Jag är sugen på swimrun. Jag har varit det ett tag. Det är mest Sofie Lanttos fel och alla ni som kört Engadin Swimrun. Jag går igång på bilderna. Det är inte den bästa grunden kanske men så var det. Jag tror inte det var något väldigt konkret som fick mig att gå igång på ultra heller och det går ju ganska bra att hålla på med det.

Jag simmar väldigt sällan. Jag fick bassängskräck i 7-års åldern och har således sen dess bara simmat utomhus (bra) utan att lära mig crawla ordentligt (inte bra) men har surfat väldigt mycket (bra) så harvar fram med ganska starka ryggmuskler (inte så bra i längden). Har ni sett min rygg fattar ni. Den är bred som en ladugårdsdörr.

Jag har två barn och jag har inte så mycket tid till träning annat än till det jag egentligen tränar för- ultralöpning. Jag gillar inte att vara inomhus och har som sagt bassängskräck- alltså simmar jag extremt sällan i bassäng. Kanske en gång per år.

För två år sen simmade jag inte alls för då var jag en mjölkmaskin hela sommaren och fick så lätt mjölkstockning så doppade mig bara snabbt i rena vatten. Förra året simmade jag två gånger. Men jag har kört en havl-IM och jag kan ta mig fram i vatten utan att drunkna. Har vattenkänsla och är uthållig. Det hjälper lite.

Men upplägget för att köra swimrun är inte bäst helt enkelt. Inte ens bra.

Men nu hade jag bestämt att jag skulle köra swimrun. Som med det mesta så får fru Forsmark en idé och sen får make Bergquist ta rollen att det blir någon sorts ordning på det. Tvilling och jungfru- vi kompletterar varandra perfekt.

På hans landställe finns en simsträcka på cirka 600 meter i deras otroligt rena fina sjö. Sen är det 2 kilometer runt sjön tillbaka till bryggan. Perfekt!

Han har fått en våtdräkt av mig och den är fantastiskt smidig- jag har lånat den en gång. Cirka 2 mm tjock med tunnare delar på armarna o benen. Min är jämntjock 3 mm och stryper mig i halsen. Jag klippte av en del i halsrundningen inför den här sessionen- lite bättre.

Han kan inte crawla så bra, blir helt slut fort men är vass på bröstsim. Jag hade inte tagit ett simtag i våtdräkt sen augusti förra året. 

Vi stod på bryggan och N påstod att skorna var inget bra att ha på när man simmade. De måste av. Jag sa att jag var ganska säker på att det var bäst att ha dem där hela tiden. Tog ur sulorna på mina gamla Inov-8 Roadlite och hoppade i. Skorna flöt ju bra! N övertygad.

Vi hade ingen plan, vi bara hoppade i efter lite dividerande, fniss och asgarv.

Började simma.

Vågade inte ha simglas för gillar inte att se under vatten när det är mörkt. Hade dem en stund.  Tog av och hade på huvudet. Vi simmade på.

Det är verkligen en teknikgrej. Jag kände mig helt slut och fick simma bröstsim då och då. Försökte komma ihåg de tekniktips jag fått: ”Y-tag”, titta rakt ned, andas i armhålan (hela den lilla fart jag har stannar av när jag andas för jag lyfter huvudet för mycket).

Kom tillslut upp på andra sidan. Behövde kissa båda två. Gick i igen, asgarvade, här finns tid att tjäna. Rullade ned våtdräkten. Jag blir alltid väldigt yr av vatten i öronen och raglade lite hit o dit. Vad gör man med prylarna? Har i händerna.

Började jogga runt. Det gick segt först, tunga ben, sen lättare. Det här var ju jätteroligt!

Lokalbor vi mötte stirrade på oss. Vad var det för bafoons i våtdräkt som kom lufsandes?

”Ett varv till minst” sa N som verkade hittat sin grej. 

Den här simrundan gick det så mycket bättre: Bättre vattenläge, färre tag och mer glid- jag hade hittat flowet igen. Skrattade så vi frustade vatten.

När vi kom tillbaka hade vi fått gäster som vi skulle bjuda på lunch så vi fick avbryta. Men åh så roligt det var! 600 m sim, 2 km löp, 600 m sim och 2 km löp. Det är en början iallafall.

Mycket frågor, mycket övande behövs. Man blir bra på det man tränar och att bara simma två gånger per år det håller inte!

Om du kört swimrun och har tips eller ”gör inte såhär” så tipsa gärna oss!

Nästa vecka ska jag simma igen. Målet är att simma med våtdräkt 5 ggr i sommar- minst!

Vilken rolig träningsvecka! En riktigt skön semestervecka också: Mycket läsa bok, mycket bada, mycket umgås.

Min träning mot 100 miles har ett grundfundament som bygger på att springa ”överlånga” långpass regelbundet. Regelbundet sällan. Det sliter för mycket och det tar för mycket tid.

Marginaleffekten av ett långpass avtar kanske runt 3 timmar. Oftast är det ju tänkt att man ska springa igen inom några dagar och då blir återhämtningstiden för lång om man springer mycket längre. Det kan kännas bra i kroppen men det centrala nervsystemet kan vara påverkat mycket längre än vad du känner av.

Men när man tränar för ett jättelångt ultralopp då är det andra saker än det rent fysiska man behöver vänja sig vid:

1) Det mentala. Hur det känns att ha tre, fyra mil kvar. Hur man bryter ned det i skallen för att hantera det. Hur man hämtar upp sig själv när det är trögt.

2) Magen. Att få i sig energi efter tre mil är annorlunda mot efter fem kilometer. Efter fem mil- annorlunda igen.

3) Utrustning och kläder. Det kanske inte tar tre mil att upptäcka att en sko skaver men det finns andra saker man kanske upptäcker inte funkar under längre sträckor.

4) Mer mentalt. Att veta när man står på startlinjen att man varit i närheten, kanske halvvägs av distansen. Det gör mycket.

Hur långt man behöver springa beror alltså på. Går inte att säga. Jag skulle säga generellt att ett pass upp till 4-5-mil- helt ok om du är van och kan springa ganska avslappnat. Men fundera på att dela upp det om du ska springa längre. Kanske bara några timmars paus men som jag skrev i förra inlägget om back- to-back- det ger mycket träningseffekt men kanske bättre kvalitet. Vad du gjort innan långpasset spelar ju roll också. Springer du lite sliten så ”tar” det tidigare. Men att hasa sig fram helt utmattad med dålig teknik tjänar du inte på. Och blir du så sliten så du måste vila en vecka från kommande träning så kanske det är bättre att korta av och få mer volym överlag genom att portionera ut den över fler pass. Volymen behövs för att bygga bas för att klara långa lopp. Sen kan man vara smart mininalist men basen måste finnas där.

Däremot tycker jag att det är relevant att springa några pass som liknar loppet: Ladda som du ska ladda för tävlingen, spring i samma terräng, ät och drick som du tänkt göra då. 

