Fem år av #dogood. den 21 maj, idag för de flesta kanske, går 5e året av Tjejmarathon. ”Hemma” i Sundbyberg.

Det är inte lätt alltid. Att hinna med och orka med att rodda detta utöver det späckade schema vi har med jobb och familj. Men det är alltid lätt att hitta inspirationen och det som värmer mig mest är alla ni som stöttat vår insamling och ställer upp. Som skramlar och samlar. Hjälper.

Ändamålet är lika viktigt idag som för fem år sen. Vår insamling går till de som inte kan springa. Som kämpar för att ta sig tillbaka till ett nytt liv då allt tagits från dem.

Och det är lättare än någonsin att stötta oss.

Det är bara att klicka in här

Tjejmarathon är en manifestation av kraft mot det onda. Av att göra magi tillsammans. Till Kongo med mycket mycket kärlek och kraft. Kika gärna här för mer inspiration.

Och tack för stöd på förhand!

Idag är jag på konferens med mina fantastiska kollegor på HC (Human Capital). Vi är ute på Lidingö och det är fint och trevligt.

Jag sprang hit för att få ihop min träning/motion och sen är vi ganska bra på att ta regelbundna raster och tid för träning/motion har vi också.

Men lite hårddraget så känns det som hela samhället är upplagt för att man ska kunna sitta sig igenom sitt liv. Ställer sig någon upp i ett möte känns det som personen är på väg bort, fast den kanske just ger möjlighet till större närvaro genom att få mer syre till hjärnan.

Vi vet mer och mer om hur ohälsosamt det är att sitta mycket, längre perioder. Och att träning inte räcker till för att motverka stillasittandets negativa effekter på kroppen. Det krävs inte ens speciellt mycket rörelse. Men trots det så sitter vi säkert mer än vi borde och mer än vi behöver.

Vi tog fasta på detta i vårt senaste poddavsnitt i Health for Wealth där vi intervjuade Maria Ekblom som är docent i neurovetenskap och forskar på GIH i Stockholm.

Vad händer när vi sitter för mycket? Vad kan vi göra? Lyssna och läs mer här

Sen har jag och Boel dragit igång en utmaning. En månad ska vi, utan att göra avkall på våra arbetsuppgifter eller andra sammanhang sitta mindre.

Under taggen #sittless hoppas vi att du vill vara med och dela idéer för att stå och röra dig mer i din vardag och på fritiden.

Hoppas ni vill haka på och dela gärna erfarenheter, idéer eller hinder i kommentarsfältet!

Hej bloggläsare! Här kommer ett tappert försök att löparblogga lite. För så mycket löpning som så är det inte på agendan just nu. Men fantastiskt mycket annat roligt!

Vill du jobba med fart specifikt är det några saker du enkelt kan tänka på! Här är tre tips:

1) Längre vila

För mjölksyratålighet kan vilan i intervallerna vara kort för att stressa det systemet men ska du träna på att springa fort vill du kunna göra just det och då kan du behöva vila längre för att kunna kräma upp farten i intervallen.

2) Ät ordentligt

För att bli snabb behöver du kolhydrater. Punkt. Ditt snabbaste alltså. Snabb kan du bli på fettdrift men inte lika snabb som om du ätit raketbränsle. Så inför träningspass där du ska springa snabbt bör du ha just raketbränsle i tanken.

3) Drilla steget i backar

Backar kan ge steget och musklerna i benen en extra skjuts. Backar är alltid bra.

Själv transportlöper jag mest just nu och nöjer mig gott med det!

Må så gott!

Den här veckan alltså.

Det ”vanliga” jobbet. Hämta lämna. Handla. Tvätta.

En workshop för chefer i ”hälsosamt och hållbart ledarskap”

En VAB-vecka att försöka jobba in, delegera, skjuta på, avboka.

Ett gästspel i annan podd.

En live-chat med studenter.

En stor föreläsning för stort företag.

