans mod är lika svårt att förstå- han har utsatts för mordförsök och lever under dödshot för sitt arbete och för att han står upp inför FN för att fördöma det sexuella våldet.

Nu är han i Sverige och deltar förutom i prisceremonin i flera intervjuer, samtal och på söndag i en konsert i Filadelfiakyrkan.

Han är en av mina största förebilder.

Jag ska få träffa honom.

Det är enormt stort. Det är så så stort. Jag har tagit fram en medalj från loppet 2012 (som han spelade in en informationsfilm till för oss men tyvärr på franska :)). Han vet om Tjejmarathon och det ska bli så fantastiskt att få boken signerad och berätta hur mycket vi som är engagerade i Tjejmarathon (och vi är rackarns många för jag räknar alla som stött vår insamling). beundrar hans arbete, känner empati och att vi kommer att samla in nya 100 000 kronor under 2014.

Jag hoppas att du vill vara med och stötta insamlingen. Vi slussar precis varenda krona vidare till Panzisjukhuset. Inget som går till några omkostnader för vår ideella förening utan allt dit.

Är du företagare och vill profilera dig med Sverigest godaste och helt klart ett av de häftigaste loppen vi har så får du gärna kontakta mig, Madde och Johan på tjejmarathon(@)gmail.com

Ta gärna några minuter och lyssna på den rörande intervjun med Dr Mukwege hos Lotta Bromé i måndags. Omöjligt att inte bli berörd!

Undrar du vad mer Tjejmarathon egentligen handlar om så får jag igen länka till det här inslaget i P1 2012. Hela programmet är fantastiskt men jag pratar efter 22 minuter in ungefär.

När man inte gillar att utsättas för bacillusker, trängsel, dagenefterdricka-och justsläcktciggen-luktande passagerare så är det en ynnest att kunna transportera sig med apostlahästar eller med cykel till jobbet.

Jag har ju en liten utmaning med att klara mig utan månadskort i december. Tyvärr räcker det med några resor för att komma upp i en summa lite väl nära kostnaden för månadskort (790 kr) men – det handlar om mer än pengar!

När jag hämtar och lämnar på dagis så har jag inte tid att träna innan och just nu kommer jag inte direkt ut på kvällen heller- då jobbar jag i min enskilda firma. Jobba dag- hämta tidigt, få fyra mysiga timmar med min världs bästa lilla tjej och sen jobba när hon somnat- det är det jag kallar #livspussletdeluxe.

Att använda tiden det ändå tar att ta sig från dagis till jobb eller vice versa till att träna det är också en lyx. Det gör att jag rensar skallen eller förbereder den. Jag hinner lyssna på en podcast eller nyheter och – ja hinner träna helt enkelt!

Antingen springer jag raka vägen via ”sjöarna” i Sundbyberg och Solna på Solnavägen (egentligen inte så bra pga avgaserna) och sen Torsgatan fram. Den är 7 km.

På vägen hem brukar jag dock springa ned via Karlbergs Slott och längs Pampas bort den vägen och det blir 8 km.

Igår höll jag en liten stressföreläsning tidigt så hann inte cykla in men då tog jag med ombyten och två matlådor samt dagens frukost. Sen sprang jag till dagis och med mig har jag det som är min räddning: Trimtex Storm Lightdown jacket. Den är superlätt att trycka ned i min lilla löparrygga och så drar jag på den när jag kommer till dagis så det inte gör något om Tigerfisen håller på och bakar sandkakor och jag måste stanna och smaka och vi sen tar en halvtimme för att gå 500 meter hemåt.

Igår sprang jag ett kortare tröskelpass hem: Uppjogg cirka en kilometer och sen på tröskeln 7 kilometer och sen gick jag sista hundra meterna.

Imorse joggade jag in och i eftermiddag springer jag tillbaka med kortare ökningar i de backar som är på vägen till dagis.

..och eftersom jag sprungit hem så är stövlar, kappa och handväska här och då springer jag väl in igen då!

Det är inte så mycket svårare än så när man har bra omklädningsrum med egen neccessär på plats och klädställningar att hänga kontorskläder på.

Och känslan. Piggelinheten. De rosiga kinderna. Tidsvinsten. Det är ren vinst!

Här kan du läsa ett inlägg jag skrev om hur man kan tänka runt transportlöpning lite praktiskt! Det jag skulle vilja lägga till är att försöka undvika att springa nära trafikerade vägar eftersom du drar i dig så mycket mer luft under ansträngning och – precis- mer avgaser!

Lycka till!