Inte bara ett intervallpass.

Inte bara ett intervallpass.


Jag älskar banpass mera än vanligt nuförtiden. Att ingen är i vägen. Att det inte finns några korsningar eller branta svängar. Att det inte finns några backar eller ojämnt underlag. Att man inte behöver lita på sin GPS-klocka eftersom man vet att sträckor och tider kommer att vara exakta. Att man kan komma in i flowet och slippa tänka. Jag älskar det.

Så då coach sa att jag ska köra 4x2000m idag så var beslutet att köra passet på bana ganska enkelt. Jag har Martin med mig som sällskap.

Jag har kommit upp i väldigt lite löpmängd sedan jag stukade foten i augusti. Dessutom trampade jag snett igen förra veckan och fick stå över ett intervallpass då. Jag har heller inte hunnit springa några riktigt snabba pass så farten finns inte riktigt i benen. Och konditionen är inte riktigt där jag vill att den ska vara. Men de faktorerna ignorerar jag då jag sätter upp mitt mål för dagens pass. Jag siktar på tider som låter bra i mitt huvud men som inte är realistiska för min kropp. Coach säger att det är lite för snabbt. Jag vet att han har rätt, men min träningshjärna kan som vanligt inte låta bli att sikta på lite för hårda tider. Jag älskar min träningshjärna för det.

Det är sju grader och duggregn då vi kommer till Stadion. Det blåser, men inte så mycket som det hade kunnat göra. Det är mörkt, men lamporna är tända och hela Stadion är upplyst som en enda stor scen. Och ingen annan är där. Scenen är vår. Det är nästan lite mäktigt.

Vi kör vår vanliga uppvärmning. Jag vet inte om vi är taggade eller om det bara beror på att det är lite kallt, för vi springer snabbare än vi borde. Mina skor är genomblöta men jag bryr mig inte. Jag har inte ont i foten, som jag var rädd för. Jag kommer att kunna köra passet, och det gör mig glad. För säkerhetsskull kör jag intervallerna i mina vanliga distansskor så att jag sliter så lite som möjligt på fötterna.

Eftersom det är kallt och blött drar vi inte ut på uppvärmningen desto mera utan vi kör igång passet ganska direkt. Vi lägger upp intervallerna så att Martin får dra första 1100m och sedan går ut på bana två och släpper förbi mig så att jag får dra de sista två varven. Det blir bäst så, för jag har en tendens att alltid öppna för snabbt.

Den första intervallen är svår. Ingen av oss har kört bana på ett tag och ingen av oss litar på vår egen form. Martin drar på i början och det känns skitfort. Det är inte skitfort, det är mest lagom. Efter halva intervallen ligger vi 2s efter det tempot jag vill ha. Jag går förbi och ökar. Då jag tror jag ska komma i mål säger Martin att det är två varv kvar. Vi blir båda förvirrade och kollar på klockan och inser att det är ett varv kvar. Inte så lovande att vi båda tappar varvräkningen redan i första intervallen. Vi springer intervallen sju sekunder snabbare än min tidsplan. Det känns bra.

Den andra intervallen är tuffare. Vi springer första kilometern nästan tio sekunder snabbare än i första intervallen. Då Martin går ut på bana två och jag går förbi blir jag taggad. Inser att om jag tar i så kan jag springa andra intervallen lika snabbt som jag hade hoppats på att klara tredje. Jag sliter och prickar exakt den tiden. Det är tio sekunder snabbare än det mål jag hade från början. Vi inser att vi inte ska öka så mycket mera om vi ska orka hela passet.

Tredje intervallen är rätt jobbig. Illamåendet kom redan i slutet av den andra intervallen och gör sig påmint rätt snabbt igen. Jag har dock lärt mig att det sällan blir värre och värre. Att det bara är att acceptera och köra på. Jag känner mig positiv, full av jävlaranamma. Jag vill bara köra. För att jag kan. Jag inser att jag är lite övertaggad och påminner mig om att slappna av och fokusera på Martins fötter de första varven. Försöka göra resan så behaglig som möjligt tills det är min tur att gå fram, för då måste jag orka. Det enda sättet för mig att komma förbi är att öka, och det är inte lätt då man är trött. Men ingen har sagt att det ska vara lätt. Den tredje intervallen går tre sekunder snabbare än min plan.

Målet för den fjärde intervallen är tufft. Riktigt tufft. Jag vet att det krävs något alldeles extra och jag kräver inte det av mig själv idag. Men jag kan heller inte släppa det. Jag tänker att det får bli som det blir, men att jag inte får bli feg bara för att det är plågsamt. Jag drar av mig pannbandet för att få en lättare känsla. Jag känner mig tre kilo lättare.

Vi kör igång sista intervallen och benen känns bra, men jag får ändå jobba för att hålla Martins rygg. Jag vet inte om jag är trött eller om det går fort. Jag försöker igen att slappna av och låta honom göra jobbet de första varven. Strunta i klockan och lita på att han vet vad han gör. Vi springer första halvan betydligt snabbare än i de tidigare intervallerna, bara två sekunder efter det tempot jag fantiserar om, och jag inser att om jag ger allt så klarar jag det. Så då Martin går ut på bana två så kör jag. ”Håll ihop nästsista varvet och sen är det bara att köra”. Det är min plan.

Det finns inte en enda negativ tanke i mitt huvud. Inte en minsta liten tanke på att jag mår illa, på att det är jobbigt, på att jag inte orkar. Jag vet att de tankarna finns långt där inne men jag vägrar att släppa fram dem idag. De enda tankar som kommer fram är att jag kan klara det om jag kör. Om jag jobbar hela vägen. Jag sliter. Några steg blundar jag och bara låter benen springa. Då sista varvet börjar ligger jag bra till. Då det är tvåhundra meter kvar vet jag att jag kommer att klara det. När det är femtio meter kvar hittar jag en växel till. Jag kommer i mål två sekunder snabbare än mitt mål. Målet som inte skulle gå att klara idag.

Jag sätter mig på knä, som jag alltid gör. Två sekunder senare slänger jag mig på rygg. Banan är genomblöt och kall. Men jag bara ligger kvar och andas. Andas och mår illa. Jag är fruktansvärt trött. Trött, blöt och illamående men samtidigt lyckligast i världen.

Det är bara ett enda vanligt intervallpass, en lördageftermiddag i november. Tiderna är inte speciellt märkvärdiga. Men jag kommer att minnas passet länge, även om jag kommer att glömma tiderna.

Nervositeten och oron innan passet. Kampen, smärtan och den mentala fighten under passet. Lättnaden och tillfredsställelsen då det är över. Det slår allt. Allt i hela världen.

Det är bara ett vanligt intervallpass. Men just där och då är det allt.

Sandra

November

November


Hösten. Älskar den lika mycket som vanligt trots att den skapar kaos i mig varje år. ”Grå är den gråaste färgen som finns” sa Mamma Mu, men jag kontrar med att ”gul är den gulaste färgen som finns”, och de gula löven blir så fina mitt i allt det gråa. Och efter en hel sommar då det blev så varmt att det kändes som att allt syre förångades och försvann så är det så skönt att andas igen. Nu är luften mild och regnet hänger så tjockt i luften att man i bland inte vet om man ska andas in luften eller dricka upp den.

Gult.

Efter ett års paus från medicinering är jag tillbaka på antidepressiva igen. Även om det inte var ett lätt beslut för mig så vill jag ändå berätta, för det är faktiskt ingen big deal. Vi är så många som medicinerar, både idrottare och ickeidrottare, så jag vill bara avdramatisera det hela. Jag är mest tacksam över att det finns mediciner som gör att min hjärna kan funka som den ska. Det i kombination med att regelbundet träffa psykiater och idrottspsykolog gör att jag fungerar som människa och hela tiden kan bli bättre på att hantera mig själv och mina känslor. Som sagt, det är ingen big deal. Det finns hjälp att få och jag är så glad över att jag har tagit emot den!

Löpningen är min bästa vän just nu. Ibland känns det som att den räddar mig från allt ont i världen. Ibland när jag inte står ut med mina egna tankar så tvingar jag mig ut och springer. Det är motigt tills jag kommer igång. Sen blir löpningen allt. Varje steg gör att det känns lättare att vara jag. Jag har aldrig känt en så stor tacksamhet till min löpning som jag gör nu. Då jag springer fungerar jag. Då jag springer är jag trygg. Då jag springer är jag jag.

Nu märker jag att jag börjar låta lite väl deep och deppig. Lite påverkad blir man tydligen av det gråa vädret ändå. Dessutom håller jag på att läsa Fredrik Backmans andra bok om Björnstad (Läs!). Man blir lite smådeppig av den också, även om den är helt fantastisk. Men jag är för det mesta rätt glad ändå. Var hemma i Finland i helgen och hann med både bebisgos, kompisfika och löpning med systrarna. Det var härligt. Och träningen flyter på som den ska, så jag tänker inte klaga. Tror dessutom att jag blev godkänd i båda mina tentor som jag hade för ett par veckor sedan.

Sveitto systror. 

Mitt i allt det gråa så saknar jag ändå sommaren lite. Inte ”30 grader och sol dygnet runt”-sommar, jag hoppas att det aldrig händer igen. Men ”springa i sport-bh och shorts”-sommar är nice. Åker troligen till Teneriffa i januari och Portugal i mars/april så det känns överkomligt ändå. Så länge det inte är snö så är jag nöjd!

Min bloggkollega Emma opererade sin häl i förrgår. Samma operation som jag gjorde för 2 år sedan. Jag är lite för excited och ser fram emot att träffa henne och jämföra ärr, gissa vem som behövde flest dagar på kryckor och diskutera sjukhusmat. Men mest hoppas jag såklart att hon får ordning på sitt hälvete.

