Jag kom till landet i torsdags och även om jobbet är rätt stressande just nu så stänger jag verkligen av här.

Superviktigt! Återhämtning för skallen.

Igår tog jag en helt underbar tur i terräng och kände verkligen att det är ok att börja med lite kvalitet i träningen igen. Kvalitet är det ju jämt på sitt sätt men den kvalitet man pratar om som löpare brukar handla om att jobba med hög intensitet.

Om man tänker att man är en bil så bör man funka på alla växlar. Jag funkar väldigt bra på 1-3 men fyran och femman har liksom inte jobbat alls på sistone. Uthållig som få men har ingen fart. Dags att ändra på det. Ja det har jag sagt i ett år ungefär och jag har faktiskt blivit lite snabbare men ska jag springa milen på 44 minuter så krävs det lite mer engagemang.

Så idag åt jag redigt med kolhydrater till lunch mot vad jag brukar och så stack jag iväg i regnet och höstfärgerna. Uppjogg i 5:30 i 1.5 km

Sen fyra x 1000 meter och det var väldigt svårt att veta var jag skulle lägga farten. Jag körde lite längre vila- 1,5 minuter bara för att orka fokusera på att trycka igång steget.

Första gick lite uppför i 4:36. Andra lite utför i 4:16. Tredje med uppförsslut i 4:26 och sista flacka på 4:20. Sen var jag rätt återhämtad flåsmässigt ändå och kunde köra styrka. Inget att skriva hem om direkt men ja. Såhär är det. Jag behövde köra ett pass för att ha något att rapportera till den coach som jag ska anlita snart. Mer om det sen.

Sara är här och har fått delta fullt ut på det ”bootcamp” som vi kallar det för när vi jobbar i den stora trädgården (en hektar så ja en del att ta hand om). Hon sprang också och när vi kom tillbaka körde hon, jag, syster och pojkvän ett bootcampstyrkepass:

En person sprang ut i skogen med en säck löv.

De andra tre körde varsin station bestående av rodd med Casall MBT, OH-squats med järnspett, och svingar. Och när den som slängt säcken kom tillbaka så cirkulerade vi.

I övrigt har jag och syster skrapat bort den överflödiga färgen på glasen på glasverandan, Sara har varit med och krattat och plockat ned hinkvis med helt underbara stora äpplen.

Brasan sprakar och den mörka chokladen är öppnad. Snatam Kaur på cd-spelaren. Avkoppling på alla sätt.

Kanelbullens dag- välj en bakad med smör! Jag tog kanel i kaffet istället och gav mig själv det här. Blir så fånigt rörd när jag springer såhär ute i naturen. Det är så makalöst underbart, vackert enkelt.

Tyvärr. Alltså tyvärr är jag pigg och fräsch. Så var det inte tänkt. Men som sagt, fick inte riktigt ut allt på BRR. Däremot så har den här högerfoten som jag stukade får tre år sen känts av lite. Känts av. Inte stört så mycket.

Förra veckan tog jag bara två korta joggrundor. Båda i terräng och det kändes jättebra. Man är lite ”skör”. Allt är så slitet- musklerna har återhämtat sig men binjurar och senor och ligament är tröttare än man tror och framförallt känner av.

Denna vecka är träningen också bara på känsla- ja lite som all min träning är. Kroppen talar om vad som är på G. Resulttaten kan ju aldrig bli sådär värst bra då men det har varit ok under 2013. Jag har pushat på rätt bra, utvecklat mig bra och varit frisk och skadefri. Nyckeln till att bli bra på ultra är- tid! Jag önskar jag loggat alla mil jag sprungit i år men de har jag i min skalle och i benen. Behövs ingenstans annat. IIntalar jag mig för jag inte orkar efterreginstrera 100 mils löpning..

Anyway.

I måndags sprang jag 8 pigga kilometer i Ursvik med hjärtat. Jag ville bara dundra på- benen var superpigga!

I tisdags var jag på Friskis i Hagastan i samband med ett möte. Har inte tränat styrka på tre veckor och definitivt inte tränat så mycket styrka för benen på ett tag.

Alltså jag ska ALDRIG låta det gå så lång tid mellan styrkepassen. Jag har så ont idag! Jag körde: OH-squats med pinne som uppvärmning, thrusters, pull-ups, pressar, utfallssteg med stång på axlarna, woodchopper, ryggresningar och planka på bosuboll. Och armhävningar förstås. Ajaj.

