Alltså kroppen alltså. Den! Tjoho! Det märks att jag inte tog ut mig totalt fysiskt för efter TEC tog över en vecka innan jag ville springa men nu var jag sugen redan igår. Magen har repat sig, aptiten är tillbaka och allt känns bra.

Dock är det så att det pågår massa saker i det endokrina systemet som man ska ha respekt för. Kortisolet ”står påslaget” och därmed insulin så man är en riktig fettlagringsmaskin de här dagarna. Systemet är stressat även om det inte känns och det ska man ha respekt för.

Därför är det bara mysjoggande som gäller och en sån blev det imorse. 5 lätta kilometer utan koll på tider bara att få tillbaka ett piggare steg. Inga problem!

Jag äter inte så mycket tillskott men har köpt upp mig på ett av marknadens bästa probiotica igen- Solgar! Därtill MegaVital, fortsätter äta magnesium och smörjer mina enda skavsår- som är där sportbh’n satt (!!??) med cocosolja. Fötterna ser ut som vanligt. Inte en enda blåsa. Inte ont någonstans. Igår kunde jag göra hela min vanliga stretchrutin och ihop med den enorma glädje det förstås är att att ha klarat den här galna distansen igen så ligger ett enormt revanschsug och pyser.

Den tar jag med mig in i en rätt hård träningsvinter. Men for now mysjogg alltså.

Och idag- prata på Folk i Rörelse. Mer om det sen.

Race report. Från det tuffaste loppet hittills. Förhoppningsvis behöver det aldrig bli såhär tufft igen. Jag var förberedd på smärta, stumma ben, lite illamående och trötthet. Men inte ett enormt illamående. Inte magsmärta. Inte må illa mer än en tredjedel av loppets distans. 10 timmars kamp mot precis alla instinkter att bryta. Inte att hela världen snurrade.

Men vi tar det från början.

Jag har mått jättebra, förberedd på fajt och helt inställd på att sikta på sub 20. Jag har det i mig, träningen har gått bra, har känt mig stark och när jag vaknade lördag morgon så kände jag mig lugn. Beslutsam.

På med icebreaker sportbh som är mjuk och go. Min Icebreaker t-shirt i tunn ylle. Trimtextightsen förstås- vad annars? De är magiska, lite kompression, sömmar på rätt ställe, bred resår. Sitter som en smäck. Smörjde fötterna med Sportslick som Mia fixat till mig. Alla naglar korta som fasen. På med kompression (GoCoco som jag också fått av Mia fast jag har egna men kändes rätt med hennes idag). Inbakad fläta. X-Kross solglasögon och en massa ombyten och förstås Trimtexjackan som står emot allt. Icebreaker underställ till natten. Vantar. Pannband. Pannlampa. Sjukvårdsväska. Osv.

Min underbara superstöttande kille Nicke hjälpte som vanligt till med allt. Jag åt lite havregrynsgröt med chiafrön. Ett ägg. Kaffe. Åt hembakt bröd, apelsin och två äggvitor i bilen. Drack vatten.

Pratade med Annika och Silvio (vinnare Fotrally i år!) och var vid gott mod. Först när vi kom fram började nervositeten komma. Och det ordentligt men jag var förberedd på den med.  Tänkte att ” ja är man inte nervös för det här så är man ju dum- jag vet hur tufft det är”. Jag har säkert skrivit det förut och sagt det flera gånger men det är som att kliva in i en läskig, underbar, förtrollad, jävligt jobbig torktumlare när starten går. Det går inte att kliva av och pausa. Du ska bara in och igenom och du kommer inte ut förrän du är klar. Jag bryter inte. Det vet jag. Det visste jag. Finns inte på kartan.

Stora kramkalaset förstås vid starten med alla fina människor som var där. Åh det är nästan det bästa! Träffade bland annat Anna från Västerås- kul! Solen sken. Jag var lite stissig som vanligt och Nicke och Annika var helt underbara. Annika gick efter mig med det schema hon efterfrågat och skrev ned saker. Mycket lustigt och hjälpsamt! Jättekul att träffa massa ultravänner och en glädje spred sig i kroppen. Den syns på bilderna, även när jag mår skit så var jag så glad. Det här är så fantastiskt! Var helt vild på att komma iväg! Ready to rock riktigt badass var jag.

Planen var att springa första 5 varven , alltså 8 mil på 9 timmar. Sen gav jag mig ungefär 2 timmar per varv för att komma in på 19.50 ungefär. Trodde jag ja.

Första varvet gick lite fort- det brukar det göra, man springer och pratar och är pigg. Jag hade ingen koll på banan men det var först 5 kilometer med mestadels skog med kanske 3 kilometer rätt trixiga passager. På 10 varv är det 3 mils trix alltså. Sen kom man ut mellan fält och sprang på lättsprunget underlag längs Svartån in mot Västerås via ett kolonilottsområdet och det var enormt vackert! Jag bara rös av lycka! Sista två kilometerna var ett skämt med 5 branta backar upp med tillhörande utförslöpor på ett motionsspår. Efter några varv gör det galet ont för de flesta. Hörde många som ”grät” här. Jag hade inga problem alls med den här passagen- gå snabbt uppför, springa utför. Starka excentriska ben och tackar mig själv för plyometriövningar!

Jag och Johnny sprang några kilometer ihop och han outade att han skulle in under 16. Och det gjorde han. En sån enorm insats- hatten av Johnny- du är legendarisk!