Jag försöker springa långt två av tre helger och riktigt långt en av dem när jag tränar för ett lopp.(Har inte varit så många så menar inte att låta som en erfaren ultraräv). Sen TEC i april har jag inte direkt sprungit något ultralångpass men jag sprang ju Silverleden 64 kilometer 2a juli. Det var tre veckor sen så den här veckan var det dags för ett riktigt långt pass igen. Man kan ju dela upp det så det blir stor volym över kanske två dagar men jag vill gärna beta av allt på en dag. Först tänkte jag vara med på Ellen o Johnnys Ultra Interval Challenge men det funkade inte med familjeschemat att göra det på lördagen. Det verkade dessutom bara bli varmare och varmare så ju tidigare desto bättre. Jag är ganska värdelös på att springa i värme.

Det blev 50 +20 kilometer på fredagen. Det var både himmel och helvetre. Jag började på Bruksleden men den var lika otrampad efter ett tag som den var när jag sprang en annan del tidigare i veckan. Efter 6 kilometer kände jag att jag inte ville ”snåra” fram så tog en grusväg och snurrade fram med hjälp av kartan på telefonen till Fagersta där jag provianterade med wienerbröd och saft. 20 kilometer i benen.

Sen sprang jag tillbaka till Norberg och var så varm och utled med 32 kilometer i benen så jag stannade på en till mataffär och åt isglass och ett till winerbröd. För mig handlar det mest om att få i mig så mycket energi jag kan för att vänja magen och är jag sugen på wienerbröd så äter jag det, Lite oliver, sportdryck förstås och så lite mineralvatten.

Sen hade jag 18 kilometer kvar. Det var mitt på dagen för jag hade tagit sån evinnerlig tid på mig. Jag var så varm. Jag snurrade runt lite på sdammiga solstekande måvägar och såg till att ha precis över 50 kilometer innan jag ramlade ihop i en hög utanför svärisarnas hus. Tog mig samman, badade, åt pasta, oliver, lite godis, drack ginger ale, vätskeersättning och kaffe. Lekte med lillan och gungade henne. Kände att det räckte. Liksom. Det var ju så varmt. Jag tränar inte för ett varmt lopp. Kunde vara med lillspark så hennes pappa fick göra lite annat. Åh så bra ursäkt.

Min man, aka världens bästa support, var dock av en annan uppfattning. ”Ut med dig nu och kom inte hem förrän du sprungit 2 mil till”.

Jag var faktiskt ganska pigg igen. Hade ju sprungit så långsamt. Men tänkte att det här kommer bli vidrigt. Klockan var fyra på eftermiddagen, det stekte fortfarande ute.

Men det blev ett jätteskönt pass! Så glad jag gjorde det, inte gick det fort, snittade väl 6:30 fart men jag var pigg och positiv. Kände mig stark. Lyssnade på Emil Jensens sommarprat- TACK Emil! Fy fasen så bra det var. Gjorde en fin runda, hoppade över en huggorm. Njöt av känslan. Blev helt hög på slutet när Runkeeper som jag tog till hjälp sa att jag sprungit 19 kilometer och jag visste att jag hade 1 km utför kvar. AV med skärmen och sjöng högt för mig själv. Kände mig som världens starkaste Annie.

Tog ett bad igen, åt en god middag och var bara lite stel i höfter och ljumskar som är de enda sviter jag har med mig efter mitt trassel med rygg och höft.

Passet kändes bra. Kroppen känns bra. Men jag har verkligen inget självförtroende för att klara 100 miles sub 20 timmar av träningen hittills. Vi får se om det kommer.

Hoppas du njuter av sommarlöpning!

Hej på er! Frånvaro av blogginlägg betyder väldigt mycket hands on liv! Mycket utomhuslek, träning, jobb med händerna, måleri, äta blåbär, hallon, smultron, jordgubbar, läsa böcker och umgås. Hoppas ni också njuter!

Jag fick några frågor i kommentarsfält om löpning och just runt långpass så tänkte svara på dem.

Jag är van att vara ute på långpass men ibland klantar jag till det.

Som häromdagen.

Vi var i Avesta och handlade och då tänkte jag beta av etapp 26,25 och 24 på Bruksleden på vägen tillbaka till mannens föräldrars landställe. Totalt 23 km. Piece of kaka. Tog med liten flaska vatten och lite russin. Och tog mina Altra Olympus som aldrig varit på mina fötter i svår terräng förut. 

Bruksleden ska enligt utsago, tror jag mig läst någonstans vara upprustad. Det började bra med fina markeringar. Smal stig men man såg var man sprang. Otroligt mycket fina blåbär. Jag tassade på och skuttade här och var.

Men sen blev det passager med dåligt med markeringar. Stod uppe på ett kalhygge och spanade och spanade. Stigen var otroligt smal och på sina håll fick jag forcera tjocka ljungsnår. Jag hade karta med så var inte orolig att springa vilse men det var verkligen inte lätt att se.

Uppe på en höjd bara försvann alla markeringar. Det satt en pil på ett träd men jag såg ingen stig. Såg laven i Norberg långt bort samt en sjö så navigerade mig rätt via kartan.

Skorna var hopplösa! De kändes styltiga och vek sig. Jag blev på riktigt dåligt humör och eftersom det tog så lång tid och jag ätit väldigt salt, men väldigt lite lunch så blev både hungrig och törstig och vattnet räckte inte. Fail fail fal på flera håll.

Efter ett tag kom jag ut på en grusväg och då valde jag att springa på karta hem därifrån. Jag var hungrig som få, trött och seg men det var ändå en sån energikick att komma ut på asfalt och rula på vägen hem. Har ingen koll på tid och distans nuförtiden men cirkus 25 kilometer blev det.

Tänkte då på hur viktigt det är med några få detaljer för att få ett härligt pass i naturen kontra vara vilse, hungrig, törstig och trött i skogen!

Jag fick just en fråga om salt. Om hur jag gör med salt på långpass eftersom man förstås svettas ut ganska mycket. Salt och saltbalans är ett helt inlägg för sig som jag i semestermode inte orkar skriva men det hänger ihop med vätskebalansen och där finns det ju två läger- eller tre kanske. Antingen tänker man att kroppen löser det mesta av sig själv (natrium-kaliumpumpen i och runt våra celler är ett så otroligt exakt arbete så man baxnar) eller så tänker man att man måste tillföra. Tillföra måste man ju förstås i kosten överlag men – måste man tillföra under pass? Jag bryr mig inte så mycket på ett pass som är under två timmar. På ett riktigt långt pass ja! Kolhydrater och salt och vätska åker bra skjuts med varandra in i cellerna vilket gör sportdryck till en ypperlig lösning. Således- dricker jag sportdryck på långa pass. Jag använder Umara Sports- både för att jag gillar balansen glukos och fruktos men även för att jag gillar att stötta ett litet svenskt företag.

Sportdryck behövs kanske inte så ofta. Men när det behövs kolhydrater och salter så är det ett otroligt enkelt och effektivt sätt att få i sig det kroppen behöver.