Emmas fot och min fot. Enda skillnaden är att hennes pil är svart och min var röd.

Men nu är kaffet uppdrucket och pannlampan är laddad. Dags för tusingar.

Sandra

Ps. ANVÄND REFLEX!

 

Min relation till löpningen.

Min relation till löpningen.


Börjar med en liten parentes. Runners har uppdaterat bloggen och jag förstår mig inte helt på den ännu. Om texten i inlägget saknar styckeindelning och känns helt oläsligt, testa att uppdatera sidan. Då kommer förhoppningsvis mellanraderna in. Om inte, meddela mig! 🙂


 

Ikväll då jag var ute och sprang började jag fundera på min relation till löpning. Jag kom fram till att ”det är komplicerat”, men sen kom jag inte så mycket längre. Men jag kände dock att det är något jag måste reda ut. Nu på en gång.

Löpningen har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Då jag bläddrade i gamla utklippta resultat ur lokaltidningen förra sommaren hittade jag resultat från 1993. Då var jag fyra år och sprang knattetävlingar och blev överlägset sist på 60 meter.

Min första riktiga tävling sprang jag då jag var 9 år. Jag var redan då inriktad på de längre distanserna men jag tränade ingen friidrott mellan tävlingarna. Då jag var 15 år tyckte jag att jag tränade på riktigt, två pass i veckan med föreningen (typ koordinationsövningar, häckhopp och cirkelträning) och ett distanspass på 20-30 minuter på egen hand. Ibland sprang jag fler pass, ibland sprang jag ingenting. Jag tyckte inte att träning var så kul. Det var först som 17-åring, ett halvt år efter att jag vunnit mitt första finska mästerskap i juniorklassen, som jag skaffade en personlig tränare och började följa träningsprogram. Jag började med andra ord min riktiga satsning ganska sent.

Efter ett drygt år med träningsprogram vann jag mitt första finska mästerskap på seniornivå och två år senare kvalade jag till VM. Jag hade utvecklats väldigt snabbt, trots att träningsmängden ännu inte var så stor.

Sen började skadorna.

De senaste åtta åren har jag fått kämpa med båda knäna, en artroskopi och kapande av meniskerna, ett strulande knäveck, en häloperation, lite baksidestrul, en överbelastad fot eller två, en stukning som aldrig ville läka och benhinnor från helvetet. Lägg till lite pollenstrul och en krånglade rygg på det. Sällan några större problem, men tillräckligt stora för att hindra mig från att springa under längre perioder. Och dessutom har det ofta varit problem som ingen riktigt hittar någon förklaring till. Ovissheten har varit nära att knäcka mig många gånger.

Ibland har jag frågat mig själv om det är värt det. Jag har alltid, utan att tveka, svarat ja.

Jag älskar löpningen så himla mycket. Den tryggheten löpningen ger mig går inte att beskriva. Det handlar om mera än att prestera. Det handlar om att vara mig själv, att vara hemma. Utan känslan som löpningen ger mig skulle jag gå under.

Samtidigt hatar jag den så himla mycket ibland, min löpning.

En normal träningsvecka då jag är hel och frisk ligger jag kring 12 löppass i veckan varav 9 av dem är vanliga distanspass. Jag tycker att distanspass för det mesta är ganska tråkiga. Jag är sällan taggad på att ge mig ut. Jag räknar ofta i huvudet hur många procent av passet jag har kvar och höjdpunkten är inte alltför sällan när passet är över och jag får gå de sista hundra metrarna hem. Det här är alltså 75 % av all min löpträning. Ändå fortsätter jag. För jag behöver de här passen, på så många olika sätt. Men det är aldrig någon annan än jag själv som tvingar mig ut. Den disciplinen vet jag inte varifrån jag har fått. Den är värd mycket, men samtidigt kan jag bli galen på mig själv ibland då jag känner att jag verkligen inte orkar eller vill, men ändå lyckas övertala mig att sticka ut och springa. Men det är alltid värt det.

Hatkärlek.

Löpningen har fått mig att må väldigt dåligt många gånger. Det handlar inte så ofta om att jag inte har presterat bra. Det kan knäcka mig en stund men brukar i slutändan mest ge mig en massa motivation. Det är snarare då jag tvingas vara utan min löpning på grund av skador som det är jobbigt. Och inte heller då handlar det om prestation (eller det gör det säkert också, men det är inte huvudsaken), utan att jag aldrig får vara på min trygga plats. Utan löpningen känner jag mig vilsen och obekväm. Jag är tacksam över att jag har människor som kan hjälpa mig då löpningen inte kan.

För det är ofta löpningen som har fått mig att fortsätta fungera som människa de gånger jag har varit väldigt långt nere och inte haft någon ordning på mitt liv. De gångerna är det så himla svårt att ta sig ut och träna. Men jag gör det ändå. Även om jag inte orkar någonting i hela världen så brukar jag ändå orka träna. Och det brukar få mig att känna mig bättre. Så himla många gånger har jag bara velat ge upp, inte min löpning, utan liksom allt runtomkring, och bara sova hela dagarna tills livet känns roligt igen. Men jag har inte kunnat göra så, för jag behöver min löpning. Och för att springa måste jag äta och sova. Löpningen har räddat mig från så mycket skit.

Det är ju trots allt när jag springer som jag mår som bäst. Jag fattar inte alltid det själv, men det är där jag känner mig självsäker. Det är där jag inte bryr mig om vad någon annan tycker eller tänker. Det är där som jag känner mig stark och oförstörbar. Det är där jag har tid att tänka och min hjärna fungerar som bäst. Det är där jag kan släppa allt och gå in i min egen bubbla. Och det är så himla befriande. Det är också i min löpning som jag är som mest kreativ. Det är medan jag springer som jag skriver alla mina blogginlägg, alla märkliga texter och till och med dikter. Det är i min löpning jag målar mina tavlor i huvudet innan jag målar dem på riktigt. Dessutom brukar jag få ont i hela kroppen då jag inte springer. Jag funkar liksom inte utan löpning. Varken fysiskt eller mentalt.

Löpningen kan göra mig riktigt, riktigt lycklig ibland. Det är mest de snabba passen. Egentligen vilka pass som helst, bara jag får springa fort. Jag älskar att springa snabbdistans och ha flow. Jag älskar då benen bara rullar av sig själv. Jag älskar att springa intervallpass i spikskor och känna mig starkast i hela världen. Jag älskar att springa snabbare än jag tror att jag kan. Jag älskar att bli nervös och taggad inför träning och tävling. Jag älskar att tävla. Jag älskar att vinna. Jag älskar att fightas på banan. Jag älskar spurtstrider. Jag älskar då jag hittar en växel till fast jag tror att jag inte orkar mera. Jag älskar att springa snabbare än jag någonsin har gjort förr. Den känslan går inte att beskriva. Det går inte. Men den kicken slår det mesta.

Jag skulle inte påstå att jag springer för att må bra. Det är inte mitt välmående som motiverar mig. Jag springer för att prestera. För att utvecklas. För att se hur bra jag kan bli. Det gör mig så himla nyfiken. Och det i sin tur får mig att må ganska bra.

Jag är övertygad om att det krävs mer än löpträning för att prestera ute på banan. Det krävs talang. Det krävs vilja. Det krävs mental styrka. Men mest av allt tror jag att det krävs kärlek till löpningen. Och den kärleken har jag. Jag och de flesta andra jag möter ute på banan. Och jag är rätt säker på att den ser väldigt olika ut för oss alla.

Jag tror att min relation till löpningen är som alla andra relationer. Ingenting är självklart, utan man måste jobba på den hela tiden. Jag ser flera saker jag gör bra, men också saker jag kan göra bättre för att vi ska komma överens. Och jag vet också att jag måste lära mig, precis som i livet utanför löpningen, att komma ihåg att njuta på vägen och inte bara fokusera på målen.

Jag tror så himla mycket på mig själv som löpare. Jag har kanske inte samma ”jag är oslagbar och kommer att springa världsrekord”-självförtroende som jag hade då jag var yngre (världsrekordet är dessutom 15s snabbare nu!), utan jag har en mera realistisk syn på min förmåga. Och jag tror fortfarande att jag kan springa riktigt, riktigt fort om jag får ut allt som finns i den här kroppen. Och jag tänker ge allt för att ta reda på hur fort ”riktigt, riktigt fort” faktiskt är.

Jag kommer troligen att springa hela mitt liv, så länge jag bara kan. Förr tänkte jag att då jag väl slutar tävla, då ska jag aldrig mera springa. Men jag har svårt att tro att jag någonsin ska klara mig utan den trygghet löpningen ger mig. Hur hanterar man ilska/frustration/sorg och andra jobbiga känslor om man inte sticker ut och springer så snabbt man kan? Någon mysjoggare kommer jag dock aldrig att bli, joggning gör mig uttråkad och rastlös. Min kropp måste få jobba.

Jag är väldigt medveten om att löpningen inte är allt. Jag har lärt mig det genom åren. Det måste finnas något i mitt liv som inte är löpning. Och det finns det. Framför allt en massa underbara människor. Men löpningen är ändå en så himla stor del av mig, och just nu är jag i ett skede av mitt liv då det känns okej att prioritera den före det mesta. För så kommer det såklart inte alltid att vara. Men jag ska ta vara på den tiden jag har som elitidrottare och hoppas att det är många år ännu.

Det bästa av allt är att under hela tiden som jag har suttit och skrivit det här så har jag känt en så härlig känsla i bröstet. En känsla av förväntan, en känsla av vilja och en känsla av kärlek.

Då vet jag att det mina fingrar bara har skrivit av sig själv nu, utan att jag ens har hunnit tänka efter, är sant. Det här är min relation till löpningen.

Sandra

TACKINLÄGGET!

