Min kompis T ska börja springa säger hon. Och vill ha tips! Så jag tänkte att jag delar de tips jag tänkte ge henne med er också!

Jag har faktiskt skrivit ett inlägg om detta tidigare.

5 tips att ta med- Här hittar du dem.

Om jag skulle skriva det nu så skulle jag vilja lägga till att vara noggrann just när du väljer löpcoach. Om du har med dig en svaghet eller skada så kan den vara svår att se och svår för dig att veta om också. Personligen hänvisar jag alltid vidare vid skador- jag kan hjälpa med övningar som stärker och kan se brister i teknik och ana vad som kan vara fel. Men jag skulle aldrig ge mig in i att försöka behandla utan då ska en expert på området uttala sig först om vad de tycker ska göras.

Jag skulle också trycka på att med bål menar jag inte bara raka magmusklerna och obliquer. Utan börja från scratch- lite som mammamagträning faktiskt.

Börja aktivera med stabiliserande muskler först och låta de vara basen i löpsteget. Det tror jag är nyckeln till et skonsamt löpsteg. För vissa sker det ganska naturligt. För andra behöver det övas på!

Jag har lovat att skriva mer om sånt men kan verkligen rekomendera Prehabbloggen här på Runners World som skrivs av Rubin och Sirpa- grymt duktiga och kunniga.

För övrigt har jag idag kastat mina bästa löparskor som mer än väl gjort sitt. De förtjänar en bild.

Surar inte för att jag inte springer några lopp den närmsta tiden men liiite surar jag över att jag inte kan vara med på premiären av ett lopp som går i mina förfäders fotspår.

På min pappas sida kommer släkten ifrån Bergslagen och Sweden Iron Trail Marathon går den 9e augusti på Järnleden där man fraktade järn till Kristinehamn och Vänerns vatten. En led med anor helt enkelt och i en fantastisk miljö.

Ett annat problem är datumet- 9e augusti har jag de senaste 9 åren varit i Jämtland.  Men kanske nästa år att man ska ge sig på det här loppet i fäders fotspår.

Ska du springa? Då får du gärna berätta om din upplevelse här hos mig!

Här läser du mer!

Idag är det läge för ett STORT grattis till Emelie Forsberg som idag blev årets Skyrunning Womens Champion 2014!

Jag och N rensar här hemma. Vi bor på 76 kvm utan externt förråd och gillar att ha det luftigt. Saker åker ut helt enkelt.

Det var väl inte så att mina medaljer tog någon plats men de hängde på en dörr och skramlade. Minnen från utmaningar jag tagit mig an. Men minnena sitter i mig mer än i medaljen så nu åker de ned i en låda.

Jag har inte sprungit/deltagit i så många lopp. Mest löplopp förstås, tre triathlon, ett skidlopp och ett skidalpinist (!!)lopp. Vad jag minns.

Jag tittade på medaljerna och tänkte att det är fem av dessa som känns mest speciella, av olika skäl. Egentligen ett till- min första ultra, TEC 50 km 2011 men där har jag ingen medalj utan ett isberg för jag kom 2a.

De fem loppen jag valt ut är mitt första lopp, mitt första triatlon, min första halvironman, mitt andra 100 mileslopp och Österlenmaran som jag sprang i vecka 9.

Ja det smög sig in två bältesspännen: Såna man får när man klarar 100 miles på sub 24 timmar.

1. Mitt första lopp i vuxen ålder måste vara med för, tja det var ändå första loppet. Reading Half Marathon i februari 2000. Jag jobbade som PT på ett företagsgym i Reading några mil utanför London. Hade väl utvecklad ätstörning- någonsorts otrevlig blandning av anorexi och bulemi utan att jag kräktes. Gick ned sisådär 10 kilo och var allt annat än hälsosam. Allt annat än lycklig men matmissbruket var förstås uttryck för något annat, något som hänt inom familjen. Den medaljen är med som minne från att jag gjort en lång resa från utsida och ohälsa till insida och hälsa.