En konferens med övernattning och späckat schema där jag och två kollegor håller i en session.

Tjejmarathon på lördag.

Två barn jag vill hinna pussa och gossa och leka med.

En fästman jag vill hinna mysa med.

Sömn jag behöver.

Och lite annat.

Men vet ni vad- det löser sig! Jag har en målbild om att #vavavoom’a rakt igenom den här veckan med full närvaro. Mycket strategisk multitasking. Jag har ett armband jag fått av bästmannen. Det är en dragkedja man kan dra upp och ned. Jag ser det som att den här veckan är att dra upp dragkedjan drag för drag. Dag för dag. På söndag är den stängd, allt är klart. Inte bara genomfört utan faktiskt upplevd. Njutit av- det är en ynnest att få åka sån här bergochdalbana med så fantastiska människor och möjligheter.

Ja, nu är det lite intensivt. Minst sagt. Nu är det ännu viktigare att vara närvarande. Ta in. Uppskatta. Se möjligheterna. Vara ärlig. Sova. Prioritera.

Idag hämtade jag lillfisen klockan 15. Hämtade storskrot klockan 15.30 efter jogg mellan dagis och skola. Sen tog vi det evinnerligt lugnt hem. Gick längs sjön och tittade på fåglar. Skrotade. Skrottid med barnen är den bästa antistressmedusin som finns.

Det ska nog hinnas skrotas lite den här veckan också.

Mycket sånt här! Foto: Katarina Jansson

För några veckor sen ringde min mobil. Ett mobilnummer jag inte kände igen.

”Hej, Musse”. Va? Sa jag. ”Musse” Sa personen igen. Va? Sa jag igen. ”Va inte så otrevlig i telefon” sa Musse och jag fattade till slut att det var Musse Hasselwall som ringde. Vi har träffats några gånger men det var ett tag sen vi hördes.

Lång historia kort så ville Musse att jag skulle hjälpa honom löpcoacha det team han via tidningen Metro tränar inför Tough Viking i augusti.

Lät kul tänkte jag men med två utmaningar 1) Tiden. Jag inte har i maj direkt 2) Jag och hinderlopp?

Men. Jag skulle ju inte springa. Skulle ju bara coacha dem att springa. Gott så. Dessutom lyckades vi tima inspelningen till en lunch så jag kunde trampa iväg till Hagaparkenen lunch och sen tillbaka till jobbet.

Tough Viking är ett tufft lopp. I helgen går en kortare version på Stockholm Stadion men i augusti ska August, Angela och Natalia köra det långa loppet på 15 kilometer.

Det var väldigt kul att köra med de om och roligt att tänka helt nytt hur man tränar löpning för ett lopp.

Under ett hinderlopp handlar ju löpningen om att ta sig mellan hinder och återhämta sig mellan dem. Kanske bara få ned flåset, kanske brassa på för att vinna mark.

Ju närmre ett lopp man kommer desto bättre är det att träna som loppet är. Train like you race helt enkelt.

Inför ett hinderlopp bör du träna på att göra tuffa övningar under löpningen och sen försöka att snabbt hitta tillbaka till ett energisnålt löpsteg så du hämtar andan.

Det, bland annat, fick teamet träna på när de körde med mig. Sen fick de också träffa Linus och träna SOMA. Och så hänga med Musse- lyxläge mitt i den hårda träningen!

Här är inslaget som spelades in. Det var väldigt roligt- tack Musse och Metro för att jag fick vara med och lycka till Angela, August och Natalia! Kommer följa er :).

Nej det är inte lätt vissa kvällar. När man bara vill gå och lägga sig men det är enda tiden jag har att jobba med Tjejmarathon. Just nu får jag tumma lite på min heliga kvällsrutin för att hinna med. Om en månad är det dessutom dags för en av de större dagarna i mitt liv. Lyx att ha det att planera för. Men klart det är svårt att hinna med allt just nu.

