Portugal, klubbyte och identitetskris.

Portugal, klubbyte och identitetskris.


Fem dagar sen jag kom hem från Portugal och jag börjar anpassa mig till Stockholms, kalla, blåsiga och snöiga vardag. Underbart.

Ville inte blogga då jag var i Portugal pga 1) uselt wifi och 2) om jag bloggar om att det går bra så ökar sannolikheten att jag ska typ bryta båda fötterna dagen efter med ca 2000%, och den risken vågade jag inte ta.

Men det gick bra. Jag var alltså där med Springtime, men tränade all löpning själv. Hann däremot få in några yogapass och lite styrka. Dessutom körde jag rätt mycket mountain bike, vilket var skitkul på alla sätt. Nästan. Jag har kunnat springa oftare, längre och snabbare än i januari och februari vilket såklart är awesome. Men jag drömmer såklart om 15-milsveckor och dit har jag ännu en bit kvar. Jag njuter i varje fall av varje löpsteg jag kan ta. Att springa bana igen var helt underbart och formen är bättre än jag trodde. Så tacksam över att jag kommer så snabbt i form, speciellt med tanke på allt krångel jag har dragits med de senaste åren.

Första veckan i Portugal hängde jag mest med Emma och hennes ”gäng”. Emma var förutom personlig kostexpert och kompis också kaffekokare, fotograf och gardinfixare. Alla borde ha en Emma. Andra veckan kom Magnus och han agerade mest pojkvän och träningssällskap. Alla borde ha en Magnus också, men inte min.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg att Monte Gordo är den tråkigaste platsen på jorden. Jag får lite ta tillbaka det. Sen de byggde den nya strandpromenaden och nya restauranger och caféer så blev hela stället så mycket trevligare. Det är fortfarande inget ställe jag någonsin skulle åka på semester till, men 2-3 veckor löpning är okej, förutsatt att man åker då det är varmt. Och det var det. Jag kan till och med tänka mig att åka dit igen nästa år.

Portugallägret blev en jäkla språkresa också. Förutom att jag fortfarande blir dålig på svenska då jag pratar med svenskar jag inte känner så bra (ja, mitt modersmål är svenska), så blev det också en salig blandning av finska, norska, engelska och portugisiska. Jag är inte speciellt bra på någon av de språken. Men om man ser rädd och obekväm ut då man pratar så vågar ingen säga att man är dålig.

Jag såg fram emot att komma hem till våren och inte snöstorm men man kan ju inte få allt.

Jag missade supermycket i skolan medan jag var borta och har beslutat mig för att skjuta upp en kurs till senare. Så nu har jag den här månaden på mig att skriva omtentor och lämna in uppgifter som jag missade och sen läser jag idrottspsykologi i maj. Det borde ju gå bra, jag känner att jag börjar ha rätt bra koll vid det här laget. Kan använda mig själv som exempel till allt…

Igår var jag och hämtade ut nya tävlingskläder. Jag har nämligen gått och blivit spårvägare. Och blåvita nikedräkter säger jag sällan nej till. Blir spännande med ny klubb och nya klubbkompisar.

I övrigt har min ålderskris övergått till en identitetskris. Det är helt sjukt. Jag har accepterat att jag blir 30 och att det inte är någon big deal. Samtidigt så har jag fått för mig att jag är skitgammal och kollar på hudprodukter för mogen hud och växlar klädstil mellan 80-talsmotionär, tolvåring och använder samma färgskala som min mamma (mamma, du är jättefin, men du vet att vi inte har riktigt samma färgsmak). Är helt konstig i huvudet. Jag beställde några jeans på nätet här i veckan och efter att jag hade skickat in beställningen insåg att jag har beställt alla par i en storlek större än jag brukar ha (och har haft typ senaste 15 åren). Som att jag tror att mina 30 år kommer att lägga sig på låren. Helt sjukt beteende. Längtar efter min födelsedag så jag kanske kan lugna ner mig lite sen.

Nåväl, nu ska jag fortsätta dricka upp min iskalla kaffe i väntan på att pollensäsongen ska slå till på riktigt.

Sandra

Os-kvalgränser, gymmänniskor och noll skämt.

Os-kvalgränser, gymmänniskor och noll skämt.


Jaha, så har det nästan gått en månad igen. Borde börja skriva mer ofta för annars blir det en roman varje gång jag skriver. Har dock ingen aning om ifall jag har två eller tvåhundra läsare, men om jag har typ två så kanske det inte gör så mycket. Idag blir det i varje fall en roman. Kan försöka trycka in något halvdåligt skämt då och då så ni orkar läsa hela. Känner mig ödmjuk idag.

Den här veckans to do-list är milslång. Så jag skiter i allt just nu och sitter i soffan med en kaffekopp och bloggen. Man behöver skita i allt ibland också.

Skolan går inte superbra. Eller ja, på något konstigt vis så har jag blivit godkända i alla tentor och prov hittills. I början av den här skolveckan coachade jag ett gäng (mest fotbollskillar) i hinderlöpning och vattengrav. De var tyvärr lite för duktiga, hade velat gnälla på dem lite. Men så himla kul att coacha. Annars får jag mest titta på då de kör alla andras sporter, för mina fotleder är inte så stabila så vågar inte riskera något. Idag har jag dock fått till min första underkända tenta. Eller ja, jag tror i alla fall att den blev underkänd eftersom jag inte ens åkte till skolan för att skriva den. Jag har verkligen inte hunnit plugga och har inte varit på föreläsningarna då jag inte har fått ihop det med träningen. Det är lite trist, för jag pluggar ju för att lära mig, men jag måste prioritera träningen först och då får jag leva med att vissa delar av skolan går lite sämre.

Ja, det där skämtet jag lovade. Jag jobbar på det…

För ett par veckor sedan var jag och opererade bort min första visdomstand, jag var så less på att den krånglat till och från under flera år så jag bara ville bli av med skiten. Jag har alltid haft tandläkarskräck så jag googlade sönder internet innan. Smart. Själva tandutdragandet var ju inte kul och jag var nära att svimma i början eftersom jag glömde att man måste andas. Intelligent. Då jag kom hem fick jag panik för att jag trodde att jag hade tappat känseln i min läpp för evigt. Ännu mer intelligent. Det hade jag inte. Sen förundrades jag ett tag över alla som sagt ”åh stackarn, visdomständerna är sååå jobbigt”, tills bedövningen började släppa och jag fick käka värkmedicin som godis i fem dagar. Jag var trött i en vecka och såg ut som en halv hamster. Men annars var det ju jäkligt skoj. Igår blev jag av med stygnen (förutom det som jag spottade ut i helgen) och nu är det bara käkarna som inte riktigt funkar. Ser ut som en ekorre då jag äter banan, men hellre det än hamstern i alla fall. Men om de andra tre tänderna börjar strula så tar jag bort dem själv, typ med rivjärn eller något frätande. Kan väl inte vara så jäkla svårt.

I helgen var jag och Magnus i Finland. Mycket kvalitetstid med familjen. Vädret var dock inte så kvalitativt med is och slask upp till midjan. Tur att Botniahallen finns. Då jag flyttade från Vasa så trodde jag att jag skulle sakna Botniahallen jättemycket. Hårda, snabba 400m-banor inomhus hittar man inte på många ställen. Men ärligt talat är banorna lite väl hårda att träna på och det är så många människor som ska dela på banorna (powerwalkers, rullskidåkare, fotbollsspelare, barn) så med facit i hand så föredrar jag nog Sätras mjuka 200m banor i en hall där det bara är friidrottare. Allt har sina för- och nackdelar, men jag njöt av att springa långbana i helgen ändå!

