Finland, Sverige, Portugal och Qatar.

I början av veckan var YLE sporten här i två dagar. Jag har hunnit med några intervjuer och blivit filmad några gånger genom åren så det var inte på det viset så mycket nytt. Men det är ändå en annan sak att ha filmteamet hemma och att bli filmad i vardagen. Jag tror att jag aldrig någonsin kommer att bli bekväm framför en kamera. Vi gjorde en lång intervju som handlade om psykisk ohälsa och det var nog den svåraste intervjun jag nånsin har gjort. Jag var tvungen att pausa emellan och var helt skakig. Jag tycker inte att det är svårt att prata om psykisk ohälsa och jag har blivit ganska bra på att sätta ord på känslor, men att göra det framför kameran är något helt annat. Att i varje mening behöva tänka på hur det låter, hur det kommer att tolkas, vad jag ska säga och vad jag ska hålla för mig själv. Jag var helt slut efteråt.

Men jag litar på att de kommer att klippa ihop det snyggt och att det kommer att bli riktigt bra. Det kommer att sändas om en dryg månad men jag kommer nog inte att klara att se på det själv. Men jag hoppas att jag lyckades lyfta fram viktiga saker på ett bra sätt, för om jag ens kan hjälpa en människa att ta ett steg i rätt riktning så var det ändå värt att ställa upp.

2019, det betyder att vi som är födda 1989 blir 30 år. Jag vet att det är totally ute att ålderskrisa, att 40 är det nya 30 och åldern är bara siffror osv, men jag gillar inte att bli 30. Jag är inte riktigt redo. Jag är faktiskt inte det. Min 30årsdag firas med första skolårets sista dag och tenta. Lika bra att avklara allt jobbigt på en gång.

Mitt kaffedrickande har nått en ny level. Från glass och oboy med en tesked kaffe på hösten 2015 via kaffe med socker och mocha latte 2016 och en kopp kaffe med mjölk om dan 2017 och två koppar kaffe med mjölk om dan 2018 till tre koppar kaffe om dan, varav kvällskaffet koffeinfritt 2019. Förstår fortfarande inte att jag är kaffedrickare. Och att jag tycker att kaffe med socker inte är gott alls. Skulle nästan kalla det mirakel.

New year, new gear tänkte jag och klickade hem lite nya Nike-kläder åt mig. Just nu är jag förälskad i mina gröna mjukisbyxor med hög midja och mina superduperrosa shiny tights. Färg är underskattat och i mitt nästa liv vill jag vara Susann Lanefelt. Älskar 80-talets gympaoutfits.

Älskar min nya Polar Vantage V också. Lagom mycket spännande grejer på den. Kul att kolla hur pulsen ser ut då jag sover och jag har blivit lite för besatt av att komma upp i 20000 steg om dan. Dock tycker den att crosstrainer inte är värt några steg så vissa dagar får jag acceptera att jag inte lyckas. I övrigt har den klagat på att jag är övertränad varje dag (förutom dag 1, då var jag undertränad). Men snart har den nog fattat grejen. Jag älskar den oavsett.

Skolan kommer inte att bli lätt i vår. När jag har skrivit tentan i idrottshistoria nästa vecka (så fruktansvärt tråkigt ämne!) så blir det mera idrottsvetenskap, tillämpad fysiologi, biomekanik (som alla säger att är den svåraste kursen på skolan) och idrottspsykologi. Det kommer att kräva mycket självdisciplin från min sida då jag kommer att missa mycket pga träning. Det blir en utmaning, men fan vad nöjd jag kommer att bli om jag blir godkänd i allt!

Jag har börjat måla igen. YLE ville filma då jag målade så då var jag ju tvungen att påbörja något. Valde dock att måla fel tavla då de filmade. Den är jätteful än så länge. Kommer att skämmas då det visas i TV även om jag inte tänker se på det.

På torsdag åker vi till Teneriffa. Har saknat träningsläger så himla mycket. Även om det bara blir en ynka vecka så blir det ändå en vecka då jag kan glömma skola, städning, snö, matlagning och stress och vara idrottare 24/7 utan störningsmoment. Längtar!

Tills vidare ska jag stå ut med några dagar på löpbandet. Bättre än inget!

