#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 4. Läget just nu.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 4. Läget just nu.


Jaha, det här var ju inte helt okej av mig. Minst ett inlägg i månaden var planen. Men det har hänt så himla mycket sen jag skrev senast. Skolan har börjat och träningen har börjat flyta på och jag har helt enkelt varit tvungen att lägga bloggen åt sidan för att få ihop alla måsten.

Så nu tänkte jag helt enkelt ta och uppdatera hur läget är just nu.

Läget är bra.

Frågor på det?

Nåja, ni kan få den långa versionen.

Min fot har blivit uppvisad åt tre ortopeder och jag har fint stöd från både sjukgymnast och naprapater som hjälper mig med behandlingar och rehab. Och det i kombination med mina inläggssulor har gjort susen. Så på ett par månader har jag gått från nästan ingen löpning till normal löpträning. Min träning består av en blandning av utomhuslöpning, alter g löpning och crosstrainer, och det går utmärkt. Jag har ingen brådska över att 100% av konditionsträningen ska vara löpning, det mesta är redan löpning, och kroppen mår bara fint av variation.

Det är underbart att få springa utomhus igen och jag älskar verkligen att vara ute på hösten. Jag har också sprungit några banpass och kommit igång med hinderträningen för flera veckor sen. På Alter G ligger jag på 83-90% av kroppsvikt och kan springa snabbare distanspass, men kvalitetslöpningen kör jag ute. Crosstrainer kör jag då jag känner mig sliten och däremellan är det styrka, rehab och rörlighet. Det känns som jag har en bra balans i träningen nu. Vet inte om jag någonsin har haft så här bra höstträning!

Jag är i skolan då jag hinner, vilket inte är så mycket, men vi har inte så mycket närvarokrav under hösten utan det mesta går att jobba med hemma vilket passar mig utmärkt. Våren blir svårare, men den utmaningen tar jag senare.

Om några veckor åker jag på ett kortare läger till Teneriffa för att få lite avbrott i vardagen, se solen och kunna köra några bra hinder- och banpass. Sen blir det ett par Portugalläger under våren.

Jag känner mig väldigt nöjd med min träning just nu. Jag behöver inte vara i tävlingsform före om 7-8 månader, så jag har tid på mig att ta kloka beslut i träningen istället för att stressa. Jag är otroligt tacksam över att jag kan springa normalt igen och jag tänker inte ta några risker med att köra för tufft nu. Jag lyssnar på kroppen och tar en dag i taget. Men givetvis längtar jag efter de hårda spikskopassen!

Hösten har ändå varit tung, och så är det ju alltid då man kommer tillbaka till träning efter uppehåll. Och i kombination med skolan så har det verkligen blivit 100% fokus på återhämtning när det har funnits tid över. Men jag har i alla falla hunnit med ett par Finlandsbesök och fått kvalitetstid med mina syskonbarn (och ja, mina syskon och mina föräldrar också såklart)! Alltid skönt med lite avbrott.

Nu har jag två utmaningar framför mig. Den ena är att överleva höstmörkret (jäklar vad mörkt det är ute nu!), vintern och hala vägar. Min strategi är träningsläger, julmys, löpband och inomhushall vid behov. Känns överkomligt ändå.

Den andra utmaningen är ekonomin. Det är den eviga utmaningen som idrottare. Om ni vill hjälpa mig på vägen så kan ni klicka er in här: sponsor.me/SandraEriksson. Jag har redan fått mycket stöd vilket jag är otroligt glad och tacksam över. Så den delen ska nog också lösa sig!

Så nu är det bara att köra vidare! 260 kvar till Tokyo.

Sandra

Ps. Använd reflex!

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 3. London 2012.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 3. London 2012.


Vi börjar ändå med 2008. För att 2008 var första gången hinder var en OS-gren för damer. Herrarna har tävlat på hinder på OS sedan 1900, men damerna fick vara med först 108 år senare. Helt galet egentligen.

2008 var jag nitton år. En junior som inte ännu deltagit i några mästerskap på seniornivå. Jag hade inga tankar på några andra mästerskap än u20-VM den sommaren. Jag visste knappt om att det var OS-år. Då säsongen började hade jag ett pers på 10.24. Efter u20-VM hade jag ett pers på 10.00. Då var det någon som berättade åt mig att OS-kvalgränsen på hinder var 9.55. Jag kände dock aldrig något behov av att jaga den. OS i Peking var för stort och skrämmande. Jag var inte redo ännu. Jag gjorde min mästerskapsdebut på VM 2009 istället.

2012 var en annan sak. Redan som fjortonåring hade jag bestämt mig för att jag skulle vinna OS i London 2012. Man vet inte mycket om livet som fjortonåring, jag kan sakna det. Men det var inte bara OS-år. Det var också EM-år. Och inte vilket EM som helst, utan ett hemma-EM i Helsingfors.

Jag hade varit skadad under våren och kom inte i toppskick till EM. Men jag lyckades ta mig som sista löpare till finalen. Finalen gick en vecka innan OS-kvalperioden tog slut. Kvalgränsen låg på 9.48,00. Jag kom i mål på 9.48,19. Väldigt besviken.

De lovade dock att fixa en kvalmöjlighet till åt mig och la in ett hinder på en tävling som gick sista kvaldagen. De frågade om de skulle fixa internationella (eller nationella) farthållare åt mig, men jag tackade nej (vilket det blev en aning missvisande tidningsrubriker av). Jag hade sprungit solo många gånger. Det enda jag behövde var ett par löpare till (bara för att det skulle kännas som en tävling) och coachen på plats som ropade varvtider. Och så blev det. ’

Vi åkte bil i typ fyra timmar till tävlingen (samma dag som jag skulle springa) och jag gav mig aldrig möjligheten att ens tänka på att misslyckas. Jag var nervös men väldigt väldigt självsäker. Jag minns absolut ingenting av det loppet men jag sprang i mål på det nya perset 9.43 och var plötsligt OS-klar (se bild i föregående inlägg).

Jag hade nog inte riktigt fattat hur stort OS är. Hade bara tänkt att det är precis som VM. Men jag började inse att det var lite annorlunda. Det var väldigt mycket media som ringde mig efter att jag hade blivit uttagen, det var en massa regler, det var en gigantisk låda med Finlandkläder, det var presskonferens redan innan vi åkte och allt var bara väldigt nytt och ovant. Jag minns att då vi klev av bussen i OS-byn så blev vi filmade. Ingen brukar ju filma då man går av bussen. Men så gjorde man på OS.