Men det är så värt det. Av många anledningar men främst av dessa tre:

1)Alla pengar vi samlat in. Det pengarna har gjort och fortsätter göra. Alla de pengar som med många bäckar små och stora går till kvinnorna och barnen som lider från annat än en självorsakad full agenda. Som kämpar för sitt liv och vägen tillbaka till ett nytt när allt slitits sönder både fysiskt och mentalt.

Det kostar 13 kronor för ett dygns vård på Panzi. Vi kan ge flera tusen kvinnor och barn vård. Omtanke. En början till en väg tillbaka. På transitboendet Maison Dorcas får de sen hjälp till ett nytt liv.

Jag brinner för att se pengarna rulla in i vår insamling. En halv miljon har vi samlat in under de här åren. Det är så himla häftigt att vi lyckats gräsrota ihop de här pengarna med allas er hjälp. Med alla tokiga idéer, fina insatser, alla mil vi sprungit ihop. Föreläsningar och sålda prylar. Så inspirerande. 

2) All kärlek. Via Tjejmarathon har jag hittat flera nya ultrasisters och brothers Fantastiska vänner som är starka och goda hela vägen in. Tänk vad kul vi haft och har. Och vi blir fler för varje år. Men det är så mycket feel- good runt loppet så ni hajar inte. Måste upplevas. Team Tjejmarathon är en saga i sig. Du kan vara medlem i den föreningen utan att springa loppet. 

3) Badass. Vi har under åren som gått sett vad människor klarar av- med bravur och glädje- när de bestämmer sig. När man kanske klarat runt milen och sen bara GÖR det. Tränar för  5 mil och genom punkt två ovan och all pepp klarar fem mil. Hur de växer i det. Hur det blir ett ess i ärmen. 

Vi är några som sliter med detta. Vi har flera som ställer upp och hjälper till. Jag är evigt tacksam.

Du kan hjälpa insamlingen. Det är så löjligt lätt. Ni är ju flera hundra, ofta över tusen personer som läser de här inläggen. Ett sms. En hundring-SMS:a RUNFORPANZI till 72980 så ger du 100 kr. Gör ett mellanslag och skriv ditt namn om du vill. Skriv gärna vavavoom också så vet jag … ja att du är med oss!

Vill du köpa ett Flipbelt kan du göra det också. Maila mig bara så ordnar vi det. Här är länken till insamlingen där du ser den öka i realtid.

Här är filmen jag brukar kika på när orken tryter lite. 

Var med oss. Make some vavavoom!

Artiklar i båda våra lokaltidningar

En sak ska man lära sig fort som fasen i livet. Nej flera. Men några här då:

1) Det är alltid mycket att göra

2) Man blir aldrig klar

Det är mina mantran just nu. För nu är det lite extra mycket. Dessutom lite VAB där vi trodde hon var frisk men sen fick tokfeber. Vi som ba ”ah men vi klarade ju oss hela våren där efter influensan i januari”. Glömde ta i trä eller något. Jinx.

När det känns extra mycket som det är mycket och som man inte blir klar då är det viktigt att göra rätt saker. Och just acceptera punkt 1 och 2.

Jag vet vad som är viktigast. Det hjälper. Jag vet att det inte är lönt att stressa. Däremot tenderar jag att försöka hitta synergilösningar så det lätt slår bakut.

Först kommer att sova ordentligt. Eller först kommer förstås barnen men försöka sova så jag har massa energi för dem och allt annat.

Så barnen först. Och familjen. Att det är bra med dem och ha tid för dem. Så hur mycket det än är så är det inget jobb vissa heliga stunder varje dag. Oplanerad tid. 

Sen har jag mitt jobb. Det måste jag sköta ordentligt. På 80%. Jag jobbar faktiskt oftast inte mer. 

Och så måste jag motionera. För att min hjärna och kropp ska orka jobba så kognitivt som det är och för att jag ska hålla hälsan. Det är inte träning jag pratar om. Det är vardagsmotion. Jag har bra kondition så jag kan motionera 14 kilometer löpning på en dag utan att jag känner det som träning men det ger förstås träningseffekt där på slutet på vägen hem.