TACKINLÄGGET!


2018 är över. Spikskosäsongen är slut. Jag står över terrängsäsongen men springer troligen lite landsväg ännu. 

Det har hänt mycket sen förra tackinlägget. Ett oktober som började med stora förväntningar och slutade med en överbelastad fot. Ett november som främst bestod av alternativ träning. Ett december som regnade bort och var så mörkt att även vi som älskar mörker blev deprimerade. Ett januari som var okej, men inte bra. Ett februari där snön inte slutade ösa ner. Ett mars då jag äntligen gjorde grymma löppass men alla på löpband (skulle inte ha sprungit i samma tempo ute). Ett april då det äntligen gick att springa ute igen och jag överträffade mig själv nästan varje pass och fick ett träningspers på 200m. Ett maj som gick galet bra med fint väder och pers på både milen och 5km (oklart det där med milpers men tror att mitt pers är sprunget på en för kort bana så jag räknar inte med det). Ett juni med fantastiska träningar, två pers på 800m och en förkylning som kom så olägligt som den bara kunde. Ett juli med grymma hinderpass som ledde till en mosad rygg som i sin tur ledde till problem med andningen och döda ben. Ett augusti då kroppen blev bättre men ryggen fortfarande strulade och jag stukade foten, men trots det fick till ett rejält pers på 5000m och ett på 10km. Och nu ett september då jag har mental vila men fortsätter springa eftersom min kropp tydligen vill ha det så. 

Ett år som inte över huvudtaget gick som planerat. Ibland sämre och ibland mycket bättre. Men att jag har kunnat få till så många bra tävlingar och träningar med allt strul bakom mig känns fantastiskt. Den här säsongen handlade om att komma tillbaka till banan och göra mig själv rättvisa igen. Jag lyckades inte få till det på hinder i år, men de andra sträckorna gick över förväntan, och det är jag glad över. Nu har jag motivation att fortsätta jobba mot ännu bättre säsonger. 

Men först ska jag säga tack. Jag tror inte att så många av de som jag vill tacka kommer att läsa det här. Men jag vill skriva ändå, för att jag vill berätta hur fantastiska människor jag har runtomkring mig!

Först vill jag säga TACK till Oscar. Hans kunskap och hans tålamod är fantastiskt. Hans sätt att förstå hur jag funkar och anpassa sig efter det, det gör allt så mycket enklare. Och när vi är på tävlingar och jag inte ens behöver säga nåt för att jag vet att han förstår och har koll. Jag är så himla glad och tacksam över hur bra vårt samarbete fungerar, trots att vi kan vara jäkligt envisa båda två. 

TACK till Sverre som har hjälpt mig med styrketräningen. Jag fullkomligt hatar att göra nya övningar och jag blir jäkligt irriterad om jag inte gör allting rätt direkt. Jag blir trotsig och omöjlig. Men Sverre är typ världens lugnaste människa och blir aldrig arg på mig (isf är han bra att dölja det) fast jag blir sådär besvärlig ibland.

TACK till Guy. Igen. För de tio åren jag tränade med Guy gav mig så himla mycket. Bland annat min träningsdisciplin som har gjort att jag har tagit mig ut och sprungit även de dagar då det har varit riktigt riktigt motigt.

TACK till Martin. Så lyxigt att ha sällskap på uppvärmningar och nerjogg. Så nice att ha draghjälp på intervallerna. Så himla tacksam över hans träningssällskap!

TACK till Access Rehab. Våning 9 känns som mitt andra hem ibland. Speciellt TACK till Mattias (du är saknad på kliniken!), Malin och Maria för att ni har gjort allt för att den här krångliga kroppen ska hålla sig hel. Vet inte hur jag skulle klara mig utan er!

TACK till Göran och Karin på mottagningen för elitidrott och hälsa. Utan er hjälp hade jag inte orkat. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka tillräckligt mycket. 

TACK till Emma. Jag vet fortfarande inte om hon är kostrådgivare, dietist eller nutritionist (hur stavar man ens det?). Det kanske är samma sak. För mig är hon iaf alla tre plus allt annat. Såsom hälkompis, vanlig kompis och en sån där människa som får prata en till rätta när man är lite trög i huvudet ibland. Fattar inte hur jag klarade mig innan jag träffade Emma.

TACK till Stina och Daniel på jrssm för hjälp med tävlingar i sommar. Att samarbeta med Stina och Daniel är som att åka på väldigt krångliga tävlingsresor men utan allt krångligt. De bara får allt att fixa sig. 

TACK till Nike för de snabbaste och skönaste skorna och de snyggaste kläderna. Pegasus 35 måste vara Guds gåva till mänskligheten.

TACK till IK Falken, Hammarby Friidrott och finska friidrottsförbundet. 

TACK till Magnus. Han behöver en hel roman. Men jag tror jag tar den muntligt istället. Han är allt och lite till. Han är lugn då jag är kaos. Han fixar då jag inte orkar. Han lyssnar då jag pratar. Han orkar då jag inte orkar. Och jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna honom. 

TACK till min familj. Saknar så himla mycket att ha mina systrar med mig på löparbanan. Saknar dem utanför banan också. Och mina bröder. Och mamma och pappa. Och babyn (syrrans). Jag önskar att jag kunde bo på två ställen samtidigt. 

TACK till mina vänner, för att ni alltid orkar. Och för att ni förstår att jag prioriterar träningen. För att ni inte blir arga då jag ändrar planer i sista minuten. Och för att jag får vara bara jag. 

Och sist men inte minst. TACK till alla som hejat på mig i sommar. Som hör av sig i både med- och motgång. Som försvarar mig då folk skriver taskiga saker. Som är på plats och hejar. Som skriver så fina saker att de går rakt in i hjärtat. Som tror på mig då andra tvivlar. Som vill se mig lyckas. Som gång på gång kommenterar fastän jag inte alltid svarar. Ibland får jag mycket skit, men jag gråter inte lika mycket över det som jag gråter över att jag blir rörd över allt fint ni säger och skriver. Så tack för det. Tack tack tack!

Nu är min kropp relativt hel. Lite småont här och där, så som det brukar vara efter säsongen. Lite trött mentalt men ändå motiverad. Kommande år blir en ny utmaning med studierna vid sidan om idrotten. Men jag tror att det kommer att funka. Jag ska ge det en chans. Och jag ser så mycket fram emot att fortsätta utvecklas och att springa snabbare och snabbare. Jag tror att den här kroppen kommer att fortsätta överraska mig många år framöver. Och med världens finaste stöd runtomkring mig så kan det inte bli annat än bra i slutändan!

Så tack för allt, ni är fantastiska! 

Sandra

Tack och hej 2018

Tack och hej 2018


Hej! 

Vi börjar med att reda ut ett par saker. 1) Jag kommer inte att sluta springa hinder för att 5000m gick bra. Jag kommer att satsa på 1500m till nästa år, men kommer att fortsätta träna hinder och tävla sen då kroppen är redo. 2) Att jag har börjat studera betyder inte att jag börjar trappa ner min satsning. Idrotten är och förblir prio ett, förhoppningsvis ända fram till OS i Paris 2024.

Då kan vi fortsätta. Finnkampen kom och gick och var lika fantastisk som alltid. Jag var inte speciellt taggad då jag tränat väldigt lite och inte speciellt mycket kvalitet de senaste veckorna. De två Midnattsloppen var dock ganska bra träning. Banpasset som jag skulle köra tre dagar innan Finnkampen gick åt helsike för att jag hade så fruktansvärt ont i ryggen och benen var tunga och sega. Så att jag hade dåligt självförtroende och var toknervös inför 5000m var inga konstigheter. Jag har heller inte sprungit 5000m på fem år och tycker väl inte att tusenvarvruntbanan är superroligt ändå. 

Jag körde hela loppet i min egen bubbla. Jag brukar i vanliga fall tänka mera och vara mer medveten om vad som händer runtomkring. Men jag försökte springa avslappnat, främst för ryggens skull, och hade fokus på benen som sprang framför mig. Jag hade en känsla av att inget skulle hända före tidigast med 1km kvar, så jag bara sprang och avvaktade. Visste inte vad som skulle hända, när det skulle hända och hur min kropp skulle reagera då det väl hände något. Och med 700m kvar hände något och tempot ökade rejält. Jag hakade på men kände inte att benen svarade riktigt som jag ville. Med 250m kvar hade jag en liten lucka till svenskorna framför mig och jag trodde nästan att jag var körd. Men så tände jag till igen, bestämde mig för att jag i alla fall måste slå en av dom. Och då jag väl kom upp i tempo och passerade så insåg jag att jag kunde vinna. Så då var det bara att köra på. Upploppet, målgången och segern framför hemmapubliken var fantastisk. Så länge sedan jag verkligen har kunnat överraska mig själv och vara glad och nöjd. Pers med 19s i ett taktiklopp var ju också en härlig bonus. Det blev för övrigt fyra pers i det loppet, så roligt med lite sånt bland alla taktiklopp (som förstås också har sin charm).

Det var galet svårt att ladda om mentalt inför 1500m som gick typ 2h 40min efter målgången på 5000m. Jag var för uppe i varv och helt skakig. Men det var bara att fylla på med energi, få behandling för ryggen och hålla igång kroppen. Och inför 1500m var jag inte ett dugg nervös. Jag brukar i vanliga fall tycka att jogglopp är roliga. Men joggtempot i vårt 1500m-lopp var lite väl långsamt ändå. Det passade inte riktigt mig som redan hade förbrukat den bästa spurten. Jag sprang mitt sista varv runt 60 blankt och hade ändå inte en chans mot de andra. Jag kände mig inte trött och sliten, utan det där extra trycket som behövs om det ska gå riktigt fort fanns inte riktigt där. Så det var lite trist, men inte helt oväntat. Jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt ändå.

