Blogg

Sweden Iron Trail Marathon


Surar inte för att jag inte springer några lopp den närmsta tiden men liiite surar jag över att jag inte kan vara med på premiären av ett lopp som går i mina förfäders fotspår.

På min pappas sida kommer släkten ifrån Bergslagen och Sweden Iron Trail Marathon går den 9e augusti på Järnleden där man fraktade järn till Kristinehamn och Vänerns vatten. En led med anor helt enkelt och i en fantastisk miljö.

Ett annat problem är datumet- 9e augusti har jag de senaste 9 åren varit i Jämtland.  Men kanske nästa år att man ska ge sig på det här loppet i fäders fotspår.

Ska du springa? Då får du gärna berätta om din upplevelse här hos mig!

Här läser du mer!

Idag är det läge för ett STORT grattis till Emelie Forsberg som idag blev årets Skyrunning Womens Champion 2014!


Nr 5 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fem farthöjande pass du måste testa
  • Det händer vid överträning
  • Ätstörning? Symtom du ska ta på allvar
  • Artros i knät?
  • Nya sköna löparskor
  • 6 enkla sätt att testa formen
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mina fem viktigaste lopp


Jag och N rensar här hemma. Vi bor på 76 kvm utan externt förråd och gillar att ha det luftigt. Saker åker ut helt enkelt.

Det var väl inte så att mina medaljer tog någon plats men de hängde på en dörr och skramlade. Minnen från utmaningar jag tagit mig an. Men minnena sitter i mig mer än i medaljen så nu åker de ned i en låda.

Jag har inte sprungit/deltagit i så många lopp. Mest löplopp förstås, tre triathlon, ett skidlopp och ett skidalpinist (!!)lopp. Vad jag minns.

Jag tittade på medaljerna och tänkte att det är fem av dessa som känns mest speciella, av olika skäl. Egentligen ett till- min första ultra, TEC 50 km 2011 men där har jag ingen medalj utan ett isberg för jag kom 2a.

De fem loppen jag valt ut är mitt första lopp, mitt första triatlon, min första halvironman, mitt andra 100 mileslopp och Österlenmaran som jag sprang i vecka 9.

Ja det smög sig in två bältesspännen: Såna man får när man klarar 100 miles på sub 24 timmar.

1. Mitt första lopp i vuxen ålder måste vara med för, tja det var ändå första loppet. Reading Half Marathon i februari 2000. Jag jobbade som PT på ett företagsgym i Reading några mil utanför London. Hade väl utvecklad ätstörning- någonsorts otrevlig blandning av anorexi och bulemi utan att jag kräktes. Gick ned sisådär 10 kilo och var allt annat än hälsosam. Allt annat än lycklig men matmissbruket var förstås uttryck för något annat, något som hänt inom familjen. Den medaljen är med som minne från att jag gjort en lång resa från utsida och ohälsa till insida och hälsa.

Lektion: Man kan genomföra saker utan hälsa och glädje. Man kan springa ifrån saker. Men det är roligare att springa till.

2. Mitt första triatlon, olympisk distans på Stockholm Triatlon är ett annat lopp som inte så mycket handlade om loppet som det jag försökte att inte tänka på just då: Min nu fästman och en snart blivande pappa levertransplanterades då. En av de mer avancerade operationer som görs och som skulle, krasst, rädda hans liv. Vi satt hemma hos mig kvällen innan och han satte snabbsnörning på mina skor åt mig. Jag var lite nervös- hade ju förstås inte simtränat mer än några gånger, inte cyklat så mycket och det var en del att hålla reda på tyckte jag. Klockan strax före sju kommer ett oväntat samtal: det finns en lever. Nu. 1 minuts betänketid. Vi kastar oss i bilen till Huddinge sjukhus och får veta att det blir operation dagen efter på morgonen. Jag vill inte köra triatlon, förstås. Nicke säger ”kör, jag har snörat dina skor för fasen”. Personalen på vårdavdelningen säger ”gör något som distraherar”.

Såhär och såhär var det. Jag får gåshud själv när jag läser det. En del av mig ba- men hur kunde du ens? Men det här med att stänga av och genomföra har jag haft stor nytta av i livet.