Idag vilar jag. Kanske. Om jag är sugen när jag kommer fram så drar jag iväg på ett pass men annars är det ett tidigt före-frukostpass imorgon bitti.

På lördag blir det någon form av längre fartlek och på söndag morgonspring igen.

Eftersom jag nu bestämt mig för att springa TEC, tredje gången goddammit på 100 miles och verkligen satsa stenhårt nästa år så känns den här lugna perioden enormt värdefull. Först lite lugna veckor, sen 2 lugna månader med mer styrketräning, mindre distans och lite mer fart innan jag börjar med botten på pyramiden i träningen.

Jag känner att jag verkligen lagt grunden för att satsa lite hårdare nästa år. Inte på bekostnad av familj eller skador men att tumma lite på spontanitet och bekvämlighet och slentrianmässigt chokladätande.

Det handlar inte så mycket om synsättet att jag inte vill titta tillbaka på livet och inte ha satsat. Det tror jag inte är en inspirerande ansats. Utan snarare att jag ser fram emot upplevelsen att faktiskt satsa. Persa på maraton, halvmaraton, milen (inte så svårt eftersom jag aldrig ens försökt de distanserna med tidsmål). Springa 100 miles på XX (under fundering fortfarande). IronMan får nog bli på ren vilja- kan ju vara en resa det också.

Så nu har jag faktiskt börjat med en veckoplanering för 2014 fram till april. Får flashbacks från tidiga mornar, frostbitna löprundor, gnistrande snö, fruset vatten. Magiska stunder i naturen som många väljer bort och missar. Ibland är det tufft. En 100 miles satsning kommer med ett pris.

Som idolen säger Goal before comfort.

Men som sagt- just nu är det lättsam lekstuga i träningen. Och snart är jag framme i Värmland och den här fina tjejen ska äntligen komma dit på besök!

Idag är jag på väg till Hökarängens Skola för att vara jobbmentor. Jag är ju redan mentor till en 14-årig underbar ambitiös tjej, Z och jag tyckte det skulle vara bra och intressant att få komma ut i skolor också. Det verkar svårare att vara 15 år nu än när jag var det!
Åtagandet som jobbmentor tar bara tre timmar och det är ju inte svårt att berätta om sitt jobb- det kan man ju. Idag väljer jag att representera mitt ”gamla jobb” som revisor och då främst att arbeta som revisor inom den ideella sektorn.
Det behövs fler både mentorer och jobbmentorer och det ger enormt mycket. Kika in här och se vad du kanske kan göra!

Jo jag går allså kontorsklädd också- inte bara i träningskläder 🙂

Ibland kan man felaktigt tro att vi som har mycket för oss är stressade. Ofta är det lättare att säga att man ”inte hinner” saker men det jag menar är egentligen att jag väljer att göra annat. Just är det kalasmycket men volym är inte stress. Stress- det är när någon håller på att dö, när man inte har koll, när man inte känner sig uppskattad, sedd, när man inte vet ut eller in.

Stress är HUR vi tar saker. Det finns jättemycket stress därute, runtomkring oss, om vi vill. Du kan stressa upp dig över allt från tåg som inte kommer till att du inte hinner träna till att kollegan verkar klättra snabbare än du. Att alla andra verkar göra roligare saker än du. Det ger inte så mycket till livet.

Men självklart- jag måste ha vapen för att hantera mina ofta självförvållat sprängfyllda dagar. Jag vill vara lugnet i min egen storm (nej jag vet jag uppfattas inte så utåt). Och jag har svårt att sitta still och meditera- det har sin plats men under en arbetsdag tycker jag det passar bättre med en meditation som puffar lite på hjärnan, rätar upp, rätar ut, triggar våra små telomerer så de inte förkortas alltför mycket. Det förbättrar hjärnfunktionen, kapaciteten, motverkar alzeimers och lugnar ned dig. Tror du mig inte? Well läs mer här.

Därför brukar jag ta några minuter och göra meditationen Kirtin Kriya. I en lite förkortar version. Vill du testa? Scrolla förbi farbröderna i skägg här.

En riktigt jäkla god vana att lägga till -speciellt i #upgradeOctober tider!

PÅ årets Workout Åre hade vi äran att ha med oss SVT upp på toppturen. Först hade de en rejält stor kamera som vi roat funderade på hur vi skulle få med den.