Jag är så otroligt tacksam för allt hejande och alla grattisar i helgen. Och jag är så glad över att jag får så fint stöd från Sverige också, till och med i Finnkampen. Landskampen handlar inte om krig mellan länderna, utan vänskap. Och jag tycker att det är så himla fint att folk fattar det. Så tack för alla fina ord (även från er finländare såklart!), det värmer verkligen! 

Att få sitta på läktaren andra dagen var skönt. Stämningen var grym och landskampen avslutades på häftigast möjliga sätt då killarna tog hem grensegern på 1500m och vann hela kampen. Så mäktigt! 

Igår då jag kom hem var jag helt slut. Så jäkla mycket känslostorm i helgen. Nervositet, stress, lättnad, glädje, irritation, lycka, ångest och allt vad man nu kan tänkas känna i en salig blandning. 

Men det är så himla skönt att säsongen är över så jag får börja grundträna igen! Och även om jag säger att säsongen är över så har vi ändå stafett-fm (4x800m) kvar. Och sen ska jag köra några 5- och 10km-lopp ännu i höst, men de sker utanför banan. Lite roliga avbrott i grundträningen och delmål längs vägen. Jag kommer dock inte att köra något terrängsäsong. Det hade varit kul, men vill inte riskera något genom att springa på ojämna, gräsiga, leriga och kanske till och med snöiga underlag.

Foto: Daniel Byskata

Skolan har börjat men jag har inte riktigt kommit in i rutinerna ännu. Det har mest varit info. Och mycket folk. Jag har alltid haft jättesvårt att hantera nya situationer så det har varit ganska jobbigt hittills. Stora folkmassor är heller inte det jag känner mig mest bekväm med så de fösta föreläsningarna där vi är några hundra på plats är lite tunga, men snart ska vi köra mera med bara vår klass, så då blir det lugnare. Jag gillar ändå själva skolan, men det beror också på att jag har varit där så himla mycket redan innan jag började plugga där så jag känner mig lite hemma där redan. Och idag då vi fick hela två timmars lunchrast så passade jag på att springa 15km för att upptäcka vägarna däromkring. Blev mycket positivt överraskad. Så bra ställen att springa på. Och att ha Stadion 100m skolan är ju en trevlig bonus.

Så det ska nog blir bra bara jag kommer in i det! 

Sandra

Om att börja skolan efter sex års sommarlov.

Om att börja skolan efter sex års sommarlov.


Och så var Midnattsloppet över för i år. Jag inledde veckan fint med att få ont i ryggen igen. Trodde det skulle släppa nu då jag inte sprungit över några hinder men icke. Den värker fint mest hela tiden. Lyckades dessutom stuka foten för första gången i mitt liv och såklart svullnade den upp som en mindre fotboll och var inte alls speciellt rolig. Foten funkade dock att springa på efter en dags vila. Men mina förhoppningar inför Midnattsloppet var minimala. Jag var skeptisk till att den här kroppen skulle klara av ett millopp över huvudtaget. 

Så jag la all fokus på att springa avslappnat och utnyttja de snabba partierna. Uppförsbackarna fick bli mina vilosträckor där jag tog det lugnt. Det tog ca 800m innan ryggen började kännas och nånstans vid 5-6km gjorde det rejält ont. Men benen var pigga och foten mådde fint så jag bet ihop och fortsatte att fokusera på att inte dra upp axlarna eller spänna mig. Väntade tills sista km innan jag vågade trycka på lite mera och vid det laget ville min rygg gå av, men publikstödet var så jäkla häftigt så jag inte riktigt orkade bry mig i att det gjorde ont. Kom i mål som vinnare på 34.28, 59s snabbare än ifjol och var mycket nöjd. Var också glad över att foten klarade backar, en massa branta svängar, ojämnheter i asfalten (som var ännu svårare att se i mörkret) och kullersten. 

Lördagkvällen var helt amazing. Publiken var amazing, loppet var amazing, arrangörerna var amazing, de sociala damerna på bussen var amazing och att träffa allt folk som jag inte sett på ett tag var amazing. Tackar för det. Emma gjorde sitt jobb som assiterande coach/väskbärare/peppare/livvakt utmärkt och Martins uppvärmningssällskap var också nice! Jag och Martin har ju pratat om Midnattsloppet halva sommaren. Jag har aldrig slagit honom på tävling sen vi började träna ihop. Jag har tänkt att Midnattsloppet skulle vara min chans. Men han har varit i så jäkla grym form senaste tiden medan min kropp har strulat så jag hade lite börjat ge upp hoppet. Men så drog han på sig lite fotkrångel lagom inför loppet och kunde inte riktigt göra sig själv rättvisa så jag slog honom. Det känns bra såklart, men jag vill ju slå honom då han gör ett bra lopp 😉 

Hur som helst så är det inte mycket kvar av säsongen. Kroppen har strulat så mycket att jag inte kommer att försöka mig på några bra bantider mer i sommar. Jag har Finnkampen och Stafett-FM kvar, båda skitroliga tävlingar, och det är såna tävlingar jag behöver nu. Och så slänger vi in lite motionslopp där emellan. Och skola.

Det är freaking fem dagar tills vi har upprop på skolan. Känns lite läskigt. Inte utbildningen i sig, den ser jag fram emot trots att jag blev lite avskräckt då jag såg att vi ska ha både dans, bollsport och friluftsliv (jag ska ju bli coach, borde vi inte ha hotell-liv istället?). Men det blir faktiskt kul. Känner mig dock helt lost då det kommer till det här med att plugga. Vet inte hur man gör längre. Tänk vad mycket man hinner glömma på sex år!

Jag vet inte hur man skriver uppsats och källhänvisar. Jag kan inte längre använda excel och powerpoint, det är knappt så jag behärskar word. Och använder man papper och pennor längre eller skriver man allt på dator nuförtiden? Ska jag ha dator med? Hur går en tenta till? Får man äta mellis under föreläsningarna? Får jag lukta svett, då jag inte hinner både träna, äta och duscha på lunchen, eller är det bättre att komma för sent? Kan jag få kvarsittning? Måste man ha en splitterny ryggsäck? Får jag prata dialekt eller är sverigesvenska det enda korrekta? Funkar det här med att ta med äpplen till lärarna ännu? Måste jag komma överens med folk? Alltså måste jag prata med andra människor? Måste jag kunna engelska? Kan jag få åka skolbuss istället för tunnelbana? Varför är lunchen tre gånger dyrare i Sverige än i Finland? Kommer jag att hamna i ålderkris pga alla 20åringar? Frågorna är många, svaren är få (eftersom jag inte ställt mina frågor någon annanstans än här). Kommer lätt att vara den jobbigaste ungen i klassen! Men det blir kul. 

Jamen det var väl ungefär det jag hade på lager just nu! Återkommer om jag överlever första skoldagen. Om jag hinner. September blir intensivt med skola + fyra Finlandshelger i sträck (tävling + tävling + bröllop + bröllop). 

Men människor, vet ni vad? DET ÄR HÖST!!! 

Sandra

Ps. Ni måste läsa Emmas blogg om hur man beter sig på löparbanor. Hon förklarar också hur löpare är som människor. Jag är tydligen inte den enda löparen här i världen med ”feil i hovo” (vissa saker låter helt enkelt bättre på dialekt). 

Midnattsloppetveckan

Midnattsloppetveckan


Hej på er!

Min kropp har äntligen vaknat till liv igen efter tre veckor då ingenting fungerade. Min analys i efterhand är att ryggen tog för mycket stryk av hinder, att jag inte riktigt var beredd på värmen (trots att jag klarat av den bättre än vanligt i sommar så blir man ändå seg av att ha 27 grader inomhus dygnet runt), att det blev många restimmar (många timmar i bil och många tunga väskor att släpa på) som gjorde det ännu tuffare för ryggen och så pms på det. Det var faktiskt först när min mens kom igång som benen började funka igen. Trots det var nog pms inte den enda orsaken till allt krångel. Men det är ändå galet frustrerande att vara kvinna ibland.

Jag och Magnus åkte upp till Funäsfjällen förra helgen. Vi behövde komma bort från stan, människor och vår överhettade lägenhet. Det blev många timmar i bil, men för mig som knappt varit utanför Stockholms gränser sen jag flyttade hit 2012 så var det lärorikt i alla fall. Funäsdalen var fantastisk. Framför allt var det kallt. Man kunde liksom andas. Det var lite ovant. Och så var det tyst och lugnt. Vi gjorde inte så mycket. Bara tränade, drack kaffe och försökte undvika att köra på renar. Det gick bra. Och efter några dagar med frisk luft och tystnad så kändes det skönt att åka hem igen.

Jag kollade en del på EM förra veckan. Inte allt men ganska mycket. Jag valde att inte se de loppen jag själv hade velat springa, dvs 1500m och hinder. Nöjde mig med resultatlistorna. Det var ändå häftiga EM-tävlingar och det finns några idrottare som berörde mig speciellt:

– Gesa Krause som vann damernas hinder. Hon har haft lite strul i början av säsongen men lyckades komma i form då det gällde och försvarade sin titel på hemmaplan. Snyggt. Och hon såg så himla lycklig ut. Älskar att nivån på damhinder har stigit så mycket. Tidigare har man kunnat ta EM-medalj på strax över 9.30 men nu hade tjejen som blev 10a 9.32. Kul! 

– Sandra Perkovic som vann damernas diskus. Jag vet inget om diskus. Men jag vet att den här kvinnan är helt jäkla överlägsen. Hon vinner allt, alltid och har gjort det i flera år nu. Dessutom vinner hon alltid överlägset. Den här gången såg det inte så bra ut för henne efter fyra kast. Hon hade två kast utan resultat och två kast på en mycket lägre nivå än hon brukar vara och låg trea. Och så i femte omgången hivar hon iväg diskusen hur långt som helst och vinner med över 4,5 meter. Sista kastet trampar hon över. Så ett lyckat kast av sex och ändå i en helt egen klass. Så häftigt. 