Allt var ganska överväldigande. En by full av bara idrottare. Världens största matsal. Allt man behövde fanns i byn. Jag hade svårt att ta in allting tror jag. Jag var ganska otrygg med mina finska språkkunskaper så jag höll mig mest för mig själv och fick inte så mycket lagkänsla.

Men jag var inte speciellt nervös. Det enda jag minns från tävlingsdagen var att det var väldigt mycket publik. På de mästerskap jag gjort tidigare hade det alltid varit ganska lugnt på läktarna under kvalloppen, men i London var det fullsatt hela tiden. Det var mäktigt. Jag sprang i mål på 9.50 vilket inte var superbra men ändå inte katastrof.

Överlag så minns jag ganska lite från London. Men jag är så glad över att jag fick vara med där. Över att få lära mig och få erfarenheten.

För när det väl var dags för OS i Rio, då var jag redo på ett helt annat sätt. Men mer om det en annan gång…

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 2. Kvalsystemet.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 2. Kvalsystemet.


Friidrottens kvalsystem till mästerskap har alltid varit väldigt enkelt. Vi brukar ha kvalgränser. Klarar du kvalgränsen så får du vara med på mästerskapet. Max 3 från varje land får delta i varje gren. Så funkar det i stora drag. Sen får såklart de nationella förbunden själv välja om de vill skicka de som kvalar till mästerskapet eller inte. Men i det stora hela, ett ganska enkelt system.

Men nu är det inte riktigt lika enkelt längre. För inför nästa års OS är det ett nytt kvalsystem som gäller. Kvalgränserna finns kvar, men är betydligt hårdare (på hinder är gränsen t.ex. 9.30 (tidigare tre OS har den varit 9.42 – 9.48 – 9.55) och på 1500m 4.04,20). Tanken är att ungefär hälften av deltagarna som ska vara med ska kvala genom att klara gränserna. Resten blir uttagna genom rankingpoäng. Rankingperioden började i början av den här sommaren och håller på tills slutet av juni nästa år.

Man får olika rankingpoäng beroende på resultat, placering och tävlingens status. Exempelvis ger nationella mästerskap mycket poäng, och vissa hinner ju delta i nationella mästerskap både i år och nästa år. (Jag missar årets och nästa år går FM efter att kvalperioden har gått ut, otur för mig). På hinder räknas de tre bästa poängen ihop och på 1500m de fem bästa. Och på båda de grenarna så är det 45 deltagare som får delta i OS. Så de som klarar gränserna får vara med och resten fylls ut enligt rankingpoäng. Och de nationella olympiska kommittéerna kan ju ha ännu högre uttagningskrav för sina idrottare.

Det finns säkert fördelar med det nya systemet, annars hade de knappast börjat med det. Men det finns nackdelar också.

Systemet kräver antingen att du är i form i sommar för att hinna samla rankingpoäng eller klara kvalgränsen, eller att du har en gren som du kan tävla i inomhus och hinner samla poäng under inomhussäsongen (hinder finns till exempel inte inomhus) eller att du är i toppform redan i juni nästa sommar och lyckas klara kvalgränsen (men man väljer sällan att vara i toppform i juni då OS går i augusti). Så för mig som inte kan tävla i sommar så blir det väldigt mycket svårare att kvala än vanligt.

Jag kommer att behöva inleda min tävlingssäsong tidigare än vanligt (vilket också kräver mer hinderträning, vilket måste ske utomhus, vilket kräver fler träningsläger), vilket också kräver att jag åker nånstans där det finns bra tävlingar redan i början av maj, troligen i USA. Förhoppningsvis klarar jag kvalgränsen redan då, men om jag inte gör det så behöver jag ju hinna få minst två lopp till på hyfsad nivå. Och hinder är tyvärr en sån gren som man helst inte tävlar allt för ofta på eftersom den sliter väldigt mycket.

För vissa är det här kvalsystemet säkert bra. Till exempel för de som brukar hålla en jämn hög nivå men inte riktigt klara kvalgränserna. För mig som inte kan tävla den här sommaren så är det nya kvalsystemet allt utom en fördel.

Men samtidigt ska det inte vara lätt att ta sig till ett OS och jag accepterar utmaningen!

Det hade verkligen varit så himla skönt att kunna kvala redan i sommar, men nu blev det inte så. Och det känns okej. Det ger mig bara mer motivation till att fortsätta att göra det bästa av varje dag för att ta mig till Tokyo.

Sandra

Bilden är från då jag OS-kvalade 2012, kvalperiodens sista dag.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 1. Ett år kvar.

#ROADTOTOKYO – OS-bloggen del 1. Ett år kvar.


Hej på er, länge sedan sist. I och med att min fot började strula igen efter Portugal så blev jag lite less och har inte orkat blogga. Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om och då man är skadad blir alla texter alltid så deppiga och fulla av frustration. Så jag tog bloggpaus. Men nu är jag tillbaka.

Jag har ju alltid problem med att jag inte vet vad jag ska skriva om. Inte för att jag inte har något att skriva om, jag kunde lätt skriva en roman om dagen men tänker att 1) mitt liv är inte så spännande 2) jag vill inte att alla ska veta allt om mig och 3) jag vill inte hitta mina blogginlägg felöversatta i finsk media. Så jag behövde en plan. Och nu har jag en plan.

OS-bloggen är här. Med exakt ett år till OS i Tokyo så är det mycket OS-tankar i mitt huvud. Och det kommer det att vara de kommande 365 dagarna och antagligen några dagar till efter det. Så det får bli bloggens tema det kommande året.

Jag ska försöka variera mig och skriva både lite fakta om regler och hur man kvalar, om läget just nu, hur mina förberedelser går, vilka utmaningar det finns, vad som går bra, målsättningar, drömmar, minnen osv. Okej, det där lät skittråkigt, men jag ska försöka att få ur mig något vettigt (kan dock inte lova något).

Det första inlägget blev inte så spännande, men nu har jag inte tid att skriva mera. Befinner mig på ett kortläger i Davos och ska sticka ut och träna. För om jag ska lyckas ta mig till Tokyo så är det en jäkla massa jobb som ska göras innan det!

Sandra

Portugal, klubbyte och identitetskris.

Portugal, klubbyte och identitetskris.