Lektion: Man kan genomföra saker utan hälsa och glädje. Man kan springa ifrån saker. Men det är roligare att springa till.

2. Mitt första triatlon, olympisk distans på Stockholm Triatlon är ett annat lopp som inte så mycket handlade om loppet som det jag försökte att inte tänka på just då: Min nu fästman och en snart blivande pappa levertransplanterades då. En av de mer avancerade operationer som görs och som skulle, krasst, rädda hans liv. Vi satt hemma hos mig kvällen innan och han satte snabbsnörning på mina skor åt mig. Jag var lite nervös- hade ju förstås inte simtränat mer än några gånger, inte cyklat så mycket och det var en del att hålla reda på tyckte jag. Klockan strax före sju kommer ett oväntat samtal: det finns en lever. Nu. 1 minuts betänketid. Vi kastar oss i bilen till Huddinge sjukhus och får veta att det blir operation dagen efter på morgonen. Jag vill inte köra triatlon, förstås. Nicke säger ”kör, jag har snörat dina skor för fasen”. Personalen på vårdavdelningen säger ”gör något som distraherar”.

Såhär och såhär var det. Jag får gåshud själv när jag läser det. En del av mig ba- men hur kunde du ens? Men det här med att stänga av och genomföra har jag haft stor nytta av i livet.

Lektion: Registrera dig i donationsregistret. och mind over matter.

3. Min första havlIronman. Förra året. Vansbro halvIM. Sämst förberedelser. Dessutom- hade tänkt ha bra förberedelser och var därför registrerad i tävlingsklass på min fina vän Magnus inrådan. Tänkte det skulle vara mindre trångt där. Tänkte fel: alla startade ju samtidigt. Stod som nummer 7 av..7 ? i tävlingsklass. Åkt dit över dagen från landet och lämnat Lillskrot hos faster. Nicke var med som världens bästa support. Jag tittade hur de andra gjorde, försökte härma. Hade sadelskydd. Folk fnissade.

Simstarten var fruktansvärd. Hamnade under vatten och beslöt till slut att simma ut i älven och sen framåt, tog massa tid. Här är min rookiereport som jag är rätt nöjd med! Lärde mig mycket.

En vråltuff dag. Lommade in på 5.50 och var så trött som jag aldrig varit. Fi fasen.

Lektion: Förberedelser gör lopp mycket trevligare. Sadelskydd är underskattat.

4. Mitt andra 100 mileslopp- Black River Run 2013. Vinst i damklassen, 7a overall.

Loppet där jag skulle glida in under 20 timmar. Loppet jag var grymt förberedd inför. Förberedd på allt. På allt utom magsjuka. I efterhand kom det fram att det gick någon magsjuka på Skrotmos dagis och jag var rätt dålig i flera dagar. Det var ett magiskt dygn i Västerås. Fantastisk bana, kuperad, skogspassager med trixig stig- passade mig perfekt! 10 mil på 11 timmar helt enligt plan. Sen- magras. Kaos. Mådde så illa. Hade så ont. Kunde inte äta. Svårt att fokusera. Kroppen kändes bra det var det jag höll i annars hade jag förstås brutit. Hälsan först i stort sett i alla lägen men inte nu. Nu bara jävlaranamma, mantra, pannben. Jag skulle inte bryta. Jag skulle i mål. Folk var uppe hela natten för min skull. Jag hade tränat länge för det här. Det var ingen fara. Det var ju bara magen. Bara att bita ihop.

Och som jag tog i för att klara av att ta mig i mål. Jag tog i så att efteråt så mådde kroppen fortfarande ok för jag gick inte på full kapacitet men mentalt var jag så trött så jag orkade inte tänka på loppet. Det tog dagar men sen var jag ändå riktigt nöjd. 21 timmar och 19 förbaskade minuter tog det. De sista 6 milen tog över 10 timmar. Jag hade inte ett skavsår och kände mig mest tom efteråt. Vill du läsa racereporten finns den här.

