Jag har aldrig svårt att blogga. Jag har tusen saker jag vill skriva om så det handlar mer om att sålla bort. Jag skriver ofta inte så som jag själv tycker är snyggt att skriva. Sådär budskapstänkande- ett budskap, ett ämne. Min hjärna funkar inte så, mitt liv ser inte ut så.

Så idag funderade jag precis som vanligt vad min tid inne på den här bloggen, min officiella dagbok och anslagstavla skulle dedikeras till?

Till min kärlek till Lidingöloppet? Thomas, Anna, Jessica alla de andra underbara människorna som gör helgen till något helt fantastiskt?

Eller skriva om hur Skrotmos sprang sitt första lopp idag? För att hon ville. Hur söt hon var i sina små flätor och den enorma tröjan hon själv valt? Hur hon, utan att jag sa ett pip ville springa fast jag sa att man kunde gå runt. Hur hon hade totalfokus på att få en MER när hon gick i mål. Hur hon stannade precis innan mållinjen och tryckte upp näsan i kameran på målfotograferna och sen ville titta på bilen som stod där.

Hur ont det gör i hjärtat att min hjälte får ”börja om från början” med sin träning- nästan. Hur det skär att han som slitit så för att komma i form får ha så ont igen.

Eller skriva om min nästa vecka? Som ger mig lite hjärtklappning. För när man skjuter allt annat åt sidan en vecka, så ramlar det tillbaks veckan efter. En stor internkontrollsgranskning på tre dagar på ett jätteroligt uppdrag men med en stor tidsåtgång. Mitt körkort går ut det är tusen andra såna där ”privatadministrativa” saker som bara går bort. När ska jag hinna dem?

Eller att jag förra veckan ju skrev att ”allt går så bra” och gick runt och var rädd att något skulle hända för så bra har jag inte fått ha det någon längre period på två år och PANG så hände det där ju och ingen lurar mig så jag tänker inte lämna bort Lillan för att hinna med de här privatadministrativa skitsakerna som tandläkare, optiker, körkortspyssel etc för livet har tydligt visat att det är skörare än vad man någonsin vågade tro.

Ska jag skriva om min träning? Eller min icketräning? FEM löppass på två veckor. Alla superkorta, nåja 15 km igår är väl ålrajt men det blir man inte ultralöpare av. Att jag äter lika mycket som jag brukar så har gått upp i helt naturligt energiöverskott och så på det den stress och återupplevnad av sånt som hänt förut i veckan på det. Japp. Inte så roligt. Ytligt? Japp men igen- inte så roligt.

Eller ska jag bara avsluta den här fantastiska veckan med att säga att jag fortsätter pussla. Ta tid till vänner. Ta tid till sömn. Bara göra det jobb jag måste som når upp till en tidsgräns där jag faktiskt hinner röra lite på mig och umgås med det bästa jag har. Planera in det som ger energi.

Jo för apropå det. Så frågade bästa Micka på Access Rehab igår hur jag kunde ha så mycket energi hela tiden. Jag vet varför- det är för att jag bara gör sånt jag ser mening i. Inget annat. Det ger mig energi. Jag umgås bara med människor som ger mig energi. Inga andra.

Ibland gör jag lite för mycket saker jag ser mening i och då kan det bli lite som det blir ibland, att jag vill kasta mig på tåget upp till Ottsjö eller Värmland. Som nu. Vad hände? Hur tänkte jag? Hur ska det gå den här veckan? En dag i taget. Det är då man ska träffa människor som ger energi. Och det är precis vad jag nu bokar in måndag och tisdag. In your face kvällsjobb när Lillan är hos pappa. Fast jag ”borde”.

Det är lite mutter och självömkan just nu för att jag inte är mitt bästa jag men fortfarande är jag sådär fånigt tacksam för livet jag har. Så jag tror det kommer vara såhär lite då och då. Det gör väl inget?

Nu sover vi.

”We are all treading in the gutter, but some of us are looking at the stars” Oscar Wilde m.a.p Grönsta Gärde idag

Jag hade tänkt skicka iväg ett käckt kort inlägg imorse med bilder från start, banan och lite pepp men se nehej det gavs det inte tid till!
Först var bilnyckeln på vift. Svetten bröt ut redan då. Sen ringde en stackars funktionär in sjuk. Fick styra om planen och briefa nästa guldtjej och ta mig till Grönsta först. Min nummerlapp glömde jag nästan innan jag spurtade iväg mot starten. Fastnade i den massa som var på väg mot senare starter men hann säga hej lite innan jag sladdade in i startfållan.
Bästa Jessica var speaker och jag såg många kollegor i samma startgrupp. Såna som var där för de hade tider från liknande lopp. Inte som jag.