Till slut blev det en mindre handhållen. Och nya skor till både Sofie och hennes kameraman- efter mitt tips- Inov-8 X-talon förstås :).

Från 27 minuter in i Gokväll kan ni se hur härligt det var. Om jag längtar till nästa år? You bet!

Här ser du programmet!

Vad är det här med inflation i engelska blogginläggsrubriker?

Själv skyller jag på 6 år utomlands. Och att jag mailar med en av mina bästa kompisar Carmen för jag ska hälsa på henne i London i slutet av november.

Men iallafall.

Jag vaknade i måndags med en SPRETIG känsla. Att arbeta med hälsa, själv (nåja fler engagerar sig men hälsochefen har ingen avdelning – bara en sekreterare på deltid) är tufft. Underbart roligt men det är SÅ mycket jag vill göra och nu har jag stångat huvudet mot en viss dörr ett bra tag och tänker att jag backar från den. Den kommer inte ge sig. Det är inte vägen fram.

Jag tänker att de som är på andra sidan kommer våga öppna dörren om det blir ett helsikkes jäkla oväsen utanför. Eller ljuv musik. Eller båda.

Jag blir kontaktad nästan varje dag av människor som vill veta vad jag gör, vad jag tänker göra, hur jag tänker och jag inser att jag kanske sitter på en potentiell hälsoguldgruva men det blir bara sand av den om jag ska svara alla och om alla hälsoentreprenörer som hör av sig ska få tid att berätta vad de kan hjälpa mig på jobbet med. Jag måste driva min grej själv först. Den stora delen går inte just nu så jag får fixa med den lilla delen. Gott så.

Jag tänker att ska jag få nya resultat- måste jag göra nya grejer. Det betyder inte att så mycket är fel- jag är galet lycklig och tycker livet är näst intill perfekt och helt perfekt finns inte, jag mår jättebra och att jag skulle vara frustrerad och ivrig- det visste både jag och mina chefer. Så jag fortsätter göra det som ger massa energi och så kastar jag all världens väg det som inte funkar. Det som tröttar ut mig.

Så på både på jobbet, privat och i träningen kommer oktober att dedikeras 100 jäkla procent till att göra riktigt bra av det som görs. Saker med guldkant. Inte mer saker. Men bara göra dem riktigt bra. Riktigt närvarande. Jag tackar nej till möten- blockar kalendern för att få arbetsro.

Har en ledarskapsutbildning, en fördjupningskurs i nutrition, en stor presentation att hålla och en massa annat redan på hälsochefsjobbet. Fullt i coachingstallet ett tag till. Vi stänger Tjejmarathon 2013 och tar första planeringsmötet för 2014. Nyfokus i träningen. Så nu stänger jag dörren lite och jobbar med det jag har. Det som är på agendan.

#upgradeOctober helt enkelt. Känns riktigt jäkla bra. Och medan jag skrev detta lyssnade jag på den här. Lyssna speciellt efter 5 minuter. Något av det bästa som gjorts.

Behövs inte så mycket. Redan imorse längtade jag hem till mina Inov-8, min gamla underställströja. Längtade jag ut i skogen. Man kände i luften att det var en fin dag där. Jag knep 4 kilometer obanat igår men ville ha mer. Vill alltid ha mer skog!

Hem. Fort byta om. N skulle också med- lite stel sen helgens Lidingölopp och ett styrkepass precis innan. Ville ha kartan med. Valde ut 5 kontroller vi skulle ta.

Snabba pigga ben. Inte ett uns av stelhet från ultraloppet för bara 8 dagar sen.

Ut i skogen. Hala löv, rötter och barr barr barr.

Plockade några kontroller. Kan inte minnas att jag njöt såhär mycket förra året av att springa i skogen. Det är helt fantastiskt. Så enkelt. Bara flyta fram över stock och sten utan direkt struktur. Ren lycka. Långt borta från

Så får träningen vara nu. Snart stundar rätt hårda pass. Men till dess. Lyckoträning.

 Nu är hösten igång och  livsschemat  med allt man skulle göra annorlunda, göra mer, göra nytt, sluta med, börja med är testat till max.

Det blev förkylt, det blev sent, det blev rörigt, det blev kanske lite fel.

Och det är så himla mycket som går rätt varje dag men det tar vi allt som oftast för givet.

