Jag och N rensar här hemma. Vi bor på 76 kvm utan externt förråd och gillar att ha det luftigt. Saker åker ut helt enkelt.
Det var väl inte så att mina medaljer tog någon plats men de hängde på en dörr och skramlade. Minnen från utmaningar jag tagit mig an. Men minnena sitter i mig mer än i medaljen så nu åker de ned i en låda.
Jag har inte sprungit/deltagit i så många lopp. Mest löplopp förstås, tre triathlon, ett skidlopp och ett skidalpinist (!!)lopp. Vad jag minns.
Jag tittade på medaljerna och tänkte att det är fem av dessa som känns mest speciella, av olika skäl. Egentligen ett till- min första ultra, TEC 50 km 2011 men där har jag ingen medalj utan ett isberg för jag kom 2a.
De fem loppen jag valt ut är mitt första lopp, mitt första triatlon, min första halvironman, mitt andra 100 mileslopp och Österlenmaran som jag sprang i vecka 9.
Ja det smög sig in två bältesspännen: Såna man får när man klarar 100 miles på sub 24 timmar.
1. Mitt första lopp i vuxen ålder måste vara med för, tja det var ändå första loppet. Reading Half Marathon i februari 2000. Jag jobbade som PT på ett företagsgym i Reading några mil utanför London. Hade väl utvecklad ätstörning- någonsorts otrevlig blandning av anorexi och bulemi utan att jag kräktes. Gick ned sisådär 10 kilo och var allt annat än hälsosam. Allt annat än lycklig men matmissbruket var förstås uttryck för något annat, något som hänt inom familjen. Den medaljen är med som minne från att jag gjort en lång resa från utsida och ohälsa till insida och hälsa.
Lektion: Man kan genomföra saker utan hälsa och glädje. Man kan springa ifrån saker. Men det är roligare att springa till.
2. Mitt första triatlon, olympisk distans på Stockholm Triatlon är ett annat lopp som inte så mycket handlade om loppet som det jag försökte att inte tänka på just då: Min nu fästman och en snart blivande pappa levertransplanterades då. En av de mer avancerade operationer som görs och som skulle, krasst, rädda hans liv. Vi satt hemma hos mig kvällen innan och han satte snabbsnörning på mina skor åt mig. Jag var lite nervös- hade ju förstås inte simtränat mer än några gånger, inte cyklat så mycket och det var en del att hålla reda på tyckte jag. Klockan strax före sju kommer ett oväntat samtal: det finns en lever. Nu. 1 minuts betänketid. Vi kastar oss i bilen till Huddinge sjukhus och får veta att det blir operation dagen efter på morgonen. Jag vill inte köra triatlon, förstås. Nicke säger ”kör, jag har snörat dina skor för fasen”. Personalen på vårdavdelningen säger ”gör något som distraherar”.
Såhär och såhär var det. Jag får gåshud själv när jag läser det. En del av mig ba- men hur kunde du ens? Men det här med att stänga av och genomföra har jag haft stor nytta av i livet.
Lektion: Registrera dig i donationsregistret. och mind over matter.
3. Min första havlIronman. Förra året. Vansbro halvIM. Sämst förberedelser. Dessutom- hade tänkt ha bra förberedelser och var därför registrerad i tävlingsklass på min fina vän Magnus inrådan. Tänkte det skulle vara mindre trångt där. Tänkte fel: alla startade ju samtidigt. Stod som nummer 7 av..7 ? i tävlingsklass. Åkt dit över dagen från landet och lämnat Lillskrot hos faster. Nicke var med som världens bästa support. Jag tittade hur de andra gjorde, försökte härma. Hade sadelskydd. Folk fnissade.
Simstarten var fruktansvärd. Hamnade under vatten och beslöt till slut att simma ut i älven och sen framåt, tog massa tid. Här är min rookiereport som jag är rätt nöjd med! Lärde mig mycket.