Jag nöter fortfarande ganska mycket crosstrainer vid sidan av löpningen. Crosstrainern jag kör på står bakom löpbanden så jag kan spana in folk medan jag tränar. Folk som kör maxlutning och klamrar sig fast i kanterna på löpbandet har blivit ersatta av folk som går med gummiband runt benen och går sidosteg på löpbandet och lite utfallssteg. Här om veckan såg jag en som försöka hoppa skridskohopp på löpbandet. Jag förstår inte riktigt vad löpbandet har för funktion i de här övningarna men jag gillar underhållning. (Att sitta på en matta och halvstretcha medan man instagrammar och dricker Nocco räknas dock inte som träning även om man är på ett gym. Inte ens om man har keps.) Finns dock tre saker jag blir lite ledsen av att se på gymmet:

  1. Folk som går lugna promenader då det är soligt och fint ute. Varför? Det blir liksom inte mera träning för att man är inne på ett gym. Promenad är inte träning, det är motion, men inget fel med det. Men varför på löpbandet? Varför? 
  2. Folk som springer med telefonen på kanten på löpbandet och sladden hängande framför sig. Det leder till att man måste springa superlångt fram på bandet och då måste man dra upp axlarna för att inte slå händerna i kanten eller i sladden. Dessutom ramlar alltid telefonen i golvet ändå. Så trist att sånt ska förstöra löpningen. Det finns trådlösa lurar eller armband/midjeband för telefonen.
  3. Folk som tror att de är långsamma. Jag tycker att man får springa i vilket tempo man vill, men ofta ser jag folk som springer i så lungt tempo att man märker hur dåligt steget blir och hur obekvämt det är. Det är som att de springer och bromsar. Att öka tempot gör inte automatiskt att det blir jobbigare. Det kanske är flåsigare de första minuterna men sen kommer man att inse att man får ett mera rullande steg. Det är oftast skönare att springa lite snabbare, även om man är ovan löpare.

Nåja, nog om det. Verkar inte som att jag kommer på nåt bra skämt idag. Gnäller istället. Det är ju kul.

Förra veckan publicerades OS-kvalgränserna. De är stenhårda eftersom de vill ta ut många idrottare på ranking. Det nya rankingsystemet känns långt ifrån rättvist, men jag antar att det är genomtänkt och hoppas att rätt idrottare kommer att bli uttagna sen. Kvalperioden börjar redan i maj i år, och det skulle ju vara så himla skönt att ta en OS-kvalgräns redan i sommar. Men det blir riktigt tufft! Gränsen på hinder är 9.30 och på 1500m 4.04,20.

Jag har en ny tränare som hjälper mig med styrketräningen. Det är alltid läskigt med nytt folk. Dels för att jag inte är superbra på det här sociala och dels för att jag hatar att göra saker jag inte kan. Nya övningar är det värsta jag vet och jag blir så himla arg på mig själv om jag inte gör övningarna perfekt från början. Och att göra nya övningar med en ny tränare är ingen sak jag direkt är superpepp på. Jag vet ju att jag kan vara ”lite” svår att ha att göra med och det skulle ju vara lite pinsamt om tränaren redan efter första passet skulle säga att ”nej, sorry, jag klarar inte det här, du får gå till nån annan”, men än så länge har han inte klagat (åt mig i alla fall). Jag kan utvecklas så himla mycket inom styrketräningen så jag är glad att jag har någon som hjälper mig med det. Det ska nog bli bra, jag tycker ändå att det är lite kul!

På lördag åker jag till Portugal i två veckor. Monte Gordo kan vara jordens tråkigaste plats. Jag har varit där så himla mycket och tycker att naturen, byn, miljön och allt är så trist. Inget mindfulnesställe precis. Men det är en relativt kort resa (jämfört med sydafrika/usa), jag får bra sällskap och det finns fina löpvägar. Och det är alltid skönt att åka till ställen man känner till. Min hjärna har varit fylld av extra allt de senaste veckorna och eftersom förra lägret gick åt helsike så ser jag fram emot att komma iväg och vara idrottare till 100% som är så mycket lättare på läger. Jag missar massor i skolan men det får jag lösa då jag kommer tillbaka.

I övrigt mår jag fint. Är så glad över den medicinering jag har nu och jag börjar äntligen hitta en bra balans med det mesta. Jag har inte blivit av med all ångest, och det kommer jag knappast heller att bli, men för tillfället är det på en hanterbar nivå och det räcker för mig. Min psykolog som jag tidigare träffade varannan eller ibland varje vecka har jag inte träffat på över två månader nu. Det är framsteg!

Nåväl, romanen är slut, det blev inga skämt (sorry) och kaffet har kallnat. Det blir så ibland.

Sandra

Finland, Sverige, Portugal och Qatar.

Finland, Sverige, Portugal och Qatar.


Okej, nu har det varit ett väldigt långt uppehåll här på bloggen. Det är inte så att jag inte har något att skriva om, snarare att jag har för mycket att skriva om och vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det, så då struntar jag i det i stället. Skön problemlösningsstrategi.

Reportaget med YLE blev bra. Jag är tacksam över att de respekterade mina önskemål och gjorde allt på ett mycket professionellt sätt. Ni kan läsa och se resultatet HÄR.

Teneriffalägret gick åt helvete. Jag insjuknade i influensan första dagen och mådde skit hela veckan. Lämnade inte sängen många gånger. Blev ett långt träningsuppehåll och därmed blev också inomhussäsongen inställd. Det var ingen big deal, det är inte säkert att jag hade tävlat ändå. Men trist att vara sjuk såklart.

Sen jag började träna igen efter influensan har motivationen varit på topp och jag har tränat jättebra. Jag kan tyvärr inte springa ens i närheten av den mängd jag vill, så jag nöter mängd på crosstrainer och springer kvalitetspassen. Fötterna håller för snabb löpning och hoppstyrka så det är himla skönt i alla fall. Det här upplägget har funkat förr så jag känner mig inte ett dugg stressad, men jag blir lite uttråkad av trampandet ibland. Jag blir hela tiden bättre på att vara här och nu och inte stressa upp mig. Att resonera klokt och göra det bästa möjliga av alla situationer är så himla mycket lättare sagt än gjort, men det är en häftig känsla då man märker att man gör framsteg också mentalt.

Skolan går lite sisådär. Har haft väldigt mycket frånvaro de senaste två månaderna och det märks i mina studieresultat också. Jag prioriterar träningen och anpassar skolan efter det och jag har insett att om jag försöker göra båda till 100% så kommer inget att bli bra. Så nu får skolan gå som den går och jag får göra mitt bästa utgående från mina egna förutsättningar. Jag är ändå glad att jag har börjat plugga och även om jag har mycket frånvaro så är jag väldigt glad över den sociala biten.

Jag har också så himla glad över att jag numera har flera nära vänner här i Stockholm. Jag kände mig så himla ensam de första åren här men nu har jag folk att gå på fikadejt med var och varannan vecka. Sånt är värt så himla mycket för mig, för när det kommer till det sociala är mitt självförtroende inte riktigt på topp.

Det finns mycket roligt att se fram emot framöver. Om två veckor åker jag och Magnus över till Vasa en helg för att umgås med familjen och bebisen (som växer så snabbt att jag inte riktigt hinner med), det blir så himla mysigt. Och en vecka senare åker jag på Runner’s weeks till Portugal och stannar där i 14 dagar. Ser verkligen fram emot det. Sen blir det visserligen en intensiv månad i skolan men då hoppas jag att det är så mycket vår i luften att man får lite extra energi av det.

Jag ser så mycket fram emot tävlingssäsong, även om jag har mycket jobb att göra ännu (det finns fördelar med att VM är i oktober, 7 månader kvar!). Mitt mål för säsongen är mycket tydligare än det brukar och det gör att det blir så himla mycket lättare att motivera sig. Och nej, jag kommer inte att säga vad mitt mål är före jag har klarat det.

I helgen är det inomhus-EM vilket gör att söndagens långpass på crosstrainern kanske blir lite mindre tråkigt. Förutsatt att jag hittar någon livesändning. Det blir såklart mycket skidor också, men jag kollar inte så mycket på det, men hejar såklart på Oskar Svärd i Vasaloppet. Jag hejar alltid på honom, oavsett om han är med eller inte. Jag vet inte ens vem han är, men det är tradition jag har.