Tänkte på vem jag sprang för och att jag skulle njuta.

Schwosch sa det när starten gick. Jag tänkte att jag hakar på här ett tag och ser vad som händer.
Jo men det gick fort. Så jag hängde inte med alls men det var ju så roligt så första tre gick väl på under 16 minuter och det är inte direkt marschfart för mig.
Så sen saktade jag ned, hejade på kollegor som sprang om mig. Njöt. Stannade på vätskestationerna. Tog det lugnt i backarna och dra på utför är ändå ingen ide för det är nog bara 50 % som fattar att de ska hålla till höger.

Hur man än tar det lugnt är det rätt jobbigt att springa på Lidingö. Man får aldrig ”vila”.
Solen sken och det var så fint och härligt.
En som inte tog det lugnt var min kollega som sprang runt på 56 minuter och kom 9a…

Väl i mål så hoppade jag över staketet och hann få min ischiasnerv lite lugnad av Björn på bästa Access Rehab.
Sen skulle jag ta mig till Grönsta men hade missat att de flesta av våra löpare startade 12.50. Kom dit strax efter men min kollega hade varit med vid starten så det var lugnt.
Sprang då längs spåret ned mot Kyrkviken där jag återfann min fina kompis H och vi hejade massor. När de flesta kollegorna passerat sprang jag tillbaka till Grönsta och kollade till tältet men tjejerna hade full koll så ställde mig att heja där med kollegor och S som jag känner från Twitter. Hon hade debuterat på 15 km. Grymt!
Vilken kämparanda det var här. Det är ju så tungt så tungt för vissa. Befogat!
Tillbaka i tältet var det fantastiskt att ta emot en efter en med olika upplevelser.
Otroligt härlig stämning med lera, mjökksyra och endorfiner i en salig röra.

Access Rehab var helt fantastiska. De masserade oavbrutet och alla var så tacksamma.
Sirpa från Running Sweden som var våra grannar i tältet bredvid var hos oss och hjälpte ta hand om alla yriga löpare som ramlade in allteftersom.

Vid klockan halv sju fick jag så äntligen köa mig ut genom stan och det tog över en timme att ta sig hem till min mamma där Tigerfisen fortfarande var vaken och hade åsikter om hur nattningen skulle gå till.
Jag sa att jag gärna hade somnat på en gång men då fick jag höra att ”man somnar inte geggig mamma”.

Så jag tar väl en dusch och laddar om för att åka till Lidingö igen imorgon då.

Tusen tack ALLA för idag. Alla jag hejat på och kramat om, jobbat med och GRATTIS till alla fina insatser! Underbart! Avslutar med lite bilder:

Ja men gud vad jag tjatar om det. Men det är faktiskt mitt i allt funktionärsarbete så att jag ska springa Lidingöloppet 15 km imorgon.

Det är alldeles för kort. Fy fasen vad syra det måste vara. Jag vet från Kungsholmen Runt att det gör ont att springa kort och då tog jag ändå inte i så det knakade.

Imorgon. Så springer jag för en annan person. Som skulle flygit förbi mig från startgrupp 2 och sprungit väldans snabbt. Ja ni gissar vem och jag tänker inte göra det här till något snyfttinlägg. När någon fått en ny lever så är en akut sjukhusvistelsen utan efterspel inget vi yvar över men det är ändå rutten pölsa att han inte får springa Lidingöloppet för andra året i rad.

Dessutom har jag inte tid att såsa runt för jag är faktiskt på jobbet och strax efter jag går i mål så startar nästan 200 kollegor på Koltorp igen så jag får rappa på om jag ska hinna få på mig torra kläder.

Så det är ett intressant läge imorgon. Det är fullt ös makalös med sånt som jag älskar och kollegor som inspirerar och glädjer.

MEN jag längtar till såna här dagar som jag hade förut under mina ensamma år ute på fjället. Ser att det är två veckor till som är fullbokade ch tänker att är det försent efter det att försvinna iväg till Ottsjö några dagar och landa i allt som händer, springa Blanktjärnsrundan och ut till Kyrkstenen fast det kanske är snö? Det är aldrig försent.

Nu har vi en fantastisk Lidingöloppshelg! Lycka till om du springer! Ta med stövlar! Vi ses i leran!

Tack för alla grattis! Det är nästan lite läskigt att ”outa” det för det är ingen struktur på det än men det ska det bli!

Nu laddar jag för Lidingöloppshelgen. Med tanke på de frågor jag får lite här och varifrån tror jag att inte så många vet exakt vad det är jag ska göra!