Sandra

Julen kom och gick lika snabbt som vanligt. Jag var hemhemma i Finland en knapp vecka och hann umgås med familj och vänner och ta det ganska lugnt där emellan. Jag har haft en ganska tung period hela december och inte mått så bra så det har varit skönt med lite ledighet från skolan (och tunnelbanan).

För några veckor sedan fick jag beskedet att jag inte får någon så kallad idrottarlön inkommande år heller vilket var trist, men väntat. Med 1,5 år till OS behövs allt stöd man kan få. Jag är tacksam över det stöd jag får från mina idrottsföreningar i Finland och Sverige och också för samarbetet med Access Rehab och Nike. Allt det gör att jag får mitt idrottande att gå ihop. Dock är jag tvungen att studera på heltid för att ens nästan ha råd med mat och hyra. Hittills har studierna gått bra, men det ger mig mindre tid till återhämtning och under våren kommer jag inte att kunna prioritera skolan lika mycket, så det blir en jäkla utmaning. Men det är bara att ta en dag i taget och göra det bästa möjliga av situationen. Det ordnar sig. Det gör det alltid.

Det här året har som vanligt varit en jäkla bergochdalbana med höga toppar och djupa dalar. Men i det stora hela tycker jag att det har varit ett bra år. Jag fick till en bra tävlingssäsong, jag har börjat plugga och jag har lärt mig massor om livet och mig själv. Vad mer kan man begära?

Jag har inga nyårslöften, det har jag aldrig. Dessutom är ju friidrottarnas nyår i månadsskiftet september/oktober, så det har passerat för länge sen. Men mina tankar inför det nya året är att jag ska prioritera idrotten före skolan, det får lösa sig ändå. OS är för nära för att göra på något annat sätt. Jag har också äntligen bestämt mig för att börja med yoga. Jag fick en yogamatta med tillhörande väska av Magnus i julklapp så då kändes det ännu mer som att jag måste ta itu med det. Jag tror att jag kommer att älska det. Lugnet, känslan av att vara närvarande i sin kropp utan något som stör runtomkring. Min kaoshjärna behöver det.

Jag har knappt någon skola nu i början av januari, innan jag åker till Teneriffa om ett par veckor. ”Bara” en presentation och en tenta. Men i övrigt är det lugnt, och det är så himla skönt. Ser fram emot att åka iväg söderut också. Det blir ett superkort läger, men det blir bra ändå. Sol, värme, miljöombyte, 100% fokus på träning och några banpass med shorts, topp och spikskor. Blir så himla skönt.

Angående inomhussäsongen så är det ännu oklart hur det blir. Jag tar det som det kommer. Jag har inte sprungit så mycket bana senaste tiden och jag vet inte hur fötterna kommer att klara kurvorna så det får bli som det blir. Fokus är såklart på sommarsäsongen men om kroppen känns bra så kanske det blir några inomhuslopp också.

Men nu ska jag dricka upp kaffet och bege mig till gymmet. Polar skickade deras nyaste klocka åt mig till jul, så jag passar på att utnyttja motivationskicken som nya prylar kan ge och köra ett crosstrainerpass idag. Till och med crosstrainerpass blir spännande då man får lite ny statistik och siffror att nörda i.

Gott nytt år allihop!

Sandra

Så blev det vinter i år också. Lite trist tycker jag, men den brukar ju ändå inte gå att komma undan utan att lämna Norden. Jag är ändå tacksam över att ha kunnat köra banpass utomhus ända till mitten av november, det funkar inte varje år. Det är för övrigt många år sedan jag har varit så hel att jag ens har kunnat fundera på banpass i november. Alltid något.

Jag var beredd på kylan, men jag hade glömt hur kallt det kan kännas innan man blir van. Jag var inte över huvudtaget beredd på snö och halka, så det kom som en härlig överraskning i veckan. Men det har funkat ändå. Saknar dock det mjuka underlaget i skogen. Det är liksom inte mjukt längre.

Jag springer i princip alla mina distanspass i skogen nu. Jag brukar sällan springa där eftersom det är lite för backigt för min smak, för att jag vill se människor och för att jag är mörkrädd och skogsrädd och hundrädd och rädd för allt annat. Men min fot har gillat mjukt underlag, jag får min människodos i skolan och jag har slutat vara rädd. Backarna kan man vänja sig vid. Så jag springer upp och ner i mörkret och skäller på hundägare med okopplade hundar och älskar min löpning.