En sista sak. Något av det mäktigaste man kan göra som idrottare måste ju vara ett OS på hemmaplan. Och då jag har nött crosstrainer har jag kollat på mycket friidrott och mycket OS i London och inget har gett mig så mycket rysningar som första heatet i damernas 400m semifinal. Den där hemmapubliken. Så sjukt jäkla mäktigt! Kolla!

https://www.youtube.com/watch?v=8Hsv2JWhedA&t=91s

Nåväl, mellis och långa intervaller på schemat. Ha en fin helg!

Sandra

Kameror, klockor och kaffe.

Kameror, klockor och kaffe.


I början av veckan var YLE sporten här i två dagar. Jag har hunnit med några intervjuer och blivit filmad några gånger genom åren så det var inte på det viset så mycket nytt. Men det är ändå en annan sak att ha filmteamet hemma och att bli filmad i vardagen. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer att bli bekväm framför en kamera. Vi gjorde en lång intervju som handlade om psykisk ohälsa och det var nog den svåraste intervjun jag nånsin har gjort. Jag var tvungen att pausa emellan och var helt skakig. Jag tycker inte att det är svårt att prata om psykisk ohälsa och jag har blivit ganska bra på att sätta ord på känslor, men att göra det framför kameran är något helt annat. Att i varje mening behöva tänka på hur det låter, hur det kommer att tolkas, vad jag ska säga och vad jag ska hålla för mig själv. Jag var helt slut efteråt.

Men jag litar på att de kommer att klippa ihop det snyggt och att det kommer att bli riktigt bra. Det kommer att sändas om en dryg månad men jag kommer nog inte att klara att se på det själv. Men jag hoppas att jag lyckades lyfta fram viktiga saker på ett bra sätt, för om jag ens kan hjälpa en människa att ta ett steg i rätt riktning så var det ändå värt att ställa upp.

2019, det betyder att vi som är födda 1989 blir 30 år. Jag vet att det är totally ute att ålderskrisa, att 40 är det nya 30 och åldern är bara siffror osv, men jag gillar inte att bli 30. Jag är inte riktigt redo. Jag är faktiskt inte det. Min 30årsdag firas med första skolårets sista dag och tenta. Lika bra att avklara allt jobbigt på en gång.

Mitt kaffedrickande har nått en ny level. Från glass och oboy med en tesked kaffe på hösten 2015 via kaffe med socker och mocha latte 2016 och en kopp kaffe med mjölk om dan 2017 och två koppar kaffe med mjölk om dan 2018 till tre koppar kaffe om dan, varav kvällskaffet koffeinfritt 2019. Förstår fortfarande inte att jag är kaffedrickare. Och att jag tycker att kaffe med socker inte är gott alls. Skulle nästan kalla det mirakel.

New year, new gear tänkte jag och klickade hem lite nya Nike-kläder åt mig. Just nu är jag förälskad i mina gröna mjukisbyxor med hög midja och mina superduperrosa shiny tights. Färg är underskattat och i mitt nästa liv vill jag vara Susann Lanefelt. Älskar 80-talets gympaoutfits.

Älskar min nya Polar Vantage V också. Lagom mycket spännande grejer på den. Kul att kolla hur pulsen ser ut då jag sover och jag har blivit lite för besatt av att komma upp i 20000 steg om dan. Dock tycker den att crosstrainer inte är värt några steg så vissa dagar får jag acceptera att jag inte lyckas. I övrigt har den klagat på att jag är övertränad varje dag (förutom dag 1, då var jag undertränad). Men snart har den nog fattat grejen. Jag älskar den oavsett.

Skolan kommer inte att bli lätt i vår. När jag har skrivit tentan i idrottshistoria nästa vecka (så fruktansvärt tråkigt ämne!) så blir det mera idrottsvetenskap, tillämpad fysiologi, biomekanik (som alla säger att är den svåraste kursen på skolan) och idrottspsykologi. Det kommer att kräva mycket självdisciplin från min sida då jag kommer att missa mycket pga träning. Det blir en utmaning, men fan vad nöjd jag kommer att bli om jag blir godkänd i allt!

Jag har börjat måla igen. YLE ville filma då jag målade så då var jag ju tvungen att påbörja något. Valde dock att måla fel tavla då de filmade. Den är jätteful än så länge. Kommer att skämmas då det visas i TV även om jag inte tänker se på det.

På torsdag åker vi till Teneriffa. Har saknat träningsläger så himla mycket. Även om det bara blir en ynka vecka så blir det ändå en vecka då jag kan glömma skola, städning, snö, matlagning och stress och vara idrottare 24/7 utan störningsmoment. Längtar!

Tills vidare ska jag stå ut med några dagar på löpbandet. Bättre än inget!

 

Sandra

2018

2018


Julen kom och gick lika snabbt som vanligt. Jag var hemhemma i Finland en knapp vecka och hann umgås med familj och vänner och ta det ganska lugnt där emellan. Jag har haft en ganska tung period hela december och inte mått så bra så det har varit skönt med lite ledighet från skolan (och tunnelbanan).

För några veckor sedan fick jag beskedet att jag inte får någon så kallad idrottarlön inkommande år heller vilket var trist, men väntat. Med 1,5 år till OS behövs allt stöd man kan få. Jag är tacksam över det stöd jag får från mina idrottsföreningar i Finland och Sverige och också för samarbetet med Access Rehab och Nike. Allt det gör att jag får mitt idrottande att gå ihop. Dock är jag tvungen att studera på heltid för att ens nästan ha råd med mat och hyra. Hittills har studierna gått bra, men det ger mig mindre tid till återhämtning och under våren kommer jag inte att kunna prioritera skolan lika mycket, så det blir en jäkla utmaning. Men det är bara att ta en dag i taget och göra det bästa möjliga av situationen. Det ordnar sig. Det gör det alltid.

Det här året har som vanligt varit en jäkla bergochdalbana med höga toppar och djupa dalar. Men i det stora hela tycker jag att det har varit ett bra år. Jag fick till en bra tävlingssäsong, jag har börjat plugga och jag har lärt mig massor om livet och mig själv. Vad mer kan man begära?

Jag har inga nyårslöften, det har jag aldrig. Dessutom är ju friidrottarnas nyår i månadsskiftet september/oktober, så det har passerat för länge sen. Men mina tankar inför det nya året är att jag ska prioritera idrotten före skolan, det får lösa sig ändå. OS är för nära för att göra på något annat sätt. Jag har också äntligen bestämt mig för att börja med yoga. Jag fick en yogamatta med tillhörande väska av Magnus i julklapp så då kändes det ännu mer som att jag måste ta itu med det. Jag tror att jag kommer att älska det. Lugnet, känslan av att vara närvarande i sin kropp utan något som stör runtomkring. Min kaoshjärna behöver det.

Jag har knappt någon skola nu i början av januari, innan jag åker till Teneriffa om ett par veckor. ”Bara” en presentation och en tenta. Men i övrigt är det lugnt, och det är så himla skönt. Ser fram emot att åka iväg söderut också. Det blir ett superkort läger, men det blir bra ändå. Sol, värme, miljöombyte, 100% fokus på träning och några banpass med shorts, topp och spikskor. Blir så himla skönt.

Angående inomhussäsongen så är det ännu oklart hur det blir. Jag tar det som det kommer. Jag har inte sprungit så mycket bana senaste tiden och jag vet inte hur fötterna kommer att klara kurvorna så det får bli som det blir. Fokus är såklart på sommarsäsongen men om kroppen känns bra så kanske det blir några inomhuslopp också.

Men nu ska jag dricka upp kaffet och bege mig till gymmet. Polar skickade deras nyaste klocka åt mig till jul, så jag passar på att utnyttja motivationskicken som nya prylar kan ge och köra ett crosstrainerpass idag. Till och med crosstrainerpass blir spännande då man får lite ny statistik och siffror att nörda i.

Gott nytt år allihop!

 

Sandra

Det blev vinter

Det blev vinter


Så blev det vinter i år också. Lite trist tycker jag, men den brukar ju ändå inte gå att komma undan utan att lämna Norden. Jag är ändå tacksam över att ha kunnat köra banpass utomhus ända till mitten av november, det funkar inte varje år. Det är för övrigt många år sedan jag har varit så hel att jag ens har kunnat fundera på banpass i november. Alltid något.