Lektion: Mind over matter. Du klarar så mycket mer än du tror.

Efter det var jag så revanschsugen. Jag har så mycket mer att ge! Vad jag inte hade en aning om var att därinne i magen så växte ett litet pyre som vi nu spänt väntar på ska komma till världen. Ingen aning. Och nej- den var inte där medan jag sprang loppet :). Jag återhämtade mig bra och lugnt och hade tänkt satsa på en bra maratid på Österlenmaran. Hade anlitat en av världens (måste han vara) bästa ultracoacher- Tim Wagoner aka Lucho i Colorado och skulle satsa riktigt hårt på ultra inför 2014. Bli riktigt bra. Han tyckte Österlenmaran skulle vara ett bra test och jag skulle sikta på fart för under 3:30. Jag hade ju inte direkt haft tid att träna för detta med nästan 6 veckors återhämtning (ett 16 milslopp sliter enormt även om det inte alltid känns).

Men nu visste jag om vad som pågick i maggen. Jag mådde dessutom fruktansvärt illa och det enda som hjälpte var att 1) sova eller 2) vara ute och springa. Vecka 9 är en känslig vecka och hjärtat sa att jag skulle ta det lugnt. Två timmar innan låg jag utslagen på sängen och ville inget hellre än att somna men så många vänner skulle springa och jag längtade faktiskt. Visste att det var sista loppet på länge.

Genom Österlen genom upplysta byar joggade jag med ett öga på pulsen. Med ett stort leende. Jag stannade på flera ställen, tog det lugnt. Njöt.

Det här loppet var sån kontrast mot mitt första lopp. jag kunde jogga en mara på precis 4 timmar på 70% av maxpuls. Vara glad åt min starka kropp, springa till glädje. Springa för att jag njöt. Därför är det loppet viktigt.

Lektion: ibland är det kul att springa lopp bara för att njuta och för upplevelsen runtomkring!

Det är en paus i medaljansamlingen nu. Jag vet inte vilket lopp som blir mitt första efter förlossningen. Hälsan först. Då blir löpningen glädjefylld. Då får den en fin plats i mitt liv.

Då betyder medaljerna glädje och #badass.

Träning helt klart på övertid. Eller så har de räknat fel. Det kan de tydligen göra. Graviditet är ingen exakt vetenskap. Bara exakt omöjligt att planera.

Så. Dag för dag. Men rörelse varje dag. Varannan dag gåggar jag runt sjöarna med mina tjocka Hokas och överaktiva armar. 1 minut jogg, några gåendes.

Varannan dag tänkte jag att jag skulle vara på gymet och belasta på ett annat sätt. Idag gav jag mig på en provträningsvecka på Sats Tuletorget bara för att utmana ödet lite sådär.

Började på en maskin jag inte använt sen 2002 tror jag- crosstrainern! Sen några lätta marklyft. Några squats. Rodd. Pressar. Lätt lätt lite lätt frustrerande lätt men jag körde rätt hårt på Friskis i förrgår och målet är ju som sagt att vara piggg varje dag. Och bara belasta så att jag fortfarande har full kontroll på magstödet.

Noterat på gymet:

Folk kör fortfarande lat- pulldowns bakom huvudet.

En kille körde något sorts telefonmöte medelst trampande på en maskin.

Kul att se fler tjejer vara #badass starka med skivstång.

Tycker det är rätt roligt på gymet trots allt. Folk stirrar förstås men det kan de få göra.

Jag har lite träningsvärk i bröstmusklerna för jag hittade på ett nytt sätt att göra armisar på i måndags. Gillar känslan. Saknar att ränna i skogen. Längtar efter bebisen.

Jag gillar att baka eget bröd. I min värld är det inte så himla farligt med lite gluten från ekologiska källor. Bara man inte äter det morgon, middag, kväll.

Jag gillar inte recept dock. Det vet ni som fått ta del av min matlagning här i bloggen.