Jo! PwC är alltså huvudsponsorer och har en intern friskvårdssatsning sen 1,5 år tillbaks. Vi på huvudkontoret tränar tillsammans 2 gånger i veckan och till Lidingöloppshelgen kommer anställda från hela landet och springer eller stavgår något av loppen.

Totalt räknar jag med att vi är någonstans mellan 550-600 stycken. Ni kommer se oss!

Jag har hand om vårt stora tält på Grönsta och våra funktionärer. Vi har även ett tält på Koltorp inför starterna på 15 och 30 och vi finns på mässan.

Idag åker jag ut till Lidingö för att rodda i vårt tält inför helgen. Hälsa och krama på en massa folk från Enervit, Running Sweden, Lidingöloppet osv. Tältet ska göras fint inför anstormningen av våra löpare. Självklart är alla välkomna att komma och hälsa på hos oss! Vi har en quiz som jag tycker du ska göra- du kan vinna personlig löpcoaching med Running Sweden!

Sen tar jag skruttbilen tillbaks till vårt kontor där vi ikväll har en pasta och peppmiddag med cirka 90 av våra löpare. Ska berätta lite mer om vad som händer i helgen och äta massa mat!

Imorgon jobbar jag i vårt tält på Grönsta och kommer även vara vid starterna på Koltorp! Jag ska själv springa 15 km mitt i alltihop.

Söndag är det mer familjefokus, barn kan rita teckningar- ja vuxna också förstås, kasta i vårt bollplank och fika.

En tuff rolig härlig helg och det enda jag kommer sakna är min hjälte som ju inte kan vara med nu. Jag ska åka till honom NU så kommer det rapport från Lidingö sen!

Tack för alla fina hälsningar. Herreminje alltså. Allt har gått väldigt bra ändå trots allt men min Hjälte missar för andra året i rad Lidingöloppet av anledningar som får andras formsvackor och muskelbristningar att framstå som riktiga petitesser.

Så ut till Bosön kom jag då för att vara med på Folk i Rörelse som är ett hälsosymposium i anslutning till Lidingöloppet där olika företrädare från samhället diskuterar hur hälsa och friskvård fungerar, jobbas med, utvecklas och så vidare i Sverige. Svårt att beskriva i en mening- lättare att berätta vilka som var där!

Jag och min kollega hann förbereda oss lite. Vi har jobbat ihop med vår friskvårdssatsning i 1,5 år nu och på grund av massa saker som hänt så har vi tycker jag blivit goda vänner. Så idag var jag i mitt oroliga röriga tillstånd otroligt tacksam att det var just honom jag skulle umgås med.

Först inledde Paul Lindkvist från Lidingö, Susanne Erlandsson från Riksidrottsförbundet och Staffan Movin från Lidingöloppet. Karin Henriksson Larsén berättade om GIH’s intressanta arbete med forskning och studier om friskvård och hälsa.

Lars Hagberg från Örebro Läns Landsting berätade om sina studier av vikten av fysisk aktivitet ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Intressant med hur diskussionen ofta förs om ” hur mycket sparar vi om folk är friska”. Det kostar att folk är sjuka!

Sen kom dagens skrattsalvor och tappade hakor när Peter Rejler känd från den här utmaningen i att slå alla andra börsVDar i vilken sport som helst. Samtidigt har han ett enormt driv i att hålla alla sina anställda friska. Det utmanas i sporter och det orienteras på kick-offen. Han stängde av hissarna på kontoret så alla fick gå i trappor och det var hög humor i salen men väckte mångas frågor om utanförskap, handikapp etc. Hur hanterar man det? Måste alla med? Peter pratade om att ”alla anställda ska klara att ta sig igenom Vasaloppet”. Är det ett bra mål? Intressanta frågor och diskussioner.

Michael Thorén presenterade Arbetsplatsklassikern som är ett sätt att få folk att röra sig på enkla sätt. Snygg platform tyckte jag.

Sen kom Henrietta Huzell som forskar på Karlstad Universitet och pratade om den potentiella baksidan av hälsoarbete på arbetsplatser. Att det kan skapa ett utanförskap. Att det kan skapa en homogenisering. Och vad har arbetsgivaren egentligen med hur mycket jag tränar att göra? Om jag tränar? De hade även undersökt hur vissa företag såg på ”snygga medarbetare” och hur en ”idealisk” medarbetare skulle se ut. Jag satt och växelvis skrattade och tappade hakan. Det var så läskigt ytligt stereotypt på vissa ställen och helt solkart var det aaaallra värst i Stockholm. Här anställer vi på utseende.

Sen debatterade Henrietta och Peter från Rejlers. Det var roligt och intressant men precis innan vi skulle prata så jag var nog inte helt uppmärksam här. Men helt klart är det ett hett ämne med integritet och hur mycker arbetsgivaren har att göra med de anställdas hälsa. Superintressant för min framtid!