– Armand Duplantis som vann herrarnas stav. Det intressanta är att jag inte såg tävlingarna. Jag var på väg hem från min träning och kollade bara resultaten i telefonen och undrade vad fan han höll på med. Tog höjd efter höjd och klarade allt i första försöket. Hann se några intervjuer med honom sen och jag kan inte annat än imponeras och fascineras över hans sätt och hans inställning till sporten. Det spelar ingen roll att han är ung och vad han kan göra i framtiden. Han behöver inte ens bli bättre, för han är så förbannat bra redan. Såklart jag tror och hoppas att han kommer att hoppa ännu högre, men bara för att idrottarna är unga behöver vi inte segla iväg till framtiden på en gång. Vi kan njuta över hur jäkla bra han är just nu istället!

– Mujinga Kambundji. Jag vet inte varför jag har koll på den här schweiziska sprintertjejen över huvudtaget. Har aldrig haft speciellt bra koll på sprint. Tror att hennes namn på något vis fastnade efter att hon var ett av affischnamnen inför EM i Zürich 2014. Kambundji inledde EM med en frustrerande fjärdeplats på 100m. Sen ville hon ta revansch på 200m men kom igen i mål som fyra. Och sen avslutade hon hela EM med en till fjärde plats på 4x100m. Tre fjärde platser på ett mästerskap är grymt såklart, men kan bara tänka mig hur frustrerande det måste vara. Och det är inte bara idrottare som verkligen får till det som berör mig. Det är idrottare som visar hur mycket idrotten betyder för dem och vågar visa känslor som berör mig. 

Såklart finns det flera prestationer som går att lyfta fram. Jag vet att alla tänker ”jamen Jakob Ingebrigtsen då!!!”. Och ja, hans sätt att springa är imponerande, på samma sätt som Laura Muirs. Det finns massor med fina prestationer, men det är de fyra jag nämnde som är de namn som kommer att fastna för mig efter det här mästerskapet. 

Men nu är EM över och samtidigt tog supersommaren slut. Och gud vad jag njuter. Av samma anledning som folk gnäller på regniga somrar så gnäller jag på 30 grader, DET GÅR JU INTE ATT VISTAS UTE. Om det regnar kan man iaf skydda sig från regnet. I 30 graders värme hjälper varken solkräm, nakenhet eller fläktar. Det är varmt hela jäkla tiden och det är inte ett dugg trevligt tycker jag. Upp till 28 grader är ok men sen är det mest äckligt enligt mig. 

Men nu har jag redan bestämt att det är höst. Det känns tydligt i luften. Det är svalare, det doftar mera hav och kvällarna är mörkare. Och det finns inget som gör mig så lycklig som då det är höst i luften. Jag känner mig som en ny människa som vill starta tusen nya projekt och är motiverad till allt. Jag älskar älskar älskar hösten. Dessutom springer jag bra i skitväder. Gjorde ett grymt banpass i 12 grader, blåst och regn igår. Inte helt logiskt, men alldeles underbart.

Min säsong är inte över ännu. Det blir några mindre 800m lopp i veckan och nästa vecka ska jag se om jag ännu lyckas få till ett lite bättre 1500m lopp än senast. Sen är det ännu Finnkampen och stafett-FM. Dessutom är det Midnattsloppet i helgen. Det enda milloppet som är lika roligt som jobbigt. Ser verkligen fram emot det. Och den här veckan är det ju awesome att vara löpare. Aldrig ser man så många löpare i Stockholm som under midnattsloppetveckan. Vägarna är fyllda av löpare som insett att ”shit, det är ju midnattsloppet på lördag, det sket sig med träningen i år igen. Men om jag börjar nu så hinner jag i alla fall springa två eller tre gånger innan helgen”. De flesta springer också i gamla midnattsloppettröjor. Jag tycker att det är väldigt charmigt på något vis.

Om två veckor börjar jag plugga. Ser verkligen fram emot det och hoppas att jag får ihop det på ett bra sätt. Tänker i alla fall ge det ett försök. Hörde dock rykten om att någon trodde att jag skulle bli PT och vill förtydliga att det alltså inte är en PT-utbildning jag ska gå. Jag ska inte börja jobba på gym eller dra löppass för motionärer (trots att det helt säkert skulle ge bättre betalt än det jag förhoppningsvis ska börja jobba med). Det är alltså en treårig utbildning (180hp) för att bli tränare inom elitidrott. Eftersom jag har det lite knepigt med ekonomin just nu känns det lite ironiskt att plugga till ett yrke som knappt går att leva på här i Norden och definitivt inte i Finland. Dessutom är det ett jobb som folk kan få utan att ha någon utbildning alls. Men jag vill inte bli tränare för att tjäna pengar, utan för att kunna hjälpa idrottare att nå sina mål. Och trots att jag har en massa erfarenhet så känns det ändå viktigt för mig att ha en utbildning så att jag kan se saker och ting ur olika perspektiv och inte bara utgå från vad som har fungerat för mig. Så det kommer verkligen att kännas givande!  

Men nu är det dags för eftermiddagskaffet! 

Hoppas vi ses på Söder på lördag. Kom gärna och hälsa, jag känner mig ovanligt social just nu! 

Sandra

Det blir inget EM i Berlin. Men i alla fall fick jag springa VM i Berlin.

Det blir inget EM i Berlin. Men i alla fall fick jag springa VM i Berlin.


Sjukaste tio dagarna på länge.

To: flyg Sthlm-Vasa och bil hemhem. Sov i förrådet pga varmt.

Fre: Några timmar i bil till Jyväskylä.

Lö: FM i Jyväskylä

Sö: Några timmar i bil hemhem och tillbaka till förrådet.

Må: Flyg till Stockholm.

Ti: Tåg till Karlstad

On: Tävling i Karlstad och några timmar bil till Sthlm mitt i natten

To: Hemma! En massa fixande inför nästa resa.

Fre: Flyg till Kuopio via Helsingfors. Bil till Lapinlahti. Bodde i ett överhettat rum på nåt internat ute i ingenstans.

Lö: Tävling och några timmar bil till Vasa mitt i natten.

Sö: Möhippa åt lillasyster. Sov hos storasyster.

Må: Hemresa Vasa-Helsinki-Stockholm.

Lägg till 30 plusgrader och tryckande värme de flesta dagar. Samt en rygg som värker då jag sitter och en mage som inte tål värme. Det har varit galet intensivt men funkar då man tar en dag i taget. Då jag väl kommer hem och får slappna av lär jag dock märka hur trött jag är.

EM-kvalgränsen till Berlin som aldrig varit ett orosmoment blev det ju inte mycket av. I princip alla hårda pass i sommar har gått bra. Jag har inte tränat mycket hinder men jag har kört några riktigt bra pass, t.ex. 2000mhinder (med häckar förstås och utan vattengrav (häck istället) på 6.19. Och ett lite längre hinderpass med fartökning. Med såna pass ska det inte 9.55 på hinder vara något problem.

Tror dock att hinderpassen blev för tuffa för ryggen. För min rygg har gjort ont i två veckor nu och jag har haft problem med andningen. Springer och flåsar som att jag var toktrött på vanliga distanspass. Jättekonstigt. Har fått behandling men det har inte riktigt hjälpt så mycket som jag hade hoppats. Så att springa snabbare har inte funkat alls. Det kom verkligen utan förvarning. Plötsligt en dag bara så märkte jag hur flåsig jag blev på träningen och sen började ryggen värka.

På FM märkte jag direkt att det inte funkade. Benen var som bly vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att ta sig över hindren. Det slutade med att jag joggade i mål. Vet inte varför jag inte bara avbröt.

I Karlstad var det lite bättre men även där märkte jag fort att kroppen inte samarbetade men försökte ändå. Förgäves.

Jag valde att ta den sista chansen att springa 1500m i Lapinlahti och försöka kvala där. Kroppen var inte bra, men bättre. I ett jämnt lopp hade det kunnat gå. Men med en hare som tokrusade första 300m (och jag la mig i rygg förstås) så var det kört. Mjölksyran kom för fort. Har haft oflyt med harar i sommar, men tycker ändå inte man kan skylla på dem. De gör sitt bästa, men de kan inte springa åt mig.

Visst känns det extra surt nu att jag inte fick springa på Bauhausgalan. Att de ställde in förtävlingarna och sa att jag får springa om det finns plats på huvudtävlingarna men någon annan drar sig ur. De valde dock att lämna en plats tom istället för att låta mig springa. Var i grym form då. Och lagom till min andra chans i Kuortane drog jag på mig min första förkylning på över ett år. Två lopp då jag är rätt säker på att jag hade kvalat. Men det har aldrig hittills hjälpt att tänka ”om”. Så alla mina EM-kvalchanser var sist och slutligen inom 8 dagar. Och de 8 dagarna var precis då min rygg gick i strejk. Så det är trist. Såklart. Men det är ändå okej. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda. Jag har haft lite oflyt och så blir det ibland. Idrott är hårt ibland.

Men att det inte blir något EM är ingen större katastrof. Jag tror att jag hade kunnat göra en bra placering (förutsatt att jag fick ordning på ryggen innan det), men jag hade inte kunnat springa så snabbt som jag velat, eftersom jag inte har kunnat träna som jag har velat. Och det hade varit ganska frustrerande. Hade dock jättegärna sprungit 1500m. Det hade varit en grym erfarenhet inför framtiden då det säkert blir mer av den sträckan. Hinder förblir min huvudsträcka men jag vill köra mer slätlöpning och framför allt 1500m vid sidan om. Jag hoppas på att kunna dubblera på hinder och 1500m nästa års VM.

