”The race that keeps on giving!” Häloperation nr 2; Haglunds och bursa.
I söndags sprang några av mina RW kollegor NYC marathon. Jag älskar NY och sprang maran där den 2 november 2014, ett välordnat och trevligt lopp. Men det var där min fot började göra ont, vilket betyder att jag inte är helt positivt inställd till detta lopp.
Det är lite ironiskt att jag ganska exakt 4 år efter skadan gör ännu en operation för att kunna springa igen.

”The race that keeps on giving!” Som min college tränare/bästa kompis Theresa Fuqua sa till mig. Hon är Track and Field headcoach på Houston Baptsit University, en av få kvinnliga huvudtränare för mixat program (tjejer och killar). Det hon inte vet om friidrott och framförallt löpning är inte värt att veta.
Så en liten summering av min fothistoria, detta är ju mera för alla med fotproblem som letar som galningar efter en lösning. Jag hoppas att den här operationen är min lösning.
Foten började göra ont efter 25km på NYC marathon 2 november 2014, jag fullföljde loppet eftersom jag visste att ett maraton gör ont – men så här i efterhand så ska det kanske inte göra ont på bara ett ställe.
Jag träffade ett antal läkare men hade lite otur med läkarvården, jag fick höra ”har du sprungit ett maraton så kommer du ha lite ont. Det blir bättre om du vilar”. Efter mycket tjatande fick jag göra en MR. Jag hade en stressreaktion i talocruralleden och var löpfri i ca 6 månader totalt efter maran. Efter rehab som mina favoriter och jobbar kompisar Frida Flodström och Linda Nilsson på idrottsmedicinska kliniken på Bosön styrde upp så var foten ok under en period, sommaren 2015.
Till hösten började jag få ont igen och fick kontakt med Lotta Willberg på Sport Medicine, Aleris (Sabbatsberg). Hon har verkligen tagit sig tid och hjälpt mig mycket. Fötter är krångliga och det är sällan lätt att få ordning på dem. Efter ett år av olika behandlingar/rehab samt kortare perioder av att foten varit helt ok var det dags för operation.
14 December 2016 opererade Lotta bort yttre slemsäcken som var väldigt inflammerad. Allt annat såg ok ut. I mars/april kunde jag jogga lite men smärtan kom tillbaka. Under kommande år hade jag ont några veckor och sedan kunde jag jogga ibland, jag hade kontakt med Lotta ungefär var 4:e månad.
April 2018 fick jag en kortisonspruta i inre slemsäcken, Lotta använda ultraljud för att den skulle komma rätt. Foten var helt ok efter sprutan men helt plötsligt efter 48 timmar var smärtan hemsk, jag kunde knappt ta mig hem och då är jag väldigt van med att ha ont i foten. Jag följde instruktioner och tog det väldigt lugnt första veckorna. Jag trappade upp aktivitet och löpning. Jag fick ungefär 2-3 veckor av smärtfri löpning, som mest 6-7 km men det var underbart! Sen var smekmånaden över och foten började göra ondare än innan, vilket är en risk med kortisonspruta.
Under min semester 2018 tog jag även ”semester” från min onda fot och åt smärtstillande så jag kunde jogga i en månad. Det är ju inte riktig semester om man inte kan springa! Det kanske inte var det smartaste men foten skulle inte blir värre eller bättre så jag tog ledigt från att ha ont helt enkelt. Jag joggade varannan dag, typ 8x3min med 1 min gåvila i distansfart så inga stora mängder löpning.
Sen i somras har jag kanske sprungit 8-10 gånger, det är inte värt det eftersom jag kommer att ha ont i foten ca 30 timmar efter löpning även om det bara är några kilometers jogg.
Så 4 år och 3 dagar efter första skadan så blev det dags för operation nummer 2. Den här gången har Lotta hänvisat mig till hennes kollega Zewar al Dabbagh. Zewar visste direkt vad som skulle göras och jag har nu även fått Haglunds syndrom som inte synts på tidigare MR. I tisdags opererade han bort delar av hälbenet och inre slemsäcken, som var den värsta han sett – kul att vinna något!
Dessa bilder är aldrig förlåtande:)

Zewar var nöjd med operationen, han hade bestämt att jag skulle stanna över natten vilket jag tyckte var onödigt. I efterhand var det bra eftersom jag inte mådde så bra efter narkosen. Sköterskorna där var helt fantastiska och jag hade eget rum så det var som att bo på hotell med lite extra uppassning.

Så här 2 dagar efter operationen äter jag Naproxen morgon och kväll och har mindre ont än jag hade innan operationen. Många säger att det kommer göra riktigt ont så jag bara väntar på att det ska börja. Jag har även fått lite olika morfintabletter som jag inte kommer att ta, morfin är bara för nödfall och det är inte detta.

Jag har kryckor och har inte bokat några resor/möten/föreläsningar på hela veckan vilket är stort för mig. Emma Lindblom AB har inte infört sjukdagar, eller sjukskrivningar i företagspolicyn som så många andra egenföretagare. Den här veckan är inte ledig men luftig utifall jag inte skulle klara av att jobba.
Nu kommer jag att ta det lugnt/ha kryckor i 2-3 veckor vilket antagligen kommer göra mig halvgalen men från och med måndag har jag normala arbetsdagar men utan långa resor.
Nu hoppas jag att detta är lösningen så denna fot blir bra och att jag förhoppningsvis kan börja springa i alla fall några gånger i veckan. Uppföljning kommer.
Min målbild!

Antal kommentarer: 1
Johan Renström
Haha jag ska försöka se mig som trendsättare. Jag kör med svarta strumpor för att motverka att LG blir för stöddig.