Varvade snabbt och tack tack tack för pepp i varvning. Det tjoades och tjimmades och det var bara att sticka ut igen. Annika och Nicke hade hur roligt som helst.  Annika skrev om det på sin blogg. De tänker tydligen bli proffssupporters- – Erbjuder allt från att leverera lögner till paketlösningar för DITT race. De var helt underbara och hann äta båda det ena och de andra, vila, grilla korv, vara nere på stan och spåra ur lite medan jag sprang. Skrattade hysteriskt åt Nickes Twitterrapportering efter loppet. Läs den!

Löpningen var inga som helst problem första två varven- alltså 3,2 mil. Åt det jag tänkt vid varvning: 1 mugg Ucan Superstarch, två Hammer gels (med elektrolyter i) med ut och liten bit av min egen muslibar som är krispig för jag vill tugga något som knakar lite. Cirka 6-7 dl vätska i timmen, 4 st BCAA. Inga problem.

Men på tredje varvet kom den första dippen. Alltså mellan 3,2- 4,8 mil. Så brukar det vara. Man behöver komma in i lullet. Svor lite i varvning. Tog musik med ut och sen kom loppets näst bästa varv. Jag bara flöt fram. När jag sprang genom allén vid kyrkogården singlade gula löv ned, solen strilade mellan träden, jag hade Sting i lurarna och allt smälte ihop. Från himmel, till sol, till jord, till liv och död och mina fötter och luften och tårarna rann. Skogssilad sol kommer jag ihåg att jag tänkte när jag sprang i skogen. Så vackert att få springa här. Sen svor jag över samma rötter några varv senare.

In i varvning och när jag hörde Annika dra igång massa tjoande så bara skrattade jag- så underbart! Vi fixade lite med min linda jag hade på högerfoten. Tog några minuter och jag var så himla fokuserad på att inte stanna till. Ut igen. 5 kilometer skog och terräng. Enormt vacker natur. En vätskekontroll vid en landsvägpassage där man stämplade för att få passertid. Sen stämpla en gång till vid cirka 12,5 där man vänder över Svartån nere på stan nästan. Efter några varv började passertiderna strula så det var svårt för supporten att veta när jag var på väg in.

Hade stenkoll på klockan. Kände mig urstark. 8 mil på 9 timmar satt som en smäck. Nu var Mia på plats med en kram och pepp och jag hade ett varv kvar innan hon skulle komma ut och dra mig runt tre varv. Däremot började jag må illa och jag visste att salt inte var ett problem. Hade fyllt på med både Resorb Sport, vanligt salt och det är kalium i gelsen. Men kroppen är förunderlig. Jag som kan äta både det ena och det andra på långpassen fann nu att det tog emot. Och här brast det väl. Jag slutade äta. Drack efter törst och det brukar landa på cirka 6-7 dl i timmen. Men kunde inte förmå mig att äta så mycket.

Ändå blev sjätte varvet,a lltså 8-9,6 mil enormt starkt. Jag passerade några grabbar och på asfaltsrakan så bara flög jag igen. Sprang i mina underbara Inov-8 Xtalon. Lätta och smidiga. Trodde jag skulle byta till Hokas tidigare men ville ha tunna skor med bra fäste för att ta mig fram bättre i terrängen.  Och jag hade inte ont någonstans- benen var helt fantastiskt fräscha.

Fick igen sån galen runners high. Det bara pirrade i hela kroppen. Hallå- jag hade sprungit 9 mil och kände mig toppenfräsch i kroppen. Ville bara hoppa och studsa men försökte styra energin framåt. Det hade varit varmt under dagen men nu blev det snabbt kallt. En stor stor måne gled upp och ljuset över fälten var magiskt. Jag minns en passage under en kraftledning mellan två fält, alldeles ensam med mina tassande fötter, den rosa himlen, känslan av en kropp som orkar vad som helst. Att vara mitt i ett äventyr. Veta att så många satt och följde mig och kände peppen ända där ute i skogen.…ja jag får gåshud nu med. Enormt starkt.  

När Mia klev på hade jag haft pannlampa redan ett varv. Passagen i skogen blev tuff med ljuset från pannlampan (inte övat på det alls- varit sommar och ljust doh!). Och nu mådde jag illa. Och det kan man ju tänka att då är det ju bara att springa ändå men så fort jag tryckte på så vällde det över mig. Det började snurra i huvudet och det knep i magen. Fasen jag får INTE få kramp tänkte jag.  Var svårt att fokusera men jag och Mia pratade om ditten och datten. Sen tassade vi på där det gick. Men det var som en våg som sköljde över mig och jag visste inte vad jag skulle göra.

Vi varvade och jag försökte ta något från matbordet. Fick i mig buljong och vi tog med tunnbröd ut. Allt jag såg fick mig att må illa. Mia var glad och peppig. Jag försökte tänka på annat än illamåendet men det fortsatte bli värre.

Kommer inte ihåg så mycket av de här varven. Vi sprang fortfarande men räknade med trött huvud ut att chansen på sub 20 försvann efter varv 7. Tappade för mycket i skogen även om vi joggade på bra på rakorna. Det snurrade framför ögonen. När jag satte mig för att kissa höll jag inte på att komma upp. Drog mig upp med hjälp av ett  träd- inte av trötthet, av att jag mådde så illa.

Det var som en inre kamp: Den rationella ville bryta. Magen sa nej. Hjärnan sa nej. Det går inte. Du kan inte. Du äter inte, du har ingen energi kvar. Hjärtat sa ja. Du ska fixa det här. Bara spring. Ena foten framför den andra. En sträcka i taget. Tassa på. Sluta larva dig. Andra har det värre. Du kommer ångra dig. Du fixar det. Kör nu. Jag minns inget av delar av varven. Minns att Mia och jag pratade men mindre och mindre. Mindes att jag stod dubbelvikt i varvningen och inte ville ha något och fick kväljningar när Nicke och Annika försökte ge mig saker. Konstig smak i munnen. Öm mage. Men pigg i kroppen i övrigt.