Jag är ändå fascinerad över hur snabbt jag kom i form i våras. Jag borde snitta runt 100km/vecka men de senaste åren har jag legat mellan 35 och 65km i snitt pga hälen. Så att jag trots det sprang 33.36 på milen på en inte alltför lätt bana redan i maj, och ett par veckor senare 15.58 på 5km på en ännu tuffare bana känns helt galet. Att jag persade med nästan 1s på 200m i april är också sjukt. Jag har förbättrat mig otroligt mycket på mitt favoritpass, 1500+1000+500m. Den gången det gick som bäst så sprang jag 1500m på 4.20 och sen ökade jag. Och 2.04 på 800m känns också kul. Och jag har varit så mycket mer stark och stabil mentalt i sommar. Trots att det inte alltid har varit så himla lätt. Så det känns som att jag ändå har överträffat mig själv ganska många gånger i sommar. Och det är värt så himla mycket för motivationen och självförtroendet. Om jag kan göra såna resultat med den träning jag har gjort. Vad kan jag då göra för resultat nu då hälen är hel och jag kanske äntligen får till ett ordentligt träningsår? Och hur bra kan jag vara på OS 2020? För att inte tala om 2024!?

Jag springer inte mera hinder i sommar. Kroppen behöver vila från det nu. Jag kommer att köra mera 800m och 1500m istället och säkert lite brödrostlopp i höst. Och Midnattsloppet förstås! Och det känns riktigt kul. Ser också fram emot att börja grundträna igen och jobba för att den här kroppen ska bli så stark att den håller för allt. Det blir skönt att ha tid på sig att träna och inte behöva stressa fram något.

Så jag känner mig mest glad och positiv just nu. Lite orolig över hur jag ska få ekonomin att gå ihop kommande år (ser ju alltid finare ut på pappret att ha sprungit mästerskap), men jag får ta en månad i taget. Ska börja plugga på GIH (ja, jag kom in!) i höst (förutsatt att det går att kombinera med träningen) så då kanske jag får några kronor i studiestöd. Allt är bättre än inget. Så får vi se hur det blir. Det brukar lösa sig på något vis.

Det finaste i sommar är ändå att jag verkligen har märkt hur otroligt fint stöd jag har. Det är så många som stöttar och hjälper och fortfarande tror på mig. Det är så fint att jag inte vet hur jag ska kunna tacka alla. Men jag hoppas att ni vet, att den dagen jag verkligen får till det, då får ni komma ihåg att ni är en del av min resa!

Men nu ska jag jobba vidare. Den här säsongen är långt ifrån slut och jag har tänkt springa snabbt ännu i år!

Sandra

Dags för hinder!

Dags för hinder!


Hej på er! 

Dagens skönaste stund, eftermiddagskaffet, har precis passerat och idag blev det en dokumentär om Lasse Virén som kaffeunderhållning. Mycket sevärd. Finns på Yle Arenan, men kräver finskakunskaper. Tydligen hade jag tillräckligt för att hänga med i en timmes dokumentär. Måste börja öva mera på finskan nu igen. Jag pratar mest finska på somrarna och eftersom det inte blev nån säsong ifjol så blev det inte så mycket finska heller. Jag har ju skriftlig kontakt med friidrottsförbundet på finska året runt, men det är inte riktigt samma sak som att prata. Men det brukar funka ok då jag väl kommer igång. 

Jag blev snabbt frisk efter midsommarveckans halsont. Det blev till slut inte fler än tre vilodagar och under de dagarna var jag ändå så pass pigg att jag kunde vara ute och röra på mig lite i alla fall. Jag blev lite seg i benen efter en vecka utan hårda träningar så det blev lite tight att hinna få kroppen att vakna till liv innan Sollentuna GP. Men vi (jag och coach) gjorde vad vi kunde och två dagar innan kände jag ändå att kroppen svarade då jag tryckte på, så då var det bara att förbereda sig mentalt på persjakt på 800m. 

Jag hade klart sämst personbästa i startfältet. Ganska skönt utgångsläge. Jag hade liksom inget att förlora. Så jag la mig sist i fältet och passerade 400m på 61s (vild gissning, kan ha varit något helt annat också). Redan efter 250m kände jag mjölksyran komma och blev lite skrämd men 50m senare hade den försvunnit eller om det var jag som hade glömt bort den. Efter 600m insåg jag att jag var ganska pigg. Jag var fortfarande sist i fältet och hade långt kvar till täten. Så jag ökade lite men det var som att inget riktigt hände. Efter 720m försökte jag igen och då hittade jag plötsligt ett helt annat tempo och plötsligt insåg jag att jag höll på att komma ikapp en massa löpare. Dock satte jag in min spurt för sent och hann inte riktigt slå så många som jag hade önskat, men två löpare lämnade bakom mig i alla fall. Eftersom jag hade haft så mycket krafter kvar på slutet så misstänkte jag att jag inte hade gjort något speciellt bra tid, så jag blev väldigt överraskad då jag såg att sluttiden blev 2.04,48, pers med över två sekunder (och där med joinade jag mina systrar som båda två har pers på 2.04). Det blev väldigt mycket känslor på en gång, men mest kände jag lättnad. 

Jag insåg också att jag gillar 800m. Det är en ganska lätt sträcka. Och ja, jag vet, det är det inte alls, men låt mig förklara. Jag tror absolut att 800 är en av de värsta sträckorna att springa, för att det gör så ont och det är så jäkla mycket mjölksyra. Men för mig, som inte gjort en enda mjölksyreträning innan loppet och inte riktigt har förmågan att dra på mig en massa mjölksyra och ta ut mig maximalt på en så kort sträcka så är det inte så farligt. Det gör inte så ont (men går förstås inte heller lika snabbt som om jag hade haft ”rätt” träning i kroppen). Och för mig som är van vid att springa varv efter varv efter varv så är 800m så himla kort. Man hinner knappt starta och så är det plötsligt bara ett varv kvar, och sista varvet orkar man alltid. Det är inte samma mentala kamp och utmaning som på längre sträckor. Skulle jag vara tränad för 800m skulle jag troligen inte tycka samma sak. Men det är jag inte, så för mig är 800m rätt kul! Men inte så kul att jag vill göra en seriös satsning. Det här med att spy på träningspass var och varannan vecka (#Almgren) känns inte jättelockande ändå, trots att jag nångång skulle vilja göra det också.

Men sen Sollentuna har jag tränat på. Det är drygt två veckor till Finska Mästerskapen och innan det ska jag hinna få in både löpmängd och hinderträning. Jag har fortfarande inte hoppat över en enda vattengrav, eller ens ett vanligt torrhinder (däremot har jag sprungit över några häckar) sedan 2016. Så det är mycket som ska hinnas med på kort tid. Det är inte idealiskt, men det är bara att göra det bästa möjliga av den tid man har. Och det känns okej ändå. 

Jag längtar verkligen efter att få springa ett hinderlopp igen. Sen mitt första hinderlopp 2003 (#ålderskris) så har jag vetat att det är det här jag vill göra. Det är något speciellt när man har flow i löpningen och får till perfekta hinderpassager. Det är värt allt slit i världen för att få till den känslan. Och nu är det bara 16 dagar kvar tills jag får springa hinder igen. Det blir så himla kul! 

Idag börjar u18 EM och nästa vecka u20 VM. Jag hänger inte med så mycket i de här mästerskapen men kollar i resultaten då och då hur det går för finländarna. Jag tycker att juniormästerskap är jättebra. Det är en grym erfarenhet inför framtiden. Hela grejen med callroom, att springa både kval och final, att springa mot motståndare man inte känner till, att prata engelska, mixed zone, hantera nervositet osv. Att veta hur det går till sen om man kommer till ett ”riktigt” mästerskap är en stor trygghet. 

Däremot tycker jag att man ska låta bli att förstora upp ungdomarnas prestationer. Vad idrottarna presterar då de är 16-20 år säger väldigt lite om framtiden. Vissa av idrottarna är rena talanger som knappt har börjat träna ordentligt ännu. Vissa har kanske tränat stenhårt i flera år. Vissa kanske blir sist, men kommer att vara grymma om tio år. Vissa kanske vinner men gör sitt livs bästa prestation i år. Det är omöjligt att veta. Därför tycker jag att man ska vara försiktig med ord som supertalang och framtidshopp. Jag menar givetvis inte att man ska förminska idrottarnas prestationer, men man kan ju fokusera på att glädjas över hur bra de är nu och inte sväva iväg i framtiden direkt. Gratulera dem för hur bra de är nu utan att lägga press på dem inför framtiden. I slutändan kan vi ändå inte vara någon annanstans än i nuet. 

Jag han göra fyra juniormästerskap. I min åldersklass fanns inte hinder med som gren då jag var 16-17år (#ålderskris2.0) så mitt fösta mästerskap var u20 EM i Hengelo 2007 då jag var 18 år. Jag persade i kvalet och sprang på 10.29 om jag minns rätt men orkade inte riktigt i finalen och kom i mål på 10.36 (samma tid som mitt pers innan mästerskapet). Jag var jättejättebesviken för i den åldern räknade man ju med pers i varje lopp. 

2008 sprang jag JVM u20 i Bydgoszcz. Jag gjorde ett fint magplask (dock inte i vattengraven utan mitt på banan, bara en bit in i loppet) i kvalloppet och rev upp knän, armbågar och mage. Men jag tog mig ändå till final. I finalen persade jag med sex sekunder och sprang på 10.00 (har för mig att OS-kvalgränsen det året var 9.55. Det var för övrigt första (!) gången damhinder var OS-gren (#ålderskris3.0)). Jag var femma i mål med fyra afrikaner framför mig. Alla de sprang kring 9.30 så det var ett ganska spritt fält kan man säga. 