Att börja medicinera var det bästa beslut jag kunde ta. Det var svårt, för jag vill ju inte medicinera i onödan. Men det har funkat så himla bra. Jag märker det faktiskt allra mest i träningen. Tidigare i höst har jag ibland haft ångest i flera timmar innan träningen och verkligen fått tvinga mig ut, men nu är det inga problem längre. Det kanske inte alltid känns jättekul att bege sig ut i mörkret och kylan men jag får inte ångest av det, det ska bara göras. Och det är så himla skönt! Sen kämpar jag ännu med biverkningar som sömnproblem och huvudvärk, vilket ibland är rätt jobbigt, men helt klart värt det. Det blir nog bättre snart.

Skolan flyter på, men det går inte jättebra och jag tvivlar på mig själv mest hela tiden. Jag har jättesvårt med den kursen vi har nu och vet inte riktigt hur jag ska klara den, men jag får bara försöka. Jag tycker själv att jag har jättesvårt att lära mig och att förstå saker och hitta sammanhang. Jag hittar inte riktigt rätt studieteknik. Men jag får klura vidare. Jag vill så gärna klara av studierna.

Black Friday kom och gick. Jag köpte ett par skitdyra vinterlöparbyxor som inte ens var nersatta i pris. Men mina knän klarar inte av kylan, behöver nåt varmt, vindtätt och vattenavstötande. Köpte flygbiljetter till Teneriffa också. De var inte heller nedsatta i pris. På lördag lyckades jag dock hitta ett par vinterskor på rea (äger inga vinterskor!), så jag har totally vintershoppat i helgen. Nu vill jag bara ha ett par löparskor som klarar halka (nej, inte icebugs. Någon som vet hur Nikes nya shield-skor greppar?) och en ny pulsklocka (lite för att min älskade Polar v800 börjar ge upp men mest för att en ny pryl skulle vara en trevlig motivationskick såhär lagom till vintern).

På tal om prylar. Ifjol var jag så himla snabb med att fixa julklappar i tid. Nu är det mindre än en månad kvar och jag har typ 15 julklappar som ska fixas. Har noll idéer och vet inte hur jag ska lösa det. Men jag skjuter upp problemet. Själv önskar jag mig bara tusen par stickade sockor. Folk i skolan tycker att jag är konstig för att jag går runt i stickade sockor istället för skor hela dagarna, men det är ju så skönt. Det är dock lite opraktiskt för de blir så jäkla skitiga. Därför behöver jag många par. Tack på förhand tomten!

Jag är lite sugen på att börja med yoga, en gång i veckan eller så, men jag orkar inte riktigt ta itu med det. Det är mest lugnet och den mentala avkopplingen jag vill komma åt, även om jag inte säger nej till mera rörlighet och styrka heller. Men som nybörjare med en extrem rädsla för att göra bort mig har jag inte riktigt hittat något som känns tillräckligt ofarligt för mig. Tar gärna emot tips!

Men nu är det dags att ta fram fysiologiboken. En dryg vecka till tenta och jag behöver fixa fram ett mirakel.

Sandra

Jag älskar banpass mera än vanligt nuförtiden. Att ingen är i vägen. Att det inte finns några korsningar eller branta svängar. Att det inte finns några backar eller ojämnt underlag. Att man inte behöver lita på sin GPS-klocka eftersom man vet att sträckor och tider kommer att vara exakta. Att man kan komma in i flowet och slippa tänka. Jag älskar det.

Så då coach sa att jag ska köra 4x2000m idag så var beslutet att köra passet på bana ganska enkelt. Jag har Martin med mig som sällskap.

Jag har kommit upp i väldigt lite löpmängd sedan jag stukade foten i augusti. Dessutom trampade jag snett igen förra veckan och fick stå över ett intervallpass då. Jag har heller inte hunnit springa några riktigt snabba pass så farten finns inte riktigt i benen. Och konditionen är inte riktigt där jag vill att den ska vara. Men de faktorerna ignorerar jag då jag sätter upp mitt mål för dagens pass. Jag siktar på tider som låter bra i mitt huvud men som inte är realistiska för min kropp. Coach säger att det är lite för snabbt. Jag vet att han har rätt, men min träningshjärna kan som vanligt inte låta bli att sikta på lite för hårda tider. Jag älskar min träningshjärna för det.