Fem dagar sen jag kom hem från Portugal och jag börjar anpassa mig till Stockholms, kalla, blåsiga och snöiga vardag. Underbart.

Ville inte blogga då jag var i Portugal pga 1) uselt wifi och 2) om jag bloggar om att det går bra så ökar sannolikheten att jag ska typ bryta båda fötterna dagen efter med ca 2000%, och den risken vågade jag inte ta.

Men det gick bra. Jag var alltså där med Springtime, men tränade all löpning själv. Hann däremot få in några yogapass och lite styrka. Dessutom körde jag rätt mycket mountain bike, vilket var skitkul på alla sätt. Nästan. Jag har kunnat springa oftare, längre och snabbare än i januari och februari vilket såklart är awesome. Men jag drömmer såklart om 15-milsveckor och dit har jag ännu en bit kvar. Jag njuter i varje fall av varje löpsteg jag kan ta. Att springa bana igen var helt underbart och formen är bättre än jag trodde. Så tacksam över att jag kommer så snabbt i form, speciellt med tanke på allt krångel jag har dragits med de senaste åren.

Första veckan i Portugal hängde jag mest med Emma och hennes ”gäng”. Emma var förutom personlig kostexpert och kompis också kaffekokare, fotograf och gardinfixare. Alla borde ha en Emma. Andra veckan kom Magnus och han agerade mest pojkvän och träningssällskap. Alla borde ha en Magnus också, men inte min.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att Monte Gordo är den tråkigaste platsen på jorden. Jag får lite ta tillbaka det. Sen de byggde den nya strandpromenaden och nya restauranger och caféer så blev hela stället så mycket trevligare. Det är fortfarande inget ställe jag någonsin skulle åka på semester till, men 2-3 veckor löpning är okej, förutsatt att man åker då det är varmt. Och det var det. Jag kan till och med tänka mig att åka dit igen nästa år.

Portugallägret blev en jäkla språkresa också. Förutom att jag fortfarande blir dålig på svenska då jag pratar med svenskar jag inte känner så bra (ja, mitt modersmål är svenska), så blev det också en salig blandning av finska, norska, engelska och portugisiska. Jag är inte speciellt bra på någon av de språken. Men om man ser rädd och obekväm ut då man pratar så vågar ingen säga att man är dålig.

Jag såg fram emot att komma hem till våren och inte snöstorm men man kan ju inte få allt.

Jag missade supermycket i skolan medan jag var borta och har beslutat mig för att skjuta upp en kurs till senare. Så nu har jag den här månaden på mig att skriva omtentor och lämna in uppgifter som jag missade och sen läser jag idrottspsykologi i maj. Det borde ju gå bra, jag känner att jag börjar ha rätt bra koll vid det här laget. Kan använda mig själv som exempel till allt…

Igår var jag och hämtade ut nya tävlingskläder. Jag har nämligen gått och blivit spårvägare. Och blåvita nikedräkter säger jag sällan nej till. Blir spännande med ny klubb och nya klubbkompisar.

I övrigt har min ålderskris övergått till en identitetskris. Det är helt sjukt. Jag har accepterat att jag blir 30 och att det inte är någon big deal. Samtidigt så har jag fått för mig att jag är skitgammal och kollar på hudprodukter för mogen hud och växlar klädstil mellan 80-talsmotionär, tolvåring och använder samma färgskala som min mamma (mamma, du är jättefin, men du vet att vi inte har riktigt samma färgsmak). Är helt konstig i huvudet. Jag beställde några jeans på nätet här i veckan och efter att jag hade skickat in beställningen insåg att jag har beställt alla par i en storlek större än jag brukar ha (och har haft typ senaste 15 åren). Som att jag tror att mina 30 år kommer att lägga sig på låren. Helt sjukt beteende. Längtar efter min födelsedag så jag kanske kan lugna ner mig lite sen.

Nåväl, nu ska jag fortsätta dricka upp min iskalla kaffe i väntan på att pollensäsongen ska slå till på riktigt.

Sandra

Os-kvalgränser, gymmänniskor och noll skämt.

Os-kvalgränser, gymmänniskor och noll skämt.


Jaha, så har det nästan gått en månad igen. Borde börja skriva mer ofta för annars blir det en roman varje gång jag skriver. Har dock ingen aning om ifall jag har två eller tvåhundra läsare, men om jag har typ två så kanske det inte gör så mycket. Idag blir det i varje fall en roman. Kan försöka trycka in något halvdåligt skämt då och då så ni orkar läsa hela. Känner mig ödmjuk idag.

Den här veckans to do-list är milslång. Så jag skiter i allt just nu och sitter i soffan med en kaffekopp och bloggen. Man behöver skita i allt ibland också.

Skolan går inte superbra. Eller ja, på något konstigt vis så har jag blivit godkända i alla tentor och prov hittills. I början av den här skolveckan coachade jag ett gäng (mest fotbollskillar) i hinderlöpning och vattengrav. De var tyvärr lite för duktiga, hade velat gnälla på dem lite. Men så himla kul att coacha. Annars får jag mest titta på då de kör alla andras sporter, för mina fotleder är inte så stabila så vågar inte riskera något. Idag har jag dock fått till min första underkända tenta. Eller ja, jag tror i alla fall att den blev underkänd eftersom jag inte ens åkte till skolan för att skriva den. Jag har verkligen inte hunnit plugga och har inte varit på föreläsningarna då jag inte har fått ihop det med träningen. Det är lite trist, för jag pluggar ju för att lära mig, men jag måste prioritera träningen först och då får jag leva med att vissa delar av skolan går lite sämre.

Ja, det där skämtet jag lovade. Jag jobbar på det…

För ett par veckor sedan var jag och opererade bort min första visdomstand, jag var så less på att den krånglat till och från under flera år så jag bara ville bli av med skiten. Jag har alltid haft tandläkarskräck så jag googlade sönder internet innan. Smart. Själva tandutdragandet var ju inte kul och jag var nära att svimma i början eftersom jag glömde att man måste andas. Intelligent. Då jag kom hem fick jag panik för att jag trodde att jag hade tappat känseln i min läpp för evigt. Ännu mer intelligent. Det hade jag inte. Sen förundrades jag ett tag över alla som sagt ”åh stackarn, visdomständerna är sååå jobbigt”, tills bedövningen började släppa och jag fick käka värkmedicin som godis i fem dagar. Jag var trött i en vecka och såg ut som en halv hamster. Men annars var det ju jäkligt skoj. Igår blev jag av med stygnen (förutom det som jag spottade ut i helgen) och nu är det bara käkarna som inte riktigt funkar. Ser ut som en ekorre då jag äter banan, men hellre det än hamstern i alla fall. Men om de andra tre tänderna börjar strula så tar jag bort dem själv, typ med rivjärn eller något frätande. Kan väl inte vara så jäkla svårt.