Men den här underliga, fantastiska övertygelsen om att jag skulle fanimej fixa detta. Det var riktigt jäkla badass tänkte jag och hur jäkla smalt allt blev. En fot framför den andra. Tassa där jag kunde. Gå fort annars. Jag passerade fortfarande folk- många hade det värre. Ont, stelt. Många hade brytit. Det fanns inte på min karta. Kanske borde ha? Nä. Inte så länge benen gick- om än lite sicksack ibland när det snurade till. Vägrade tänka timmar, mil. Tänkte bara varv.

Jag hörde flera som sa att banan var så tuff, den var så ”jävlig” och många hade enormt ont i benen och det verifierade både Mia och Nicke och när även ultralegenden Jan-Erik säger det- ja då är det så!

På något underligt sätt, eller just bara för att jag bestämt mig så fixade jag de här tre varven. Mias gula jacka och glada humör var med mig och så var det så bara ett varv kvar. Nu hade jag inte ätit något mer än några tuggor på 10 timmar ungefär och munnen smakade metall. Men det började ljusna och Nicke, min älskade underbara pojkvän skulle med på sista varvet. Stackarn! Jag var en trasa men just det här varvet var jag förberedd på.  Förra gången, på TEC, då tog jag liksom slut här. Men nu hade jag väl spart lite energi. Och att solen gick upp och bjöd på en rosa himmel hjälpte lite. Att kunna stänga av pannlampa och känna att varje steg var sista gången på de här tuffa varven- det hjälpte även om illamåendet inte avtog för fem öre.

Vi gjorde ett helt ok varv tillsammans. Nicke lade sig bara framför i joggfart och klagade bara en gång på att ”det var lite jobbigt att springa såhär långsamt” men insåg att jag inte var så mottaglig för såna klagomål just då. Vi varvade tre grabbar som jag också varvade på TEC och när de skrek ”Här kommer Ann-Sofiiiiiiii” så blev jag sådär varm i hjärtat igen- fasen så fint! Vilken pepp! Tack!

Jag kunde till och med springa utför alla backar utan att benen protesterade men när jag gick i mål så föll jag ihop i en hög och Bosse från Västerås Löparklubb stack snabbt en mikrofon i mitt trötta spyfärdiga nylle: ” Grattis- hur känns det?”.  Jag vet inte vad jag svarade men tror att jag var trevlig. Jag hoppas jag tackade för en så fint arrangerad tävling och fin bana.

Jag fortsatte må enormt dåligt, kunde inte äta och mer eloge till N och A som fick med mig in i bilen där jag däckade men sen inte så cool att de filmade mig när jag satt där och sov!!! Känsliga läsare scrolla ned: När vi stannade bilen kastade jag mig ut och spydde upp en skum mörk sörja.  Massor. Inget hade tydligen processats i magen utan bara legat där sen- kanske starten??? Såg helt galet ut. Såg inte ut som det jag ätit. Mycket skumt.  Så något knas var det med magen för jag har haft svårt att äta efteråt och efter TEC åt jag som en stor häst direkt. Nu har jag fått höra att det går magsjukor- E’s dagisfröken gick hem idag med just det också.

21 timmar och 19 minuter. 10 timmar njutning. 11 timmar ren fajt. 1a i damklassen och 7a totalt. Inte alls nöjd med tiden- benen hade massor kvar. Enormt stolt över min fajt fast nästan lite rädd för mig själv där under natten- hur fasen lyckades jag fortsätta? Det ar alltså tagit till idag för mig att orka tänka på de tuffa delarna av loppet för det var så jobbigt. Jag tror det har varit träningsvärk i den delen av hjärnan. Den var för slut för att orka tänka på det igen. Precis som en trött lårmuskel som inte håller emot när man sätter sig.

Kroppen mår helt ok efter omständigheterna- stelt men inga blåsor. Inga skador. Inga problem.

Är helt enormt tacksam för alla pepp- alltså ni anar inte! Min telefon låste sig så när jag igår kom in i den hade jag över 20 sms, över 65 notifications på Facebook och massa grejer på Twitter. Jag läste vartenda ett och hann kanske inte svara alla men alllstå från hjärtat- TACK SOM FASEN!  ALLA! Och grattis till alla som inte gav upp. Att anmäla sig är en sak. Att starta en annan. Att slutföra- det är BADASS!

Vad som hände sen- att jag ska ta revansch på TEC. Det vet ni redan. Nu vilar jag upp mig och ger magen det den behöver. Probiotika, grönsaker, vatten, mineralvatten. Massa snäll mat. Rör mig lugnt. Yogar. Småler lite för mig själv där jag småhaltar nedför trappor. Jag har min lilla hemlis. Jag är en uthållighetsmaskin. Det kanske inte syns. Men det känns. Det räcker att jag vet det.

Men nu vet du också det. Och kan jag. Så kan många fler. Tack för att du läste om min resa!

Efter mitt inlägg om vad jag använder för hud och hårvårdsprodukter fick jag snabbt klart för mig att det finns rätt stora förbättringar att göra även hemma i mitt lilla badrumsskåp. Min ordvitsiga, kloka och fina vän Nina har jättebra koll så jag bad henne skriva ett gästinlägg så vi alla kan ta del av tips och göra smarta och miljövänliga förändringar hemma. Tusen tack Nina!