Det här brödet går inte att göra fel med. Lovar.

Smula 50 g jäst i en stor bunke.

Tillsätt 1 liter vätska av något slag. Kanske bara vatten. Kanske lite havremjölk.

Lite honing. Lite salt. Lite goda kryddor. Jag hade vanliga brödkryddor här men timjan kan vara gott. Kanske hacka ned lite oliver?

2-3 msk olivolja. Kanske lite linfrön?

Sen är det bara att röra ned deciliter för deciliter av mjöl av vilken sort du vill. Vill du använda bröden som varpa kan du med fördel hålla dig till enbart rågmjöl. Annars kan du go bannas på olika mjölsorter tills du har en mellanfast smet i bunken.

Då lägger du på en duk och låter det jäsa sisådär 45 minuter. Du hinner spela ”Finns i sjön” med en 5-åring ungefär.

Sen,och här kommer hashtaggen in ovan för det handlar också om att inte orsaka så mycket disk, adderar du mjöl tills du har en fast deg som du kan göra några stora bröd av och lägga på en plåt.

Låt jäsa där igen i cirka 30 minuter. Du kan få stryk i spel igen under tiden.

Sen in i ugnen på 250 grader i 10 minuter för att få en skorpa (inspirerat av boken Kärlek Oliver och Timjan). Sänk sen till strax under 200 grader och så får de vara inne tills de är klara. Jag vet inte hur länge, kanske 20 minuter. Knacka i botten på dem och låter det ihåligt är de klara. Bränn dig inte! 

Ät med smör och en god kopp té. Svårslaget!

Jag har gått över tiden och det kan tydligen vara frustrerande. Det skulle kunna vara frustrerande- jag gillar att planera saker och är en person som lever efter mottot #gört. Och jag kan ju inte GÖRT det här. Det är något annat som styr. Och så fantastiskt är det att man faktiskt inte vet vad som sätter igång förlossningen och det finns inte en huskur som funkar.

Det är min andra graviditet och under den har jag varit anhörig till något av det värsta som kan hända. Det gör perspektiven kristallklara, kanske blir jag lite krass och hård och jag reagerar lite mer än jag annars gjort när mina sociala medier och tidningar riktade till de i min situation ibland känns som de svämmar över av antingen gravidgnäll eller förslag på att köpa ditten och datten för att liksom manifestera att man minsann är gravid och det ska komma en bebis. Barnvagnsskyltar. Gravidyogakurser. Profylaxkurser.

Idag var vi på biblioteket och jag bläddrade igenom Vi Föräldrar och Mama. I flera insändare och en hel artikel behandlades olika vinklar på det jag uppfattar är så himla onödigt fel: Allt tyckande om vad andra gör. Folk som inte orkar vara perfekta. Folk som får höra det ena och andra som inte någon annan har att göra med. Allt utrymme som kommers får. Allt fokus på andra. På saker. På prylar. Alla dessa sajter där folk som inte känner varandra ger varandra råd om ändå hyfsat viktiga saker. Läste om en tjej som anmälts till Socialstyrelsen genom ett rent missförstånd. Hur kan det bli såhär?

 Nej det är inget som gör mig illa så jag borde bara låta bli och jag brukar ju faktiskt inte läsa men jag tycker. Jag tycker ibland fokus blir fel. Och det är ju förstås för att det går att tjäna pengar på folks osäkerhet och så verkar vi ha ett enormt behov av att gnälla av oss och dela krämpor i långt störe utsträckning än vi delar med oss av hur vi gör saker bra!

Man har rätt att klaga om man inte mår bra förstås. Och många mår inte bra och det är inte de jag pratar om här. Det kan vara en helvetesresa att vara gravid och jag vet att jag är ”lyckligt lottad” men det är inte bara det. Jag tror att jag gjort mycket rätt genom att lyssna på min kropp och på min BM och skita fullständigt i alla spekulationstrådar. Låta folks kommentarer om hur magen ser ut och vad jag borde göra rinna av mig. Välja mina källor och välja dem noggrannt: Jag själv, min BM och några andra få utvalda. Precis som förra gången. Inte googla. Inte diskutera med främlingar på nätet.