Sen var det vår tur. Jag passade på att i min presentation av mitt sportande säga att ”hade jag varit börsVD hade jag utmanat Peter Rejler på ultralöpning”. Responsen var ”jag är på” och med applåder från åhörarna så anser iallafall jag att herr Rejler ska infinna sig på startlinjen till TEC 2013. 16 mil. Karln har precis genomfört ÖtillÖ så torde vara i rätt bra form. Han nickade bestämt så jag ser det som att we are on!

Vår presentation gick jättebra tyckte jag. Vi presenterade resultatet av andra året på ”Hälsobarometern” som vi gör ihop med Demoskop och Riksidrottsförbundet. 400 vd’ar och chefer runtom Sverige intervjuas för sin syn på sina friskvårdssatsningar. Resultatet är gediget och kommer ligga på vår hemsida pwc.se snart. V gjorde ett sammandrag av intresssanta punkter då inga större resultat stod ut kontra föregående år. Resultaten är väldigt intressanta. Satsningarna på friskvård ökar och det börjar nästan bli en hygienfaktor att man satsar. Intressant att se framgent vad som händer.

Sen presenterade vi vår älskade PwC Lidingö Challenge satsning. Att vi är ca 600 som springer något av Lidingöloppen i helgen. Att vi har en bas på flera hundra på huvudkontoret som springer eller stavgår tillsammans två gånger i veckan. Att vi är med på Lidingöloppet on Tour. Våra inspirationsevent. Hur vi satsar framåt.

Sen berättade Filippa Reinfelt om ”Ett hälsosammare Sverige” som är en arbetsgrupssatsning inom Moderaterna och det var intressanta detaljer och funderingar- ”när blir det otrendigt att röra på sig?” avseende barn. Hur får vi bättre hälsa ur ett samhällsperspektiv? Jag gillar Filippa efter detta framträdande. Det var grymt men det blir intressant att se vad som blir verklighet och vilken förändring i samhället som kommer till av de identifierade problemen.

Det var en riktigt intressant eftermiddag på Bosön. Jag fick sms från Hjälten med rapporter att saker och ting var bättre än vi trott och kunde slappna av lite. För mig var det här viktigt för att knyta kontakter för mitt. nya. drömjobb!. Va?

Jo för det som jag är så otroligt överlycklig över och som jag väntat med att berätta och som liksom överskuggas lite av vad som hänt men- alltså jag har fått mitt drömjobb. Jag ska bli ”hälsominister” på PwC som Thabo Motsieloa uttryckte det.

Från och med någongång senare i höst ska jag börja heltid med medarbetarhälsa och friskvårdsfrågor på Sveriges största och bästa revisionsbyrå med cirka 1300 anställda på huvudkontoret och 3800 i hela landet på 130 kontor. Kan ni fatta? Kan ni fatta att det hänt en del och den här bollen jag pratat om att jag satt i rullning nu rullar jäkligt snyggt. Hur ska jag jobba? Vad ska jag göra? Ja ni. Jag har tusen drömmar och planer och jobbar mot en ledning som är på tårna också.

Nu har jag ett helt enormt jobb att få struktur på detta. Att göra- det har jag. Vad min titel blir vet jag inte men sånt där är jag ju inte så brydd med. Jag vill mest jobba med det jag brinner för. Hälsa. Friskvård. Glada medarbetare som har den balans och den harmoni som jag trots allt har.

Så. Nu vet ni vad det är jag mumlat om! :). Men! Jag är revisor, jag älskar det och har fantastiskt roliga uppdrag kvar i höst.

Nu! Laddar jag för tre dagar Lidingöloppet. Förbereder att peppa ca 90 kollegor på pastamiddag imorgon. Ta hand om 600 löpare och alla andra som vill komma och säga hej hos oss på Grönsta. Jag har världens bästa kollegor och funktionärer så det här kommer bli finemang!

Ville ni ha lite inspiration? Med avstamp i det som hände idag, att livet är kort, skört, och till för att levas inte genomföras ger jag er detta.

Sov gott!

Så trött kan man se ut fast man är så glad!

Hade förberett värsta inlägget med massa superlativa adjektiv om min dag på Bosön, allt som händer imorgon, i helgen.

Och det är en sån balansgång att vara för privat och att vara personlig.

Såklart har något hänt. Det gör ju det hela jäkla tiden. Det har inget med tuffa Tigerfisen att göra och läsare som hängt med ett tag förstår säkert vad jag menar då. Allt är ok. Men det är otroligt tufft och jobbigt. Upprivande på alla de sätt . För den som måste vara stark och orka så himla mycket.
Allt är ok. Gått bra. Blir bättre.