Träningsvärk i Parabenen

Vi som tränar lär oss fort. träningsprogram, gå ur komfortzonen, lära om tröskelzoner och laktathalter… För att inte tala om mat. Vi läser på om ekologiskt, GI, Paleo… Så varför inte lägga lite kraft även på vad vi smetar på oss och våra barn…? Och visst skaver det lite – tanken på att miljögifter bidrar till sterilitet, tvekönade fiskar, the big C (aka helvetesjävlaskitsjukdom) och utdöda vattendrag. Bland annat. Mer pengar finns i skönhetsbranschen än i forskning om vad den s.k. cocktaileffekten gör i kroppen (många olika farliga ämnen på en gång eller under en livstid) och naturen. Multinationella företag har nappat på viljan att köpa ekologiskt, så det finns många ”false friends” (s.k. greenwashing). ”Naturligt” betyder inte alltid utan fula ämnen eller konstgjorda parfymer (nej, tyvärr, Body Shop, Lush eller Björk and Berries är inte vänner heller!).

Så lite tipsilainen: Tvål: använd helst fast. Det finns bra ekologiska och naturliga tvålar (provat Aleppo eller olivtvål!?). Flytande tvål och duschgel (och schampo) innehåller Sodium Lauryl Sulphate, som löddrar så härligt och ger den där ”squeaky clean”-känslan. Men som alltså är skit för miljön! Köp ekologiskt. Lyx: John Masters Organics; budget: Rapsodine, till exempel. Salviderm Naturligtvis finns på flera ICA (samma tillverkare som lite finare Luxsit). Få hushållet att sluta använda Head & Shoulders – förutom löddergiftet, tänk att  tvåla in sig med antisvampmedel över kroppen (som killar ofta gör) och är det verkligen mjäll ni har?  Eller – shocker! –  sluta med schampo! Googla på No Poo eller gå in på www.lockigt.se för en helt ny värld av peng- och tidsbesparing …

Smink: titta igen på ekologiska alternativ, de har verkligen ökat i kvalitet de senaste åren! En del finns på Kicks, Åhléns eller i hälsobutik (I Tokholm gillar jag Hälsa för Alla på PUB). På nätet handlar jag på hildur.se, Sundloef.se (fin butik på Linnégatan) Ecoprincess.se, ecoliving.se eller lookfantastic.com., men det finns fler sajter. Mineralsmink är rent och fint, men billigt är ofta utspätt (se innehållsförteckningen!). Några favoritmärken är Dr. Hauschka (även fina kropps- och ansiktsoljor), Nvey Eco och Jane Iredale. Idun finns på Apoteket, Une på Åhléns.

Några fler ämnen: Sodium Lauryl Sulphate: löddereffekten. Aluminium Zirconium: i deon. Etylparaben, metylparaben, polyetylene Glycol (sånt som regalskeppet Vasa har konserverats med, i din hudlotion…) Det finns visserligen inte mycket som säger att mineraloljor är farliga för huden eller kroppen, men de kommer trots allt från fossil olja, som din bensin. Ergo: du smörjer dig med en ändlig resurs. Polymethyl, Methacrylate: i läppstiftet. Andra är zinkpyrition, triclosan (bakteriedödande, t.ex. i vissa tandkrämer som Colgate: supergiftigt!), kemiska hårfärger…

Vad gäller träningskläder i konstmaterial och med konstiga ”antisvettluktsbehandlingar” i form av silverjoner etc. …Nä där får jag stoppa för då blir ni väl galna. Babysteps! (men det är jääättemiljö-ovänligt! Just sayin’)

Många av råden finns väl beskrivna i två lättlästa och faktiskt roliga böcker: ”Badskumt” och ”den Onda Badankan” av Katarina Johansson, den senare särskilt inriktad på livet med barn (ja, du måste läsa den om du har eller väntar barn.). Finns i pocket i nätbokhandeln, och de enda du behöver! Min guru på nätet är www.naturligtsnygg.se: kanske inte så tydligt om ingredienser men massor av tips för dig som vill göra en omställning och klicka-dig-vidare-möjligheter (obs varning för ha-begär!).

Och nej, jag har inte heller hittat den optimala ekologiska deodoranten. Det verkar vara en nästan omöjlig uppgift…

Men det har Annie! Här i reseförpackning!

Idag läste jag inne på Petras blogg om att våga spänna bågen. Våga satsa och kanske falera! ”Faila” totalt. Men också öka chansen att verkligen klara det för det inte finns något ”istället för”.

Som jag brukar säga- för att skapa utrymme för nytt så måste man skapa ett tomrum. Våga stå där- mellan ett nytt jobb och ett eget företag eller vad det nu kan vara. Våga skapa utrymmet där det nya ska växa.

Jag fick ta plan B i helgen. Men bara efter att jag sumpat plan A.

Jag gjorde det som jag märker att många andra inte gör. Jag outade mitt tuffa mål, visste att det skulle bli tufft, satsade allt jag hade och klarade det inte.

Och jag är så glad att jag gjorde det. Inte gömde mig bakom att ”jag ska bara ta det lugnt” och sen ”OOPS jag persade visst, oj hur gick deeeet till”.

Respekt till alla som vågar satsa. Vinster blir större, fallet mindre- jo ofta faktiskt! Du vinner så mycket på att våga!

Och just våga satsa på plan A. Våga satsa på en riktigt cool grej. Vare sig det handlar om din karriär, kärleken, löpning eller en galen resa.

Våga! Bara gört! Kanske går det inte men då har du iallafall försökt!

DET vill mitt trötta jag slå ett slag för idag! VÅGA!

Våga bita i, våga gräva djupare. Våga våga våga!

Såhär. Då har man gett fanimej ALLT! När man ligger ned och blir intervjuad efter målgång!

Självklart kommer det en racereport. Men jag är så mentalt trött att jag inte klarar av att tänka på delar av loppet. SÅ illa mådde jag. Efter TEC var kroppen rätt paj- trasiga fötter och träningsvärk typ överallt. Men skallen var helt ok. Nu är det nästan tvärtom.