Jag var beredd på kylan, men jag hade glömt hur kallt det kan kännas innan man blir van. Jag var inte över huvudtaget beredd på snö och halka, så det kom som en härlig överraskning i veckan. Men det har funkat ändå. Saknar dock det mjuka underlaget i skogen. Det är liksom inte mjukt längre.

Jag springer i princip alla mina distanspass i skogen nu. Jag brukar sällan springa där eftersom det är lite för backigt för min smak, för att jag vill se människor och för att jag är mörkrädd och skogsrädd och hundrädd och rädd för allt annat. Men min fot har gillat mjukt underlag, jag får min människodos i skolan och jag har slutat vara rädd. Backarna kan man vänja sig vid. Så jag springer upp och ner i mörkret och skäller på hundägare med okopplade hundar och älskar min löpning.

Att börja medicinera var det bästa beslut jag kunde ta. Det var svårt, för jag vill ju inte medicinera i onödan. Men det har funkat så himla bra. Jag märker det faktiskt allra mest i träningen. Tidigare i höst har jag ibland haft ångest i flera timmar innan träningen och verkligen fått tvinga mig ut, men nu är det inga problem längre. Det kanske inte alltid känns jättekul att bege sig ut i mörkret och kylan men jag får inte ångest av det, det ska bara göras. Och det är så himla skönt! Sen kämpar jag ännu med biverkningar som sömnproblem och huvudvärk, vilket ibland är rätt jobbigt, men helt klart värt det. Det blir nog bättre snart.

Skolan flyter på, men det går inte jättebra och jag tvivlar på mig själv mest hela tiden. Jag har jättesvårt med den kursen vi har nu och vet inte riktigt hur jag ska klara den, men jag får bara försöka. Jag tycker själv att jag har jättesvårt att lära mig och att förstå saker och hitta sammanhang. Jag hittar inte riktigt rätt studieteknik. Men jag får klura vidare. Jag vill så gärna klara av studierna.

Black Friday kom och gick. Jag köpte ett par skitdyra vinterlöparbyxor som inte ens var nersatta i pris. Men mina knän klarar inte av kylan, behöver nåt varmt, vindtätt och vattenavstötande. Köpte flygbiljetter till Teneriffa också. De var inte heller nedsatta i pris. På lördag lyckades jag dock hitta ett par vinterskor på rea (äger inga vinterskor!), så jag har totally vintershoppat i helgen. Nu vill jag bara ha ett par löparskor som klarar halka (nej, inte icebugs. Någon som vet hur Nikes nya shield-skor greppar?) och en ny pulsklocka (lite för att min älskade Polar v800 börjar ge upp men mest för att en ny pryl skulle vara en trevlig motivationskick såhär lagom till vintern).

På tal om prylar. Ifjol var jag så himla snabb med att fixa julklappar i tid. Nu är det mindre än en månad kvar och jag har typ 15 julklappar som ska fixas. Har noll idéer och vet inte hur jag ska lösa det. Men jag skjuter upp problemet. Själv önskar jag mig bara tusen par stickade sockor. Folk i skolan tycker att jag är konstig för att jag går runt i stickade sockor istället för skor hela dagarna, men det är ju så skönt. Det är dock lite opraktiskt för de blir så jäkla skitiga. Därför behöver jag många par. Tack på förhand tomten!

Jag är lite sugen på att börja med yoga, en gång i veckan eller så, men jag orkar inte riktigt ta itu med det. Det är mest lugnet och den mentala avkopplingen jag vill komma åt, även om jag inte säger nej till mera rörlighet och styrka heller. Men som nybörjare med en extrem rädsla för att göra bort mig har jag inte riktigt hittat något som känns tillräckligt ofarligt för mig. Tar gärna emot tips!

Men nu är det dags att ta fram fysiologiboken. En dryg vecka till tenta och jag behöver fixa fram ett mirakel.

Sandra

Inte bara ett intervallpass.

Inte bara ett intervallpass.


Jag älskar banpass mera än vanligt nuförtiden. Att ingen är i vägen. Att det inte finns några korsningar eller branta svängar. Att det inte finns några backar eller ojämnt underlag. Att man inte behöver lita på sin GPS-klocka eftersom man vet att sträckor och tider kommer att vara exakta. Att man kan komma in i flowet och slippa tänka. Jag älskar det.

Så då coach sa att jag ska köra 4x2000m idag så var beslutet att köra passet på bana ganska enkelt. Jag har Martin med mig som sällskap.

Jag har kommit upp i väldigt lite löpmängd sedan jag stukade foten i augusti. Dessutom trampade jag snett igen förra veckan och fick stå över ett intervallpass då. Jag har heller inte hunnit springa några riktigt snabba pass så farten finns inte riktigt i benen. Och konditionen är inte riktigt där jag vill att den ska vara. Men de faktorerna ignorerar jag då jag sätter upp mitt mål för dagens pass. Jag siktar på tider som låter bra i mitt huvud men som inte är realistiska för min kropp. Coach säger att det är lite för snabbt. Jag vet att han har rätt, men min träningshjärna kan som vanligt inte låta bli att sikta på lite för hårda tider. Jag älskar min träningshjärna för det.

Det är sju grader och duggregn då vi kommer till Stadion. Det blåser, men inte så mycket som det hade kunnat göra. Det är mörkt, men lamporna är tända och hela Stadion är upplyst som en enda stor scen. Och ingen annan är där. Scenen är vår. Det är nästan lite mäktigt.

Vi kör vår vanliga uppvärmning. Jag vet inte om vi är taggade eller om det bara beror på att det är lite kallt, för vi springer snabbare än vi borde. Mina skor är genomblöta men jag bryr mig inte. Jag har inte ont i foten, som jag var rädd för. Jag kommer att kunna köra passet, och det gör mig glad. För säkerhetsskull kör jag intervallerna i mina vanliga distansskor så att jag sliter så lite som möjligt på fötterna.

Eftersom det är kallt och blött drar vi inte ut på uppvärmningen desto mera utan vi kör igång passet ganska direkt. Vi lägger upp intervallerna så att Martin får dra första 1100m och sedan går ut på bana två och släpper förbi mig så att jag får dra de sista två varven. Det blir bäst så, för jag har en tendens att alltid öppna för snabbt.

Den första intervallen är svår. Ingen av oss har kört bana på ett tag och ingen av oss litar på vår egen form. Martin drar på i början och det känns skitfort. Det är inte skitfort, det är mest lagom. Efter halva intervallen ligger vi 2s efter det tempot jag vill ha. Jag går förbi och ökar. Då jag tror jag ska komma i mål säger Martin att det är två varv kvar. Vi blir båda förvirrade och kollar på klockan och inser att det är ett varv kvar. Inte så lovande att vi båda tappar varvräkningen redan i första intervallen. Vi springer intervallen sju sekunder snabbare än min tidsplan. Det känns bra.

Den andra intervallen är tuffare. Vi springer första kilometern nästan tio sekunder snabbare än i första intervallen. Då Martin går ut på bana två och jag går förbi blir jag taggad. Inser att om jag tar i så kan jag springa andra intervallen lika snabbt som jag hade hoppats på att klara tredje. Jag sliter och prickar exakt den tiden. Det är tio sekunder snabbare än det mål jag hade från början. Vi inser att vi inte ska öka så mycket mera om vi ska orka hela passet.

Tredje intervallen är rätt jobbig. Illamåendet kom redan i slutet av den andra intervallen och gör sig påmint rätt snabbt igen. Jag har dock lärt mig att det sällan blir värre och värre. Att det bara är att acceptera och köra på. Jag känner mig positiv, full av jävlaranamma. Jag vill bara köra. För att jag kan. Jag inser att jag är lite övertaggad och påminner mig om att slappna av och fokusera på Martins fötter de första varven. Försöka göra resan så behaglig som möjligt tills det är min tur att gå fram, för då måste jag orka. Det enda sättet för mig att komma förbi är att öka, och det är inte lätt då man är trött. Men ingen har sagt att det ska vara lätt. Den tredje intervallen går tre sekunder snabbare än min plan.