En vråltuff dag. Lommade in på 5.50 och var så trött som jag aldrig varit. Fi fasen.
Lektion: Förberedelser gör lopp mycket trevligare. Sadelskydd är underskattat.
4. Mitt andra 100 mileslopp- Black River Run 2013. Vinst i damklassen, 7a overall.
Loppet där jag skulle glida in under 20 timmar. Loppet jag var grymt förberedd inför. Förberedd på allt. På allt utom magsjuka. I efterhand kom det fram att det gick någon magsjuka på Skrotmos dagis och jag var rätt dålig i flera dagar. Det var ett magiskt dygn i Västerås. Fantastisk bana, kuperad, skogspassager med trixig stig- passade mig perfekt! 10 mil på 11 timmar helt enligt plan. Sen- magras. Kaos. Mådde så illa. Hade så ont. Kunde inte äta. Svårt att fokusera. Kroppen kändes bra det var det jag höll i annars hade jag förstås brutit. Hälsan först i stort sett i alla lägen men inte nu. Nu bara jävlaranamma, mantra, pannben. Jag skulle inte bryta. Jag skulle i mål. Folk var uppe hela natten för min skull. Jag hade tränat länge för det här. Det var ingen fara. Det var ju bara magen. Bara att bita ihop.
Och som jag tog i för att klara av att ta mig i mål. Jag tog i så att efteråt så mådde kroppen fortfarande ok för jag gick inte på full kapacitet men mentalt var jag så trött så jag orkade inte tänka på loppet. Det tog dagar men sen var jag ändå riktigt nöjd. 21 timmar och 19 förbaskade minuter tog det. De sista 6 milen tog över 10 timmar. Jag hade inte ett skavsår och kände mig mest tom efteråt. Vill du läsa racereporten finns den här.
Lektion: Mind over matter. Du klarar så mycket mer än du tror.
Efter det var jag så revanschsugen. Jag har så mycket mer att ge! Vad jag inte hade en aning om var att därinne i magen så växte ett litet pyre som vi nu spänt väntar på ska komma till världen. Ingen aning. Och nej- den var inte där medan jag sprang loppet :). Jag återhämtade mig bra och lugnt och hade tänkt satsa på en bra maratid på Österlenmaran. Hade anlitat en av världens (måste han vara) bästa ultracoacher- Tim Wagoner aka Lucho i Colorado och skulle satsa riktigt hårt på ultra inför 2014. Bli riktigt bra. Han tyckte Österlenmaran skulle vara ett bra test och jag skulle sikta på fart för under 3:30. Jag hade ju inte direkt haft tid att träna för detta med nästan 6 veckors återhämtning (ett 16 milslopp sliter enormt även om det inte alltid känns).
Men nu visste jag om vad som pågick i maggen. Jag mådde dessutom fruktansvärt illa och det enda som hjälpte var att 1) sova eller 2) vara ute och springa. Vecka 9 är en känslig vecka och hjärtat sa att jag skulle ta det lugnt. Två timmar innan låg jag utslagen på sängen och ville inget hellre än att somna men så många vänner skulle springa och jag längtade faktiskt. Visste att det var sista loppet på länge.
Genom Österlen genom upplysta byar joggade jag med ett öga på pulsen. Med ett stort leende. Jag stannade på flera ställen, tog det lugnt. Njöt.
Det här loppet var sån kontrast mot mitt första lopp. jag kunde jogga en mara på precis 4 timmar på 70% av maxpuls. Vara glad åt min starka kropp, springa till glädje. Springa för att jag njöt. Därför är det loppet viktigt.
Lektion: ibland är det kul att springa lopp bara för att njuta och för upplevelsen runtomkring!
Det är en paus i medaljansamlingen nu. Jag vet inte vilket lopp som blir mitt första efter förlossningen. Hälsan först. Då blir löpningen glädjefylld. Då får den en fin plats i mitt liv.
Då betyder medaljerna glädje och #badass.