Efter det kommer de andra åtaganden jag har där andra är involverade. Vår podd, de föreläsningar jag har i mitt företag. Tjejmarathon förstås som just nu förstås är ganska intensivt men samtidigt kan pågå hela året så bara loppet genomförs ordentligt så kan vi fortsätta samla in pengar hela vägen in i december. Det känns bra!

Sen kommer min träning. Och sånt jag gillar att göra för egen del. Långt ned. Hälsa och familj först. Sen jobb. Sen träning. Aldrig en annan ordning.

Men oh vad jag gillar att försöka planera så jag får mycket gjort, gärna samtidigt. Jag går hellre till tandläkare än frisör för det blir aldrig helt bra. Jag har rejäl otur med frisörer kan man säga. 

Den här jag har nu tar tid på sig. Så jag tog med jobbdator och gjorde klart att jag skulle jobba. Skulle ha telefonmöte och bli guidad i en ny app. Trodde prata och bli visad. Är inte så teknisk. Svarade ja på om appen fick tillgång till kameran. Såg ut som ett kråkbo i håret, sådär som man gör när man ska få folieslingor. Vips möter mina ögon en man på skärmen som förstås också ser mig. ”Eh .. jag är hos frissan” svarar jag. Jo jag ser det, svarar han. Och garvar. Så kan det gå.

Jag fick massa mer gjort där i frisörstolen. Sen sprang jag hem. Och sk** et i att jobba på kvällen och umgicks med min bästman istället.

Nog får vara nog.

Bloggen är viktig. Men just nu får den kanske stå tillbaka lite. Inte för att det saknas saker att skriva om- tvärtom. För att det händer så mycket jag önskar jag hade tid att skriva om. Det kommer. Allt har sin tid. Nu är det läggdags. 

God sömn på er!

Det är mycket mindfulness nu. Någon skrev om ”mindfulnesstrenden”. Jag får invärtes allergisk reaktion mot ord som ”trender” om saker som handlar om sånt som inte borde trenda. Borde bestå.

Mindfullness är något som många har på plats utan att vara medvetna om det. Min vän och guru Fredrik (mindfulnessinstruktör, psykolog, hälsocoach, ledarskapskonsult mm mm) har berättat om när han arbetat i västra Afrika. Att mindfulness där är ett så vedertaget tillstånd. Där hjälper man istället människor i kris att ta sig ur sin mindfulness för att hantera det.

Här i Sverige har vi ett skriande behov av mindfulness. Men, och det här är min högst personliga åsikt, medan det bästa vore om vi var här och nu lite mer som ett levnadssätt och kanske såg hur förbaskat jäkla bra vi har det och lyfte blicken från trappsteg fyra eller fem på Maslows behovstrappa för att hjälpa de som inte har det lika bra, så blir det ofta kurser, appar, meditationsinsatser och det kan faktiskt vara jättebra! Helt fantastiskt för en massa olika syften. Jag själv har arbetat med Yogobe för att implementera en mindfulnesskurs som ska hjälpa våra medarbetare att få lugn under en arbetsdag. Mer närvaro, mer fokus, bättre beslut, bättre återhämtning, samarbete osv. Så I love mindfulness make no misstake about it.

Men det som får det att krypa i mig är när det verkar som några stressar upp sig över att de inte är mindfulla. Snälla. Gör inte det. Till och med i en mindfulnessmeditation finns det inget dömande eller aggressivt styrande av beteeende och tankar utan det är vänligt men bestämt tillbaka till den övning man gör.

Det kan behövas ett fokusskifte, beteendeförändring som definitivt kan förenklas av en app eller en kurs och det finns så mycket ”därute” att ta till hjälp.