Målet för den fjärde intervallen är tufft. Riktigt tufft. Jag vet att det krävs något alldeles extra och jag kräver inte det av mig själv idag. Men jag kan heller inte släppa det. Jag tänker att det får bli som det blir, men att jag inte får bli feg bara för att det är plågsamt. Jag drar av mig pannbandet för att få en lättare känsla. Jag känner mig tre kilo lättare.

Vi kör igång sista intervallen och benen känns bra, men jag får ändå jobba för att hålla Martins rygg. Jag vet inte om jag är trött eller om det går fort. Jag försöker igen att slappna av och låta honom göra jobbet de första varven. Strunta i klockan och lita på att han vet vad han gör. Vi springer första halvan betydligt snabbare än i de tidigare intervallerna, bara två sekunder efter det tempot jag fantiserar om, och jag inser att om jag ger allt så klarar jag det. Så då Martin går ut på bana två så kör jag. ”Håll ihop nästsista varvet och sen är det bara att köra”. Det är min plan.

Det finns inte en enda negativ tanke i mitt huvud. Inte en minsta liten tanke på att jag mår illa, på att det är jobbigt, på att jag inte orkar. Jag vet att de tankarna finns långt där inne men jag vägrar att släppa fram dem idag. De enda tankar som kommer fram är att jag kan klara det om jag kör. Om jag jobbar hela vägen. Jag sliter. Några steg blundar jag och bara låter benen springa. Då sista varvet börjar ligger jag bra till. Då det är tvåhundra meter kvar vet jag att jag kommer att klara det. När det är femtio meter kvar hittar jag en växel till. Jag kommer i mål två sekunder snabbare än mitt mål. Målet som inte skulle gå att klara idag.

Jag sätter mig på knä, som jag alltid gör. Två sekunder senare slänger jag mig på rygg. Banan är genomblöt och kall. Men jag bara ligger kvar och andas. Andas och mår illa. Jag är fruktansvärt trött. Trött, blöt och illamående men samtidigt lyckligast i världen.

Det är bara ett enda vanligt intervallpass, en lördageftermiddag i november. Tiderna är inte speciellt märkvärdiga. Men jag kommer att minnas passet länge, även om jag kommer att glömma tiderna.

Nervositeten och oron innan passet. Kampen, smärtan och den mentala fighten under passet. Lättnaden och tillfredsställelsen då det är över. Det slår allt. Allt i hela världen.

Det är bara ett vanligt intervallpass. Men just där och då är det allt.

Sandra

November

November


Hösten. Älskar den lika mycket som vanligt trots att den skapar kaos i mig varje år. ”Grå är den gråaste färgen som finns” sa Mamma Mu, men jag kontrar med att ”gul är den gulaste färgen som finns”, och de gula löven blir så fina mitt i allt det gråa. Och efter en hel sommar då det blev så varmt att det kändes som att allt syre förångades och försvann så är det så skönt att andas igen. Nu är luften mild och regnet hänger så tjockt i luften att man i bland inte vet om man ska andas in luften eller dricka upp den.

Gult.

Efter ett års paus från medicinering är jag tillbaka på antidepressiva igen. Även om det inte var ett lätt beslut för mig så vill jag ändå berätta, för det är faktiskt ingen big deal. Vi är så många som medicinerar, både idrottare och ickeidrottare, så jag vill bara avdramatisera det hela. Jag är mest tacksam över att det finns mediciner som gör att min hjärna kan funka som den ska. Det i kombination med att regelbundet träffa psykiater och idrottspsykolog gör att jag fungerar som människa och hela tiden kan bli bättre på att hantera mig själv och mina känslor. Som sagt, det är ingen big deal. Det finns hjälp att få och jag är så glad över att jag har tagit emot den!

Löpningen är min bästa vän just nu. Ibland känns det som att den räddar mig från allt ont i världen. Ibland när jag inte står ut med mina egna tankar så tvingar jag mig ut och springer. Det är motigt tills jag kommer igång. Sen blir löpningen allt. Varje steg gör att det känns lättare att vara jag. Jag har aldrig känt en så stor tacksamhet till min löpning som jag gör nu. Då jag springer fungerar jag. Då jag springer är jag trygg. Då jag springer är jag jag.

Nu märker jag att jag börjar låta lite väl deep och deppig. Lite påverkad blir man tydligen av det gråa vädret ändå. Dessutom håller jag på att läsa Fredrik Backmans andra bok om Björnstad (Läs!). Man blir lite smådeppig av den också, även om den är helt fantastisk. Men jag är för det mesta rätt glad ändå. Var hemma i Finland i helgen och hann med både bebisgos, kompisfika och löpning med systrarna. Det var härligt. Och träningen flyter på som den ska, så jag tänker inte klaga. Tror dessutom att jag blev godkänd i båda mina tentor som jag hade för ett par veckor sedan.

Sveitto systror. 

Mitt i allt det gråa så saknar jag ändå sommaren lite. Inte ”30 grader och sol dygnet runt”-sommar, jag hoppas att det aldrig händer igen. Men ”springa i sport-bh och shorts”-sommar är nice. Åker troligen till Teneriffa i januari och Portugal i mars/april så det känns överkomligt ändå. Så länge det inte är snö så är jag nöjd!

Min bloggkollega Emma opererade sin häl i förrgår. Samma operation som jag gjorde för 2 år sedan. Jag är lite för excited och ser fram emot att träffa henne och jämföra ärr, gissa vem som behövde flest dagar på kryckor och diskutera sjukhusmat. Men mest hoppas jag såklart att hon får ordning på sitt hälvete.

Emmas fot och min fot. Enda skillnaden är att hennes pil är svart och min var röd.

Men nu är kaffet uppdrucket och pannlampan är laddad. Dags för tusingar.

Sandra

Ps. ANVÄND REFLEX!

 

Min relation till löpningen.

Min relation till löpningen.


Börjar med en liten parentes. Runners har uppdaterat bloggen och jag förstår mig inte helt på den ännu. Om texten i inlägget saknar styckeindelning och känns helt oläsligt, testa att uppdatera sidan. Då kommer förhoppningsvis mellanraderna in. Om inte, meddela mig! 🙂


 

Ikväll då jag var ute och sprang började jag fundera på min relation till löpning. Jag kom fram till att ”det är komplicerat”, men sen kom jag inte så mycket längre. Men jag kände dock att det är något jag måste reda ut. Nu på en gång.

Löpningen har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Då jag bläddrade i gamla utklippta resultat ur lokaltidningen förra sommaren hittade jag resultat från 1993. Då var jag fyra år och sprang knattetävlingar och blev överlägset sist på 60 meter.

Min första riktiga tävling sprang jag då jag var 9 år. Jag var redan då inriktad på de längre distanserna men jag tränade ingen friidrott mellan tävlingarna. Då jag var 15 år tyckte jag att jag tränade på riktigt, två pass i veckan med föreningen (typ koordinationsövningar, häckhopp och cirkelträning) och ett distanspass på 20-30 minuter på egen hand. Ibland sprang jag fler pass, ibland sprang jag ingenting. Jag tyckte inte att träning var så kul. Det var först som 17-åring, ett halvt år efter att jag vunnit mitt första finska mästerskap i juniorklassen, som jag skaffade en personlig tränare och började följa träningsprogram. Jag började med andra ord min riktiga satsning ganska sent.

Efter ett drygt år med träningsprogram vann jag mitt första finska mästerskap på seniornivå och två år senare kvalade jag till VM. Jag hade utvecklats väldigt snabbt, trots att träningsmängden ännu inte var så stor.

Sen började skadorna.

De senaste åtta åren har jag fått kämpa med båda knäna, en artroskopi och kapande av meniskerna, ett strulande knäveck, en häloperation, lite baksidestrul, en överbelastad fot eller två, en stukning som aldrig ville läka och benhinnor från helvetet. Lägg till lite pollenstrul och en krånglade rygg på det. Sällan några större problem, men tillräckligt stora för att hindra mig från att springa under längre perioder. Och dessutom har det ofta varit problem som ingen riktigt hittar någon förklaring till. Ovissheten har varit nära att knäcka mig många gånger.

Ibland har jag frågat mig själv om det är värt det. Jag har alltid, utan att tveka, svarat ja.