Lektion: Registrera dig i donationsregistret. och mind over matter.

3. Min första havlIronman. Förra året. Vansbro halvIM. Sämst förberedelser. Dessutom- hade tänkt ha bra förberedelser och var därför registrerad i tävlingsklass på min fina vän Magnus inrådan. Tänkte det skulle vara mindre trångt där. Tänkte fel: alla startade ju samtidigt. Stod som nummer 7 av..7 ? i tävlingsklass. Åkt dit över dagen från landet och lämnat Lillskrot hos faster. Nicke var med som världens bästa support. Jag tittade hur de andra gjorde, försökte härma. Hade sadelskydd. Folk fnissade.

Simstarten var fruktansvärd. Hamnade under vatten och beslöt till slut att simma ut i älven och sen framåt, tog massa tid. Här är min rookiereport som jag är rätt nöjd med! Lärde mig mycket.

En vråltuff dag. Lommade in på 5.50 och var så trött som jag aldrig varit. Fi fasen.

Lektion: Förberedelser gör lopp mycket trevligare. Sadelskydd är underskattat.

4. Mitt andra 100 mileslopp- Black River Run 2013. Vinst i damklassen, 7a overall.

Loppet där jag skulle glida in under 20 timmar. Loppet jag var grymt förberedd inför. Förberedd på allt. På allt utom magsjuka. I efterhand kom det fram att det gick någon magsjuka på Skrotmos dagis och jag var rätt dålig i flera dagar. Det var ett magiskt dygn i Västerås. Fantastisk bana, kuperad, skogspassager med trixig stig- passade mig perfekt! 10 mil på 11 timmar helt enligt plan. Sen- magras. Kaos. Mådde så illa. Hade så ont. Kunde inte äta. Svårt att fokusera. Kroppen kändes bra det var det jag höll i annars hade jag förstås brutit. Hälsan först i stort sett i alla lägen men inte nu. Nu bara jävlaranamma, mantra, pannben. Jag skulle inte bryta. Jag skulle i mål. Folk var uppe hela natten för min skull. Jag hade tränat länge för det här. Det var ingen fara. Det var ju bara magen. Bara att bita ihop.

Och som jag tog i för att klara av att ta mig i mål. Jag tog i så att efteråt så mådde kroppen fortfarande ok för jag gick inte på full kapacitet men mentalt var jag så trött så jag orkade inte tänka på loppet. Det tog dagar men sen var jag ändå riktigt nöjd. 21 timmar och 19 förbaskade minuter tog det. De sista 6 milen tog över 10 timmar. Jag hade inte ett skavsår och kände mig mest tom efteråt. Vill du läsa racereporten finns den här.

Lektion: Mind over matter. Du klarar så mycket mer än du tror.

Efter det var jag så revanschsugen. Jag har så mycket mer att ge! Vad jag inte hade en aning om var att därinne i magen så växte ett litet pyre som vi nu spänt väntar på ska komma till världen. Ingen aning. Och nej- den var inte där medan jag sprang loppet :). Jag återhämtade mig bra och lugnt och hade tänkt satsa på en bra maratid på Österlenmaran. Hade anlitat en av världens (måste han vara) bästa ultracoacher- Tim Wagoner aka Lucho i Colorado och skulle satsa riktigt hårt på ultra inför 2014. Bli riktigt bra. Han tyckte Österlenmaran skulle vara ett bra test och jag skulle sikta på fart för under 3:30. Jag hade ju inte direkt haft tid att träna för detta med nästan 6 veckors återhämtning (ett 16 milslopp sliter enormt även om det inte alltid känns).

Men nu visste jag om vad som pågick i maggen. Jag mådde dessutom fruktansvärt illa och det enda som hjälpte var att 1) sova eller 2) vara ute och springa. Vecka 9 är en känslig vecka och hjärtat sa att jag skulle ta det lugnt. Två timmar innan låg jag utslagen på sängen och ville inget hellre än att somna men så många vänner skulle springa och jag längtade faktiskt. Visste att det var sista loppet på länge.