Men för fasen idag. Var extra glad och tacksam om fötterna är ned och huvudet upp.

Själv gäller ”show must go on” och plan B gäller från idag och ett tag framåt. Mitt stöd behövs annanstans.

Livet alltså. Livet.

Skohornslöpning? Alla småbarnsföräldrar vet vad det är. När det bara ska gå att få in ett pass.
Jag kom inte ut i måndags. Jo vi kom till Ica Maxi. In med” TV, mjölk, galonvantar” på listan. Ut utan TV med varor för 1500 kr. Olof Röhlander har uppenbarligen aldrig handlat i en mataffär när han säger att ” Det blir alltid som du tänkt”.
Inköpschefen var med. Hon är strikt. ”Det där har vi mamma” säger hon om det mesta.

Men igårmorse lånade jag tid av mig själv. Genom att maila hem det jobb jag var tvungen att hinna på kvällen kunde jag lämna datorn på kontoret. Har ombyteskläder, neccesär och lunchlåda på jobbet.
En 300 g jacka från Trimtex som får plats i min Nathan löparrygga.
Lämna dagis. Swosch iväg. Strax under 7 km i 5:30 tempo. Ett ägg och kaffe i magen innan. Hungern river. Underbart.

På kvällen fick jag även till ett lite bonuspass: Löpskolning på S-berg IP medan Tigerfisen lekte hos sin kusin i 20 minuter.

Jag har tänkt att det händer så mycket inom träning och träningsupplägg men jag kanske har missat att det kommer nya löpskoleövningar? Jag tänker iallafall jobba fram lite nya varianter på de gamla vanliga.

Fick till ett helt fantastiskt pass med massa roliga bra övningar. Det känns precis på rätt ställen idag. Nu ska jag se till så jag blir filmad och så klura på hur man lär ut dem.

Idag är det en helt späckad dag men jag ska iallafall inte hämta på dagis. Då hinner man precis hur mycket som helst:
Briefa funktionärer för helgen. Göra planeringar för några revisionsuppdrag på en workshop. Och ikväll jobba med att förbereda oss för Folk i Rörelse på Bosön imorgon. Ser ni mitt namn där bland alla fötetagshälsohöjdare? 🙂

Det jag inte hinner med är: fixa nytt körkort. Umgås med Hjälten. Och eh ja allt annat som står skrivet på post-it lapparna. Sen. är mitt mantra idag.

Hej!

Nu är åsiktsmaskinen vaken igen!  Först och främst vill jag tala om att om det undgått någon så är Running Sweden något av det bästa jag vet inom löpning. Jag har jobbat ihop med dem i över 1,5 år nu via jobbet, varit långpasshjälpledare för dem och sett hur flera hundra kollegor utvecklats genom deras coaching och kärlek till löpning. De är kunniga, engagerade, trevliga och härliga att ha att göra med! Jag reflekterar här mer över begreppet ”löpcoach.”

Kursen gav verkligen max av vad man kan få ut på två dagar. Bra upplägg och jag vet att den riktades såväl till de som ville lära sig mer själva som till de som vill lära ut. På så vis så behövde den ge bredd och lite ”ytligare” information om löpcoachingens komponenter.  Skrapa på ytan för att man själv ska kunna gräva vidare så att säga. Inga uttalade krav på förkunskaper.

Nu vet jag också att nästa kurs kommer fokusera mer på att coacha personligen. För mig som varit involverad i arbetet att leda stora spretiga grupper både från sidan rent administrativt och själv så är det personlig coaching som jag vill lära mig mer om. Jag är sådär försiktigt tjejig ibland och tänker ofta att ”men jag kan ju inte” men efter min egen utvärdering så inser jag att jag kan banne mig massor. Jag har ju gett tips om löpning, teknikpeppat, hjälpt, lett, instruerat på olika sätt inom löpning i snart två år nu och svarar på löprelaterade frågor flera gånger i veckan. Jag känner mig helt klart trygg i det  och önskar dygnet hade fler timmar så jag kunde säga ”ja” till de erbjudanden jag får om att coacha.

Jag hävdar ju också, inspirerad av AndreasPT att den största risken är att man tror att man kan så det räcker. Det handlar om att lära sig mer varenda dag. Att ödmjukt säga att ”jag kan inte allt, jag delar det jag kan. Jag återkommer med det jag inte vet- jag kollar upp!” Ja det där har jag skrivit om tidigare!