Jag älskar löpningen så himla mycket. Den tryggheten löpningen ger mig går inte att beskriva. Det handlar om mera än att prestera. Det handlar om att vara mig själv, att vara hemma. Utan känslan som löpningen ger mig skulle jag gå under.

Samtidigt hatar jag den så himla mycket ibland, min löpning.

En normal träningsvecka då jag är hel och frisk ligger jag kring 12 löppass i veckan varav 9 av dem är vanliga distanspass. Jag tycker att distanspass för det mesta är ganska tråkiga. Jag är sällan taggad på att ge mig ut. Jag räknar ofta i huvudet hur många procent av passet jag har kvar och höjdpunkten är inte alltför sällan när passet är över och jag får gå de sista hundra metrarna hem. Det här är alltså 75 % av all min löpträning. Ändå fortsätter jag. För jag behöver de här passen, på så många olika sätt. Men det är aldrig någon annan än jag själv som tvingar mig ut. Den disciplinen vet jag inte varifrån jag har fått. Den är värd mycket, men samtidigt kan jag bli galen på mig själv ibland då jag känner att jag verkligen inte orkar eller vill, men ändå lyckas övertala mig att sticka ut och springa. Men det är alltid värt det.

Hatkärlek.

Löpningen har fått mig att må väldigt dåligt många gånger. Det handlar inte så ofta om att jag inte har presterat bra. Det kan knäcka mig en stund men brukar i slutändan mest ge mig en massa motivation. Det är snarare då jag tvingas vara utan min löpning på grund av skador som det är jobbigt. Och inte heller då handlar det om prestation (eller det gör det säkert också, men det är inte huvudsaken), utan att jag aldrig får vara på min trygga plats. Utan löpningen känner jag mig vilsen och obekväm. Jag är tacksam över att jag har människor som kan hjälpa mig då löpningen inte kan.

För det är ofta löpningen som har fått mig att fortsätta fungera som människa de gånger jag har varit väldigt långt nere och inte haft någon ordning på mitt liv. De gångerna är det så himla svårt att ta sig ut och träna. Men jag gör det ändå. Även om jag inte orkar någonting i hela världen så brukar jag ändå orka träna. Och det brukar få mig att känna mig bättre. Så himla många gånger har jag bara velat ge upp, inte min löpning, utan liksom allt runtomkring, och bara sova hela dagarna tills livet känns roligt igen. Men jag har inte kunnat göra så, för jag behöver min löpning. Och för att springa måste jag äta och sova. Löpningen har räddat mig från så mycket skit.

Det är ju trots allt när jag springer som jag mår som bäst. Jag fattar inte alltid det själv, men det är där jag känner mig självsäker. Det är där jag inte bryr mig om vad någon annan tycker eller tänker. Det är där som jag känner mig stark och oförstörbar. Det är där jag har tid att tänka och min hjärna fungerar som bäst. Det är där jag kan släppa allt och gå in i min egen bubbla. Och det är så himla befriande. Det är också i min löpning som jag är som mest kreativ. Det är medan jag springer som jag skriver alla mina blogginlägg, alla märkliga texter och till och med dikter. Det är i min löpning jag målar mina tavlor i huvudet innan jag målar dem på riktigt. Dessutom brukar jag få ont i hela kroppen då jag inte springer. Jag funkar liksom inte utan löpning. Varken fysiskt eller mentalt.

Löpningen kan göra mig riktigt, riktigt lycklig ibland. Det är mest de snabba passen. Egentligen vilka pass som helst, bara jag får springa fort. Jag älskar att springa snabbdistans och ha flow. Jag älskar då benen bara rullar av sig själv. Jag älskar att springa intervallpass i spikskor och känna mig starkast i hela världen. Jag älskar att springa snabbare än jag tror att jag kan. Jag älskar att bli nervös och taggad inför träning och tävling. Jag älskar att tävla. Jag älskar att vinna. Jag älskar att fightas på banan. Jag älskar spurtstrider. Jag älskar då jag hittar en växel till fast jag tror att jag inte orkar mera. Jag älskar att springa snabbare än jag någonsin har gjort förr. Den känslan går inte att beskriva. Det går inte. Men den kicken slår det mesta.

Jag skulle inte påstå att jag springer för att må bra. Det är inte mitt välmående som motiverar mig. Jag springer för att prestera. För att utvecklas. För att se hur bra jag kan bli. Det gör mig så himla nyfiken. Och det i sin tur får mig att må ganska bra.

Jag är övertygad om att det krävs mer än löpträning för att prestera ute på banan. Det krävs talang. Det krävs vilja. Det krävs mental styrka. Men mest av allt tror jag att det krävs kärlek till löpningen. Och den kärleken har jag. Jag och de flesta andra jag möter ute på banan. Och jag är rätt säker på att den ser väldigt olika ut för oss alla.

Jag tror att min relation till löpningen är som alla andra relationer. Ingenting är självklart, utan man måste jobba på den hela tiden. Jag ser flera saker jag gör bra, men också saker jag kan göra bättre för att vi ska komma överens. Och jag vet också att jag måste lära mig, precis som i livet utanför löpningen, att komma ihåg att njuta på vägen och inte bara fokusera på målen.

Jag tror så himla mycket på mig själv som löpare. Jag har kanske inte samma ”jag är oslagbar och kommer att springa världsrekord”-självförtroende som jag hade då jag var yngre (världsrekordet är dessutom 15s snabbare nu!), utan jag har en mera realistisk syn på min förmåga. Och jag tror fortfarande att jag kan springa riktigt, riktigt fort om jag får ut allt som finns i den här kroppen. Och jag tänker ge allt för att ta reda på hur fort ”riktigt, riktigt fort” faktiskt är.

Jag kommer troligen att springa hela mitt liv, så länge jag bara kan. Förr tänkte jag att då jag väl slutar tävla, då ska jag aldrig mera springa. Men jag har svårt att tro att jag någonsin ska klara mig utan den trygghet löpningen ger mig. Hur hanterar man ilska/frustration/sorg och andra jobbiga känslor om man inte sticker ut och springer så snabbt man kan? Någon mysjoggare kommer jag dock aldrig att bli, joggning gör mig uttråkad och rastlös. Min kropp måste få jobba.

Jag är väldigt medveten om att löpningen inte är allt. Jag har lärt mig det genom åren. Det måste finnas något i mitt liv som inte är löpning. Och det finns det. Framför allt en massa underbara människor. Men löpningen är ändå en så himla stor del av mig, och just nu är jag i ett skede av mitt liv då det känns okej att prioritera den före det mesta. För så kommer det såklart inte alltid att vara. Men jag ska ta vara på den tiden jag har som elitidrottare och hoppas att det är många år ännu.

Det bästa av allt är att under hela tiden som jag har suttit och skrivit det här så har jag känt en så härlig känsla i bröstet. En känsla av förväntan, en känsla av vilja och en känsla av kärlek.

Då vet jag att det mina fingrar bara har skrivit av sig själv nu, utan att jag ens har hunnit tänka efter, är sant. Det här är min relation till löpningen.

Sandra

TACKINLÄGGET!

TACKINLÄGGET!


2018 är över. Spikskosäsongen är slut. Jag står över terrängsäsongen men springer troligen lite landsväg ännu. 

Det har hänt mycket sen förra tackinlägget. Ett oktober som började med stora förväntningar och slutade med en överbelastad fot. Ett november som främst bestod av alternativ träning. Ett december som regnade bort och var så mörkt att även vi som älskar mörker blev deprimerade. Ett januari som var okej, men inte bra. Ett februari där snön inte slutade ösa ner. Ett mars då jag äntligen gjorde grymma löppass men alla på löpband (skulle inte ha sprungit i samma tempo ute). Ett april då det äntligen gick att springa ute igen och jag överträffade mig själv nästan varje pass och fick ett träningspers på 200m. Ett maj som gick galet bra med fint väder och pers på både milen och 5km (oklart det där med milpers men tror att mitt pers är sprunget på en för kort bana så jag räknar inte med det). Ett juni med fantastiska träningar, två pers på 800m och en förkylning som kom så olägligt som den bara kunde. Ett juli med grymma hinderpass som ledde till en mosad rygg som i sin tur ledde till problem med andningen och döda ben. Ett augusti då kroppen blev bättre men ryggen fortfarande strulade och jag stukade foten, men trots det fick till ett rejält pers på 5000m och ett på 10km. Och nu ett september då jag har mental vila men fortsätter springa eftersom min kropp tydligen vill ha det så. 