Genom Österlen genom upplysta byar joggade jag med ett öga på pulsen. Med ett stort leende. Jag stannade på flera ställen, tog det lugnt. Njöt.

Det här loppet var sån kontrast mot mitt första lopp. jag kunde jogga en mara på precis 4 timmar på 70% av maxpuls. Vara glad åt min starka kropp, springa till glädje. Springa för att jag njöt. Därför är det loppet viktigt.

Lektion: ibland är det kul att springa lopp bara för att njuta och för upplevelsen runtomkring!

Det är en paus i medaljansamlingen nu. Jag vet inte vilket lopp som blir mitt första efter förlossningen. Hälsan först. Då blir löpningen glädjefylld. Då får den en fin plats i mitt liv.

Då betyder medaljerna glädje och #badass.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Träning i vecka 41


Träning helt klart på övertid. Eller så har de räknat fel. Det kan de tydligen göra. Graviditet är ingen exakt vetenskap. Bara exakt omöjligt att planera.

Så. Dag för dag. Men rörelse varje dag. Varannan dag gåggar jag runt sjöarna med mina tjocka Hokas och överaktiva armar. 1 minut jogg, några gåendes.

Varannan dag tänkte jag att jag skulle vara på gymet och belasta på ett annat sätt. Idag gav jag mig på en provträningsvecka på Sats Tuletorget bara för att utmana ödet lite sådär.

Började på en maskin jag inte använt sen 2002 tror jag- crosstrainern! Sen några lätta marklyft. Några squats. Rodd. Pressar. Lätt lätt lite lätt frustrerande lätt men jag körde rätt hårt på Friskis i förrgår och målet är ju som sagt att vara piggg varje dag. Och bara belasta så att jag fortfarande har full kontroll på magstödet.

Noterat på gymet:

Folk kör fortfarande lat- pulldowns bakom huvudet.

En kille körde något sorts telefonmöte medelst trampande på en maskin.

Kul att se fler tjejer vara #badass starka med skivstång.

Tycker det är rätt roligt på gymet trots allt. Folk stirrar förstås men det kan de få göra.

Jag har lite träningsvärk i bröstmusklerna för jag hittade på ett nytt sätt att göra armisar på i måndags. Gillar känslan. Saknar att ränna i skogen. Längtar efter bebisen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#foodsforeverydaychampions – gobröd på känsla


Jag gillar att baka eget bröd. I min värld är det inte så himla farligt med lite gluten från ekologiska källor. Bara man inte äter det morgon, middag, kväll.

Jag gillar inte recept dock. Det vet ni som fått ta del av min matlagning här i bloggen.

Det här brödet går inte att göra fel med. Lovar.

Smula 50 g jäst i en stor bunke.

Tillsätt 1 liter vätska av något slag. Kanske bara vatten. Kanske lite havremjölk.

Lite honing. Lite salt. Lite goda kryddor. Jag hade vanliga brödkryddor här men timjan kan vara gott. Kanske hacka ned lite oliver?

2-3 msk olivolja. Kanske lite linfrön?

Sen är det bara att röra ned deciliter för deciliter av mjöl av vilken sort du vill. Vill du använda bröden som varpa kan du med fördel hålla dig till enbart rågmjöl. Annars kan du go bannas på olika mjölsorter tills du har en mellanfast smet i bunken.

Då lägger du på en duk och låter det jäsa sisådär 45 minuter. Du hinner spela ”Finns i sjön” med en 5-åring ungefär.

Sen,och här kommer hashtaggen in ovan för det handlar också om att inte orsaka så mycket disk, adderar du mjöl tills du har en fast deg som du kan göra några stora bröd av och lägga på en plåt.

Låt jäsa där igen i cirka 30 minuter. Du kan få stryk i spel igen under tiden.

Sen in i ugnen på 250 grader i 10 minuter för att få en skorpa (inspirerat av boken Kärlek Oliver och Timjan). Sänk sen till strax under 200 grader och så får de vara inne tills de är klara. Jag vet inte hur länge, kanske 20 minuter. Knacka i botten på dem och låter det ihåligt är de klara. Bränn dig inte! 