I helgen var jag och Magnus i Finland. Mycket kvalitetstid med familjen. Vädret var dock inte så kvalitativt med is och slask upp till midjan. Tur att Botniahallen finns. Då jag flyttade från Vasa så trodde jag att jag skulle sakna Botniahallen jättemycket. Hårda, snabba 400m-banor inomhus hittar man inte på många ställen. Men ärligt talat är banorna lite väl hårda att träna på och det är så många människor som ska dela på banorna (powerwalkers, rullskidåkare, fotbollsspelare, barn) så med facit i hand så föredrar jag nog Sätras mjuka 200m banor i en hall där det bara är friidrottare. Allt har sina för- och nackdelar, men jag njöt av att springa långbana i helgen ändå!

Jag nöter fortfarande ganska mycket crosstrainer vid sidan av löpningen. Crosstrainern jag kör på står bakom löpbanden så jag kan spana in folk medan jag tränar. Folk som kör maxlutning och klamrar sig fast i kanterna på löpbandet har blivit ersatta av folk som går med gummiband runt benen och går sidosteg på löpbandet och lite utfallssteg. Här om veckan såg jag en som försöka hoppa skridskohopp på löpbandet. Jag förstår inte riktigt vad löpbandet har för funktion i de här övningarna men jag gillar underhållning. (Att sitta på en matta och halvstretcha medan man instagrammar och dricker Nocco räknas dock inte som träning även om man är på ett gym. Inte ens om man har keps.) Finns dock tre saker jag blir lite ledsen av att se på gymmet:

  1. Folk som går lugna promenader då det är soligt och fint ute. Varför? Det blir liksom inte mera träning för att man är inne på ett gym. Promenad är inte träning, det är motion, men inget fel med det. Men varför på löpbandet? Varför? 
  2. Folk som springer med telefonen på kanten på löpbandet och sladden hängande framför sig. Det leder till att man måste springa superlångt fram på bandet och då måste man dra upp axlarna för att inte slå händerna i kanten eller i sladden. Dessutom ramlar alltid telefonen i golvet ändå. Så trist att sånt ska förstöra löpningen. Det finns trådlösa lurar eller armband/midjeband för telefonen.
  3. Folk som tror att de är långsamma. Jag tycker att man får springa i vilket tempo man vill, men ofta ser jag folk som springer i så lungt tempo att man märker hur dåligt steget blir och hur obekvämt det är. Det är som att de springer och bromsar. Att öka tempot gör inte automatiskt att det blir jobbigare. Det kanske är flåsigare de första minuterna men sen kommer man att inse att man får ett mera rullande steg. Det är oftast skönare att springa lite snabbare, även om man är ovan löpare.

Nåja, nog om det. Verkar inte som att jag kommer på nåt bra skämt idag. Gnäller istället. Det är ju kul.

Förra veckan publicerades OS-kvalgränserna. De är stenhårda eftersom de vill ta ut många idrottare på ranking. Det nya rankingsystemet känns långt ifrån rättvist, men jag antar att det är genomtänkt och hoppas att rätt idrottare kommer att bli uttagna sen. Kvalperioden börjar redan i maj i år, och det skulle ju vara så himla skönt att ta en OS-kvalgräns redan i sommar. Men det blir riktigt tufft! Gränsen på hinder är 9.30 och på 1500m 4.04,20.

Jag har en ny tränare som hjälper mig med styrketräningen. Det är alltid läskigt med nytt folk. Dels för att jag inte är superbra på det här sociala och dels för att jag hatar att göra saker jag inte kan. Nya övningar är det värsta jag vet och jag blir så himla arg på mig själv om jag inte gör övningarna perfekt från början. Och att göra nya övningar med en ny tränare är ingen sak jag direkt är superpepp på. Jag vet ju att jag kan vara ”lite” svår att ha att göra med och det skulle ju vara lite pinsamt om tränaren redan efter första passet skulle säga att ”nej, sorry, jag klarar inte det här, du får gå till nån annan”, men än så länge har han inte klagat (åt mig i alla fall). Jag kan utvecklas så himla mycket inom styrketräningen så jag är glad att jag har någon som hjälper mig med det. Det ska nog bli bra, jag tycker ändå att det är lite kul!

På lördag åker jag till Portugal i två veckor. Monte Gordo kan vara jordens tråkigaste plats. Jag har varit där så himla mycket och tycker att naturen, byn, miljön och allt är så trist. Inget mindfulnesställe precis. Men det är en relativt kort resa (jämfört med sydafrika/usa), jag får bra sällskap och det finns fina löpvägar. Och det är alltid skönt att åka till ställen man känner till. Min hjärna har varit fylld av extra allt de senaste veckorna och eftersom förra lägret gick åt helsike så ser jag fram emot att komma iväg och vara idrottare till 100% som är så mycket lättare på läger. Jag missar massor i skolan men det får jag lösa då jag kommer tillbaka.

I övrigt mår jag fint. Är så glad över den medicinering jag har nu och jag börjar äntligen hitta en bra balans med det mesta. Jag har inte blivit av med all ångest, och det kommer jag knappast heller att bli, men för tillfället är det på en hanterbar nivå och det räcker för mig. Min psykolog som jag tidigare träffade varannan eller ibland varje vecka har jag inte träffat på över två månader nu. Det är framsteg!

Nåväl, romanen är slut, det blev inga skämt (sorry) och kaffet har kallnat. Det blir så ibland.

Sandra

Finland, Sverige, Portugal och Qatar.

Finland, Sverige, Portugal och Qatar.


Okej, nu har det varit ett väldigt långt uppehåll här på bloggen. Det är inte så att jag inte har något att skriva om, snarare att jag har för mycket att skriva om och vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det, så då struntar jag i det i stället. Skön problemlösningsstrategi.

Reportaget med YLE blev bra. Jag är tacksam över att de respekterade mina önskemål och gjorde allt på ett mycket professionellt sätt. Ni kan läsa och se resultatet HÄR.