Jag tar annars inte speciellt salt. Jag äter lagom med salt i min kost och är jag sugen på salt så äter jag det. Värt att notera, fast alla förstås vet det är att det förstås inte är natrium i saltlakrits utan salmiak så man får alltså inte hjälp med saltbalansen genom salta godisar!

Back- to- back långpass

Fick en fråga från Jonas om back-to-backpass- erfarenhet och tips. Jättebra fråga! De kan verkligen funka på flera olika sätt:

1) Som skonsammare sätt att bygga volym än att köra alla kilometer i rad när man vänjer sig vid långpass – tex 20 km en dag och 10 km nästa istället för 30 km på ett bräde

2) Sätt att få till volym om man har svårt att få ihop tiden samma dag- man kanske har lite tid varje dag snarare än mycket en dag.

3) Ett mentalt lättare sätt att närma sig hög volym. 50 km på raken kanske känns lättare som 30 km förmiddag och 20 km kväll

4) Ett sätt att få bättre kvalitet i passen- framförallt det andra passet. Istället för att ”tappa steget” och sega sig fram de sista kilometerna kan man ladda om och springa med ett bättre steg, bättre fart och helt enkelt bättre kvalitet

5) Ett sätt att få in mer mil helt enkelt!

Effekten av det andra passet blir ju bättre genom att du redan är lite nedbruten från passet innan. I min värld bygger back- to-back på att du inte är riktigt återhämtad från det första passet. Då är det istället två separata pass utan det ska vara som en ”set-vila” där man delar på en tänkt distans. Det är mitt sätt att använda och coacha med back- to- back.Back-to-back är ju klassiskt en dag och sen dagen efter men kan ju också vara morgon och kväll. 

Jag är all for back-to-back som funktion i de fem förslagen ovan. Ett pass som kanske ska bli 40 kilometer får kanske först vara just 20 km ena dagen och 20 km andra. Två veckor senare kanske 30 km plus 10 km dagen efter. Sen nästa gång 30 km morgon och 10 kväll osv. Väldigt snällt sätt att bygga volym!

Jag kommer själv köra ett brutalt back- to-back denna vecka då jag ska göra min egen variant av Ellen och Johnny (Pace on Earth)’s ultraintervaller. De bygger på en mil var tredje timme under ett dygn. Men serru småbarnsmamman Annie hon värnar fortfarande för mycket om sömnen så jag bakar istället ihop mina 8 mil under cirka 12-13 timmar.

Jag kommer springa cirka 4 mil först på morgonen. Sen 25 kilometer och sen 15 kilometer. För mig känns det inte som 8 mil. Det känns kortare. Men det har också att göra med hur jag tänkt på var jag ska springa. Först en lång fin triangel genom Bergslagen med lite Bruksled (men inte så mycket, för jag vägrar SKAPA leden själv).

Sen en grusvägsslinga där jag ska testa en sväng jag tror funkar- sånt är kul. Sen är det bara 15 kilometer på kvällen- det är liksom inga problem tänker jag.

Mer om det passet nästa gång jag öppnar datorn. 

Men här är fem tips för ett fint långpass i naturen sommartid

1) Ha koll på var du ska springa och utrusta dig därefter. Ta med karta om du ska testa en led eller upptäcka en stig. Visselpipa och färgglada kläder. Första förband. Allergitabletter om du är allergisk. Det väger nästan ingenting, behövs säkert inte men gör det det så är du, eller någon annan, så glad du hade det med dig

2) Ta rätt skor. ibland kan du springa i gamla trasiga sulor men ibland behövs det bra grepp. Resten av kläderna spelar mindre roll. Bara det inte skaver och se till att det skyddar mot solen

3) På sommaren är det varmare och en sträcka som inte krävde vätska på vintern kanske gör det nu. I ett Flipbelt (du kan köpa av mig- kika på min Instagram!) kan du ha med en flaska vatten utan att det skumpar.

4) Ormar gillar att ligga och sola i dikeskanter. Ska du ut på en ormvänlig passage- ta några stenar eller kottar och kasta framför dig så skrämmer du kanske iväg dem. Jordgetingar har jag inget bra tips emot- förutom att ta en lövruska som jag gjorde på Silverleden och slå dem med.

5) Strunta i klockan så ofta det går. Spring på känsla. Stanna och plocka blåbär och smultron, det kan du bara göra nu. Gör det till ett mål med flera pass att bara försöka komma i flow. Springa och njuta av rörelsen framåt och strunta i tider.

Häng med på Instragram om du vill ha mer tips!

På Vetenskapsradion igår pratade de om sukralos och närmare bestämt en studie som genomförts på i och för sig bananflugor och möss- men ändå.

Det försvarare av sötningsmedel ofta ”kör med” som argument är att:

* det inte leder till ökad konsumtion av söta livsmedel

* det inte påverkar insulinkänsligheten

Men i den här studien har man visat att Sukralos funkar så som många kritiker av  sötningsmedel hävdat- hjärnan märker att det inte är riktigt socker och vill ha mer. I djurstudier har man också sett att insulinkänsligheten minskar men detta har inte påvisats bland människor. 

Det kanske kommer mer studier som visar på att sockerfria  produkter inte är en ”lösning” för att få i sig sött utan kalorier. Som det är nu så finns det inga ”raka” kopplingar men min åsikt och tanke är att det aldrig kan vara en lösning att försöka ersätta ett sug med något annat och tro att det inte får bieffekter någonstans. Oavsett vad studier säger.

Läs mer här. 

Det är snart bara två månader kvar tills jag ska ge mig på 16,1 mils terränglöpning (mestadels, om än lätt terräng) igen. Den dagen en glad motionär som jag säger att hon är redo- då är det hybrisvarning å det grövsta. 

Samtidigt- när man väl står där på startlinjen då måste man tro att man är redo, för skallen är det största motståndet. Kroppen, om den är hel, den hänger med.

Jag har ju haft sånt strul med min rygg och med min vänstra höft-mest på grund av dålig inåtrotation i höger höft men det är vänster som ”sackat”. Det har varit så mycket bättre, men vissa dagar är jag väldigt stel och öm i bröstryggen och det transfererar ned till mina höfter och det känns som vänster ben inte ”svarar” neuromuskulärt.

Det låter kanske trassligt, men det är inte så farligt. Det var helt underbart förra helgen när jag klarade av 6,4 mil riktigt brötig terräng utan några ”nerv”känningar. Alltså det kändes ju överallt istället.

Nu börjar ungefär 6 veckors hård träning. Hård i form av volym- för mig- men för mig är den största utmaningen inte att kroppen ska orka, att motivationen ska hålla utan att få till det i mitt liv som tvåbarnsmamma. Jag tycker helt enkelt inte det är ok att vara borta för mycket från barnen. I vårt förhållande och inför mina barn känner jag inte att jag kan försvara att vara borta på helger titt som tätt. 

