Börjar med en liten parentes. Runners har uppdaterat bloggen och jag förstår mig inte helt på den ännu. Om texten i inlägget saknar styckeindelning och känns helt oläsligt, testa att uppdatera sidan. Då kommer förhoppningsvis mellanraderna in. Om inte, meddela mig! 🙂
Ikväll då jag var ute och sprang började jag fundera på min relation till löpning. Jag kom fram till att ”det är komplicerat”, men sen kom jag inte så mycket längre. Men jag kände dock att det är något jag måste reda ut. Nu på en gång.
Löpningen har alltid varit en naturlig del av mitt liv. Då jag bläddrade i gamla utklippta resultat ur lokaltidningen förra sommaren hittade jag resultat från 1993. Då var jag fyra år och sprang knattetävlingar och blev överlägset sist på 60 meter.
Min första riktiga tävling sprang jag då jag var 9 år. Jag var redan då inriktad på de längre distanserna men jag tränade ingen friidrott mellan tävlingarna. Då jag var 15 år tyckte jag att jag tränade på riktigt, två pass i veckan med föreningen (typ koordinationsövningar, häckhopp och cirkelträning) och ett distanspass på 20-30 minuter på egen hand. Ibland sprang jag fler pass, ibland sprang jag ingenting. Jag tyckte inte att träning var så kul. Det var först som 17-åring, ett halvt år efter att jag vunnit mitt första finska mästerskap i juniorklassen, som jag skaffade en personlig tränare och började följa träningsprogram. Jag började med andra ord min riktiga satsning ganska sent.
Efter ett drygt år med träningsprogram vann jag mitt första finska mästerskap på seniornivå och två år senare kvalade jag till VM. Jag hade utvecklats väldigt snabbt, trots att träningsmängden ännu inte var så stor.
Sen började skadorna.
De senaste åtta åren har jag fått kämpa med båda knäna, en artroskopi och kapande av meniskerna, ett strulande knäveck, en häloperation, lite baksidestrul, en överbelastad fot eller två, en stukning som aldrig ville läka och benhinnor från helvetet. Lägg till lite pollenstrul och en krånglade rygg på det. Sällan några större problem, men tillräckligt stora för att hindra mig från att springa under längre perioder. Och dessutom har det ofta varit problem som ingen riktigt hittar någon förklaring till. Ovissheten har varit nära att knäcka mig många gånger.
Ibland har jag frågat mig själv om det är värt det. Jag har alltid, utan att tveka, svarat ja.
Jag älskar löpningen så himla mycket. Den tryggheten löpningen ger mig går inte att beskriva. Det handlar om mera än att prestera. Det handlar om att vara mig själv, att vara hemma. Utan känslan som löpningen ger mig skulle jag gå under.
Samtidigt hatar jag den så himla mycket ibland, min löpning.
En normal träningsvecka då jag är hel och frisk ligger jag kring 12 löppass i veckan varav 9 av dem är vanliga distanspass. Jag tycker att distanspass för det mesta är ganska tråkiga. Jag är sällan taggad på att ge mig ut. Jag räknar ofta i huvudet hur många procent av passet jag har kvar och höjdpunkten är inte alltför sällan när passet är över och jag får gå de sista hundra metrarna hem. Det här är alltså 75 % av all min löpträning. Ändå fortsätter jag. För jag behöver de här passen, på så många olika sätt. Men det är aldrig någon annan än jag själv som tvingar mig ut. Den disciplinen vet jag inte varifrån jag har fått. Den är värd mycket, men samtidigt kan jag bli galen på mig själv ibland då jag känner att jag verkligen inte orkar eller vill, men ändå lyckas övertala mig att sticka ut och springa. Men det är alltid värt det.
Hatkärlek.
Löpningen har fått mig att må väldigt dåligt många gånger. Det handlar inte så ofta om att jag inte har presterat bra. Det kan knäcka mig en stund men brukar i slutändan mest ge mig en massa motivation. Det är snarare då jag tvingas vara utan min löpning på grund av skador som det är jobbigt. Och inte heller då handlar det om prestation (eller det gör det säkert också, men det är inte huvudsaken), utan att jag aldrig får vara på min trygga plats. Utan löpningen känner jag mig vilsen och obekväm. Jag är tacksam över att jag har människor som kan hjälpa mig då löpningen inte kan.
För det är ofta löpningen som har fått mig att fortsätta fungera som människa de gånger jag har varit väldigt långt nere och inte haft någon ordning på mitt liv. De gångerna är det så himla svårt att ta sig ut och träna. Men jag gör det ändå. Även om jag inte orkar någonting i hela världen så brukar jag ändå orka träna. Och det brukar få mig att känna mig bättre. Så himla många gånger har jag bara velat ge upp, inte min löpning, utan liksom allt runtomkring, och bara sova hela dagarna tills livet känns roligt igen. Men jag har inte kunnat göra så, för jag behöver min löpning. Och för att springa måste jag äta och sova. Löpningen har räddat mig från så mycket skit.