Nu är jag självklart stel- banan var så kuperad sista 2 kilometerna och det blir alltså 2 mil backar totalt på tio varv- känns kan jag lova. Däremot: inga blåsor, fötterna ser ut som innan. Jag har lite ont i min klämda lilltå men stukningen gick inte upp tack vare min linda.

Min telefon är paj också om någon undrar varför jag inte svarat!

Däremot trilskas magen. Jag brukar kunna äta vad som helst. När som helst. Men det går inte. Det är något knas och det var säkert inte bara ”lopp-mage”  i helgen utan någon bacillusk också.

Jag hade lovat mig själv att unna mig något BARA för mig om jag nu klarade ett till 100 miles lopp. Som ni säkert vet är jag inte så bra på det här med att gå och få massage, fixa naglar, sminka mig och frissan var det ju två år sen sist. Men nu hade jag bokat en tid hos Wendy’s Hair och de lade i lite äkta hårslingor i mitt tunna hår. Sen fönade de och lockade och herregud- jag ser ut som en helt ny person!  Sicken grej!

Även om något man gör på ytan inte kan ersätta att må bra på insidan så var det här precis vad jag behövde idag när jag slits mellan en enorm glädje och lite besvikelse att jag inte fick ut allt ur kroppen. Fick sitta där och förvandlas till prinsessa om så för en stund. Jag har krigat så hårt i helgen. Så så hårt.

Jag är självklart enormt glad över min prestation att jag kunde springa 6 mil helt tom på energi och må så illa så jag nästan föll ihop flera gånger när det inte bara var stjärnor på himlen utan allt var suddigt. Och 6a totalt  och alla grattis jag får gör mig helt rörd MEN jag nådde inte mitt mål och kroppen var helt fantastisk fräsch hela vägen in i mål. Så ska det ju inte vara! Man ska ju vara helt trasig i benen! Frustrerande!

Jag som tänkt köra lite kortare saker nästa år : en Ironman ( jo det är kort i jämförelse: Kanske 12 timmar långt lopp och hälften av tiden sitter du på en cykel) persa på milen, halvmara, maraton. Springa några 50-100 km ultror. Ja att ladda om för att persa på TEC (med råge!) det fanns liksom inte på kartan tills igår. ”Jag är klar med 100 miles för ett tag” har jag sagt till höger och vänster. Men Nicke peppar som fasen. Han ser inte att det finns något annat mål och jag känner ju i hjärtat att det är ju så. Jag kommer aldrig känna mig nöjd med att inte fått ut allt vad den här kroppen har pga en krånglande mage.

Nu har jag sprungit de två enda 100 miles loppen som gått i Sverige i år (och vunnit båda haha!). Med jätteproblem med fötterna första gången och jätteproblem med magen andra gången. Tro fan då att man blir sugen på att göra om det igen. Tredje gången gillt heter det ju.

Så jag anmälde mig. Nyss. Till TEC.2014. Känner mig så hemsk som sagt att jag ska supporta och jobba hela den helgen ( gick fram till Jonas W, en av arrangörerna som var med på BRR också till och med och sa det) men- jag kanske gör mitt som ambassadör för att få fler tjejer till sporten och loppet? Jag tror det iallafall. Jag försöker inspirera och tänker att det är bra hjälp det med. Så vi blir fler tjejer som springer.

Det blir ingen promenadseger nästa år för nu är startfältet tufft och helt ärligt är inte segern intressant. Jag har mina mål och vad andra gör är helt ointressant. Jag benchar gärna mot hela startlistan och därför är 6e platsen på BRR lite häftigare än vinsten känner jag. Men det är siffervinster. Jag har inte vunnit mitt lopp. Än. Jag vill. Jag ska.

Nu ska jag vila och återhämta mig. Mer om hur jag gör det kommer!

Jag är i mål. Jag är hel och ren och fötterna klarade sig!

Första av allt: TACK, TRILJONERS TACK för hjälp, pepp, till Västerås Löparklubb för fint arrangemang, till Annika, Nicke, Mia, Silvio och alla som skickat så fina hälsningar! 

Min mage svek mig efter 6 varv och de sista 48 kilometerna var en kamp mot illamående och jag kunde knappt äta någonting. Men slet på med hjälp av Mia och Nicke och lyckades plocka en 6e placering totalt och vinna den lilla damklassen.

BRRbanan får TEC att framstå som lättsprungen och det var svårt och lite knasigt att sätta ett tidsmål på en bana man inte känner!

Jag är helt slut mentalt och orkar knappt tänka på loppet för det var en sån enorm utmaning att hantera illamåendet. Kroppen mår dock rätt bra-lustigt nog!

TACK all

Är det rätt lugnt. Jag har tänkt igenom det här loppet i detalj så många gånger. Kroppen vilar- då ska skallen det också.

Att veta hur ursäkta men överdjävulskt jobbigt det är gör det nästan värre än förra gången då jag fortfarande bara kunde gissa.

Och jag är inte oroad för att ta mig runt. Det är att ta mig runt under 20 timmar som är utmaningen. Att orka ligga på att orka tjäna in minuter varje varv som blir timmar till slut. Att inte vila en sekund i 19 timmar och 55 minuter.

Idag har jag jobbat. Ätit bra mat- god gröt, ägg, grönsaker. Petar i mig en macka här och där. Jag är inte så kinkig med att äta gluten. Undviker det för det mesta men överdoserar runt lopp. Funkar. Magen har inte svikit mig en enda gång.

Har hämtat ut BCAA, Hammer gels (de är inte långsamma på något sätt men innehåller lite fett, protein och mineraler). Bakat bars (vispad äggvita, sirap musli). Packar kläder. Testar batterier.