Jag är väldigt noga med att när jag kommer hem från ett, oavsett hur långt pass, så måste jag vara redo att vara mamma igen. Efter Silverleden nattade jag min stora tjej och var uppe med familjen 07.00 morgonen efter. Stel och öm som få men inget att klaga över.

Så ser läget ut nu. Har en stöttande make men ultralöpningen, till skillnaden från att motionera för hälsa så man mår bra och orkar vara en bra mamma, det är en galen egotripp och det ska man komma ihåg. Jag sakar mycket umgänge med vänner och annan ”egentid” för att få springa men det är mitt introverta jag som mår så bra av de här långa stunderna i skogen och då slåss jag gärna hårt för att få till dem. 

Och hur mycket jag än älskar mina barn så ska jag inte sticka under stol med att jag gärna går och fnular på hur jag ska kunna komma iväg några timmar för mig själv här och var. Jag blir inte en bättre mamma av att vara ultralöpare, men att vara en bra mamma blir lite lättare när jag får hålla på med det som gör att jag känner mig stark och rattar in det inre naturkompassen. 

Så jag skruvar och stuvar. Har perspektiv på att det inte blir optimalt ur prestationssynpunkt men i slutändan blir optimalt utifrån vad som är viktigast i mitt liv.

Har hur mycket motivation som helst att träna. Inte all den tid jag vill ha. Tummar inte för mycket på sömnen. Får vara smart med de pass jag får till.

Kommer få till det. Frågan är bara hur bra?

To be continued!

Det här har jag funderat på ganska länge. Och med brask för att det här är ett inlägg som nog kan misstolkas och missförstås så vill jag ändå skriva det. Mest för de som jag mött som inte får ihop det. Inte får ihop bilden av alla hälsoförebilder och verkligheten.

Vet ni vad- det är för att den i de flesta fall inte går ihop. Det är ofta inte så enkelt som det utmålas.

Att kalla folk för ”hälsoprofil” för att de är ett namn inom träning, inom yoga, mindfulness, en kosthållning med ett namn osv osv- det har det gått inflation i.

Men när vi definierar hälsa för oss själva eller tar in den holistiska aspekten ( ett ord som folk också gillar att slänga sig med: ” Jag har en holistisk syn på hälsa, jag vill fokusera på helheten”). Ja då handlar det ju också om att i flera aspekter än de ytliga och inte bara utföra aktiviteter som brukar kallas hälsosamma utan i stort leva UTAN stress över hälsa. 

Jag tror inte vi hittar de, vid any given moment, mest hälsosamma människorna i lotusposition med slutna ögon och tumme o pekfinger ihop. Inte bland de som lägger upp de grönaste vego, ”Ifree from” smoothien, Inte bland de som gör flest andningsövningar eller ägnar flera procent av sitt dygn till att rulla fascia på en dyr plastrulle.

Jag tror inte rakt av att de som skriver om sin mindfulness, om sina hälsoritualer, om att ”såhär får du balans i livet” och helt enkelt ofta ofta skriver om hälsa och förväntas vara hälsosamma och uppvisa en hälsosam framtoning är de som är mest hälsosamma och fria från hälsostress. Jag tror, jag har träffat många av de, jag är tydligen en av dem, att många av dem, oss, är hälsosträvare. Ibland, ganska ofta, hälsostressare. Vi har ofta i bagaget både ätstörningar, utbrändhet och vi stressar över saker som man tror har med hälsa att göra.

Jag tillskriver mig inte alla dessa attribut, men jag har både varit utbränd och haft ätstörningar. Så jag är nog inte en av de mest hälsosamma du läser om. Nu- har jag väldigt hög hälsonivå både fysiskt och mentalt. Men jag lever också med en oro som jag gärna skulle amputera ett ben för att slippa. Skulle gladeligen vara sjuk ofta, inte kunna springa för att slippa den oron. Men den skriver jag inte i detalj om här.

Och är det något den gett mig så är det en kristallklar bild över att jag aldrig någonsin kommer tillåta mig själv stressa över vikt, över fysisk prestation, över vad jag äter. Tillåta. Alltså. Det betyder inte att min hjärna inte vill stressa över det. Men jag tar fram perspektivet och så har jag likt en KBT-guru jobbat fram ett sätt att vända min fokus på hälsa till något positivt. Och försöka försöka försöka förmedla något sunt.

Det är många med mig som gör det. Jag kan bara tala för mig själv dock. Men många av oss har mycket i bagaget i form av just ätstörningar och kanske utbrändhet. Och visst är det flera av de som verkar alldeles hälsobananas som det sen också visar sig inte mådde så bra ändå. Många vars nitiska ”hälso”regim många sett upp till, inspirerats av, men ändå förundrats över hur det går ihop och sen kom det fram att det där höll ju faktiskt inte.

Och då gäller det att komma ihåg att verkar någon för bra för att vara sann- så är de oftast de. De är egentligen ännu bättre, de är inga hälsohelgon, de är riktiga människor. Det holistiska i att följa hälsobloggar är just att ta in hela bilden. Förstå att det som skrivs, det som läggs upp och det som sägs- det är inte hela bilden. Det är vad man väljer att visa upp.

Det är skitlätt för mig att skriva att jag tar hand om min sömn, äter bra men inte hetsar över maten och unnar mig kaka då och då jadijada bla bla bla. Jag skulle kunna ljuga om alltihop eller valda delar. Aldrig berätta om svackor, negativa tankar, hälsostress med mer. Jag har ingen skyldighet, jag väljer vad jag skriver. Så är det för alla. Träffar man dem inte i person eller ser dem över tid så får man aldrig hela bilden. Ypperligt läge att proklamera att jag minsann alltid lever som jag lär och är ärlig. Men det kan du ju inte veta egentligen eller hur? 

Jag jobbar ju med hälsa på arbetsplatsen och det sträcker sig från kultur till ledarskap, organisation till individ. Jag får ofta i mitt jobb försöka definiera hälsa för att kunna ha ett angreppssätt, infallsvinkel. kunna mäta och rikta insatser. Det är jättesvårt eftersom hälsa är individuellt. Men det finns också många gemensamma nämnare.

Det handlar om att må bra i kroppen, trivas med sin kropp, att inte stressa över sitt varande. Att varandet är en bas för att leva livet och göra de saker man vill göra med sin hälsa som plattform som verktyg.

Att ägna massor av tid och energi åt att ta hand om sin hälsa för hälsans skull det ser jag ofta och har sett under mina 17 år i tränings- och hälsobranschen oftare leda till ohälsa eller i sig vara lite ohälsosamt. Att oroa sig för vad man äter, stressa över sin träning och om man har sin mat i en plastlåda..ja ..stressen över valen raderar nog ofta ut den goda intentionen.