Running Swedens löpcoacher är duktiga och proffsiga. Det blir man såklart inte på två dagar. Det Running Sweden lyckades fantastiskt med var att väcka mer tankar och funderingar för oss som vill lära ut löpning. Man behöver verkligen gå steg två för att få ett djupare grepp. Jag tänker också att om man ska titulera sig ”Löpoach” så måste man vara förberedd på att få frågor om träningsupplägg och det kan man inte ha baserat på just den här kursen utan det får man isåfall ha vetat innan. Skulle vilja kalla kursen ”Löpcoach Grupp”. Det finns ett stort behov av ”hjälpcoacher” runtom löpgrupper i Sverige, gissar jag, och det tror jag den här kursen ger väldigt bra kunskaper för.

Men löpcoach kan man bli det på två dagar?  Jag kanske är petig- men tycker det är viktigt i den här debatten som varit om urholkningen av titeln PT och vad den står för att nu inte också begreppet ”Löpcoach” urholkas. Vi var nästan 70 stycken som alltså erhåller ett diplom där det står att vi är löpcoacher från helgen. Båda kurserna var fulla, skulle säkert kunna vara det var och varannan helg. Ponera hur många löpcoacher det blir då på ett år. Många! Jättekul! Men vad innebär det?

Min personliga reflektion om helgen är att jag insåg mer än något annat att jag är otroligt intresserad av löpteknik och hur man lär ut den med tanke på att vi är så olika på att lära in. Vi värderar ord och instruktioner olika och ”fram med höften” betyder olika saker för olika personer.

Alla har en egen löpstil, den ska få vara kvar. Men många som har problem med knän, rygg och benhinnor till exempel skulle må väldigt bra av ett helhetstänk runt teknik och löpstyrka. Jag är ju ett levande bevis själv. Så där har jag mitt fokus för vägen framåt. Samtidigt springer jag ju enbart för glädjens och utmaningens skull. Mot mål- javisst men med pespektivet att löpningen inte är på liv och död. Med fokus på bra energi in och tillräcklig vila. Insikten att man måste vikta passen så man får det viktigaste passet gjort om det kör ihop sig (läs när). Jag brinner för terräng och tycker det skulle vara roligt att hjälpa folk våga sig utanför asfalten mer och upptäcka skog och fjäll mer där löpning sker på lite andra villkor, med annan teknik.

Att förmedla kunskap, inspirera att utmana sig själv och njuta av natur och sällskap eller egentid utan att skada sig- det vill jag göra. Det har jag den fantastiska äran att ha fått gjort redan och utmaningen att ha tid till att göra mer.

Jag kan verkligen rekommendera kursen om du vill lära dig grunderna i att träna folk i grupp eller vill lära dig mer om löpcoaching i grupp. Jag kommer defintivt gå steg 2 och fanns det en kurs som gick på djupet med löpteknik, biomekanik i löpning, programmering och periodisering så skulle jag hoppa på den också. Under tiden så läser jag och testar på mig själv. Och ni hänger ju med här på bloggen eller hur?

Skulle vara intressant att höra era erfarenheter från löpcoacher. Vad är bra? Vad är katastrof? Vad saknas?

Tack för input. Kom ihåg- angrip åsikterna, inte personen. Så kommer vi som skriver våga hantera intressanta ämnen och vi kan diskutera tillsammans! 🙂

Jag vet inte hur ofta jag får höra ”springer du varje dag?” ” Du springer väl flera mil varje gång va?”. ” Du som springer så mycket.”

Det är dags att reda ut begreppen.

Ja- jag kallar mig ultralöpare. Nej- jag springer inte varje dag, jag springer inte mycket. Jag springer så mycket jag tycker hinner. Vilket ALLTID är mindre än vad jag egentligen vill.

Min dröm är ett längre pass i veckan (var fjärde vecka galenlångt, de andra med fartökningar), ett intervallpass, ett fartlek i terräng och ett med backar med löpteknik invävt i passet. Några pass yoga. Ett pass styrka gärna kombinerat med boxning. Ett pass simning varannan vecka och lite exta övningar för att hjälpa min bål. Jag prioriterar träningen högt, är väldigt kreativ med tiden och trollar med timmarna men ändå får jag oftast inte till det jag vill.

Delarna jag vill få in i min träning är: Uthållighet. Styrka (där det behövs, inte biceps direkt). Smidighet/rörlighet. Snabbhet. Teknik.  Det är det jag försöker få in varje vecka. Går sådär och jag har slutat ge mig själv dåligt samvete. Det är få kvällar jag lägger mig och känner att jag prioriterat fel under dagen och borde ha hunnit träna om jag inte gjorde det. Jag tänker att ”sen” hinner jag. Och jag brukar hinna ”sen”. I perioder. Det är inte en sån period nu.

Just nu sitter jag med ett sånt fruktansvärt vidrigt krypigt abstinens i kroppen så ni anar inte.