Det är sju grader och duggregn då vi kommer till Stadion. Det blåser, men inte så mycket som det hade kunnat göra. Det är mörkt, men lamporna är tända och hela Stadion är upplyst som en enda stor scen. Och ingen annan är där. Scenen är vår. Det är nästan lite mäktigt.

Vi kör vår vanliga uppvärmning. Jag vet inte om vi är taggade eller om det bara beror på att det är lite kallt, för vi springer snabbare än vi borde. Mina skor är genomblöta men jag bryr mig inte. Jag har inte ont i foten, som jag var rädd för. Jag kommer att kunna köra passet, och det gör mig glad. För säkerhetsskull kör jag intervallerna i mina vanliga distansskor så att jag sliter så lite som möjligt på fötterna.

Eftersom det är kallt och blött drar vi inte ut på uppvärmningen desto mera utan vi kör igång passet ganska direkt. Vi lägger upp intervallerna så att Martin får dra första 1100m och sedan går ut på bana två och släpper förbi mig så att jag får dra de sista två varven. Det blir bäst så, för jag har en tendens att alltid öppna för snabbt.

Den första intervallen är svår. Ingen av oss har kört bana på ett tag och ingen av oss litar på vår egen form. Martin drar på i början och det känns skitfort. Det är inte skitfort, det är mest lagom. Efter halva intervallen ligger vi 2s efter det tempot jag vill ha. Jag går förbi och ökar. Då jag tror jag ska komma i mål säger Martin att det är två varv kvar. Vi blir båda förvirrade och kollar på klockan och inser att det är ett varv kvar. Inte så lovande att vi båda tappar varvräkningen redan i första intervallen. Vi springer intervallen sju sekunder snabbare än min tidsplan. Det känns bra.

Den andra intervallen är tuffare. Vi springer första kilometern nästan tio sekunder snabbare än i första intervallen. Då Martin går ut på bana två och jag går förbi blir jag taggad. Inser att om jag tar i så kan jag springa andra intervallen lika snabbt som jag hade hoppats på att klara tredje. Jag sliter och prickar exakt den tiden. Det är tio sekunder snabbare än det mål jag hade från början. Vi inser att vi inte ska öka så mycket mera om vi ska orka hela passet.

Tredje intervallen är rätt jobbig. Illamåendet kom redan i slutet av den andra intervallen och gör sig påmint rätt snabbt igen. Jag har dock lärt mig att det sällan blir värre och värre. Att det bara är att acceptera och köra på. Jag känner mig positiv, full av jävlaranamma. Jag vill bara köra. För att jag kan. Jag inser att jag är lite övertaggad och påminner mig om att slappna av och fokusera på Martins fötter de första varven. Försöka göra resan så behaglig som möjligt tills det är min tur att gå fram, för då måste jag orka. Det enda sättet för mig att komma förbi är att öka, och det är inte lätt då man är trött. Men ingen har sagt att det ska vara lätt. Den tredje intervallen går tre sekunder snabbare än min plan.

Målet för den fjärde intervallen är tufft. Riktigt tufft. Jag vet att det krävs något alldeles extra och jag kräver inte det av mig själv idag. Men jag kan heller inte släppa det. Jag tänker att det får bli som det blir, men att jag inte får bli feg bara för att det är plågsamt. Jag drar av mig pannbandet för att få en lättare känsla. Jag känner mig tre kilo lättare.

Vi kör igång sista intervallen och benen känns bra, men jag får ändå jobba för att hålla Martins rygg. Jag vet inte om jag är trött eller om det går fort. Jag försöker igen att slappna av och låta honom göra jobbet de första varven. Strunta i klockan och lita på att han vet vad han gör. Vi springer första halvan betydligt snabbare än i de tidigare intervallerna, bara två sekunder efter det tempot jag fantiserar om, och jag inser att om jag ger allt så klarar jag det. Så då Martin går ut på bana två så kör jag. ”Håll ihop nästsista varvet och sen är det bara att köra”. Det är min plan.

Det finns inte en enda negativ tanke i mitt huvud. Inte en minsta liten tanke på att jag mår illa, på att det är jobbigt, på att jag inte orkar. Jag vet att de tankarna finns långt där inne men jag vägrar att släppa fram dem idag. De enda tankar som kommer fram är att jag kan klara det om jag kör. Om jag jobbar hela vägen. Jag sliter. Några steg blundar jag och bara låter benen springa. Då sista varvet börjar ligger jag bra till. Då det är tvåhundra meter kvar vet jag att jag kommer att klara det. När det är femtio meter kvar hittar jag en växel till. Jag kommer i mål två sekunder snabbare än mitt mål. Målet som inte skulle gå att klara idag.