Så jag har funderat lite på vilka som kan vara de mest hälsosamma. Och det går ju inte att säga. Men jag tror det handlar om att ha en meningsfull tillvaro. Ett starkt syfte med det man gör. Självklart om att må bra fysiskt men jag tror inte det korrellerar med en kroppsform eller högre och högre syreupptagningsförmåga. Att vara snäll mot sig själv, måla med stora penseldrag vad gäller sin fysiska hälsoregim. Männniskor som ”motionerar av bara farten”.

Jag tänker att man brinner för något. Jag tänker att de som håller på med trädgårdar, hantverk, kanske svampplockare, hundägare, fågelskådare. Jag tänker de som är mycket utomhus, är fokuserade på annat än sin kropp men behöver den till att göra saker. De som ser saker växa, skapar saker där det går att se fysisk skillnad från början till slut. De som kanske ”men oj magen kurrar jag måste ha mat så jag kan fortsätta greja här i min rosenrabatt”. De som inte tänker så mycket på hälsa som ett mål.

Hälsosträvare behövs. Berättelser om hur man tappat hälsan och söker efter den igen kan vara både inspirerande, livsomvälvande och lärorika.  Tips på hälsosamma val både vad gäller produkter, mat, motion, återhämtning- behövs.

Och jag tror aldrig att begreppet ”hälsoprofil” kommer bytas ut emot ”hälsosträvare”. Men kanske hjälper synsättet att många av oss som skriver om hälsa och tipsar om hälsa själva faktiskt strävar efter hälsa därför att vi inte helt naturligt bara har den. Inte har den som tandborstning i vardagen utan oroar oss för den. 

Kanske hjäler det att läsa alla tips och se alla bilder med ett filter som inte finns i din smartphone, ett filter med att det här är en bild, det här är uppfattning som en person vill att du ska ha om dem. 

Den är ofta sann. Men den har olika nyanser. 

Sammanfattningsvis av detta röriga tankeinlägg så tänker jag att man då och då behöver påminna sig själv om vad hälsa är när man läser saker som kategoriseras som ”hälsa”, att de inte nås genom att träna på ett visst sätt, äta på ett visst sätt, leva ”free from”. Den måste upplevas. Den kan inte kopieras. Den är din egen. Den är kanske att skita fullständigt i den där 10-minuters meditationen, ta en promenad istället och tjöta  med en kompis du inte ringt på länge fastän du just läste ett inlägg om att meditation helar hjärnan?

Fundera på om man ska hålla på med en träningssatsning som gör att man måste gå till naprapat för att knäcka rätt kroppen och sen ligga på en taggig gummirulle så det rinner kallsvett av smärta?

Nä vet ni vad, de som verkligen mår allra bäst- de tror jag faktiskt inte att vi läser om inom just kategorin ”hälsa”. De är för upptagna med annat.

Jag fortsätter växla mellan att må alldeles löjligt förträffligt, hantera min oro, göra våld på min hälsa för att det är så roligt att springa ultra, hantera min prestationsångest (på jobbet) stå emot att bry mig om min vikt och jag fortsätter försöka dela den del av min sanning som inte är privat. Jag är en hälsosträvare, kommer alltid vara.

Hörni hur går semestern?

Som jag skrivit tidigare blir min bättre och bättre för varje år. Förut tog jag knappt semester. Inte från pressen och stressen och tog med uppgifter som jag tänkte fixa.

Fem saker jag gjorde i år:

1) Trappade ned ordentligt.

2) Delade upp semestern i två delar så jag är inne och jobbar 4 dagar mitt i mina 5,5 veckor och kan lugnt tänka att ”jag fixar det då” när jag kommer att tänka på saker.

3) Har skrivit listor på vad jag ska göra när jag kommer tillbaka så jag bara kan börja jobba utan att behöva planera för mycket.

4) Rivstartar inte på en gång utan mjukt med en torsdag och sen veckan efter.

5) Har väldigt klart för mig att inget jag gör är livsviktigt och hjärnan faktiskt behöver vila för att kicka rumpa i höst.

Och det är just i det där kravlösa tillståndet som jag får mina bästa idéer. De rullar runt, nöts, stöts och blöts undermedvetet och sen agerar jag på dem resten av året. Just nu…mycket tankar. Men mest njutning.

Jag jobbar. Men med kroppen. Skruvar, skrapar, målar och bankar. Det blir lite fel, får göra om. Otroligt lärorikt och samtidigt avkopplande.

Har också landat rätt skönt i att inte känna någon hets över att jag måste prestera sommarmaxade blogginlägg- det är ju så att det man skriver om alltid bara kommer vara en återkonstruktion av något man upplever. Och jag upplever helst.

Det där finaste, mysigaste, härligaste- det kan man inte få via en blogg. Det kanske man missar när man är vid  datorn. Det där man suktar efter som andra verkar ha genom det fönster man har av blogg, Instagram, Facebook eller Snapchat.  Slänger man igen datorn, stänger ned telefonen kanske det finns därute att hitta. 

Det måste upplevas på riktigt. Det är det som sätter spår i själen. Det bästa i livet det når inte hit.

(Sen har jag ganska mycket tid 1-2 gånger per dag när jag väntar på att barn ska somna då jag är inne på sociala medier)

Däremot har jag så mycket jag vill skriva om. Saker jag tänker och klurar på nu när hjärnan fått fritt spelrum utanför jobbets inramning.

Det kommer pö om pö. Häng med på instagram om du ändå vill ha bilder.

Eftersom ni bad om det!

Jag tycker pannkaka är grymt underskattad mat. Dränker man dem inte i söt sylt och använder bra ingredienser så kan man få till en riktigt god, lättlagad och näringsrik middag. 

Jag gjorde våfflor häromdagen på smeten nedan och idag när 5 vuxna och en 7-åring, en 2- åring och en snart 1-åring skulle utfordras så gjorde vi en typ tredubbel sats av den till ugnspankis och stekpankis. Så den funkar till allt. Och god är den!

Ungefär såhär till en sats- jag jobbar inte med exakta mått:

2 dl dinkelmjöl- men ta det du har

smula ned 1 stor näve havregryn

Rör ned 3 dl mjölk- använde havremjölk

Häll i 1 rågad dl keso och rör om igen

Krydda med kanel eller kardemumma

Rör ned 3 dl mjölk till

Knäck i fyra ägg och rör om mellan varje. Ha i ett ägg till why don’t you om du vill.

Stek i smör, grädda i våffellagg eller häll på bakplåtspapper på plåt så har du typ noll disk. Kör i 200 grader kanske 20 minuter.

Jag tycker de är goda som de är men du kan ju ha på alt från en klick kvarg, till mer keso till mosade jordgubbar.

Testa!

Sitter här ett dygn och några timmar efter målgång och mår betydligt bättre än jag trodde jag skulle må idag. 

Som jag skrev i förra inlägget- jag har slarvat med de riktigt långa passen sen TEC 50 miles i april och vet att min uthållighet inte är ”som den brukar”. Jag har överhuvudtaget slarvat en del med träningen, inte med motionen. Inte med sömnen. Inte med kosten. Det mentala är riktigt riktigt starkt. 