Förrförra veckan hann jag som bekant nästan inte springa alls för jag var på kurs. När man äter varmrätt klockan 21.30 på torsdagen är det svårt att få till ett pass efteråt. Jag gick upp i ottan varje morgon för att hinna några kilometer. Lördagen innan snodde jag en hel dag till att springa- förvisso men hur ofta händer det?

Förra veckan hann jag med 5 stycken tusingar från jobbet till ett föräldramöte och fick äta middag under mötet. Jag var hjälptränare på jobbet och fick till en jogg. Sen sprang vi på den praktiska delen av löpcoachkursen men det jag pratar om gällande min träning är just det- min träning. När jag springer enligt mitt upplägg. Helt ok att jag inte hann det i helgen alltså eftersom det var kurs.

Men 3 löppass och lite styrka- total distans ca 26 km. Det är inte mycket såsom jag tror de flesta menar med mycket. Det är a 60% av den distans jag planerat in egentligen den veckan. Så jag vill inte höra taget ur luften att jag springer mycket. Tack.

Den här veckan rusar jag mellan jobb och dagis måndag tisdag. Jobb hela onsdagen men barnfri ons till torsdag kväll. Någonstans där alltså skulle det gå kanske. Har en löpdejt inplanerad torsdag morgon. Fredag – körd. Lördag springer jag 15 km på Lidingö mellan roddandet. Söndag- jobb.

Men jag ger mig inte. Aldrig. Löpningen är mitt elixir. Mitt knark. Min dunderhonung. Mitt supersyre, mitt nirvana och min jord och himmel på samma gång.

Jag har en plan och funkar den så är jag mitt flygande jag ikväll en liten stund iallafall. 

I övrigt går den här veckan väldigt bra hittills: 7 stycken post-it. En för varje dag. Solen skiner. Lillan är glad. Det blir pankis till middag. Rock on.

Årets i särklass mest random bloggtitel.

Idag lade jag ifrån mig kalendern. Tog Lillan, skruttbilen och åkte först hem till en vän jag inte träffat på länge. På för länge. Våra barn lekte och vi fikade. Och var ikapp. Garvade och kramades.

Sen for vi vidare tillbaks i tiden. Till Görvälns Slott där det var ”Skördefest”. Området nära Mälaren ligger mig så varmt om hjärtat. Här har jag cyklat, sprungit, gråtit över pojkvänner en skolkdag på gymnasiet, varit 4H-ledare. Det är en tidsresa och den satt så bra idag så. Som mössan mot den lite kalla höstvinden som blåste. Kolonilotten visade upp sina produkter och sålde honung och åkerbärssylt.

Och här träffar jag varje gång det är någon ”happening” på min gamla pianolärare. Han ser i mina ögon likadan ut som då för 20 år sen då jag fuskade med noterna och spelade på gehör. Samma glada man med ett hjärta som slår för musik.  Ett kunnande som är helt oslagbart. Ett engagemang jag blir avis på. Idag spelade han med orkestern ”Bolinderoktetetten”, en blåsorkester som är sprungen ur en gammal orkester som fanns på Bolinder som är ett gammalt industriområde i Järfälla. De spelade i blåsten medan folk hade att välja på piroger i ett stånd och vårrullar från en thaivagn (vad nu det hade att göra med skördefest). Det var en liten publik vars mest engagerade åskådare bestod av min Trollunge som klättrade på senen och dansade lite.  Och jag fast jag applåderade mest. Och några till. Men det gjorde lite ont i hjärtat att de satt där med kalla fingrar och spelade i blåsten.

Det är såna här saker jag kan fastna i när jag har lite för mycket. Jag blir lite rörd. Vill ta tag i något som är beständigt. Som inte snurrar fortare och fortare. De spelade så fint. De förtjänade en stor publik tyckte jag. Det var liksom att kliva ur min galna karusell att stå där och lyssna på Bolinderorkestern medan löven virvlade.

Min pappa och en av mina kompisar ligger begravna i minneslunden i samma område. Som också gör att platsen är så viktig. Jag tog med Lillan till graven för att sätta dit en sak. Gick mellan graven för hon som bara fick 10 år till han som fick 56. Solen sken, Lillan frågade. Känslorna vällde över på alla kanter. Vem är flickan med en blomma på sin gravsten? Hur förklarar man en minneslund?  Varför blev mamma ledsen? Sorg är kärlek som inte har någonstans att ta vägen och jag omdirigerar min sorg till en maskin av kärlek till min dotter och till livet men livsmysteriet då? De frågorna ? Vad gör vi med dem?