Har lekt med Lillan, varit på dans med henne och stampat smällbär. Nu både vill och vill jag inte att det ska var dags för start. Det känns som att kliva in i ett galet, lerigt, tufft jobbigt hamsterhjul och du kommer inte ut förrän du är klar. Basta!

Tanken är att ligga på 6-6:30 fart upp till 6-7 mil. Sen kommer jag sakta lite för det är mörkt och no shit jag kommer börja stumma lite. Jag kommer ha pannlampa och den gillar jag inte vidarevärst. Att springa i skogen i mörkret med 9-10 mil i benen är ännu inte min starka sida så det gäller att ha ”tid att ta av!. Min tå kommer göra ont och min höger fotknöl kommer sura. Ingen fara.

Nicke och Annika är i varvningen och fixar där. Fördelen med att det är 16 km varv gör att de kan sticka iväg och göra saker för jag lär ta lite tid på mig efter ett tag.

Mia kommer på och pacear mig inför mitt 7e varv. Det ger en enorm mental kick även om jag kanske inte är så pratglad. Jag är inne i min bubbla. Hennes jobb är att tvinga i mig mat, springa/gå i den fart vi bestämt och ”dra” runt mig på den tid som gäller.

Musik är enormt viktigt för mig under ett såhär långt lopp. Jag tar inte min Iphone förrän efter 2-3 varv för har svårt att hålla ned farten då. Men sen blir det som..ja en underbar bubbla.

Under natten kommer det vara sjukt jobbigt. Men lite magiskt också. Ser ut att bli mån och stjärnklart och det är helt enormt de stunder jag kommer till klarhet och i kontakt med den där elden i magen, lugnet i själen, styrkan i hjärtat och är så satans stark därute efter kanske 10 mil. Det är en stor känsla som jag längtar till. Den håller inte i sig hur länge som helst. Sen kommer det dippar och då får man ta itu med dem.

Jag äter normalt innan loppet. Äter lite mer kolhydrater- även om det är fett som bränns mest så är det dumt att inte ha fulla lager när de ändå är med ut. Liksom. Dricker lite mer. Leker igång vänsterbenet som inte riktigt fattat men nu bara måste jobba på bra imorgon. Det är ingen skada- det bara släpar lite och blir stelt fort.

Ska lägga mig tidigt. Sover alltid bra. Det har hänt så mycket galna saker i mitt liv som jag lyckats sova till trots så det här är ingen fara alls. Det är en ynnest att ha en kropp redo för 16 mil, vänner som viger sin helg till att hjälpa och folk jag inte ens träffat som skickar pepp. Magi hörni! Kärlek!

Här har ni länken till liveresultatet. Följ Nicke_b på twitter om ni vill ha lite rapportering. Annika bloggar säkert och Mia också.

Och tack igen hörni för allt pepp!

#alwaysrunningalwayssmilingneverstopping

Inspirationskälla som ska hämtas efter loppet.

Imorgon samma leende. Andra kläder.

Det sista folk som brottas med en återkommade förkylning vill höra är att ”jag är alltid frisk” och de som VABar för the umpteenth time vill inte heller höra att ”mitt barn är aldrig sjuk”.

Så jag håller tyst. Och kan villigt erkänna att jag blev nedkyld mitt i ett löppass för några veckor sen efter 5 mil och TOKvilade och körde min superkur i tre dagar men fortfarande snorar jag. Dock inte någon infektion så det blir start imorgon. Även om jag hade velat känna mig 150% snarare än 100%.

Och allt funkar inte för alla och vad man har med sig in i september i form av immunförsvar, genetik osv är olika! Så det kanske inte funkar men jag skickar med de tips jag har. De flesta har ingen vetenskaplig grund- det är bara så jag jobbar och det har funkat bra både mig på mig och för en 4- åring som självklart varit förkyld några gånger, haft öroninflammation men faktiskt aldrig varit magsjuk. Jag tror vi skulle ha mindre VAB generellt om folk höll sina barn hemma när de började bli sjuka snarare än när det brytit ut men det är en annan debatt…

Innan ni blir sjuka

Hur mycket ska man tjata om ren mat? Till alla. Till barnen speciellt. Inte halvfabrikat, billig falukorv, köpta köttbullar, massa mjölk och snabba veteprodukter? Godis och kex? Det är grunden. Det är stommen. Spenatsoppa innan pankisarna, gröt med cocosflingor, hemkokt äppelmos (superlätt och finns massor av äpplen nu överallt) med lite kanel och några hackade mandlar- testa!

Mjölkprodukter hävdas vara slembildande av raw foodgänget. SvenskMjölk säger att det inte är det. Förstås. Jag brukar dra ned på mjölkprodukter och tycker det hjälper både hals och mage och gör samma för min lilla tjej. Försöker med havremjölk istället. Hands up- hittar inget vetenskapligt men tror det hjälper.

Sov ordentligt. Drick kokt lätt svalnat vatten. Ja både du och barnen. Igen- inget vetenskapligt men testa och se hur det känns. Som bomull mot magen tycker jag. Hjälper hålla dig varm också om du känner dig frussen.

När du börjar få ont i halsen/känna dig snuvig

Gör din egen nässkölj- istället för att spruta näsan full med suspekta ämnen från Apoteket:

Ta en flaska med ”dragpip” typ Perfekta eller Imsdal. Koka vatten, låt svalna. Rör ned lite salt (några nypor). Tippa huvudet och häll i ena näsborren så det rinner ut i den andra. Repetera på andra sidan.

Sov med raggsockar. Håll halsen varm. Drick bara kokt vatten- antingen som te eller bara svalnat med lite ingefära eller citron i.