Teneriffalägret gick åt helvete. Jag insjuknade i influensan första dagen och mådde skit hela veckan. Lämnade inte sängen många gånger. Blev ett långt träningsuppehåll och därmed blev också inomhussäsongen inställd. Det var ingen big deal, det är inte säkert att jag hade tävlat ändå. Men trist att vara sjuk såklart.

Sen jag började träna igen efter influensan har motivationen varit på topp och jag har tränat jättebra. Jag kan tyvärr inte springa ens i närheten av den mängd jag vill, så jag nöter mängd på crosstrainer och springer kvalitetspassen. Fötterna håller för snabb löpning och hoppstyrka så det är himla skönt i alla fall. Det här upplägget har funkat förr så jag känner mig inte ett dugg stressad, men jag blir lite uttråkad av trampandet ibland. Jag blir hela tiden bättre på att vara här och nu och inte stressa upp mig. Att resonera klokt och göra det bästa möjliga av alla situationer är så himla mycket lättare sagt än gjort, men det är en häftig känsla då man märker att man gör framsteg också mentalt.

Skolan går lite sisådär. Har haft väldigt mycket frånvaro de senaste två månaderna och det märks i mina studieresultat också. Jag prioriterar träningen och anpassar skolan efter det och jag har insett att om jag försöker göra båda till 100% så kommer inget att bli bra. Så nu får skolan gå som den går och jag får göra mitt bästa utgående från mina egna förutsättningar. Jag är ändå glad att jag har börjat plugga och även om jag har mycket frånvaro så är jag väldigt glad över den sociala biten.

Jag har också så himla glad över att jag numera har flera nära vänner här i Stockholm. Jag kände mig så himla ensam de första åren här men nu har jag folk att gå på fikadejt med var och varannan vecka. Sånt är värt så himla mycket för mig, för när det kommer till det sociala är mitt självförtroende inte riktigt på topp.

Det finns mycket roligt att se fram emot framöver. Om två veckor åker jag och Magnus över till Vasa en helg för att umgås med familjen och bebisen (som växer så snabbt att jag inte riktigt hinner med), det blir så himla mysigt. Och en vecka senare åker jag på Runner’s weeks till Portugal och stannar där i 14 dagar. Ser verkligen fram emot det. Sen blir det visserligen en intensiv månad i skolan men då hoppas jag att det är så mycket vår i luften att man får lite extra energi av det.

Jag ser så mycket fram emot tävlingssäsong, även om jag har mycket jobb att göra ännu (det finns fördelar med att VM är i oktober, 7 månader kvar!). Mitt mål för säsongen är mycket tydligare än det brukar och det gör att det blir så himla mycket lättare att motivera sig. Och nej, jag kommer inte att säga vad mitt mål är före jag har klarat det.

I helgen är det inomhus-EM vilket gör att söndagens långpass på crosstrainern kanske blir lite mindre tråkigt. Förutsatt att jag hittar någon livesändning. Det blir såklart mycket skidor också, men jag kollar inte så mycket på det, men hejar såklart på Oskar Svärd i Vasaloppet. Jag hejar alltid på honom, oavsett om han är med eller inte. Jag vet inte ens vem han är, men det är tradition jag har.

En sista sak. Något av det mäktigaste man kan göra som idrottare måste ju vara ett OS på hemmaplan. Och då jag har nött crosstrainer har jag kollat på mycket friidrott och mycket OS i London och inget har gett mig så mycket rysningar som första heatet i damernas 400m semifinal. Den där hemmapubliken. Så sjukt jäkla mäktigt! Kolla!

https://www.youtube.com/watch?v=8Hsv2JWhedA&t=91s

Nåväl, mellis och långa intervaller på schemat. Ha en fin helg!

Sandra

Kameror, klockor och kaffe.

Kameror, klockor och kaffe.


I början av veckan var YLE sporten här i två dagar. Jag har hunnit med några intervjuer och blivit filmad några gånger genom åren så det var inte på det viset så mycket nytt. Men det är ändå en annan sak att ha filmteamet hemma och att bli filmad i vardagen. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer att bli bekväm framför en kamera. Vi gjorde en lång intervju som handlade om psykisk ohälsa och det var nog den svåraste intervjun jag nånsin har gjort. Jag var tvungen att pausa emellan och var helt skakig. Jag tycker inte att det är svårt att prata om psykisk ohälsa och jag har blivit ganska bra på att sätta ord på känslor, men att göra det framför kameran är något helt annat. Att i varje mening behöva tänka på hur det låter, hur det kommer att tolkas, vad jag ska säga och vad jag ska hålla för mig själv. Jag var helt slut efteråt.

Men jag litar på att de kommer att klippa ihop det snyggt och att det kommer att bli riktigt bra. Det kommer att sändas om en dryg månad men jag kommer nog inte att klara att se på det själv. Men jag hoppas att jag lyckades lyfta fram viktiga saker på ett bra sätt, för om jag ens kan hjälpa en människa att ta ett steg i rätt riktning så var det ändå värt att ställa upp.

2019, det betyder att vi som är födda 1989 blir 30 år. Jag vet att det är totally ute att ålderskrisa, att 40 är det nya 30 och åldern är bara siffror osv, men jag gillar inte att bli 30. Jag är inte riktigt redo. Jag är faktiskt inte det. Min 30årsdag firas med första skolårets sista dag och tenta. Lika bra att avklara allt jobbigt på en gång.

Mitt kaffedrickande har nått en ny level. Från glass och oboy med en tesked kaffe på hösten 2015 via kaffe med socker och mocha latte 2016 och en kopp kaffe med mjölk om dan 2017 och två koppar kaffe med mjölk om dan 2018 till tre koppar kaffe om dan, varav kvällskaffet koffeinfritt 2019. Förstår fortfarande inte att jag är kaffedrickare. Och att jag tycker att kaffe med socker inte är gott alls. Skulle nästan kalla det mirakel.

New year, new gear tänkte jag och klickade hem lite nya Nike-kläder åt mig. Just nu är jag förälskad i mina gröna mjukisbyxor med hög midja och mina superduperrosa shiny tights. Färg är underskattat och i mitt nästa liv vill jag vara Susann Lanefelt. Älskar 80-talets gympaoutfits.