Och så slutar vi göra saker för vi inte hinner. Och många lever med känslan att det inte blir någonting riktigt ordentligt gjort. Oftast för att man gör för mycket. Och man vill inte sluta göra vissa saker.

Men det finns ju en variant på att börja och sluta. Man kan trycka paus också.

Paus ett tag på något bara för att fokusera ordentligt på något annat. Man kan pausa de flesta gymkort, pausa att försöka göra karriär eller vad det nu kan vara. Pausa något för att inte behöva känna att  man brutalt avslutar något och får separationsångest. Men tar ett litet break för att ge sig helhjärtat in i något annat.

Känn på det ordet. Ta en paus. Det är inte så dramatiskt.

Kanske får man sortera in allt man gör i lite

KBK (Kör bara kör- mycket poppis hashtag på Twitter),

SLUTA -sånt som inte ger energi alls

PAUSA-för sånt som går lite trögt och inte riktigt får plats i vardagen.

Kanske ger det här mer plats att BÖRJA göra något som du verkligen vill. Kanske blir det bara lite lugnare i vardagen. Lycka till!

Ibland kör det bara ihop sig. Jag borde vetat att den lugna vecka man behöver efter att man springer 100 miles inte kan pusslas ihop med Lidingöloppsveckan. Men – så blev det nu och det vara bara att göra det bästa av det och det har jag gjort!

Så jag behöver inga kommentarer om att ”jag ska ta det lugnt”. Det vet jag. Det gör jag. Men den här veckan blev det för lite mycket även om det höll och jag sitter här i soffan med en kopp grönt chai, lillan snosar, det är rent, städat, tvättat, nyhandlat, allt som ska göras är gjort.

Lidingöloppshelgen var lika härlig som de två tidigare åren. Det är något speciellt med det här loppet- världens största terränglopp men känns ändå så ”rustikt” och mysigt.

Vårt PwCtält var fullt mest hela tiden, en massa kollegor sprang allt från stafett till 30 kilometer. N gjorde en fantastiskt bra debut på 30 kilometer och ska ha storrevansch nästa år. Flera jag känner gjorde helt fantastiska lopp och vädret var helt perfekt!

Idag sprang Lillan sitt andra Knattelopp men med fullt fokus. Hon släppte min hand och formligen rusade runt den 1,7 kilometer långa banan. Jätteglad och jätteivrig. Väldigt roligt att se alla barn- ren rörelseglädje.

Det var jättekul att heja längs sidan under helgen- jag har faktiskt aldrig varit sugen på att springa det här loppet- min roll är att göra annat.Vill vara där men inte springa!

Det har varit en helt fantastiskt helg och jag är så motiverad inför att jobba vidare med den hälsosatsning som detta är från vår sida.

Däremot ser jag väldigt mycket fram emot en lugn mysig första oktobervecka med en långhelg på landet med lövkrattning och mycket sömn.

Det är inte ofta jag är trött på söndagar men idag är jag helt slut! Hoppas du haft en fin helg!

PwC där jag jobbar är en av huvudsponsorerna till Lidingöloppet. Jag har varit med och jobbat med den här satsningen med några eldsjälar i 2,5 år nu och den här helgen är liksom le grand finale av det jobbet. Det är så fantastiskt att få vara ute på Lidingö och träffa en massa endorfinstinna, svettiga rosenkindade kollegor långt från korridorer och kavajer.

Ibland är jag helt vansinnig på att jobba där jag jobbar. Jo men så är det i en stor organisation. Saker tar tid. Saker är pyssliga. Saker.

Men en organisation är människor och när jag träffar dem och tar en stund att reflektera vad vi gör och vad vi kan göra- ja då blir jag enormt stolt och varm i hjärtat. Jag är jättestolt över att jobba på PwC.

Idag har jag varit ute på Lidingö och först träffat några av de som möjliggör att mina långa löpturer är så underbara: Peter på Trimtex, Johan på X-Kross, snabbt hej till Björn på Inov-8 och så Stefan på Enervit.

Sen roddade vi lite i vårt tält uppe vid målområdet- kom gärna förbi och säg hej och gör vår quiz med chans att vinna träningstimme med Running Sweden!

Efter det tog jag bilen i den snigellångsamma trafiken in mot kontoret. Min underbara adminhjälp Lena delade ut t-shirts till våra löpare och som vanligt fick min kollega Håkan rädda mig med-idag- dator och laddare när jag glömt hälften av det jag skulle hemma.