Jag sätter mig på knä, som jag alltid gör. Två sekunder senare slänger jag mig på rygg. Banan är genomblöt och kall. Men jag bara ligger kvar och andas. Andas och mår illa. Jag är fruktansvärt trött. Trött, blöt och illamående men samtidigt lyckligast i världen.

Det är bara ett enda vanligt intervallpass, en lördageftermiddag i november. Tiderna är inte speciellt märkvärdiga. Men jag kommer att minnas passet länge, även om jag kommer att glömma tiderna.

Nervositeten och oron innan passet. Kampen, smärtan och den mentala fighten under passet. Lättnaden och tillfredsställelsen då det är över. Det slår allt. Allt i hela världen.

Det är bara ett vanligt intervallpass. Men just där och då är det allt.

Sandra

Hösten. Älskar den lika mycket som vanligt trots att den skapar kaos i mig varje år. ”Grå är den gråaste färgen som finns” sa Mamma Mu, men jag kontrar med att ”gul är den gulaste färgen som finns”, och de gula löven blir så fina mitt i allt det gråa. Och efter en hel sommar då det blev så varmt att det kändes som att allt syre förångades och försvann så är det så skönt att andas igen. Nu är luften mild och regnet hänger så tjockt i luften att man i bland inte vet om man ska andas in luften eller dricka upp den.

Gult.

Efter ett års paus från medicinering är jag tillbaka på antidepressiva igen. Även om det inte var ett lätt beslut för mig så vill jag ändå berätta, för det är faktiskt ingen big deal. Vi är så många som medicinerar, både idrottare och ickeidrottare, så jag vill bara avdramatisera det hela. Jag är mest tacksam över att det finns mediciner som gör att min hjärna kan funka som den ska. Det i kombination med att regelbundet träffa psykiater och idrottspsykolog gör att jag fungerar som människa och hela tiden kan bli bättre på att hantera mig själv och mina känslor. Som sagt, det är ingen big deal. Det finns hjälp att få och jag är så glad över att jag har tagit emot den!

Löpningen är min bästa vän just nu. Ibland känns det som att den räddar mig från allt ont i världen. Ibland när jag inte står ut med mina egna tankar så tvingar jag mig ut och springer. Det är motigt tills jag kommer igång. Sen blir löpningen allt. Varje steg gör att det känns lättare att vara jag. Jag har aldrig känt en så stor tacksamhet till min löpning som jag gör nu. Då jag springer fungerar jag. Då jag springer är jag trygg. Då jag springer är jag jag.

Nu märker jag att jag börjar låta lite väl deep och deppig. Lite påverkad blir man tydligen av det gråa vädret ändå. Dessutom håller jag på att läsa Fredrik Backmans andra bok om Björnstad (Läs!). Man blir lite smådeppig av den också, även om den är helt fantastisk. Men jag är för det mesta rätt glad ändå. Var hemma i Finland i helgen och hann med både bebisgos, kompisfika och löpning med systrarna. Det var härligt. Och träningen flyter på som den ska, så jag tänker inte klaga. Tror dessutom att jag blev godkänd i båda mina tentor som jag hade för ett par veckor sedan.

Sveitto systror. 

Mitt i allt det gråa så saknar jag ändå sommaren lite. Inte ”30 grader och sol dygnet runt”-sommar, jag hoppas att det aldrig händer igen. Men ”springa i sport-bh och shorts”-sommar är nice. Åker troligen till Teneriffa i januari och Portugal i mars/april så det känns överkomligt ändå. Så länge det inte är snö så är jag nöjd!

Min bloggkollega Emma opererade sin häl i förrgår. Samma operation som jag gjorde för 2 år sedan. Jag är lite för excited och ser fram emot att träffa henne och jämföra ärr, gissa vem som behövde flest dagar på kryckor och diskutera sjukhusmat. Men mest hoppas jag såklart att hon får ordning på sitt hälvete.

Emmas fot och min fot. Enda skillnaden är att hennes pil är svart och min var röd.

Men nu är kaffet uppdrucket och pannlampan är laddad. Dags för tusingar.

Sandra

Ps. ANVÄND REFLEX!