Älskar min nya Polar Vantage V också. Lagom mycket spännande grejer på den. Kul att kolla hur pulsen ser ut då jag sover och jag har blivit lite för besatt av att komma upp i 20000 steg om dan. Dock tycker den att crosstrainer inte är värt några steg så vissa dagar får jag acceptera att jag inte lyckas. I övrigt har den klagat på att jag är övertränad varje dag (förutom dag 1, då var jag undertränad). Men snart har den nog fattat grejen. Jag älskar den oavsett.

Skolan kommer inte att bli lätt i vår. När jag har skrivit tentan i idrottshistoria nästa vecka (så fruktansvärt tråkigt ämne!) så blir det mera idrottsvetenskap, tillämpad fysiologi, biomekanik (som alla säger att är den svåraste kursen på skolan) och idrottspsykologi. Det kommer att kräva mycket självdisciplin från min sida då jag kommer att missa mycket pga träning. Det blir en utmaning, men fan vad nöjd jag kommer att bli om jag blir godkänd i allt!

Jag har börjat måla igen. YLE ville filma då jag målade så då var jag ju tvungen att påbörja något. Valde dock att måla fel tavla då de filmade. Den är jätteful än så länge. Kommer att skämmas då det visas i TV även om jag inte tänker se på det.

På torsdag åker vi till Teneriffa. Har saknat träningsläger så himla mycket. Även om det bara blir en ynka vecka så blir det ändå en vecka då jag kan glömma skola, städning, snö, matlagning och stress och vara idrottare 24/7 utan störningsmoment. Längtar!

Tills vidare ska jag stå ut med några dagar på löpbandet. Bättre än inget!

 

Sandra

2018

2018


Julen kom och gick lika snabbt som vanligt. Jag var hemhemma i Finland en knapp vecka och hann umgås med familj och vänner och ta det ganska lugnt där emellan. Jag har haft en ganska tung period hela december och inte mått så bra så det har varit skönt med lite ledighet från skolan (och tunnelbanan).

För några veckor sedan fick jag beskedet att jag inte får någon så kallad idrottarlön inkommande år heller vilket var trist, men väntat. Med 1,5 år till OS behövs allt stöd man kan få. Jag är tacksam över det stöd jag får från mina idrottsföreningar i Finland och Sverige och också för samarbetet med Access Rehab och Nike. Allt det gör att jag får mitt idrottande att gå ihop. Dock är jag tvungen att studera på heltid för att ens nästan ha råd med mat och hyra. Hittills har studierna gått bra, men det ger mig mindre tid till återhämtning och under våren kommer jag inte att kunna prioritera skolan lika mycket, så det blir en jäkla utmaning. Men det är bara att ta en dag i taget och göra det bästa möjliga av situationen. Det ordnar sig. Det gör det alltid.

Det här året har som vanligt varit en jäkla bergochdalbana med höga toppar och djupa dalar. Men i det stora hela tycker jag att det har varit ett bra år. Jag fick till en bra tävlingssäsong, jag har börjat plugga och jag har lärt mig massor om livet och mig själv. Vad mer kan man begära?

Jag har inga nyårslöften, det har jag aldrig. Dessutom är ju friidrottarnas nyår i månadsskiftet september/oktober, så det har passerat för länge sen. Men mina tankar inför det nya året är att jag ska prioritera idrotten före skolan, det får lösa sig ändå. OS är för nära för att göra på något annat sätt. Jag har också äntligen bestämt mig för att börja med yoga. Jag fick en yogamatta med tillhörande väska av Magnus i julklapp så då kändes det ännu mer som att jag måste ta itu med det. Jag tror att jag kommer att älska det. Lugnet, känslan av att vara närvarande i sin kropp utan något som stör runtomkring. Min kaoshjärna behöver det.

Jag har knappt någon skola nu i början av januari, innan jag åker till Teneriffa om ett par veckor. ”Bara” en presentation och en tenta. Men i övrigt är det lugnt, och det är så himla skönt. Ser fram emot att åka iväg söderut också. Det blir ett superkort läger, men det blir bra ändå. Sol, värme, miljöombyte, 100% fokus på träning och några banpass med shorts, topp och spikskor. Blir så himla skönt.

Angående inomhussäsongen så är det ännu oklart hur det blir. Jag tar det som det kommer. Jag har inte sprungit så mycket bana senaste tiden och jag vet inte hur fötterna kommer att klara kurvorna så det får bli som det blir. Fokus är såklart på sommarsäsongen men om kroppen känns bra så kanske det blir några inomhuslopp också.

Men nu ska jag dricka upp kaffet och bege mig till gymmet. Polar skickade deras nyaste klocka åt mig till jul, så jag passar på att utnyttja motivationskicken som nya prylar kan ge och köra ett crosstrainerpass idag. Till och med crosstrainerpass blir spännande då man får lite ny statistik och siffror att nörda i.

Gott nytt år allihop!

 

Sandra

Det blev vinter

Det blev vinter


Så blev det vinter i år också. Lite trist tycker jag, men den brukar ju ändå inte gå att komma undan utan att lämna Norden. Jag är ändå tacksam över att ha kunnat köra banpass utomhus ända till mitten av november, det funkar inte varje år. Det är för övrigt många år sedan jag har varit så hel att jag ens har kunnat fundera på banpass i november. Alltid något.

Jag var beredd på kylan, men jag hade glömt hur kallt det kan kännas innan man blir van. Jag var inte över huvudtaget beredd på snö och halka, så det kom som en härlig överraskning i veckan. Men det har funkat ändå. Saknar dock det mjuka underlaget i skogen. Det är liksom inte mjukt längre.

Jag springer i princip alla mina distanspass i skogen nu. Jag brukar sällan springa där eftersom det är lite för backigt för min smak, för att jag vill se människor och för att jag är mörkrädd och skogsrädd och hundrädd och rädd för allt annat. Men min fot har gillat mjukt underlag, jag får min människodos i skolan och jag har slutat vara rädd. Backarna kan man vänja sig vid. Så jag springer upp och ner i mörkret och skäller på hundägare med okopplade hundar och älskar min löpning.

Att börja medicinera var det bästa beslut jag kunde ta. Det var svårt, för jag vill ju inte medicinera i onödan. Men det har funkat så himla bra. Jag märker det faktiskt allra mest i träningen. Tidigare i höst har jag ibland haft ångest i flera timmar innan träningen och verkligen fått tvinga mig ut, men nu är det inga problem längre. Det kanske inte alltid känns jättekul att bege sig ut i mörkret och kylan men jag får inte ångest av det, det ska bara göras. Och det är så himla skönt! Sen kämpar jag ännu med biverkningar som sömnproblem och huvudvärk, vilket ibland är rätt jobbigt, men helt klart värt det. Det blir nog bättre snart.