Cirka 50 av våra löpare samlades på nu, traditionsenlig efter 3 år, peppmiddag i vår restaurang. Jag har förstås bytt ut pastan mot ris! Vår löpglada nya VD pratade lite och sen pratade jag och så kom bästa Rubin från Running Sweden som varit med från starten i vår löparsatsning och sa några peppande ord.

Imorgon är jag hejarklack för alla kollegor som springer och ni hittar mig längs banan och i vårt tält.

Mest av allt hejar jag dock på min underbara pojkvän. 2011 den här helgen låg han på sjukhus- nytransplanterad. 2012- på sjukhus igen- akutopererad. I år- ready to ROCK 30 kilometer. Han har helt klart bra tider i sig men imorgon är målgång en stor jäkla seger.

Själv är jag helt urlakad just nu- ser likblek ut så bli inte förskräckta. Men nästa år ska jag inte springa 16 mil och sen jobba 6 dagar i sträck..note to self.

Sovdags!

2013 års Folk i Rörelse på Bosön hölls i bollhallen. Jag pratade lite med Tomas Hozsek (GS för Lidingöloppet) och han fick flashbacks från en massa timmar med boll i sin ungdom och jag fick minnen från gymnastikträning när jag kände lukten av en plint!

Istället för enbart stolar att sitta vid så fanns ståbord, sacosäckar och pilatesbollar. Jag hade en svart fodralklänning på mig som inte tillätt något sådant. Ska tänka på det till nästa år!

Moderator var likt förra året proffsiga Thabo Motsieloa och i publiken var folk från ”hälsonäringslivet”: HR-avdelningar, hälsoentreprenörer och andra.

När man ska prata sist av alla så sitter man ju lite på nålar! Presenterar jag bara mig själv är jag inte så nervös men när jag står därframme för Sveriges största revisionsbyrå – ja då vill jag ju inte klanta mig direkt.

Vilka som pratade kan ni se här.

Det var riktigt roande och intressant att höra Ida Hults analys av vår hälsotrend och hur den uttrycks i sociala medier. Hur sjutton ska vi få ihop att vara närvarande när vi bollar träning, föräldraskap, karriär, inreda ett hem osv? Var fantastiskt härligt att känna att jag tryckte på flera punkter som hon betonade. Hon hade citat från ungdomar som redan de kände en stress över att få ihop allting. Mycket intressant!

Filippa Renifeldt hade iallafall i ord en fantastisk plan för att arbeta med ohälsan men kanske inte bästa svaren på utanförskapet och klassklyftorna som ökar avseende ohälsa. Men jag tror på de idéer hon pratade om. Sen är prat en sak och aktion en annan men oj vad häftigt om något av det hon pratade om skulle slå!

Thomas Petersson- VD för Euro Accident som var fjolårets hälsoinspiratör (och en personlig favorit)berättade om hur de jobbar med hälsa. Hur de lyckats. Avspänt och proffsigt.

Håller också med Thomas i att företagen, iallafall de stora, inte ska komma undan med mindre kostnader för sjukfrånvaro. De ska triggas att arbeta med att minska dem.

Mai-Lis Hellénius sammanfattade tydligt forskning som pekar på risken med det ökande sittande- oavsett hur mycket vi rör oss runtomkring.

Jag berättade förstås om PwC- att vi finns i hela Sverige och nästan hela världen. Att vi är 1308 medarbetera på Stockholmskontoret där jag jobbar med hälsofrågor.

Jag kunde inte låta bli att ta fram en bild som Stefan Lundström gjort där man ser utvecklingen inom hälsoarbete från frisksport till hälsoutveckling och från kostnad till investering med förväntad avkastning.

Den illstrurar det synsätt som jag vill arbeta utifrån. Jag pratade om det jag kallar för Verksamhetsintegrerat hälsoarbete och sen om de utmaningar man står inför.

• Att möta människor där de är. Alla är olika
• Arbeta verksamhetsintegrerat.
• Att skilja på motion och prestation. En trend att prestera klassikern är inte rakt av hälsosamt
• Att skilja på att peppa och hetsa
• Och att förändring är tufft!

Jag fick jättefin feedback och nya kontakter- tack för det! Riktigt kul!

Känner mig inspirerad att kämpa vidare!

Nu är det dags för årets mest endorfinstinna, backiga och friska helg- Lidingöloppet!

Vi ses kanske?