Graven är en plats dit man kan gå och visa de som är i himlen att man gillar dem. Så löste vi den frågan men tusen återstår.

Jag går in i årets galnaste vecka. I shit you not. Den är helt galen. Underbar. Jag börjar med att lägga mig i tid. Ta en sak i taget. Äta bra. Och jag filmade ett av styckena som Bolinderoktetten spelade så närhelst det snurrar för snabbt så kan jag låsa in mig på en toalett och förflytta mig tillbaka i tiden. Till tonerna av Fritiof Anderssons Paradmarsch spelad av en blåsorkester med frusna fingrar ute vid Mälaren.

Jag drivs av att jag vill göra gott för andra. Då ingår att ta hand om sig själv så man orkar ge.

Igår började jag och Madde planera Tjejmarathon 2013. Vi har lärt oss massor!
Nu handlar det om att inspirera ännu fler tjejer och killar. Att samla in ännu mer pengar till ändamål där det faktiskt gör skillnad.

Jag har en inspirationskälla som jag tänker på när jag har det motigt. Aung San Suu Kyi. Senast igår läste jag den här artikeln hos BBC som handlar om att hon självklart reflekterar över de val hon gjort.

Hon är en av mina största idoler. Förebilder vad gäller mod.

Idag ska jag ha en väldigt lugn dag innan årets galnaste vecka alla kategorier drar igång!

Ha en fin dag ni med!

Lisa, Rubin och Sirpa

Den där bussen jag satt på! Den gick ingenstans! Fick hoppa av och springa sista tre kilometrarna till Planet Fitness där utbildningen hölls idag.

Under den praktiska delen fick vi gå igenom löpteknik utomhus. Det är verkligen en sak att genomföra själv och en annan att lära ut.
Personligen är jag väldigt trygg i instruktörsrollen, men så har jag lett pass till och från i 13 (!!) år nu. Det jag vill bli säker och bättre på är hur man kommunicerar med en spretig grupp angående typ intervallträning. Bra positionering under tex stegringslopp, flytlopp etc.
Få mer kunskap om hur man planerar ett årsuplägg etc men det var inte steg 1 fokus på utan kommer i nivå två.

Vi hade en jättebra session med Rubin där vi fick gå igenom ett helt pass med alla dess delar och viktiga coachingpunkter.
Sen gick vi igenom löpskolning och löpstyrka men mer fokus på att göra själv kanske än pedagogisk utlärning.

Sen var det dags för maxpulstest. Av de 30 härliga människor som gick kursen så var vi 10 som ville testa på. Vi joggade ut till Hagaparken där efterdyningarna av Topploppet syntes. Några stegringslopp och sen satte vi av längs en ca 300 meter lång backe.

Jag har väldigt låg puls- sk bradycardi. Min vilopuls är ca 36 slag och sitter jag ned under en dag på jobbet ligger pulsen runt 50-60 slag.
Det är en lång väg upp till 180-190 slag när man står vid starten med en puls på 80 efter uppvärmning.
På första rundan landade jag på 171 i slag och det brände överallt av syra.
Andra varvet kom jag upp i 176. Nu var jag heeeeelt slut. De som inte körde testet peppade längs sidan- helt fantastiskt!
Tredje vändan vek sig nästan benen och jag kom bara upp i 173.
Så klar! Men vilken känsla! Jag kan gå på max. Det är en stark mäktig känsla. Helt utan "flimmer" som jag fick förut. Bara kraft som sprutar ur kroppen och helt rimligt tar slut.

Sen jogg tillbaka och så gick vi igenom rörlighet med bästa Sirpa.
En toppendag och definitivt värdefull men hade jag inte instruerat tidigare och sprungit själv, läst och testat såpass mycket som jag har så behövs det definitivt mycket mycket mer för att hantera den varierande utmaning som det är att leda löpklasser.
Running Sweden har en helt fantastisk syn på löpning och förmedlar kunskap väl. Jag kan verkligen både rekommendera att träna med dem och om du vill ta det ett steg vidare- gå kursen. Den passar ypperligt för dig som "bara" vill utvecklas själv.
Det är upp till deltagarna på kursen att vara ödmjuka inför att det bygger på ett konstant lärande, nyfikenhet och ödmjukhet att bli en bra coach.

Själv jobbar jag med mina initialer: ASF. Alltid Ständig Förbättring.
Jag har fått lite mer kött på benen men mer än något ger ett lärande en större yta och respekt för det man inte behärskar.
Jag delar gärna min glädje, entusiasm och det kunnande jag har. Och fortsätter lära mig.

Nu ni! Nu ska jag och Maddebus prata Tjejmarathon 2013. Get ready killar och tjejer för 2013 års GODaste lopp!

Efter maxpulstestet