Sov lite mer än du brukar. Håll dig lugn. Låt kroppen fixa det här- det kan den men den vill inte battla med massa främmande ämnen samtidigt. Inte massa tillsatser och otyg. Ge den ren, snäll mat så tar den hand om sig.

När du är redo att börja träna igen

Tänk på att nu är du lite extra känslig. Ta ett lugnt pass där du direkt efter dricker varmt, tar på dig varmt och får in dig bra med antioxidanter. Börja försiktigt! Hellre löpskolning och styrka än ett långt hårt löppass.

Lycka till!

Det är två dagar kvar. Det är superspretigt på jobbet. Jag gör en triljon saker samtidigt. Förbereder inför Lidingöloppshelgen, förbereder vad jag ska säga på Folk i Rörelse, tänker långsiktigt. Löser korta bollar.

Men idag var en orange dag.

Jag gör en sån där personlighetsanalys – DISC- och jag ser inte vilken färg jag blir men gissar gul och röd ihop och det är orange. Jag är envis, drivig, pushig, fokuserar på affärer inte relationer. Jag sätter höga mål och blir lätt lite besatt av dem. Jag kommer tillbaka om du säger nej tills jag får som jag vill.

Jag gillar inte begränsningar- då protesterar jag högljutt. Jag är otålig och kan inte delegera. Jag gör det helst själv!

Jag vill vara fri från regler och bestämmelser, gå min egen väg och är uthållig och envis.

Passar bra att vara en gnetande ultralöpare alltså. Jag kommer till jobbet och öppnar ett paket med ett par underbara nya orangea skor från Inov-8! Ett par nya Xtalon 190. Ja de där som varit trasiga så länge! Underbart!

Jag går på möte och får en snygg orange jacka som vi funktionärer ska ha på Lidingöloppshelgen.

Jobbar som en gnu. Jobbar ju själv och äter oftast lunch ensam med SvD och DN som sällskap. Avdelningen där mitt kontor ligger är på konferens , det är tyst och lugnt och jag rullar ut ryggen på golvet på den orangea Tube Rollen från Casall.

Eftersom Andreas missat vårt bokade möte så bokar jag en tid hos bästa Sundbybergs Hälsocenter. Blessing in disguise! Träffar naprapat Linnea som hittar en sovande höftböjare i vänstersida och väcker den snällt. Får två övningar att göra fram till loppet och det är en helt ny känsla. Den här kontakten med foten jag inte känt. Spänningen i ryggen. Min bröstrygg som alla slitit i men inte fått till- hon lossar den vänligt men bestämt. Jag kan andas igen. Och höftböjaren jobbar. Känner mig lyrisk.

När jag var på medicinsk yoga i tisdags fokuserade vi på eldchakrat. Det finns nära naveln och jag har alltid sett det som ett orange sken. Fire in the belly sa vi i Australien. Jag försöker se och känna den.

Kommer hem och gör spenatsoppa med hembakt knäcke, god ost, keso och knaprar blomkål. Laddar kroppen med bra grönsaker, bra protein och lite goda mackor.

På med yllemössa, raggsockar, underställ, den orangea jackan, gummistövlar och ned till dagiset och Ur&Skurstyle föräldramöte utomhus runt en öppen eld som lyser orange och fint. Har ett bra möte med underbara engagerade fröknar, härliga föräldrar, roliga anekdoter och lite nya idéer.

Kommer hem varm och rosig med en doft av eldrök. Trött och tillfreds.

Lyssnar på Michael Franti. Yell Fire är en av mina powerlåtar och jag kan texten utantill.

Vet inte om elden brinner än men den glöder och det funkar bra för mig.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva om. Om psykosocial arbetsmiljö, om hur 1/5 arbetande upplever negativ stress och sömnsvårigheter. Om hur det kostar 70 miljarder per år och forskningen historiskt varit inriktad på förebyggande av sjukfaktorer och nu trevande börjar med att fokusera på friskfaktorer. På riktigt. Inte friskvårdsbidrag som jag tycker är ett förlegat samvetsplåster. Men det är lättare att förebygga psykisk ohälsa än att främja psykisk hälsa.  Man behöver våga forma mål för friskfaktorer inom psykosocial arbetsmiljö.

Det är spännande. Det är svårt och komplext och jag har ett arbetsdokument där jag kastar in modeller, (Copenhagen stress model: the six golden nuggets till exempel) och hur jag så gärna vill jobba mer med dessa frågor men samtidigt har en massa ”lågt hängande frukter” och korta puckar att ta. Det görs redan mycket inom organisationen men jag vill koppla an det till kost, motion, återhämtning.

Att arbeta med hälsa på Sveriges största revisionsbyrå är ett arbetsfält som är helt enormt och det gäller att göra ”skillnaden som gör skillnaden”. Men det är svårt- folk kastar bollar på mig hela dagarna (metafor för mail) och jag vill så gärna hjälpa alla och har svårt att säga nej. Men börjar bli bättre.

Nästa vecka, den 26e september, ska jag iallafall vara med på hälsosymposiet Folk i Rörelse på Bosön. Igen! Jag var där förra året om än inte helt mentalt eftersom N låg på sjukhus då.

I år ska jag vara där helt och fullt och ska även vara med och prata igen. Om min tjänst. Och jag har inte så mycket tid och det är en massa duktiga människor där (Filippa Reinfeldt, Mai-Lis Hellénius bland annat).

Det är ett interaktivt event och jag skulle gärna ställa en bra fråga och komma med funderingar snarare än att berätta hur vi gör.

Eventet är verkligen kul och givande för oss som jobbar med företagshälsa eller har ett intresse av frågor som rör hälsa och arbetsliv.