Jo jag mådde också dåligt. Jag mådde fruktansvärt dåligt de där veckorna när man samtidigt ska låtsas att allt är som vanligt. Höll 9 föredrag på jobbet om hälsa- under den värsta veckan- gulgrön i ansiktet och fick kväljningar när folk satt och drack kaffe. Men jag försökte få i mig den näring jag behövde, rörde på mig mycket utomhus för att ge hormonerna skjuts runt i kroppen så de inte låg och orsakade illamåendet. Gjorde allt jag kunde och försökte vara tacksam. Försökte vara proaktiv och göra allt för att lägga en grund för en stark och glad graviditet. Och tacka f*n att jag gjorde det när världen rasade sen och jag tvingades orka något jag aldrig någonsin vill behöva orka igen.

Så perspektiv. Kan hjälpa. Ett barn som lever och växer i magen. Det är lycka. Livets största kanske. Iallafall för mig och många fler.

Vi har fött barn så länge vi funnits som människor. Lyckan var lika stor då, riskerna större och många saker har förbättrats. Men det är inte en namnskylt på barnvagnen som gör mammalivet bättre nu eller lyckan större, det är att vi kan rädda fler barn och mammor till livet genom att vi har världens kanske bästa sjukvård här. Vill man manifestera sin graviditet kanske det finns fler saker att göra. I Sverige är risken en på 14 000 att dö i barnsäng- i Niger 1/23. Perspektiv. Läs mer hos Unicef. Vi kan skriva förlossningsbrev och föda på fina inredda rum- de oroar sig för att överleva.

Så vet ni vad jag tycker? Och försöker fokusera på? Jo att det är magiskt nog det som sker av sig självt. Ett litet liv växer som av magi i magen. Så yttepyttelitet och så blir det en bebis av det. Ett nytt liv, en egen personlighet. Ett liv man inte riktigt fattar hur man kan älska så mycket trots att den just kom ut (och ont som faen gjorde det också!). Som vänder upp o ned på hela världen trots att den bara är halvmetern lång. Det där kan jag fortfarande inte riktigt fatta. Jag skiter nästan i resten.

När jag sitter still kan jag känna små fötter och små händer röra sig. Det jag gör, hur jag gör det, det jag äter ger näring åt det här lilla pyret att växa.

När den kommer ut så längtar flera personer efter att få hålla och snosa på henne/honom. Den är ett under. Ett helt fantastiskt under. Det räcker att fokusera på det.

Jag menar förstås inte att proklamera att man inte ska köpa något och inte gå på gravidyoga om man vill lägga pengar på det. Men jag menar att det nog, generellt finns utrymme att fokusera mer på det som ingen tjänar pengar på. Fokusera på det som ger ett lyckopirr utan att man måste hålla i ett förinköpt babyplagg. Fokusera på det som är riktigt jäkla häftigt- livet därinne.

Så därför gör det inget att jag går över tiden. Liv har jag i massor redan nu.Och när tiden är redo- blir det mer!

Om du inte var rädd? Tvekade? Tvivlade?

Många går på semester nu och få tillfällen är väl bättre än att fundera på Det Där Stora Läskiga Porjektet som man inte klarar av att ge mer än en flyktig minut i vardagen?
Få tider är väl bättre än att sätta sig ned (eller springa iväg kanske) och fundera på VAD det är som håller dig tillbaka från att göra det där du drömmer om? Kanske är det att byta jobb. Kanske är det att flytta. Testa triathlon. Testa ultra. Springa milen. Börja sjunga.

Vad det än är så är det ofta, och speciellt för oss kvinnor, rädslan som håller oss tillbaka. Rädsla för att inte ska klara det, rädsla för att sticka ut. Rädsla för att vara ett misslyckande.