Ät med smör och en god kopp té. Svårslaget!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det är livet som är det magiska


Jag har gått över tiden och det kan tydligen vara frustrerande. Det skulle kunna vara frustrerande- jag gillar att planera saker och är en person som lever efter mottot #gört. Och jag kan ju inte GÖRT det här. Det är något annat som styr. Och så fantastiskt är det att man faktiskt inte vet vad som sätter igång förlossningen och det finns inte en huskur som funkar.

Det är min andra graviditet och under den har jag varit anhörig till något av det värsta som kan hända. Det gör perspektiven kristallklara, kanske blir jag lite krass och hård och jag reagerar lite mer än jag annars gjort när mina sociala medier och tidningar riktade till de i min situation ibland känns som de svämmar över av antingen gravidgnäll eller förslag på att köpa ditten och datten för att liksom manifestera att man minsann är gravid och det ska komma en bebis. Barnvagnsskyltar. Gravidyogakurser. Profylaxkurser.

Idag var vi på biblioteket och jag bläddrade igenom Vi Föräldrar och Mama. I flera insändare och en hel artikel behandlades olika vinklar på det jag uppfattar är så himla onödigt fel: Allt tyckande om vad andra gör. Folk som inte orkar vara perfekta. Folk som får höra det ena och andra som inte någon annan har att göra med. Allt utrymme som kommers får. Allt fokus på andra. På saker. På prylar. Alla dessa sajter där folk som inte känner varandra ger varandra råd om ändå hyfsat viktiga saker. Läste om en tjej som anmälts till Socialstyrelsen genom ett rent missförstånd. Hur kan det bli såhär?

 Nej det är inget som gör mig illa så jag borde bara låta bli och jag brukar ju faktiskt inte läsa men jag tycker. Jag tycker ibland fokus blir fel. Och det är ju förstås för att det går att tjäna pengar på folks osäkerhet och så verkar vi ha ett enormt behov av att gnälla av oss och dela krämpor i långt störe utsträckning än vi delar med oss av hur vi gör saker bra!

Man har rätt att klaga om man inte mår bra förstås. Och många mår inte bra och det är inte de jag pratar om här. Det kan vara en helvetesresa att vara gravid och jag vet att jag är ”lyckligt lottad” men det är inte bara det. Jag tror att jag gjort mycket rätt genom att lyssna på min kropp och på min BM och skita fullständigt i alla spekulationstrådar. Låta folks kommentarer om hur magen ser ut och vad jag borde göra rinna av mig. Välja mina källor och välja dem noggrannt: Jag själv, min BM och några andra få utvalda. Precis som förra gången. Inte googla. Inte diskutera med främlingar på nätet.

Jo jag mådde också dåligt. Jag mådde fruktansvärt dåligt de där veckorna när man samtidigt ska låtsas att allt är som vanligt. Höll 9 föredrag på jobbet om hälsa- under den värsta veckan- gulgrön i ansiktet och fick kväljningar när folk satt och drack kaffe. Men jag försökte få i mig den näring jag behövde, rörde på mig mycket utomhus för att ge hormonerna skjuts runt i kroppen så de inte låg och orsakade illamåendet. Gjorde allt jag kunde och försökte vara tacksam. Försökte vara proaktiv och göra allt för att lägga en grund för en stark och glad graviditet. Och tacka f*n att jag gjorde det när världen rasade sen och jag tvingades orka något jag aldrig någonsin vill behöva orka igen.

Så perspektiv. Kan hjälpa. Ett barn som lever och växer i magen. Det är lycka. Livets största kanske. Iallafall för mig och många fler.

Vi har fött barn så länge vi funnits som människor. Lyckan var lika stor då, riskerna större och många saker har förbättrats. Men det är inte en namnskylt på barnvagnen som gör mammalivet bättre nu eller lyckan större, det är att vi kan rädda fler barn och mammor till livet genom att vi har världens kanske bästa sjukvård här. Vill man manifestera sin graviditet kanske det finns fler saker att göra. I Sverige är risken en på 14 000 att dö i barnsäng- i Niger 1/23. Perspektiv. Läs mer hos Unicef. Vi kan skriva förlossningsbrev och föda på fina inredda rum- de oroar sig för att överleva.