Det är ju trots allt när jag springer som jag mår som bäst. Jag fattar inte alltid det själv, men det är där jag känner mig självsäker. Det är där jag inte bryr mig om vad någon annan tycker eller tänker. Det är där som jag känner mig stark och oförstörbar. Det är där jag har tid att tänka och min hjärna fungerar som bäst. Det är där jag kan släppa allt och gå in i min egen bubbla. Och det är så himla befriande. Det är också i min löpning som jag är som mest kreativ. Det är medan jag springer som jag skriver alla mina blogginlägg, alla märkliga texter och till och med dikter. Det är i min löpning jag målar mina tavlor i huvudet innan jag målar dem på riktigt. Dessutom brukar jag få ont i hela kroppen då jag inte springer. Jag funkar liksom inte utan löpning. Varken fysiskt eller mentalt.
Löpningen kan göra mig riktigt, riktigt lycklig ibland. Det är mest de snabba passen. Egentligen vilka pass som helst, bara jag får springa fort. Jag älskar att springa snabbdistans och ha flow. Jag älskar då benen bara rullar av sig själv. Jag älskar att springa intervallpass i spikskor och känna mig starkast i hela världen. Jag älskar att springa snabbare än jag tror att jag kan. Jag älskar att bli nervös och taggad inför träning och tävling. Jag älskar att tävla. Jag älskar att vinna. Jag älskar att fightas på banan. Jag älskar spurtstrider. Jag älskar då jag hittar en växel till fast jag tror att jag inte orkar mera. Jag älskar att springa snabbare än jag någonsin har gjort förr. Den känslan går inte att beskriva. Det går inte. Men den kicken slår det mesta.
Jag skulle inte påstå att jag springer för att må bra. Det är inte mitt välmående som motiverar mig. Jag springer för att prestera. För att utvecklas. För att se hur bra jag kan bli. Det gör mig så himla nyfiken. Och det i sin tur får mig att må ganska bra.
Jag är övertygad om att det krävs mer än löpträning för att prestera ute på banan. Det krävs talang. Det krävs vilja. Det krävs mental styrka. Men mest av allt tror jag att det krävs kärlek till löpningen. Och den kärleken har jag. Jag och de flesta andra jag möter ute på banan. Och jag är rätt säker på att den ser väldigt olika ut för oss alla.
Jag tror att min relation till löpningen är som alla andra relationer. Ingenting är självklart, utan man måste jobba på den hela tiden. Jag ser flera saker jag gör bra, men också saker jag kan göra bättre för att vi ska komma överens. Och jag vet också att jag måste lära mig, precis som i livet utanför löpningen, att komma ihåg att njuta på vägen och inte bara fokusera på målen.
Jag tror så himla mycket på mig själv som löpare. Jag har kanske inte samma ”jag är oslagbar och kommer att springa världsrekord”-självförtroende som jag hade då jag var yngre (världsrekordet är dessutom 15s snabbare nu!), utan jag har en mera realistisk syn på min förmåga. Och jag tror fortfarande att jag kan springa riktigt, riktigt fort om jag får ut allt som finns i den här kroppen. Och jag tänker ge allt för att ta reda på hur fort ”riktigt, riktigt fort” faktiskt är.
Jag kommer troligen att springa hela mitt liv, så länge jag bara kan. Förr tänkte jag att då jag väl slutar tävla, då ska jag aldrig mera springa. Men jag har svårt att tro att jag någonsin ska klara mig utan den trygghet löpningen ger mig. Hur hanterar man ilska/frustration/sorg och andra jobbiga känslor om man inte sticker ut och springer så snabbt man kan? Någon mysjoggare kommer jag dock aldrig att bli, joggning gör mig uttråkad och rastlös. Min kropp måste få jobba.
Jag är väldigt medveten om att löpningen inte är allt. Jag har lärt mig det genom åren. Det måste finnas något i mitt liv som inte är löpning. Och det finns det. Framför allt en massa underbara människor. Men löpningen är ändå en så himla stor del av mig, och just nu är jag i ett skede av mitt liv då det känns okej att prioritera den före det mesta. För så kommer det såklart inte alltid att vara. Men jag ska ta vara på den tiden jag har som elitidrottare och hoppas att det är många år ännu.
Det bästa av allt är att under hela tiden som jag har suttit och skrivit det här så har jag känt en så härlig känsla i bröstet. En känsla av förväntan, en känsla av vilja och en känsla av kärlek.
Då vet jag att det mina fingrar bara har skrivit av sig själv nu, utan att jag ens har hunnit tänka efter, är sant. Det här är min relation till löpningen.
Sandra