Rädslan är i vissa fall rationell och viktig! Den talar om att det här kan vi inte bara göra hursomhaver. Det här kräver förberedelser och hängivelse. Men det betyder inte att det inte går. Det talar om att det kräver något mer än ett ”tänk om man skulle våga…”. Det kräver en plan. Kunskap. Hängivelse. Tid. Tid och frihet att tänka. Det kanske du kan ta dig nu. Ta dig tid alltså. För den kommer inte av sig självt.

Rädslan om man ger sig in i den kan benas ut till att hitta svar på HUR man ska göra för att ta sig mot det man vill. Och som jag skrev förra veckan: Räkna inte med en rak solig väg. En väg finns. Men den är ofta krokig och tuff om det handlar om något riktigt annorlunda mot vad du gör och är just nu.

Men det är oftast de resorna som är de mest häftiga.

Jag jobbar med det här. Har gjort massa stora tvära kast i livet och varit rädd men när jag ser tillbaka så har jag rört mig framåt hela tiden, åt rätt håll till slut. Många gånger har jag sett rädslan som ett kvitto på att något som betyder något är på väg att ske. Flytta tvärs över hela världen, säga upp mig, skapa en egen tjänst, separera. Springa 16 mil och bita i. Självklart varit rädd. Men också känt den aspekt som är att det kittlar lite. För det gör det när man är rädd för något som egentligen kan bli riktigt bra.

Så. Vad skulle du göra idag, om du bortsåg från rädslan att misslyckas?

latte-confidential.com Jag läser boken ”Lean In” just nu och fascineras och förfäras och inspireras på samma gång.

Jag fick en utmaning från fina Åsa. Hon är en sån där tjej som jag blir glad av. Vi ses väldigt sällan men när vi gör det blir jag alltid glad av henne.

Utmaningen, eller vad ska man kalla det- en lista är det, Sommarlistan! Några frågor om sommaren som faktiskt ligger framför oss som jag ser det. Sommar är det till september. Minst.

Skickar listan vidare till Camilla!

1 Hur ser dina planer ut för sommaren?

Ja någondag väldigt snart ska jag föda barn. Jag tänker att det ska gå precis lika bra som förra gången. Gärna ta tiden det tar att springa ett maraton och inte ett 24-timmarslopp som sist. Jag klarade mig väldigt bra från sviter och allt gick bra med amning och sånt och hoppas det blir så igen. Så sommaren kommer handla om att amma. Vyssja. Amma. Vyssja. Gå med barnvagnen. Bära i ergobabysele. Leka med storasyster som är en väldigt energisk 5-åring och vi har så otroligt roligt ihop. Börja jobba upp bäckenbotten igen till knäcka-nötstyrka. Läsa massa böcker. Umgås med min familj. Och tyvärr- inte bada och simma. Något av det jag älskar mest och nog det enda minuset med att föda barn på sommaren.

Kommer att vara så mycket borta från Tokholm som det går. Vill helst inte vara här en dag alls. Värmland. Västmanland och Jämtland är det som gäller.

2. Vad gjorde du på midsommar?

Jag var hos en av mina bästa vännner med syster och svåger och fästman. En lugn och mysig dag med favoritspelet ”Besserwisser”. Gillar inte sill. Älskar halloumi.

3. Din bästa sommarfrukost?

En stor kopp kaffe, en skål med kvarg och maaasssooor av skurna jordgubbar, hemgjord mysli med mycket nötter. Ute på altanen i Värmland. Solen strålar. DN på bordet och familjen i närheten.

4. Bästa sommarlåten?

Oj. Svårt. Den blomstertid nu kommer får jag nog säga. Och något av Orsa spelmän :).

5. Vad passar bäst på grillen?

Grönsaksspett. Halloumi! Men kan bli galet sugen på sån där hemsk förkryddad karré också men det blir inte ofta av att det köps. Helst fisk el veg eller KRAVmärkt kött.