Så jag var inte nervös inför start men realistisk. Vi tar dagen från början!

Dagen innan:

Ni som är tjejer vet kanske. Annars: några dagar i månaden. Som att ha en midjeväska med tung vätska innan för magen. Hemsk känsla. Krypande. Svullet. Segt. Inget att göra åt alls.

Kosten: Undvek laktos. Åt extra mackor hela dagen och tre stora portioner snabbmakaroner med örtsalt. Magen mådde fan frecken tastic! Note to self: Snabbmackisar it is inför lopp.

Somnade gott. Inte ett dugg nervös. Bara för att väcka hela familjen när…

05.45 

…väckarklockan ringer. Annars vaknar jag av min lilla tjej men idag vaknade jag alltså före. Hon vaknade dock ganska snart och började sjunga ”björnen sover” och jag hann ge henne ett paket och kram och puss- hon fyllde 2 år i lördags! Hurra!

Kokade kaffe, åt lite snabbmakaroner med örtsalt och smög ut med mina väskor till min fasters bil som jag skulle låna. Rullade iväg i regnet mot Hällefors som liger 5 mil från vårt ställe i Värmland. Åt två bananer till i bilen, drack kaffe och sjöng väldigt högt till Pearl Jam, Jack Johnson, Dave Mattews Band och Stone Roses. Bästa uppladdningen!

07:20

Framme! Starten gick vid Hurtigtorpet som är en motionscentral, mysig stämning, många som kände varandra. Många hade stavar..jag svalde och undrade om jag fattat hur brant det skulle bli.  Regnet strilade och det var runt 14 grader tror jag.

Fick nummerlapp och hittade mina ultravänner Nina, Magda, Lupita och träffade Viola som var med för första gången. Man kunde springa allt från 7- 64 km, alltså bryta längs vägen vid vätskestationerna och Nina, Magda och Viola skulle springa ”ett tag”. 

07:50 Lyckats få på mig nummerlapp. Hade mina gamla Inov-8 xtalon som fått flytta till landet- inte så bra dobbar kvar på dem. Mina gamla fläckiga målarshorts, världens skönaste Falke sport-bh  och en gammal yllemixtshirt från Icebreaker. Min inov-8 ultravest rygga  och en extra regnjacka utifall jag skulle bli stilla. Säkerhet före allt. 

Känsla: Lite disträ. Visste inte åt vilket håll vi skulle starta. Kom på att den enda planen jag hade var att ”inte rusa”, ”ta ut mig totalt” men med respekt för att jag visste att jag nog skulle ”hålla” fram till runt maratonmarkeringen och sen bara få slita på.

Visste att jag brukar ställa mig för långt bak och min ”flowfart” är lite snabbare än vad jag tror så ställde mig ganska långt fram och det var bara tre fyra som sprang om mig de första kilometerna så det var ganska bra bedömt. 

08:00 – första halvan- 0-32 km

Smal stig mestadels. Ibland så man inte såg den. Såg man en höjd visste man att man skulle upp för den. Regnet strilade. Jag var pigg och magen- magen! Den kändes fantastisk! ”Jag tassar på bara” tänkte jag- gå på känslan!

Ute på ett kalhygge surrar det plötsligt till och sticker som attan i först ena vaden sen andra. Getingar! De sitter kvar och jag får ett stick till innan jag lyckas slå bort dem. Får lite panik: jag har fått allergiska reaktioner när jag var runt 17 år och fått åka in till akuten med en arm som svullnade hejdlöst. Hade alltid antihistamin med mig förut men inte blivit stucken på säkert 10 år så blivit..disträ. F”n! 

Springer vidare med världens adrenalinpåslag. Sen händer det igen! En svärm runt kroppen denna gång och jag får inte bort dem, får panik, blir stucken i armen, i tinningen och..i halsen! Nu får jag riktig panik- om detta svullnar vad gör jag då? Är grinfärdig och livrädd- jag vågar knappt ut på ett kalhygge till och jag har sen länge hamnat mellan två klungor och springer själv och vill inte stanna. 

Kommer fram till andra vätskestationen med dessa fantastiska  funktionärer- berättar vad som hänt och det är fler som blivit stuckna- inte lugnande direkt. De tittar på min hals men det är inte svullet. Det gör ont i vaderna, armen, halsen och huvudet där sticken sitter men jag är arg som..ja ett bi! Jag tänker inte bryta på grund av detta även om jag bränt massa energi på det. Vidare! Så fin pepp, överallt man passerade en grusväg där bilar kunde köra stod det folk (ofta som man sett tidigare) och hejade! Kärlek på er!

Jag utrustade mig med en STOR lövruska för att slå getingar med och sprang vidare. Ganska skärrad. Stack foten i en sjö så det hjälpte lite. Fick lite sällis med en snäll kille som undrade hur det var med mig- vi hann ifatt varandra vid flera vätskestationer annars var jag ganska själv i mitten av loppet.

Det var brötigt. Stenar. Gegga. Halt. Högt gräs. Ljung. Stenar. Spänger. Mestadels smal stig och jag njöt så när det var grusvägssträckor så jag för en kort stund fick känna igen mitt löpsteg för sen var det terrängbröt igen. Smultron. Hjortron. Blåbär. Upp upp upp upp. Tassade uppför de flesta backarna, lite förvånad över att jag pallade utan att dra på mig syra. Kände mig stark som fasen i stigningarna, svagare utför då mina slitna sulor och min rädsla för att ramla på grund av allt strul jag haft med ryggen tog över.

Försökte efterkonstruera någon lopplan. Tog av mig klockan som jag ändå bara struntade i- jag visste ju vad som hände i kroppen, kan kroppen så bra så jag vet vad för intensitet jag ligger i och vid varje vätskestation (8 st så cirka 8 km mellan dem) kunde jag fråga vad klockan var. Kom på att mentalt så kunde jag ta sikte på just 42 km markeringen och sen räkna ned. Fick reda på att jag låg trea ganska tidigt så tänkte att det vore ju skoj att ta tredjeplats men det var lite svårt att uppbåda tävlingsinstinkt när jag skulle vara lyrisk över att klara av banan som ju var rejält tuff!

Hade tänkt byta skor till Altra Olympus  ( en riktig trökig men trygg nolldroppsko med rejäl sula) för att jag trodde jag skulle ha ont i fötterna och knäna efter tre mil, samt byta till torr tröja men jag kände mig bara lite trött i benen. Inte öm och blöt som en hund skulle jag bara bli igen- inget skav. Ville ha Inov-8s nära kontakt med marken för att kunna parera bättre i den svåra terrängen så struntade i bytet.

Drack Umara sportdryck, lite blåbärssoppa, lite russin, två kakor och  kanske totalt en banan längs hela vägen. Stark fettdrft- inga problem! 