Läs mer här

Idag känns inte allt meningslöst. Idag känns allt meningsfullt. Men den där mascaran jag skrev om igår. Den är helt värdelös mot tårar.
”Vad skulle jag göra,
om jag vaknade en morgon
och var alldeles frisk?”
Läs

Sofy utmanar med en ytlig lista. Det var en rackarns massa produkter på en så naturligt snygg tjej tänkte jag! Jag hade ändå tänkt att skriva lite tips så nu tar jag mig an hennes utmaning och gör listan Anniestyle- med eko och allergitänk!

Imorse pratade P1s nyheter och Kropp och själ om alla de hormonstörande och cancerframkallande ämnen vi har hemma utan att veta om det. Jag kan bli helt galen och tänka att det är en svår kamp mot ftalater, bisfenol A och så vidare i hemmiljön men så fasen heller att jag tänker smörja in mig, sminka mig med eller tvätta mig och mitt barn med saker jag inte vet vad det är. Jag rensar ut mer och mer men är inte klar. Men here goes. Kanske kan du få ett tips eller två!

• Favorithudkräm/bodylotion: Gärna Neutralserien eller Björk& Berries (uppdatering- mkt riktigt som Nina påpekar nedan- inte så bra alls- rackarns! Luktar så gott!). Eller den ekologiska på bilden nedan. Inga färgämnen, inga parabener och ska du ha en parfym på dig? Ta då för fasen ingen parfymerad hudcreme! Du kan inte lukta som en hel djungel. Välj EN doft! Antingen på hudcreme- eller oparfymerad hudcreme och en parfym. Tänk på allergiker och tänk på att du har en naturlig god doft! Till barnet blir det oftast lite kokosolja från köket. Speciellt om det är torr hud eller något eksem. Så försvinner det vips!
• Duschgel: Samma här. Jag använder Neutral eller någon ekologisk med lite eller inget fuffens i. Ganska ofta lactacyd men måste kolla vad den innehåller mer exakt.
• Deodorant: En mineraldeo utan aluminium. Här funkar faktiskt inte Neutral- de har inte utan alu. Så den på bilden nedan har jag kastat! Och här, igen- ha inte en doft på hudcreme, en på deo och en på parfym. Det blir inte bra!
• Parfym: Lancome Miracles, eller någon god från Escada. Ett litet sprutt räcker. Inte så ofta.
• Nagellack: Nä. För high maintainence. Men det finns de som det är mindre gift i. Har några hemma för egodagar men de är väldigt sällan de är på.
• Mascara: Yves Saint laurent Effet Faux Cils. Alltid. Forever. Vet inte vad den innehåller. Vill inte veta. Gör att jag sett vaken ut under bebistiden trots att jag varit en vandrande vålnad. Men Lotus är ekologisk! Ska testa den sen.
• Ögonskugga: Sluta nu. Frivilligt? Måla PÅ ögonlocken? Nej tack.
• Foundation: Är inte säker på vad det här exakt är- kräm eller puder?- kan det vara puder? Antar en kräm man har ovanpå redan hudkräm? Jag använder ID mineralpuder och har aldrig testat något annat sen Dackefejden. Det är bra med zink i som hjälper mot kvisslor och så är det 15 SPF samt att man kan somna med det på utan att det gör något. Sånt gillar jag för sånt händer.
• Rouge: Sluta nu igen. Nyp dig i kinderna och rör lite på dig så får du färg på kinderna.
• Solpuder: Se ovan.
• Läppglans: Innehåller oftast massa gift och cancerframkallande ämnen. Men jag är svag för Victorias Secret och fick flera stycken från en fin vän så har några. Men Försvarets hudsalva funkar mot allt.
• Läppstift: Aldrig i livet. Ser ut som en working girl. Som ovan- massa gift i. Läppstift innehåller bly för det mesta. Vill du ha det på läpparna och kanske råka få i dig? Få passar i läppstift. Färre verkar veta det. Tycker jag.
• Shampo och Balsam Neutral– igen- hallelujah för det märket. Finns på ICA och andra stormarknader. Har också jättebra tvättmedel. Annars har Ecoliving massa bra grejer!
• Hårstylingprodukt: Fattar inte det här med saltvattenspray. När jag bodde i Aus försökte man tvätta ur saltet. Här sprayas det i. Läs på innehållet. Känner du igen något av ingredienserna förutom ”aqua”? Grattis kemisten!
• Hårstylingredskap: Alltså seriöst- tänk hur mycket tid du sparar på att ha en frisyr som tar de nada med tid varje dag? Så kan man fixa sig speciellt då och då.
• Hårborttagning: Jag använder inte rakhyvlar alls- de kostar mycket och retar bara huden. Jag epilerar. Ja under armarna också. Nej det gör inte ont efter ett tag- sluta sjåpa dig. Det är sjukt smidigt att epilera för håren håller sig borta längre för man rycker ur från roten. Däremot slutar de inte växa som jag trodde. Ja ja. Det tar några minuter varje vecka. Min 5 år gamla gick sönder, köpte en ny- den har lampa på!? Så de hittar på!

Skämt åsido. De flesta är så fina i sig själva. De flesta lyser innifrån. De flesta som läser detta tränar och får en naturlig lyster i ansiktet och vad mycket tid vi sparar om vi kan torka oss, ta på oss kläder och ha en snabb hår och sminkrutin eller hur?

Om man inte tycker det är roligt- då  förstås självklart- sminka på men förstå vad det är du smörjer och borstar på! Sminkföretaget (heter det så?) har inte din hälsa i sitt intresse. Snarare att du använder upp grejerna snabbt och köper nya så de säljer mer. Det är liksom så det funkar. Det vet du ju.