Mina u23 mästerskap blev inte de succéer jag hoppats på. Jag var en klar medaljkandidat både 2009 i Kaunas och 2011 i Ostrava men allting sket sig ganska mycket. I Kaunas blev jag matförgiftad och hade magkramper hela veckan. Vi var så få deltagare så de ställde in kvalet och körde direkt final. Så jag fick vistas en hel vecka i det tokvarma, fuktiga vädret i Litauen. På tävlingsdagen var det stekhett och jag kände redan innan loppet att det inte skulle funka. Jag hade ingen energi. Trots det kom jag i mål som fyra, på en ganska usel tid. Jag bestämde mig för att jag skulle vinna i Ostrava två år senare. Men för att göra en lång historia kort så drog jag på mig en riktigt jävlig förkylning i Ostrava. Jag fattar inte ens varför jag ställde upp. Jag tog mig inte ens till final och sprang över en halv minut från pers. 

Så några juniormedaljer blev det aldrig. Det störde mig då, men inte nu. Jag tog med mig mycket erfarenhet och lärdomar från de mästerskapen och hoppas att jag kan åka med som coach någon gång i framtiden.

Nu känner jag mig dock som en gammal farbror som blivit lite för ivrigt och berättat lite för långa storys om hur det var ”på min tid”. 

Det är dag att trycka i sig lite mellis, packa spikskorna och förbereda mig för lite 400ingar. Älskar 400ingar! 

Sandra

Midsommar

Midsommar


Glad midsommar allihop! 

Jag befinner mig i ett regnigt Finland. Tur för mig att jag gillar regn. Och i år gillar jag regnet extra mycket. Finns det någon som inte njuter av lite regn efter de senaste veckornas torka?

Jag är egentligen i Finland för att jag skulle tävla i Kuortane imorgon. Eftersom jag inte fick startplats på 1500m på Bauhausgalan (trots att det fanns plats för en till i loppet) så bestämde jag mig för att åka till Finland och tävla. Jag vill gärna springa ett bra 1500m-lopp så jag har chansen att EM-kvala på den sträckan. Det var inte det lättaste att hitta ett vettigt flyg till Finland över midsommar så jag fick åka redan i tisdags och det blev dyrt ändå. Och nu lider jag av min härliga pms som den här gången kom med en bonus i form av halsont. Halsont betyder att jag heller inte kan tävla och att jag inte kan tävla innebär att jag inte får någon reseersättning. Och jag är lite för trött för att orka fira midsommar med mina vänner. Så det blev en jäkligt dyr resa för att ligga hemma på soffan. Så jag är inte jätteglad idag. Men det ordnar sig såklart på ett eller annat sätt.

Nästa tävling blir troligen Sollentuna GP inkommande veckas torsdag. Jag ska för första gången springa 800m mot ett riktigt bra motstånd och det blir spännande att se hur bra jag kan prestera där. Jag har förstås missat några träningsdagar nu men tror inte det gör så jättemycket. Jag har många veckor av bra träning bakom mig. 

Efter Sollentuna är det lite öppet vad jag ska göra. Det kommer att bli fokus på träning. Jag behöver få in mera hinderträning och mera mängd. Första hinderloppet blir finska mästerskapen i slutet av juli, och det blir också det enda hinderloppet inför EM. Om vi hittar något bra 1500m (helt galet att det knappt finns något vettigt 1500m-lopp i hela Europa i juli. Finland och Sverige har verkligen ingenting) så klämmer vi väl in det också. Men vi tar en dag i taget och ser vad det blir till. 

I alla fall har jag kommit bra igång med säsongen. Mina två första lopp, 3000m och 800m, gick ganska bra. Det första loppet sprang jag i Åbo. Det var 10 grader och blåsigt och afrikanerna sprang i från haren direkt så den draghjälpen jag hoppats på blev inte riktigt som tänkt, utan istället blev det ett riktigt tufft öppningstempo. Det ledde sen till oinspirerad sololöpning halva loppet och jag kände mig besviken då jag kom i mål och inte hade lyckats ta ut mig. Men för att vara första banloppet på två år så var det riktigt bra. I Stockholm blev det sen helt tvärtom, med 29 grader och en hare som inte riktigt höll det planerade tempot, så där började vi istället för långsamt. Jag gjorde ett bra andra varv och persade med en halv sekund, men jag kände också att det hade funnits mera att ge med en tuffare öppning. Men jag skyller inte på haren, man ska vara tacksam att det finns folk som ställer upp som draghjälp. Jobbet ska göras själv oavsett! 

Men det är fantastiskt kul att vara igång med säsongen. Det är så roligt att springa i spikskor igen och det är så kul att få vara i friidrottsmiljön igen och känna att jag är på rätt ställe. Kroppen svarar bra på träningen och mitt löpsteg känns som jag vill att det ska kännas. Så det är helt fantastiskt. Jag har dessutom klarat av pollen utan några större problem, men får se nu om det kommer en gräspollenboom nu efter regnet. Men i alla fall är det länge kvar till de viktigaste tävlingarna. 

Fotbolls-VM är i full gång och det är jag väl inte supernöjd över. Mest för att det bara pratas om fotboll hela tiden och överallt. Jag har aldrig riktigt gillat fotboll. Planen är för stor, bollen är för liten och det blir för få mål. Jag är alldeles för rastlös för att orka kolla på fotboll. Men trots att jag är helt ointresserad av fotboll så har jag två favoritlag, Liverpool och Manchester United. Mest för att det är roligt att se folks reaktion då jag säger det! 😉 

Något av det bästa med sommaren är ju ändå alla fågelungar. Älskar morgon- och kvällspromenaderna längs bryggorna. Svanarna ser ut som små kattungar och änderna är så gulliga så man dör. Kanadagässens ungar är ganska söta, i alla fall för att vara kanadagäss, och måsbebisarna som man aldrig får syn på är faktiskt jättecharmiga med sina svarta prickar. Men mina favoriter är ändå sothönornas ungar. De ser ut som små, fluffiga bebiskalkoner. Har dock inte sett till dom ännu i år. Kanske bävern har käkat upp äggen.

Jag gillar inte sol och värme speciellt mycket. Jag tycker det är skönt att träna då det är varmt, men jag undviker att vistas ute i solen mellan passen. Man blir mest seg av värmen och jag vill inte riskera att bränna mig. Men det är en otroligt dålig tid att sitta inne och döda tid just nu. Alla bra tv-program och -serier har ju slutat lagom till sommaren. Det finns verkligen ingenting att kolla på. Och att youtuba kattklipp blir faktiskt tråkigt efter ett par timmar. Livet är hårt ibland. Men snart kommer Ernst och räddar sommaren i alla fall.

Jag har suttit några dagar och skrivit upp alla tävlingslopp jag nånsin har sprungit. Jag började tävla 1997 men jag hittar bara resultat från slutet av 2000, vilket är lite trist, för nu vet jag inte vad mitt pb i höjd och tresteg är. Men det har ändå varit otroligt kul att gå igenom resultaten och samla dem på ett och samma ställe. Har hittills kommit upp i ca 300 resultat och då har jag inte skrivit upp stafett, sprint, häck och terrängloppen. Ännu. Jag jobbar på det. Sommaren 2005 sprang jag 37 lopp totalt! Det är helt galet. Jag tränade väldigt lite på den tiden, bara 2-4 ganska lätta pass i veckan. Men tydligen tävlade jag mig i form istället. Men jag var verkligen ingen supertalang eller barnstjärna, men jag brydde mig inte så mycket heller. Det var kul att tävla. I alla fall har det väckt en himla massa minnen att skriva upp alla lopp. Listan är som en kodad dagbok med 300 olika stories. Och siffernörden/kontrollfreaket i mig älskar att ha allting samlat sådär på ett och samma ställe! 

Det här är för övrigt en bra comebacksäsong. Finska mästerskapen går i Jyväskylä, där jag sprang mitt första finska mästerskap på seniornivå 2006, så det känns lite kul att springa där igen. Det är för övrigt det enda hinderlopp på FM som jag inte har vunnit. Och mitt enda lopp nånsin som jag sprungit över 11min. Det var mitt livs andra hinderlopp och jag kom i mål som åttonde löpare (mitt första lopp hade jag sprungit nån vecka tidigare, som enda deltagare i loppet, på 10.54). Och för att göra det ännu bättre så går ju EM i Berlin i år. Det var i Berlin jag sprang mitt första mästerskap (VM) på seniornivå, år 2009. Året innan hade jag sprungit på 10.00 som bäst men 2009 fick jag till ett bra lopp och sprang på 9.47, en halv sekund under kvalgränsen. På VM persade jag sen på 9.46 och avslutade med ett 9.45 i Paris. Sen tog det tre hela år innan jag slog det perset (i samma lopp som jag kvalade till OS under sista kvaldagen). Det är så himla roligt med minnen!

Men nu ska jag vänta ut regnet så jag kan gå ut på en glasspromenad. Svenskt glassutbud är så katastrofalt dåligt så jag måste passa på då jag är hemhemma, trots att det inte är glassväder. Sen ska jag ta det lugnt resten av dan. Kanske ta en ipren till mellanmål för att piggna till! 

Imorgon räknar jag med att kroppen är redo för löpning igen. För benen börjar bli väääldigt rastlösa. 

Ha en underbar, regnig sommarhelg!

Sandra

Redo för tävlingssäsong

Redo för tävlingssäsong


Hej på er! 