Andra halvan- pannben som hämtat ur en järngruva

Ok. Nu började det kännas det jag visste skulle kännas: Inte så uthållig just nu. Svårt att förklara. Jag tar liksom inte slut- jag kan nog fortsätta hela natten om så behövs men jag ”tappade” steget. Tappar det naturliga momentumet framåt. Fick den där känslan när man måste driva på sig själv för att springa. Inte hela tiden – jag fick flow flera gånger och tyckte jag ”flög fram” men det gick långsamt. Sprang nog saktare än jag någonsin gjort. Men sprang gjorde jag mestadels. Förutom i de brutala backarna- då gick jag och pustade högt.

Lyssnade på Gunhild Stordalens sommarprat och grät. Sprang ut ur en skogsdunge på en höjd på kanske 350 möh och blåskimrande dimhöljda Bergslagskullar välvde åt alla håll till horisonten..grät av ..ja kalla det runners high men det var nog mer Nature high. Det var så vackert, det var så fint att få vara där, min pappas släkt kommer från de här markerna. Ville stanna och fota men påminde mig själv om att jag skulle öva på att vara i tävling och inte hålla på och joxa med sånt. Tassade vidare.

Fortsatte titta på utsikten och det straffade sig direkt på den här banan-fanns inte många meter där man inte behövde kolla var fötterna landade så stöp i någon gegga.

Sprang ut på ett kalhygge och lyckades springa in i någon gammal järn”tråd” som ”slog upp” över mina lår. Två gånger.

Började bli trött. Var hungrig men visste att min mage inte tål vad som helst. Hade ont av sticken.

Drog igång världens bästa (väldigt subjektivt) spellista och dansade till Justin Timberlake utför en sluttning. Självklart blir jag omsprungen just då. Ja ja, jag bjuder på det.

Vackert vackert. Trolsk skog. Alla typer av miljöer. Fantastiska funktionärer, goa gubbar o gummor, barn och vuxna. Personligt och kärleksfullt. 

Geggigt. Tungt. Ett steg fram, ett halk.

Går in och ut ur total utmattning och uppgivenhet sista två milen och eufori och ”jag är så stark, åh så bra det går”. Eftersom jag inte har klocka så går jag på min inre GPS. Den ballar väl ur totalt mot slutet och jag blir ARG på kilometerna som inte går:

Inre monolog Annie mellan sista vätskekontrollen och 60 km markeringen:

”Var är den förb””” markeringen? Den ska vara här NU”. ”

Nu går jag ..NEJ du springer, du orkar, du skulle ta ut dig till max det här är inte max, du ska ragla fram innan du stannar..spring spring.. 1,2 1,2 1,2″ 

”Oh nu känns det bra igen åh så härligt det är att springa. Åh jag har massa krafter kvar”

”Markeringen är BORTA säkert”

”Vart ska jag nu..hit? Ja hit….NEJ! Måste vara fel, jag springer tillbaka.”

”Nej. Fel, det var rätt” jä/¤k#)”

2.3 km kvar till mål. Får höra att ” det är en jävulsk backe kvar”. Tänkte att jag har väl passserat 100 jävulska backar redan- kan inte bli värre än dem.

Det kunde det.

Jag är grinfärdig efter felspringningen, som inte alls var lång men för lång för min hungriga trötta, getingstuckna kropp och hjärna som är på reptilstadiet.

Ser en kvinnlig figur närma sig bakifrån. ”Hej är det du som är Ann-Sofie?”

Det var Lillemor- hej Lillemor! 🙂 Hon ser stabil ut, rutinerad triatlet och löpare. Tassar förbi mig och jag säger att vi ses i mål och pratar mer. Jag GÅR uppförs. Tvingar mig själv till att springa sista biten och precis som alltid så har man ju exta ork att ta sig i mål och jag rasar inte alls ihop och så fort jag får i mig lite russin och salt så känns det helt ok. Det gör jämnont överallt. Viktigast av allt: Inga känningar i mina nervstrul. Trots den här otroligt utmanande banan. Inte ett enda besök i skogen av jobbiga skäl. Magen är lite för tom men å andra sidan helt lugn. 

Jag gick i mål på 8 timmar och 30 minuter något. Som fyra av alla damer. 2,5 minuter från pallen. Det spelar ingen roll.

Detta spelar roll:

Jag fick en sån självförtroendeboost av detta. Pepp inför träningen jag har föresatt mig. Jag behövde det här får att våga satsa på mitt träningsmål, för det kändes faktiskt inte så bra som jag hoppats efter TEC 50 miles. Den här känslan jag har idag, att komma hem, bära upp min 7- åring för trapporna, vakna efter sju timmar sömn och röja ute med kidsen hela dagen och vara superpigg- bara galet stel förstås- DET är en fantastisk känsla.

Jag är stolt över hur jag orkade utifrån förutsättningar, utmaningar under loppet, hur jag fixade att ta hand om min mage för första gången på ett långt pass på länge. Cracked the code tror jag, hoppas jag.

Jag drev på mig själv mentalt hela vägen. Jag tror inte jag hade haft mer att ge, säg att jag kunde sprungit 20 minuter snabbare kanske om jag varit tävlingsinriktad men det spelar ingen roll- jag kände mig riktigt stark och jag kände mig stabil! 

Jag är så otroligt stolt. Jag är så otroligt tacksam för att jag fick en plats till det här fantastiska loppet- åh så fint arrangerat! Så proffsigt, så personligt, så mycket värme- HURRA för såna här lopp!

Här hittar du info- anmälan inför nästa år är redan öppnad.

Tack tack tack alla inblandade. Tack för att du läste! 

Gör inte ens marginellt rättvisa till hur fint det var! Bild: Silverleden

When in Rome… och when in need.  

I september ska jag springa 100 miles igen. 16,1 tuffa långa mil. Nyckelpassen är förstås de här riktigt långa passen, gärna med lite ofräscha ben så det ”tar mer från början” om ni fattar. Jag varken hinner eller vill springa dem så ofta men var tredje vecka fram till  början av september ska jag ha ett riktigt långt grisigt pass.

Man kan ju göra de här passen lite trevliga. Det tänkte jag göra nu.

På lördag går nämligen Silverleden på en dag. En minst sagt kuperad 6,4 mil lång utmaning bara några mil från vårt paradis i Värmland. 

Fiffigt va?

Det är inget lätt lopp. 1400 höjdmeter  och 6,4 mil- det är bara 400 höjdmeter färre än Axa Fjällmarathon, men 2 mil längre.

Jag är verkligen inte i form för att racea det här loppet. Att genomföra det är inga problem om jag inte skadar mig och min trassliga vänsterhöft inte börjar spöka.

Jag ser fram en härligt lerig (det ska regna) dag i bergslagsskogarna med vacker utsikt och fruktansvärt stumma ben efter några mil.

Arrangemanget är precis sådär som jag gillar: Litet, personligt och mycket hjärta.

Det kommer göra ont överallt. Det kommer ta all energi jag har och lite till. Det kommer ge en enorm eufori! 