Jag gör mindfulnessmeditationer ibland. Inte varje dag. Det behövs inte. Jag lever ett närvarande liv. Jag är där jag är. Ibland springer jag i flera timmar och det är som att vara på en sån zentripp så du anar inte.

Ibland försöker jag istället muititaska för att få undan saker så jag kan lägga mer tid på att vara helt närvarande i annat. Jag vägrar stå och känna den blöta tvätten mot händerna, jag slänger upp den fort som f*n och lagar gärna mat medan jag diskar och torkar skåpluckor. Skurar duschen och handfatet medan jag ändå ska duscha. Och sånt.

Jag tycker inte man ska stressa upp sig över att man a) inte utövar mindfullness och b) att man ibland försöker multitaska trökiga grejer.

Testa mindfullness om du upplever att du är splittrad och har svårt att vara i nuet (vad det nu är, har någon varit i framtid får ni gärna höra av er). Healthy Living som av det jag sett känns väldigt sunda har en ”Mindfull May” grej nu under maj. Kanske är det något för dig? Men du, ingen press, och glömmer du bort att göra en eller flera meditationer eller övningar så kanske det var för att du var så närvarande i ditt liv.

Vilket väder det kommer bli i helgen!

Jag kommer inte hinna ut och tassa runt och reflektera så mycket så kommer ligga efter mina favoritpoddar.

Men får tipsa er om några avsnitt jag lyssnat på och gillar

1) The McKinsey podcast, avsnittet ”Why the customer experience matters”. För dig som jobbar mot kunder. Det gör de flesta om de tänker efter. Om man inte pluggar. Intressant avsnitt.

2) Unika människor- avsnitt om Fredrika Gullfot. Eller..flera avsnitt faktiskt men det här gillar jag skarpt.

3) Health for wealth avsnitt 6 – Så vill hjärnan jobba . Lite partisk men jag och Boel intervjuar ju de vi vill höra mer om. Det här avsnittet ger dig flera konkreta tips på hur du kan strukturera din arbetsdag för att stötta hjärnans funktion.

4) Styrkebyrån-Fem sätt att hålla igång motivationen. Riktigt bra  och klokt avsnitt

5) Bubbel och mjölksyra- Speciellt avsnitt 15,16 och 17. Intervaller och utbrändhet. TJejlopp och pulsträning. I en skön inramning.

Happy listening!

Allt i maj. Alltid. Allt händer i maj. Min kalender ser ut som ett skämt, min kollega såg den och bara skrattade. Men det beror också på att jag blockar saker som ”hämta dagis och skola” från 14.30 varje vardag. Skriver in ”lästid” för annars läser jag inte de artiklar och saker jag tänkt. 30 minuter efter lunch ungefär. Jag älskar rutiner för de ger mig frihet att vara både kreativ och spontan.

Men maj då. Jag har tackat nej till flera saker, föreläsa och till och med att vara med på en av de saker jag är mest stolt över att min arbetsplats driver- PwC Fun and Charity Run på Stadion där vi ger pengar till Lidingöloppets integrationsprojekt. Jag har hjälpt till och varit med i projektgruppen i fyra år. Men inte i år. Jag mäktar inte med att vara borta två kvällar på en vecka för välgörenhetslopp- det infaller nämligen samma vecka som Tjejmarathon.

För man kan inte göra allt. Och försöker man göra för mycket blir det lätt att inget blir bra. Jag försöker ha det här mantrat hela tiden och sällan ångrar jag det jag sa nej till. Viktigt att vårda sitt budskap- föreläser jag om hållbar hälsa blir det inte trovärdigt om jag inte lever det.

Så maj är full. Med tid för barnen. Med jobb. Med massa roliga grejer.

Förutom att min jobbkalender bångnar så är maj alltså månaden när Tjejmarathon arrangeras. På hemmaplan för mig. Det går alltid att göra mer vad gäller insamlingen men det som görs och hinns är bra tänker jag.