6. Vad dricker du i sommar?

Iskallt vatten med citron. Kaffe på morgonen. Grönt té på kvällen. Anser inte att alkohol och barn oavsett storlek hör speciellt bra ihop och skulle gärna kunna skippa alkoholen helt men jag är inget fan av förbud och finns det riktigt gott bubbel eller vin så tar jag gärna ett glas, om jag inte ammar eller är gravid. Ett glas. Någongång ibland men nu blir det spiknyktert sen 19e oktober 2013 till säkert sommar 2015. Inga problem.

7. Vad ska du läsa i sommar?

Jag läser just nu ”Lean In” av Sheryl Sandberg och det blir nog ett blogginlägg om den boken. Efter den ligger Chimamanda Ngozi Adichie’s ”Lila Hibiskus”. Hon skrev ”En halv gul sol” som till stor del handlar om Biafrakriget och var otroligt bra. Annars läser jag mest litteratur om kost eller träning.

8 Favoritplagg på sommaren?

Beror på! Träningskläder, bikini eller blåställ för det betyder att jag antingen springer, jobbar med något på landet eller badar. En lös klänning och mina Havaianas eller barfota funkar dock oftast. I sommar blir det amningslinne och en slapp kjol hoppas jag!

9. Bästa parken?

Hm. Kommer inte på någon. Vill ju INTE vara inne i stan. En lekpark får nog svaret bli då. Och lekpark kan vara ute i skogen för oss.

10 Bästa badstället?

Ottsjö nere vid näset bortanför båtarna. När det är flera graders skillnad i yttemperaturen och bottentemp, harren vakar och fjällen välver sig åt alla håll. Luften är stilla. Himlen rosa. DÅ!

Det finns forskning, studier, tester, empiri och anekdoter.

Vill man inte stretcha så kan man hitta stöd för det och vill man så kan man argumentera för det.

Jag är för stretching. Men som med allt- jag är för det vid rätt timing.

Jag är för det för jag tycker det är viktigt med full rörlighet i leder och de flesta av oss lever inte liv som stödjer den rörlighet i lederna vi behöver när vi springer. Till exempel sitter jag när jag jobbar som bäst ofta vid en dator med förkortade baksidor och lite framåtböjd överkropp. Många med mig.

Att tänja och ha sig inför ett kortare hårdare träningspass där du vill att benmusklerna ska studsa som kuttaperkabollar- nej det kanske inte är det bästa.

Men att värma upp bröstryggen och bröstkorgen med dynamisk rörlighet inför ett pass där diafragma och interkostala muskler (de runt revbenen) kommer jobba hårt- det tror jag på!

Jag tror också på den lugna stund det ofta kan vara att ägna sig åt rörlighet i takt med andning. Att känna in kroppen och vila i en stretch såpass länge så bindväven får sig en omgång.

Jo jag är en yogi så det kanske är därför. Inte en sån yogi som postar nästintilll omöjliga poser på Instagram utan en vardagsyogi.

Anyway.

Det finns iallafall flera studier jag kan hänvisa till som visar att styrkan faktiskt ökar vid statisk stretching- inte direkt utförd vid träningstillfället som jag tolkar det. I den här studien var N=32 så ganska litet urval men där utförde halva gruppen 30 minuters statisk stretching under åtta veckor och styrkan ökade mer än gruppen som bara tränade.

Nu gäller ju det här muskelstyrka men jag tror det kan appliceras på uthållighetsträning av muskeln också.

Jag har fått önskemål om att skriva mer om rörlighet för löpare och jag försöker ordna så den film jag spelade in i Åre 2013 kommer med här.

Hoppas alla haft en fin midsommar. Idag har jag och N knatat skidbacke:

och jag har rensat bland mina gamla saker. Hittade det här fantastisk sömndrivande arbetet från när jag läste till civilekonom i London:

Och det här intyget för Englands ”Exercise Professionals”  från när jag utbildade mig till aerobicsinstruktör (!!). I know!
Kan ni tänka er. Boxercise instruerade jag också. Käckt. Liksom.