Ett år som inte över huvudtaget gick som planerat. Ibland sämre och ibland mycket bättre. Men att jag har kunnat få till så många bra tävlingar och träningar med allt strul bakom mig känns fantastiskt. Den här säsongen handlade om att komma tillbaka till banan och göra mig själv rättvisa igen. Jag lyckades inte få till det på hinder i år, men de andra sträckorna gick över förväntan, och det är jag glad över. Nu har jag motivation att fortsätta jobba mot ännu bättre säsonger. 

Men först ska jag säga tack. Jag tror inte att så många av de som jag vill tacka kommer att läsa det här. Men jag vill skriva ändå, för att jag vill berätta hur fantastiska människor jag har runtomkring mig!

Först vill jag säga TACK till Oscar. Hans kunskap och hans tålamod är fantastiskt. Hans sätt att förstå hur jag funkar och anpassa sig efter det, det gör allt så mycket enklare. Och när vi är på tävlingar och jag inte ens behöver säga nåt för att jag vet att han förstår och har koll. Jag är så himla glad och tacksam över hur bra vårt samarbete fungerar, trots att vi kan vara jäkligt envisa båda två. 

TACK till Sverre som har hjälpt mig med styrketräningen. Jag fullkomligt hatar att göra nya övningar och jag blir jäkligt irriterad om jag inte gör allting rätt direkt. Jag blir trotsig och omöjlig. Men Sverre är typ världens lugnaste människa och blir aldrig arg på mig (isf är han bra att dölja det) fast jag blir sådär besvärlig ibland.

TACK till Guy. Igen. För de tio åren jag tränade med Guy gav mig så himla mycket. Bland annat min träningsdisciplin som har gjort att jag har tagit mig ut och sprungit även de dagar då det har varit riktigt riktigt motigt.

TACK till Martin. Så lyxigt att ha sällskap på uppvärmningar och nerjogg. Så nice att ha draghjälp på intervallerna. Så himla tacksam över hans träningssällskap!

TACK till Access Rehab. Våning 9 känns som mitt andra hem ibland. Speciellt TACK till Mattias (du är saknad på kliniken!), Malin och Maria för att ni har gjort allt för att den här krångliga kroppen ska hålla sig hel. Vet inte hur jag skulle klara mig utan er!

TACK till Göran och Karin på mottagningen för elitidrott och hälsa. Utan er hjälp hade jag inte orkat. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka tillräckligt mycket. 

TACK till Emma. Jag vet fortfarande inte om hon är kostrådgivare, dietist eller nutritionist (hur stavar man ens det?). Det kanske är samma sak. För mig är hon iaf alla tre plus allt annat. Såsom hälkompis, vanlig kompis och en sån där människa som får prata en till rätta när man är lite trög i huvudet ibland. Fattar inte hur jag klarade mig innan jag träffade Emma.

TACK till Stina och Daniel på jrssm för hjälp med tävlingar i sommar. Att samarbeta med Stina och Daniel är som att åka på väldigt krångliga tävlingsresor men utan allt krångligt. De bara får allt att fixa sig. 

TACK till Nike för de snabbaste och skönaste skorna och de snyggaste kläderna. Pegasus 35 måste vara Guds gåva till mänskligheten.

TACK till IK Falken, Hammarby Friidrott och finska friidrottsförbundet. 

TACK till Magnus. Han behöver en hel roman. Men jag tror jag tar den muntligt istället. Han är allt och lite till. Han är lugn då jag är kaos. Han fixar då jag inte orkar. Han lyssnar då jag pratar. Han orkar då jag inte orkar. Och jag vet inte riktigt vad jag har gjort för att förtjäna honom. 

TACK till min familj. Saknar så himla mycket att ha mina systrar med mig på löparbanan. Saknar dem utanför banan också. Och mina bröder. Och mamma och pappa. Och babyn (syrrans). Jag önskar att jag kunde bo på två ställen samtidigt. 

TACK till mina vänner, för att ni alltid orkar. Och för att ni förstår att jag prioriterar träningen. För att ni inte blir arga då jag ändrar planer i sista minuten. Och för att jag får vara bara jag. 

Och sist men inte minst. TACK till alla som hejat på mig i sommar. Som hör av sig i både med- och motgång. Som försvarar mig då folk skriver taskiga saker. Som är på plats och hejar. Som skriver så fina saker att de går rakt in i hjärtat. Som tror på mig då andra tvivlar. Som vill se mig lyckas. Som gång på gång kommenterar fastän jag inte alltid svarar. Ibland får jag mycket skit, men jag gråter inte lika mycket över det som jag gråter över att jag blir rörd över allt fint ni säger och skriver. Så tack för det. Tack tack tack!

Nu är min kropp relativt hel. Lite småont här och där, så som det brukar vara efter säsongen. Lite trött mentalt men ändå motiverad. Kommande år blir en ny utmaning med studierna vid sidan om idrotten. Men jag tror att det kommer att funka. Jag ska ge det en chans. Och jag ser så mycket fram emot att fortsätta utvecklas och att springa snabbare och snabbare. Jag tror att den här kroppen kommer att fortsätta överraska mig många år framöver. Och med världens finaste stöd runtomkring mig så kan det inte bli annat än bra i slutändan!

Så tack för allt, ni är fantastiska! 

Sandra

Tack och hej 2018

Tack och hej 2018


Hej! 

Vi börjar med att reda ut ett par saker. 1) Jag kommer inte att sluta springa hinder för att 5000m gick bra. Jag kommer att satsa på 1500m till nästa år, men kommer att fortsätta träna hinder och tävla sen då kroppen är redo. 2) Att jag har börjat studera betyder inte att jag börjar trappa ner min satsning. Idrotten är och förblir prio ett, förhoppningsvis ända fram till OS i Paris 2024.

Då kan vi fortsätta. Finnkampen kom och gick och var lika fantastisk som alltid. Jag var inte speciellt taggad då jag tränat väldigt lite och inte speciellt mycket kvalitet de senaste veckorna. De två Midnattsloppen var dock ganska bra träning. Banpasset som jag skulle köra tre dagar innan Finnkampen gick åt helsike för att jag hade så fruktansvärt ont i ryggen och benen var tunga och sega. Så att jag hade dåligt självförtroende och var toknervös inför 5000m var inga konstigheter. Jag har heller inte sprungit 5000m på fem år och tycker väl inte att tusenvarvruntbanan är superroligt ändå. 

Jag körde hela loppet i min egen bubbla. Jag brukar i vanliga fall tänka mera och vara mer medveten om vad som händer runtomkring. Men jag försökte springa avslappnat, främst för ryggens skull, och hade fokus på benen som sprang framför mig. Jag hade en känsla av att inget skulle hända före tidigast med 1km kvar, så jag bara sprang och avvaktade. Visste inte vad som skulle hända, när det skulle hända och hur min kropp skulle reagera då det väl hände något. Och med 700m kvar hände något och tempot ökade rejält. Jag hakade på men kände inte att benen svarade riktigt som jag ville. Med 250m kvar hade jag en liten lucka till svenskorna framför mig och jag trodde nästan att jag var körd. Men så tände jag till igen, bestämde mig för att jag i alla fall måste slå en av dom. Och då jag väl kom upp i tempo och passerade så insåg jag att jag kunde vinna. Så då var det bara att köra på. Upploppet, målgången och segern framför hemmapubliken var fantastisk. Så länge sedan jag verkligen har kunnat överraska mig själv och vara glad och nöjd. Pers med 19s i ett taktiklopp var ju också en härlig bonus. Det blev för övrigt fyra pers i det loppet, så roligt med lite sånt bland alla taktiklopp (som förstås också har sin charm).