Senast jag skrev var dan innan Skärholmsloppet, som blev ännu ett lyckat lopp. Jag lyckades springa 21s snabbare än på samma bana 2014, vilket överraskade mig ganska mycket. Jag hade en liten dipp i mitten av loppet och kände att jag inte riktigt lyckades plåga mig som jag borde. Så att komma i mål på en tid under 16min på 5km kändes fantastiskt. Men nu är det bana som gäller framöver!

Träningen rullar på som vanligt. Jag trivs i spikskor och skulle helst bara köra banpass, men distanspassen ska också göras. I alla fall går det snabbt att ta sig ut då man bara behöver ta på sig två plagg innan man kör igång. Jag har inga problem med att träna i värmen, men undviker solen så mycket jag kan där emellan. 

I måndags sprang jag tröskel- och vo2maxtest på GIH. Såg fram emot att gå in i det svala klimatrummet efter att ha sprungit ute i värmen en månad. Men direkt jag kom dit så fick jag höra att kylsystemet inte funkade och att det var 25 grader i rummet. Inte idealiskt men ingen katastrof ändå. Med ett par fläktar kändes det ändå ok och resultaten är jag nöjd med just nu. 

Imorgon kör jag sista banpasset innan tisdagens tävling. Sista passen inför tävling är sällan roliga, för då vill man så gärna att det ska kännas bra. Och då känner man efter lite för mycket. Och så tycker man alltid att det känns lite halvdåligt. Varje gång. Det är nästan så att man blir nervös om det känns för bra. 

Hur som helst så är jobbet redan gjort inför nästa veckas tävlingar. Nu handlar det bara om att hålla i gång och dra upp lite tempo i benen. Sen efter tävlingarna blir det träningsperiod igen. Jag har missat mycket träning i vinter och behöver några mängdveckor till för att orka hela säsongen. 

Jag har egentligen inga mål inför nästa veckas tävlingar. Startfältet är riktigt bra, med många löpare under 9min. så förhoppningsvis finns det bra ryggar så jag slipper att springa själv. Jag vill inte lägga upp något tidsmål. Första loppet för säsongen är alltid svårt och eftersom det är första gången sen 2016 som jag tävlar i spikskor så blir det ännu svårare. Det ska bli en dipp i vädret på tisdag och det kommer troligen att hålla sig mellan 10 och 15 grader hela dan. Tyvärr ska det bli väldigt blåsigt också. Lite kyla stör inte mig speciellt mycket men det blir lite trist för tävlingarna överlag. Paavo Nurmi Games är riktigt fina tävlingar och det blir lite trist för både idrottare och publik om det blir dåligt väder. Men men, inget man kan göra något åt! Jag föredrar kallt före varmt ändå!

Jag har egentligen två saker som kan ställa till det för mig. Det ena är gräspollen som ökar nu hela tiden. Jag känner av det i både näsa, ögon och hals men hittills har det inte påverkat min träning. Så jag hoppas hoppas hoppas det ska funka på tävling också. Det andra är att jag lyckats tajma in min pms lagom till tävling igen. Pms för mig är oftast en kombination av ångest, huvudvärk, extrem trötthet och en svullen kropp. Får se om det blir värre eller bättre tills tävlingarna. Men det är ännu en sak jag inte kan göra något åt. 

Mest av allt känner jag ändå glädje över att få tävla igen. Det blir så himla roligt. Jag tror att jag kommer att få en kick av det svalare vädret och jag tror att jag kommer att känna mig stark då jag väl står där på mondobanorna. Jag är så tacksam över att min kropp äntligen gör som jag vill igen och att jag mår bra. Det är väl också därför jag hoppas att pollen och pms inte ställer till det, för att jag vill känna att jag gör mig själv rättvisa. Att jag kan göra mitt bästa, oavsett hur långt det räcker. Och jag längtar efter att få stöd av den finska friidrottspubilken. Jag längtar efter att känna att jag är tillbaka. Jag längtar efter att minnas vad det är jag har slitit och kämpat för de senaste åren. 

Jag kommer säkert att vara toknervös. Mest för att jag har längtat så himla länge så att det känns som en så stor grej bara att få tävla igen. Hur loppet ska gå är jag inte nervös för. Jag kan inte göra mera än mitt bästa.

Men först ska jag överleva årets varmaste helg. Jag är väldigt trött på värmen vid det här laget. 20 grader räcker fint. 30 är bara tungt. Lider med de som ska springa Stockholm Marathon i helgen. Speciellt de som siktar på bra tider. För det blir riktigt svårt i den värmen. Jag hade tänkt åka in till stan och heja, men det sliter lite för mycket att vistas ute i den värmen några dar innan tävling så jag får kanske heja framför tvn istället. Eller så sitter jag i skuggan på Stadion nån timme. 

Men nu ska jag fortsätta ta det lugnt. Äta, sova och vila är det viktigaste just nu. Aldrig förr har jag lyssnat så noga på kroppen. 

Och aldrig förr har jag känt mig så redo. 

Hej säsong 2018!

Träningssällskap, bebisar, pollen och tävling.

Träningssällskap, bebisar, pollen och tävling.


Hej på er som inte klarar av värmen och sitter inne framför datorn istället 😉 Jag är också en sån som helst inte rör mig så mycket extra ute i värmen så jag har full förståelse! 

Träningen rullar som vanligt utan några konstigheter. Varenda banpass jag har gjort hittills i vår har gått väldigt bra så det känns kul. Kroppen håller fint för mera mängd också. Hade lite ont i ett knä ett tag, men tack och lov så behövde jag inte ändra på träningen på grund av det. Jag fick hjälp av mina naprapater som vanligt och har nu kört ett par stötvågsbehandlingar. Redan efter första behandlingen försvann smärtan nästan helt så det var skönt. Alltid lite stressande att träna då man börjar ha för ont. Men som sagt, nu behöver jag inte fundera på det! 

Naprapat-Mattias som har tagit hand om mina ben sen häloperationen har tyvärr bytt jobb, vilket såklart känns trist. Men som tur är så finns det flera bra naprapater på Access Rehab så nu får naprapat-Malin ta över och så mosar jag igenom kroppen hos massör-Maria ibland. Är osäker på om man får jobba på kliniken om man inte har ett namn som börjar på ”Ma” (det finns en Martin och en till Malin där också).

Jag är ”lite” av en ensamlöpare. Jag gillar inte att anpassa mig efter andra, speciellt inte på distanspass, för då försvinner ju hela frihetskänslan. På banpass är det också jobbigt att köra med folk man inte är van att köra med. Just nu har jag två personer som jag är bekväm att springa med. Den ena är Magnus som jag tvingar med på distanspassen då jag är otaggad. Den andra är Martin som är bror till coach Oscar. Han är typ världens bästa träningssällskap. Han drar åt mig då jag vill i det tempot jag vill och så gör han uppvärmningen och nerjoggen så mycket roligare. För den delen av passet är så tråkig att köra själv. Jag brukar spurta ner Martin på träning men jag har aldrig slagit honom på tävling. Det är ett av mina mål i sommar. På maran är jag chanslös men 5 och 10km vill jag inte att han ska slå mig på mera. Får se vad det blir av det. Han har bivit så förbannat snabb på sistone.. 

Alltså vädret i det här landet det senaste halvåret. Trodde att Sverige var Landet Lagom, men icke. Regn hela december, det snöade konstant hela februari. Och så mittiallt försvann all snö på en gång i mars och man trodde att det skulle bli vår. Men istället blev det en lång period med sol och iskalla vindar. Och så bara boom så blir det högsommar på en gång. I mitten av maj. Så märkligt. Undrar hur crazy sommaren blir. Om jag får välja så kan vi hålla oss kring 20 grader och klämma in ett duggregn en gång i veckan, ett redigt åskväder en gång i månaden och i övrigt pollenfritt. Kanske myggfritt också. Men så länge vi över huvudtaget har sommar så tänker jag inte klaga. Bara på pollen. 

Gräspollenperioden närmar sig och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera. Vissa år har jag knappt känt nåt alls och vissa år har min kropp gått i totalstrejk. Så jag vågar inte hoppas för mycket. Än så länge är jag bara lite snuvig och det kan jag leva med. Oavsett hur det blir så är det inget jag kan göra något åt, förutom att fortsätta medicinera och käka antihistaminer. Hjälper inte det får jag skjuta upp några tävlingar, men då är det så. Jag hoppas på det bästa!

I veckan har mina systrar + bebis varit och hälsat på. Det var kul då de kom, skönt då de åkte, men jag hade inte klaga på lite mer bebisgos. Saknar de stora bruna ögonen och de runda gosiga kinderna redan. Saknar resten av familjen också. Och mina vänner. Ska nog boka en Finlandsresa till midsommar. 

Imorgon ska jag köra Skärholmsloppet. Jag sprang det loppet 2014 inför mitt livs bästa säsong och jag hoppas såklart att jag springer snabbare den här gången. Samtidigt är jag betydligt mer nertränad just nu och drog ett hårt spikskopass igår, så jag lär inte ha de piggaste benen. Har för mig att det är en rätt backig och knixig bana också. Men det blir grymt bra träning oavsett. 

Bansäsongen närmar sig och jag är så sjukt taggad. Har verkligen saknat att tävla på bana och i spikskor. Nästan två år sen senast. Får se om jag kommer in i det direkt eller om jag behöver ett par tävlingar för att komma igång. Ser mest fram emot känslan. Att stå på startlinjen med självförtroende. Att springa i spikskor på mondobanor. Att spurta. Att bli trött. Att kommunicera med sig själv under loppet för att lyckas pressa ur sig lite till. Och kanske framför allt att vara en del av friidrottsmiljön. Har verkligen saknat det. 

Men nu ska jag ta en kvällspromenad och sätta mig på en brygga och andas lite innan jag börjar grubbla över vilka skor jag ska springa i imorgon. 

Ha en fin fortsättning på försommaren! 

Sandra