Har jag skrivit om det här förut? Isåfall gör det inget- så värt att skriva om igen.

Förra året, innan jag visste att det var en bebis på g så planerade jag att springa detta fantastiska lopp.

Jag älskar atlantkusten både i Storbritannien och på Irland och 2004 var jag på bröllop i County Antrim. Otroligt vackert!

Tänk att få springa där!

Causeway Crossing är en del av Lost world Racing med lopp på flera ställen i världen. Jag gillar ju inte värme. Gillar hav och klippor. Längtar till att springa det här loppet!

Nu när jag själv inte springer runt i ett egoistiskt endorfinrus så hinner jag kika desto mer på hur andra springer. Eller- det gör jag ganska ofta.

Det är några saker jag ser ganska konsekvent som jag tänker måste leda till i bästa fall bara obehag och sämre potentiell fart och uthållighet och värsta fall skador.

1) Svag höft och bål. Antingen med en sittande flexion i höften framåt eller en rätt rigid kropp där benen struttar efter och armarna överroterar framför kroppen för att kompensera. Då jobbar inte höften rätt och då aktiveras inte rumpmusklerna och steget blir väldigt slitigt. Jag funderade idag på om det här är en version av att försöka sätta i framfoten istället för hälen men istället för att göra det genom att komma fram och upp med höften så faller man framåt istället utan att bålen är med och håller upp överkroppen. Ja- ok inte helt lätt att förklara vad jag menar här kanske men: Fram och upp med höft. Tassa fram!

2) Mobiltelefoner i handen. Främst tjejer. Med slängande hörluruar. Även om telefonen inte väger så mycket så blir det en onödig spänning i en del av kroppen som verkligen inte behöver vara spänd om du inte använder armarna för att rusa en kort intervall. Sätt telefonen i en sån där ficka. Eller i sportBHn som jag brukar göra fast jag ska försöka sluta med det- inte bra med alla dessa r elektriska signaler och definitivt dyrt när den blir svettskadad!

3) För mycket kläder. Det spelar ingen roll hur bra funktionsmaterial du har- långa svarta tights och lång tröja en varm dag orsakar bara onödig svett. Är du varm när du sticker ut har du formodligen för mycket på dig. Se däremot till att dra på dig varmt direkt efteråt istället för att bli kall då.

Ja det var dagens tips från coachen som var ute och knatade i Ursvik. Åkej, jag joggade några steg också på flacken. Det var så himla konstigt att gå.

Att åka bort en helg och träffa andra med samma intresse- att röra på sig och må bra. Ta hand om sig lite extra, hämta inspiration, få en hel del träningsvärk, äta gott och umgås- en paus från vardagen helt enkelt, det tror jag många mår gott av att unna sig!

Det finns en hel massa såna här tillfällen och jag tänkte tipsa om två:

I Yxnerum (Åtvidaberg några mil utanför Linköping) kan du 9-10 augusti  för 2450 kr ta del av en helg med fokus på både inomhus och utomhusträning och föreläsningar. Läs mer här.

Missade du Workout Åre? Vill du njuta av Åre i vacker höstskrud, spaa, träna, lyssna på inspirerande föreläsningar? Då hoppas jag du vill komma till Åre den 19-21 september.

Jag kommer att föreläsa där och leda löpteknikpass. Av logiska skäl inte dra iväg upp på fjället men kanske finns tillfälle att ta en tur upp på Solstigen?

Friskis & Svettis kommer också vara på plats samt grymma Sofie Åhman som jag fick träffa 2013 då SVT var med oss på toppturen under Workout Åre. Kommer bli en grym helg!

Kan verkligen slå ett slag för att njuta och träna den helgen, Jämtland i september är oslagbart.

Läs mer här

Disig morgon med utsikt från hotellrum på Holiday Club