Skolan flyter på, men det går inte jättebra och jag tvivlar på mig själv mest hela tiden. Jag har jättesvårt med den kursen vi har nu och vet inte riktigt hur jag ska klara den, men jag får bara försöka. Jag tycker själv att jag har jättesvårt att lära mig och att förstå saker och hitta sammanhang. Jag hittar inte riktigt rätt studieteknik. Men jag får klura vidare. Jag vill så gärna klara av studierna.

Black Friday kom och gick. Jag köpte ett par skitdyra vinterlöparbyxor som inte ens var nersatta i pris. Men mina knän klarar inte av kylan, behöver nåt varmt, vindtätt och vattenavstötande. Köpte flygbiljetter till Teneriffa också. De var inte heller nedsatta i pris. På lördag lyckades jag dock hitta ett par vinterskor på rea (äger inga vinterskor!), så jag har totally vintershoppat i helgen. Nu vill jag bara ha ett par löparskor som klarar halka (nej, inte icebugs. Någon som vet hur Nikes nya shield-skor greppar?) och en ny pulsklocka (lite för att min älskade Polar v800 börjar ge upp men mest för att en ny pryl skulle vara en trevlig motivationskick såhär lagom till vintern).

På tal om prylar. Ifjol var jag så himla snabb med att fixa julklappar i tid. Nu är det mindre än en månad kvar och jag har typ 15 julklappar som ska fixas. Har noll idéer och vet inte hur jag ska lösa det. Men jag skjuter upp problemet. Själv önskar jag mig bara tusen par stickade sockor. Folk i skolan tycker att jag är konstig för att jag går runt i stickade sockor istället för skor hela dagarna, men det är ju så skönt. Det är dock lite opraktiskt för de blir så jäkla skitiga. Därför behöver jag många par. Tack på förhand tomten!

Jag är lite sugen på att börja med yoga, en gång i veckan eller så, men jag orkar inte riktigt ta itu med det. Det är mest lugnet och den mentala avkopplingen jag vill komma åt, även om jag inte säger nej till mera rörlighet och styrka heller. Men som nybörjare med en extrem rädsla för att göra bort mig har jag inte riktigt hittat något som känns tillräckligt ofarligt för mig. Tar gärna emot tips!

Men nu är det dags att ta fram fysiologiboken. En dryg vecka till tenta och jag behöver fixa fram ett mirakel.

Sandra

Inte bara ett intervallpass.

Inte bara ett intervallpass.


Jag älskar banpass mera än vanligt nuförtiden. Att ingen är i vägen. Att det inte finns några korsningar eller branta svängar. Att det inte finns några backar eller ojämnt underlag. Att man inte behöver lita på sin GPS-klocka eftersom man vet att sträckor och tider kommer att vara exakta. Att man kan komma in i flowet och slippa tänka. Jag älskar det.

Så då coach sa att jag ska köra 4x2000m idag så var beslutet att köra passet på bana ganska enkelt. Jag har Martin med mig som sällskap.

Jag har kommit upp i väldigt lite löpmängd sedan jag stukade foten i augusti. Dessutom trampade jag snett igen förra veckan och fick stå över ett intervallpass då. Jag har heller inte hunnit springa några riktigt snabba pass så farten finns inte riktigt i benen. Och konditionen är inte riktigt där jag vill att den ska vara. Men de faktorerna ignorerar jag då jag sätter upp mitt mål för dagens pass. Jag siktar på tider som låter bra i mitt huvud men som inte är realistiska för min kropp. Coach säger att det är lite för snabbt. Jag vet att han har rätt, men min träningshjärna kan som vanligt inte låta bli att sikta på lite för hårda tider. Jag älskar min träningshjärna för det.

Det är sju grader och duggregn då vi kommer till Stadion. Det blåser, men inte så mycket som det hade kunnat göra. Det är mörkt, men lamporna är tända och hela Stadion är upplyst som en enda stor scen. Och ingen annan är där. Scenen är vår. Det är nästan lite mäktigt.

Vi kör vår vanliga uppvärmning. Jag vet inte om vi är taggade eller om det bara beror på att det är lite kallt, för vi springer snabbare än vi borde. Mina skor är genomblöta men jag bryr mig inte. Jag har inte ont i foten, som jag var rädd för. Jag kommer att kunna köra passet, och det gör mig glad. För säkerhetsskull kör jag intervallerna i mina vanliga distansskor så att jag sliter så lite som möjligt på fötterna.

Eftersom det är kallt och blött drar vi inte ut på uppvärmningen desto mera utan vi kör igång passet ganska direkt. Vi lägger upp intervallerna så att Martin får dra första 1100m och sedan går ut på bana två och släpper förbi mig så att jag får dra de sista två varven. Det blir bäst så, för jag har en tendens att alltid öppna för snabbt.

Den första intervallen är svår. Ingen av oss har kört bana på ett tag och ingen av oss litar på vår egen form. Martin drar på i början och det känns skitfort. Det är inte skitfort, det är mest lagom. Efter halva intervallen ligger vi 2s efter det tempot jag vill ha. Jag går förbi och ökar. Då jag tror jag ska komma i mål säger Martin att det är två varv kvar. Vi blir båda förvirrade och kollar på klockan och inser att det är ett varv kvar. Inte så lovande att vi båda tappar varvräkningen redan i första intervallen. Vi springer intervallen sju sekunder snabbare än min tidsplan. Det känns bra.

Den andra intervallen är tuffare. Vi springer första kilometern nästan tio sekunder snabbare än i första intervallen. Då Martin går ut på bana två och jag går förbi blir jag taggad. Inser att om jag tar i så kan jag springa andra intervallen lika snabbt som jag hade hoppats på att klara tredje. Jag sliter och prickar exakt den tiden. Det är tio sekunder snabbare än det mål jag hade från början. Vi inser att vi inte ska öka så mycket mera om vi ska orka hela passet.