Det var galet svårt att ladda om mentalt inför 1500m som gick typ 2h 40min efter målgången på 5000m. Jag var för uppe i varv och helt skakig. Men det var bara att fylla på med energi, få behandling för ryggen och hålla igång kroppen. Och inför 1500m var jag inte ett dugg nervös. Jag brukar i vanliga fall tycka att jogglopp är roliga. Men joggtempot i vårt 1500m-lopp var lite väl långsamt ändå. Det passade inte riktigt mig som redan hade förbrukat den bästa spurten. Jag sprang mitt sista varv runt 60 blankt och hade ändå inte en chans mot de andra. Jag kände mig inte trött och sliten, utan det där extra trycket som behövs om det ska gå riktigt fort fanns inte riktigt där. Så det var lite trist, men inte helt oväntat. Jag hade inte kunnat göra det på något annat sätt ändå.

Jag är så otroligt tacksam för allt hejande och alla grattisar i helgen. Och jag är så glad över att jag får så fint stöd från Sverige också, till och med i Finnkampen. Landskampen handlar inte om krig mellan länderna, utan vänskap. Och jag tycker att det är så himla fint att folk fattar det. Så tack för alla fina ord (även från er finländare såklart!), det värmer verkligen! 

Att få sitta på läktaren andra dagen var skönt. Stämningen var grym och landskampen avslutades på häftigast möjliga sätt då killarna tog hem grensegern på 1500m och vann hela kampen. Så mäktigt! 

Igår då jag kom hem var jag helt slut. Så jäkla mycket känslostorm i helgen. Nervositet, stress, lättnad, glädje, irritation, lycka, ångest och allt vad man nu kan tänkas känna i en salig blandning. 

Men det är så himla skönt att säsongen är över så jag får börja grundträna igen! Och även om jag säger att säsongen är över så har vi ändå stafett-fm (4x800m) kvar. Och sen ska jag köra några 5- och 10km-lopp ännu i höst, men de sker utanför banan. Lite roliga avbrott i grundträningen och delmål längs vägen. Jag kommer dock inte att köra något terrängsäsong. Det hade varit kul, men vill inte riskera något genom att springa på ojämna, gräsiga, leriga och kanske till och med snöiga underlag.

Foto: Daniel Byskata

Skolan har börjat men jag har inte riktigt kommit in i rutinerna ännu. Det har mest varit info. Och mycket folk. Jag har alltid haft jättesvårt att hantera nya situationer så det har varit ganska jobbigt hittills. Stora folkmassor är heller inte det jag känner mig mest bekväm med så de fösta föreläsningarna där vi är några hundra på plats är lite tunga, men snart ska vi köra mera med bara vår klass, så då blir det lugnare. Jag gillar ändå själva skolan, men det beror också på att jag har varit där så himla mycket redan innan jag började plugga där så jag känner mig lite hemma där redan. Och idag då vi fick hela två timmars lunchrast så passade jag på att springa 15km för att upptäcka vägarna däromkring. Blev mycket positivt överraskad. Så bra ställen att springa på. Och att ha Stadion 100m skolan är ju en trevlig bonus.

Så det ska nog blir bra bara jag kommer in i det! 

Sandra

Om att börja skolan efter sex års sommarlov.

Om att börja skolan efter sex års sommarlov.


Och så var Midnattsloppet över för i år. Jag inledde veckan fint med att få ont i ryggen igen. Trodde det skulle släppa nu då jag inte sprungit över några hinder men icke. Den värker fint mest hela tiden. Lyckades dessutom stuka foten för första gången i mitt liv och såklart svullnade den upp som en mindre fotboll och var inte alls speciellt rolig. Foten funkade dock att springa på efter en dags vila. Men mina förhoppningar inför Midnattsloppet var minimala. Jag var skeptisk till att den här kroppen skulle klara av ett millopp över huvudtaget. 

Så jag la all fokus på att springa avslappnat och utnyttja de snabba partierna. Uppförsbackarna fick bli mina vilosträckor där jag tog det lugnt. Det tog ca 800m innan ryggen började kännas och nånstans vid 5-6km gjorde det rejält ont. Men benen var pigga och foten mådde fint så jag bet ihop och fortsatte att fokusera på att inte dra upp axlarna eller spänna mig. Väntade tills sista km innan jag vågade trycka på lite mera och vid det laget ville min rygg gå av, men publikstödet var så jäkla häftigt så jag inte riktigt orkade bry mig i att det gjorde ont. Kom i mål som vinnare på 34.28, 59s snabbare än ifjol och var mycket nöjd. Var också glad över att foten klarade backar, en massa branta svängar, ojämnheter i asfalten (som var ännu svårare att se i mörkret) och kullersten. 

Lördagkvällen var helt amazing. Publiken var amazing, loppet var amazing, arrangörerna var amazing, de sociala damerna på bussen var amazing och att träffa allt folk som jag inte sett på ett tag var amazing. Tackar för det. Emma gjorde sitt jobb som assiterande coach/väskbärare/peppare/livvakt utmärkt och Martins uppvärmningssällskap var också nice! Jag och Martin har ju pratat om Midnattsloppet halva sommaren. Jag har aldrig slagit honom på tävling sen vi började träna ihop. Jag har tänkt att Midnattsloppet skulle vara min chans. Men han har varit i så jäkla grym form senaste tiden medan min kropp har strulat så jag hade lite börjat ge upp hoppet. Men så drog han på sig lite fotkrångel lagom inför loppet och kunde inte riktigt göra sig själv rättvisa så jag slog honom. Det känns bra såklart, men jag vill ju slå honom då han gör ett bra lopp 😉 

Hur som helst så är det inte mycket kvar av säsongen. Kroppen har strulat så mycket att jag inte kommer att försöka mig på några bra bantider mer i sommar. Jag har Finnkampen och Stafett-FM kvar, båda skitroliga tävlingar, och det är såna tävlingar jag behöver nu. Och så slänger vi in lite motionslopp där emellan. Och skola.

Det är freaking fem dagar tills vi har upprop på skolan. Känns lite läskigt. Inte utbildningen i sig, den ser jag fram emot trots att jag blev lite avskräckt då jag såg att vi ska ha både dans, bollsport och friluftsliv (jag ska ju bli coach, borde vi inte ha hotell-liv istället?). Men det blir faktiskt kul. Känner mig dock helt lost då det kommer till det här med att plugga. Vet inte hur man gör längre. Tänk vad mycket man hinner glömma på sex år!

Jag vet inte hur man skriver uppsats och källhänvisar. Jag kan inte längre använda excel och powerpoint, det är knappt så jag behärskar word. Och använder man papper och pennor längre eller skriver man allt på dator nuförtiden? Ska jag ha dator med? Hur går en tenta till? Får man äta mellis under föreläsningarna? Får jag lukta svett, då jag inte hinner både träna, äta och duscha på lunchen, eller är det bättre att komma för sent? Kan jag få kvarsittning? Måste man ha en splitterny ryggsäck? Får jag prata dialekt eller är sverigesvenska det enda korrekta? Funkar det här med att ta med äpplen till lärarna ännu? Måste jag komma överens med folk? Alltså måste jag prata med andra människor? Måste jag kunna engelska? Kan jag få åka skolbuss istället för tunnelbana? Varför är lunchen tre gånger dyrare i Sverige än i Finland? Kommer jag att hamna i ålderkris pga alla 20åringar? Frågorna är många, svaren är få (eftersom jag inte ställt mina frågor någon annanstans än här). Kommer lätt att vara den jobbigaste ungen i klassen! Men det blir kul. 

Jamen det var väl ungefär det jag hade på lager just nu! Återkommer om jag överlever första skoldagen. Om jag hinner. September blir intensivt med skola + fyra Finlandshelger i sträck (tävling + tävling + bröllop + bröllop). 

Men människor, vet ni vad? DET ÄR HÖST!!! 

Sandra

Ps. Ni måste läsa Emmas blogg om hur man beter sig på löparbanor. Hon förklarar också hur löpare är som människor. Jag är tydligen inte den enda löparen här i världen med ”feil i hovo” (vissa saker låter helt enkelt bättre på dialekt).