Jag ska på en utbildning i hälsosamt hållbart ledarskap nästa vecka en dag. Vi ska på dop, vi ska fixa med vår kolonilott och vi ska definitivt ut i skogen med barnen för då är vi som lyckligast alla fyra.

Jag ska hålla minst tre föreläsningar. En för ett väldigt stort företag, en för ett mindre och sen uppe i Åre på Workout Åre där jag förstås kommer vara och leda . Eventuellt och förhoppningsvis en till. Det blir en resa på fem dagar så ganska stor tugga ur en vecka.

Därtill ska jag på konferens med jobbet två dagar och så tänkte jag hinna med att träna lite också.

Jag och Boel ska nog spela in något eller några poddavsnitt och jag ska själv gästa en annan podd där jag är otroligt smickrad och glad att jag blev tillfrågad med tanke på de som varit med tidigare.

På det privata planet är det en del att stå i också, av det roliga slaget. Men det hör inte hit.

Jag älskar maj. Maj är mycket. Maj blir vavavoom! Ska du göra något roligt?

Såhär såg jag ut för exakt 2 år sen. Nu är den där kulan i ”kan själv” åldern som också ”kräver” en del tid i maj. Underbar tid!

Jag var 30 år när jag fick mitt första barn. På BVC satt det en lapp om en  grupp för ”unga mammor”. Jag tittade närmare på den och berättade för min mammaledigpolare om gruppen. Hon tittade på mig frågande. ”Annie det är nog för de som är typ..20..18 år!”.

Igår upptäckte jag ett hål i en tand. Jag har fått ena riktiga måndagsexempel till tänder. Det här är min ANDRA trasiga tand på tre år. Dessutom har jag höga tandhalsar och tänker att tänderna ska lossna.

Visade Niklas och beklagade mig. Hade jag visat en tjejkompis hade hon sagt, som man ska, att neeej det där är ju ingenting. Syns inte!

Men Niklas är man och han sa att ja oj det syns verkligen. Du har verkligen en strulig käft.

Gick och småsurade över min trasiga tand och höga tandhalsar igår men försökte tänka att åhmajgadd så tacksamt att kunna googla fram något som heter ”akuttandvård” på min smartphone och gå dit och hosta upp 1400 kr bara sådär och ändå ha råd att utfodra mig själv och mina barn.

Frågade tandläkaren, som var helt fantastiskt trevlig, efter att hon lagat mitt pyttehål om vad jag skulle göra åt tandhalsarna.

Ja, det får du nog räkna med. Det kommer med åldern.

Det kommer med åldern.

Där kom det igen. Ålder. Vems ålder? Jag går runt och känner mig rent fysiskt yngre och yngre för varje år. Starkare. Smartare. Klokare. Snyggare. Inte rent objektivt- men jag är snällare mot spegelbilden för varje dag jag ser den. Jag sk**er mer och mer i onödiga normer och har om inte trampat upp en egen väg att gå så iallafall går jag med starka steg ditt min vilja bär mig för dagen.

Vadå ålder tänkte jag. Jag är ju bara 36 år (väldigt snart 37). Är det en ålder då tänderna börjar ramla ut? Vad är det mer som kommer med åldern man ska behöva stå ut med?

För jag ba´köper det inte. Åldrandet as we know it. Jag vägrar. Madde och Suss pratade om detta i senaste avsnittet av Bubbel o Mjölksyra . Om att det kanske är mer noja över det man inte hann som man hade velat. Än just numret.

Så känner jag med. Jag har ett parallellt liv jag tänkte leva ut sen. Åka på surfsafari i en gammal folkabuss. Hoppa fallskärm. Rida som en galning. Klättra. Kanske volontärarbeta i Afrika. Sånt där som absolut går att göra nu men inte riktigt så som jag tänkt det. Det finns massa saker jag med ro tänker att det där gör jag mer av sen. Kanske litegrann nu. Men mer av sen. Så jag tar hand om den här karossen så gott jag kan för den ska få röja rejält när barnen är utflugna och jag kanske inte jobbar så mycket längre.