Tredje intervallen är rätt jobbig. Illamåendet kom redan i slutet av den andra intervallen och gör sig påmint rätt snabbt igen. Jag har dock lärt mig att det sällan blir värre och värre. Att det bara är att acceptera och köra på. Jag känner mig positiv, full av jävlaranamma. Jag vill bara köra. För att jag kan. Jag inser att jag är lite övertaggad och påminner mig om att slappna av och fokusera på Martins fötter de första varven. Försöka göra resan så behaglig som möjligt tills det är min tur att gå fram, för då måste jag orka. Det enda sättet för mig att komma förbi är att öka, och det är inte lätt då man är trött. Men ingen har sagt att det ska vara lätt. Den tredje intervallen går tre sekunder snabbare än min plan.

Målet för den fjärde intervallen är tufft. Riktigt tufft. Jag vet att det krävs något alldeles extra och jag kräver inte det av mig själv idag. Men jag kan heller inte släppa det. Jag tänker att det får bli som det blir, men att jag inte får bli feg bara för att det är plågsamt. Jag drar av mig pannbandet för att få en lättare känsla. Jag känner mig tre kilo lättare.

Vi kör igång sista intervallen och benen känns bra, men jag får ändå jobba för att hålla Martins rygg. Jag vet inte om jag är trött eller om det går fort. Jag försöker igen att slappna av och låta honom göra jobbet de första varven. Strunta i klockan och lita på att han vet vad han gör. Vi springer första halvan betydligt snabbare än i de tidigare intervallerna, bara två sekunder efter det tempot jag fantiserar om, och jag inser att om jag ger allt så klarar jag det. Så då Martin går ut på bana två så kör jag. ”Håll ihop nästsista varvet och sen är det bara att köra”. Det är min plan.

Det finns inte en enda negativ tanke i mitt huvud. Inte en minsta liten tanke på att jag mår illa, på att det är jobbigt, på att jag inte orkar. Jag vet att de tankarna finns långt där inne men jag vägrar att släppa fram dem idag. De enda tankar som kommer fram är att jag kan klara det om jag kör. Om jag jobbar hela vägen. Jag sliter. Några steg blundar jag och bara låter benen springa. Då sista varvet börjar ligger jag bra till. Då det är tvåhundra meter kvar vet jag att jag kommer att klara det. När det är femtio meter kvar hittar jag en växel till. Jag kommer i mål två sekunder snabbare än mitt mål. Målet som inte skulle gå att klara idag.

Jag sätter mig på knä, som jag alltid gör. Två sekunder senare slänger jag mig på rygg. Banan är genomblöt och kall. Men jag bara ligger kvar och andas. Andas och mår illa. Jag är fruktansvärt trött. Trött, blöt och illamående men samtidigt lyckligast i världen.

Det är bara ett enda vanligt intervallpass, en lördageftermiddag i november. Tiderna är inte speciellt märkvärdiga. Men jag kommer att minnas passet länge, även om jag kommer att glömma tiderna.

Nervositeten och oron innan passet. Kampen, smärtan och den mentala fighten under passet. Lättnaden och tillfredsställelsen då det är över. Det slår allt. Allt i hela världen.

Det är bara ett vanligt intervallpass. Men just där och då är det allt.

Sandra

November

November


Hösten. Älskar den lika mycket som vanligt trots att den skapar kaos i mig varje år. ”Grå är den gråaste färgen som finns” sa Mamma Mu, men jag kontrar med att ”gul är den gulaste färgen som finns”, och de gula löven blir så fina mitt i allt det gråa. Och efter en hel sommar då det blev så varmt att det kändes som att allt syre förångades och försvann så är det så skönt att andas igen. Nu är luften mild och regnet hänger så tjockt i luften att man i bland inte vet om man ska andas in luften eller dricka upp den.

Gult.

Efter ett års paus från medicinering är jag tillbaka på antidepressiva igen. Även om det inte var ett lätt beslut för mig så vill jag ändå berätta, för det är faktiskt ingen big deal. Vi är så många som medicinerar, både idrottare och ickeidrottare, så jag vill bara avdramatisera det hela. Jag är mest tacksam över att det finns mediciner som gör att min hjärna kan funka som den ska. Det i kombination med att regelbundet träffa psykiater och idrottspsykolog gör att jag fungerar som människa och hela tiden kan bli bättre på att hantera mig själv och mina känslor. Som sagt, det är ingen big deal. Det finns hjälp att få och jag är så glad över att jag har tagit emot den!

Löpningen är min bästa vän just nu. Ibland känns det som att den räddar mig från allt ont i världen. Ibland när jag inte står ut med mina egna tankar så tvingar jag mig ut och springer. Det är motigt tills jag kommer igång. Sen blir löpningen allt. Varje steg gör att det känns lättare att vara jag. Jag har aldrig känt en så stor tacksamhet till min löpning som jag gör nu. Då jag springer fungerar jag. Då jag springer är jag trygg. Då jag springer är jag jag.

Nu märker jag att jag börjar låta lite väl deep och deppig. Lite påverkad blir man tydligen av det gråa vädret ändå. Dessutom håller jag på att läsa Fredrik Backmans andra bok om Björnstad (Läs!). Man blir lite smådeppig av den också, även om den är helt fantastisk. Men jag är för det mesta rätt glad ändå. Var hemma i Finland i helgen och hann med både bebisgos, kompisfika och löpning med systrarna. Det var härligt. Och träningen flyter på som den ska, så jag tänker inte klaga. Tror dessutom att jag blev godkänd i båda mina tentor som jag hade för ett par veckor sedan.

Sveitto systror. 

Mitt i allt det gråa så saknar jag ändå sommaren lite. Inte ”30 grader och sol dygnet runt”-sommar, jag hoppas att det aldrig händer igen. Men ”springa i sport-bh och shorts”-sommar är nice. Åker troligen till Teneriffa i januari och Portugal i mars/april så det känns överkomligt ändå. Så länge det inte är snö så är jag nöjd!

Min bloggkollega Emma opererade sin häl i förrgår. Samma operation som jag gjorde för 2 år sedan. Jag är lite för excited och ser fram emot att träffa henne och jämföra ärr, gissa vem som behövde flest dagar på kryckor och diskutera sjukhusmat. Men mest hoppas jag såklart att hon får ordning på sitt hälvete.

Emmas fot och min fot. Enda skillnaden är att hennes pil är svart och min var röd.

Men nu är kaffet uppdrucket och pannlampan är laddad. Dags för tusingar.

Sandra

Ps. ANVÄND REFLEX!