Uppladdning

Inget speciellt. Äter rödbetor, tar Omega-3, drar ned på träningen rejält sista veckan..nåja sista 5 dagarna iallafall. Tänker positivt. Tänker på vad jag ska tänka på när jag flåsar så lungorna vänds ut och in. Äter lite mer kolhydrater på fredag- har man två tankar och den ena alltid är full (jag har bra fettdrift) men den andra töms ofta så får man ta hand om den lite extra. Den tanken behövs också. 

Det ska bli väldigt spännande att se hur det här loppet kommer gå. Jag har inga förhoppningar om en bra prestation tidsmässigt- men ge allt kommer jag förstås att göra. 

Lopprapport kommer!

Livet är ingen dans på rosor. Det vet säkert ni också. Precis som alla andra har jag konflikter, sorger och olyckor i mitt liv. Jag jobbar väldigt mycket med att tillåta mig själv att glädjas åt det som är bra, fokusera på det som är bra, och se att jag måste ha det så bra det går för att orka med det som är åt helskotta.

Det är kanske inget jag skriver om så mycket men tro mig, det är en kamp. Jag är otroligt orolig och det är inget hittepå- jag oroar mig för sånt som hänt som kan hända igen och jag oroar mig för människor omkring mig.

Men jag är också väldigt duktig på att vara glad och tacksam. Och stark. Jag är stark mentalt. Det har jag inte varit. Bara de senaste 6-7 åren ungefär. Och det måste man mata.

Jag gör det med att göra rätt saker, omge mig med rätt människor och jag gör det genom att hämta styrka. 

Göra sånt som får mig att känna mig stark. Utmanar mig och låter mig känna att jag klarar av något lite eller mycket svårt.

Löpningen handlar för mig om att känna mig stark och fri. Det är helt enkelt att tanka energi av naturen. Inte att testa min uthållighet eller maxa varenda gång. Långt ifrån. Men när jag springer känner jag mig antingen just fri, nära naturen, nära livet i dess renaste form. 

Eller så utmanar jag mig och får känna mig stark. Inte snabbast men att jag orkar.

Jag skulle aldrig börja styrketräna flera gånger i veckan på ett gym eller svettas i en spinningsal. Jag hämtar min styrka i enkelheten utomhus.

Ibland vill jag springa så långt jag kan. ibland så hårt jag kan. Då känner jag mig klen som en skit en stund men alltid starkare efteråt. Känner att jag orkar med nästan vad som helst som väntar när jag kommer tillbaka till mitt långt ifrån perfekta liv. Det är som att ut och håva i sig energi till det mentala att springa en sväng när det är tufft i övrigt.

Jag tror alla behöver någonstans där de hämtar styrka. Jag tror inte det är löpning för alla. Jag tror det mycket väl kan vara på ett gym, men där kan man också känna sig svag och börja jämföra sig. Jag tror mycket på frisk luft och spegellös tillvaro. Mycket på känsla, rörelse och natur. Samvaro och sammanhang av något slag.

Att springa ligger högt på min prio-lista. Och jag har nog länge vetat att det är viktigt för mig men det var först igår efter mitt galna 16 km intervallpass som jag fick en sån där uppenbarelse att det var hur mycket starkare jag kände mig som gav den största kicken då.

Jag orkar med tuffa saker i livet bättre när jag springer.

För löpningen gör att jag känner mig stark.

Så himla självklart förstås. Men jag ska vara noga noga med att inte tappa löpningen när det blir tufft nästa gång.

Var hämtar du styrka? Hitta det!

Det här ämnet har jag nog skrivit om tidigare.

Här om downshift och hållbarhet.

Här om fem steg att gå igenom innan du köper nytt.

Vi är så lurade. Vi är så i händerna på företagen som vill sälja saker. Oavsett hur saker och ting paketeras och vad för aktiviteter och värderingar som företag försöker baka in i försäljningen så är det att kränga saker de vill. Under sommaren är det REA överallt för att locka in oss i butikerna istället för att vara utomhus. Eller locka oss till datorn för att handla online.

Det är inte så att jag menar att alla företag som säljer produkter är av ondo- men när vi konsumerar som vi gör, så matar vi den typen av verksamhet: Att köpa mycket, ofta, slit och släng. Flera goda exempel finns på företag som, kunddrivet, förändrat sin verksamhet mot hållbarhet och med högre miljövänlighet. Det går! Titta på till exempel Nudie Jeans, Haglöfs, Patagona med fler.

Och visst kan man längta efter nya löparskor och en skön sommarklänning. Men uppstår inte många behov av att vi får signaler utifrån att vi behöver saker? 

Jag tror det enklaste men kanske inte lättaste steget till att bara köpa sånt man behöver är att bara köpa sånt som man uppfattar att man behöver inifrån. 

Inte som man kommer på att man behöver för att man ser det.

Inte för att det är billigt.

Inte för att det står att det är en must have.

Inte tro att man kan köpa en känsla.

Lita på att det mesta du behöver, det har du redan. 

Att du blir rikare både monetärt och känslomässigt av att ta hand om det du har och återanvända. 

Att du spar jordens resurser och också faktiskt styr marknadens utbud och  deras hållbarhetsbeteende genom hur just du konsumerar. Vad du köper. Vad du INTE köper. Hur mycket du köper.

Jag gick in på HM häromdagen för att köpa en sån där byxdress för det har min stora tjej önskat sig i födelsedagspresent länge. Det var rea, det var jättefina kläder överallt. Det uppstod ett sug över att köpa på mig saker för att de var fina och de var billiga.

Jag gick inte i fällan men det är för att jag jobbat fram en strategi där jag tänker på:

1) Vad jag redan har hemma som liknar

2) Jag har laddat värdet av att ha få saker som jag använder flera år med en känsla av att det är COOLT!

3) Jag funderade på om jag verkligen behövde det?

4) Jag tänkte på alla andra impulsköp jag avstått och hur mycket pengar jag sparat in (inte tjänat som vissa säger, man tjänar inte på att inte ha utgifter…#ekonomentalar)

5) Jag tog the bigger picture och tänkte, yes superpräktigt, på hur vår konsumtion skapar ohållbar miljöpåverkan. 

Och så det krassa- hur galet är det inte att vi som tror att vi gör saker av fri vilja styrs av vad andra säger?

Vi köper ett plaggs eller en produkts metafysiska egenskaper men jag tror inte vi får ut hälften av den känslan som vi lockas av.

Jag är inte på något sätt perfekt- men jag har verkligen förändrat mitt beteende. Vad gäller träningskläder så nöter jag både skor och kläder tills de inte håller. Köper få och lite dyrare plagg som jag vill ha flera år. I mitt badrumsskåp finns få produkter och jag försöker köpa miljövänliga eller ekologiska rakt igenom. (fail på mitt ID-puder men det är det enda smink jag har och det går två burkar per år bara)l

Helt enkelt. Vem styr din konsumtion? Hur lurad blir du? Testa dig själv i sommarrean är mitt tips! 

De här skorna fortsätter leva år efter år!