Jag och Katta har till o med en affärsidé med en resebyrå för alla de, då om cirka 30 år, pensionärer som känner som vi. FFP heter den. Officiella namnet betyder För Friska Pensionärer men alla förstår ju att det betyder Fu** Feeding Pigeons.

Jag hoppas ni vill haka på.

För friska tandhalsar och maxtestade lårbenshalsar mot 100 år.

Foto: Katten Jansson

En riktigt bra utbildning lämnar dig inte med en känsla av att du kan allt. Att du kan något nytt, förhoppningsvis. Men viktigast för mig är att det förmedlas ett budskap om fortsatt ständigt lärande.

Jag tycker det är viktigt att ta med sig ödmjukhet- nu vet jag mer om att jag inte vet allt. Det tror jag sätter ett bra mindset. Att gå runt och tro att man är expert för man en certifiering på ett papper- det stänger ned massor av ventiler där kunskap kan sippra in. Tänker jag.

Andreas Öhgren och Seth Ronlands 3D-kurser blir fulltecknade fort. Det verkar suktas enormt efter ett nytt sätt att tänka runt träning. Det ligger liksom i tiden att vilja göra anorlunda. Och med alla skador folk drabbas av så finns det ju verkligen fog för att det behövs ett nytt sätt att träna.

Min ansats är att vi är skapta för att röra på oss. Gjorde vi det mycket sen barnsben och fortsatte röra på oss så skulle ett naturligt rörelsemönster lättare vidhållas. Det är när vi börjar sitta mycket och sen ”som paus” lägger på utmanande kanske repetetativ hård träning som det inte håller. Det blir för mycket. Sen kan det ju ske traumaskador också som slår det naturliga rörelsemönstret ur spel. Men vi tappar vår naturliga rörelse. Som ju är tredimensionell förstås.

Genom 3D-träningen och sina studier vid Grays Institute har Andreas, Seth och flera av de som de utbildat gjort helt enorma insatser för idrottare på alla nivåer. NHL-spelare, löpare, golfare, människor med ryggskador osv osv.

Modulen jag gick var alltså 3Dlöpning. Jag var bekant med det genom att ha tränat för Andreas och blivit behandlad av honom. Jag har upplevt magin men jag var inte alls säker på att det är kunskap man kan ta till sig tillräckligt mycket av på två dagar för att kunna omsätta i praktik i löpcoaching.

Det var två intensiva dagar. Det ställer krav på att kunna sin anatomi och också förstå hur kroppen rör sig utifrån vad som händer i de olika planen. Det var en jäkla tur att jag, trots att det var 17 år sen, fortfarande kan mycket anatomi och inte blandar ihop supination och pronation (parantes, jag läste detta på engelska och sättet att komma ihåg supination var en rörelse med handen inåt som ”give me soup” -det glömmer jag aldrig!). Andreas och Seth är generösa och ödmjuka med sin kunskap och förespråkar att den används positivt, inte för att nedvärdera andra teorier eller praktik.

Det var väldigt lärorikt, intressant, nytänkande och ändå så naturligt. Det gick fort och det var inte mycket tid för reflektion- men det kan man ju göra efteråt. Jag har verkligen fått verktyg för att screena löpare med en till dimension och också fler övningar för både uppvärmning, styrketräning för löpare och prehab. Jag älskar att analysera löpteknik och nu känner jag att jag har fler verktyg för att gå djupare- underbart!

Men jag tänker också igen på vad viktigt det är att vara ödmjuk. Att förstå att även om man går kurser så blir man inte tvärsäker. Man får fler verktyg. Man reagerar på fler signaler. Men som någon klok person beskrev det- vetande är som ett klot eller en boll, ju mer man vet desto större blir  ytan mot det okända.

Jag försöker öka den ytan varje dag och så tänker jag fortsätta så länge jag lever! Tack Andreas, Seth och company för två härliga dagar!