Så vet ni vad jag tycker? Och försöker fokusera på? Jo att det är magiskt nog det som sker av sig självt. Ett litet liv växer som av magi i magen. Så yttepyttelitet och så blir det en bebis av det. Ett nytt liv, en egen personlighet. Ett liv man inte riktigt fattar hur man kan älska så mycket trots att den just kom ut (och ont som faen gjorde det också!). Som vänder upp o ned på hela världen trots att den bara är halvmetern lång. Det där kan jag fortfarande inte riktigt fatta. Jag skiter nästan i resten.

När jag sitter still kan jag känna små fötter och små händer röra sig. Det jag gör, hur jag gör det, det jag äter ger näring åt det här lilla pyret att växa.

När den kommer ut så längtar flera personer efter att få hålla och snosa på henne/honom. Den är ett under. Ett helt fantastiskt under. Det räcker att fokusera på det.

Jag menar förstås inte att proklamera att man inte ska köpa något och inte gå på gravidyoga om man vill lägga pengar på det. Men jag menar att det nog, generellt finns utrymme att fokusera mer på det som ingen tjänar pengar på. Fokusera på det som ger ett lyckopirr utan att man måste hålla i ett förinköpt babyplagg. Fokusera på det som är riktigt jäkla häftigt- livet därinne.

Så därför gör det inget att jag går över tiden. Liv har jag i massor redan nu.Och när tiden är redo- blir det mer!


Antal kommentarer: 1

Ann-Sofie Forsmark

Hej!
Tack och vad skönt at du också tänker så- åh då önskar jag lycka till- får kika in hur det går för dig och se när våra små kommer! 🙂 / Annie



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

#Måndagspeppen- Vad skulle du göra?


Om du inte var rädd? Tvekade? Tvivlade?

Många går på semester nu och få tillfällen är väl bättre än att fundera på Det Där Stora Läskiga Porjektet som man inte klarar av att ge mer än en flyktig minut i vardagen?
Få tider är väl bättre än att sätta sig ned (eller springa iväg kanske) och fundera på VAD det är som håller dig tillbaka från att göra det där du drömmer om? Kanske är det att byta jobb. Kanske är det att flytta. Testa triathlon. Testa ultra. Springa milen. Börja sjunga.

Vad det än är så är det ofta, och speciellt för oss kvinnor, rädslan som håller oss tillbaka. Rädsla för att inte ska klara det, rädsla för att sticka ut. Rädsla för att vara ett misslyckande.

Rädslan är i vissa fall rationell och viktig! Den talar om att det här kan vi inte bara göra hursomhaver. Det här kräver förberedelser och hängivelse. Men det betyder inte att det inte går. Det talar om att det kräver något mer än ett ”tänk om man skulle våga…”. Det kräver en plan. Kunskap. Hängivelse. Tid. Tid och frihet att tänka. Det kanske du kan ta dig nu. Ta dig tid alltså. För den kommer inte av sig självt.

Rädslan om man ger sig in i den kan benas ut till att hitta svar på HUR man ska göra för att ta sig mot det man vill. Och som jag skrev förra veckan: Räkna inte med en rak solig väg. En väg finns. Men den är ofta krokig och tuff om det handlar om något riktigt annorlunda mot vad du gör och är just nu.

Men det är oftast de resorna som är de mest häftiga.

Jag jobbar med det här. Har gjort massa stora tvära kast i livet och varit rädd men när jag ser tillbaka så har jag rört mig framåt hela tiden, åt rätt håll till slut. Många gånger har jag sett rädslan som ett kvitto på att något som betyder något är på väg att ske. Flytta tvärs över hela världen, säga upp mig, skapa en egen tjänst, separera. Springa 16 mil och bita i. Självklart varit rädd. Men också känt den aspekt som är att det kittlar lite. För det gör det när man är rädd för något som egentligen kan bli riktigt bra.

Så. Vad skulle du göra idag, om du bortsåg från rädslan att misslyckas?

latte-confidential.com Jag läser boken ”Lean In” just nu och fascineras och förfäras och inspireras på samma gång.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*