Inte bara ett intervallpass.
Jag älskar banpass mera än vanligt nuförtiden. Att ingen är i vägen. Att det inte finns några korsningar eller branta svängar. Att det inte finns några backar eller ojämnt underlag. Att man inte behöver lita på sin GPS-klocka eftersom man vet att sträckor och tider kommer att vara exakta. Att man kan komma in i flowet och slippa tänka. Jag älskar det.
Så då coach sa att jag ska köra 4x2000m idag så var beslutet att köra passet på bana ganska enkelt. Jag har Martin med mig som sällskap.
Jag har kommit upp i väldigt lite löpmängd sedan jag stukade foten i augusti. Dessutom trampade jag snett igen förra veckan och fick stå över ett intervallpass då. Jag har heller inte hunnit springa några riktigt snabba pass så farten finns inte riktigt i benen. Och konditionen är inte riktigt där jag vill att den ska vara. Men de faktorerna ignorerar jag då jag sätter upp mitt mål för dagens pass. Jag siktar på tider som låter bra i mitt huvud men som inte är realistiska för min kropp. Coach säger att det är lite för snabbt. Jag vet att han har rätt, men min träningshjärna kan som vanligt inte låta bli att sikta på lite för hårda tider. Jag älskar min träningshjärna för det.
Det är sju grader och duggregn då vi kommer till Stadion. Det blåser, men inte så mycket som det hade kunnat göra. Det är mörkt, men lamporna är tända och hela Stadion är upplyst som en enda stor scen. Och ingen annan är där. Scenen är vår. Det är nästan lite mäktigt.
Vi kör vår vanliga uppvärmning. Jag vet inte om vi är taggade eller om det bara beror på att det är lite kallt, för vi springer snabbare än vi borde. Mina skor är genomblöta men jag bryr mig inte. Jag har inte ont i foten, som jag var rädd för. Jag kommer att kunna köra passet, och det gör mig glad. För säkerhetsskull kör jag intervallerna i mina vanliga distansskor så att jag sliter så lite som möjligt på fötterna.
Eftersom det är kallt och blött drar vi inte ut på uppvärmningen desto mera utan vi kör igång passet ganska direkt. Vi lägger upp intervallerna så att Martin får dra första 1100m och sedan går ut på bana två och släpper förbi mig så att jag får dra de sista två varven. Det blir bäst så, för jag har en tendens att alltid öppna för snabbt.
Den första intervallen är svår. Ingen av oss har kört bana på ett tag och ingen av oss litar på vår egen form. Martin drar på i början och det känns skitfort. Det är inte skitfort, det är mest lagom. Efter halva intervallen ligger vi 2s efter det tempot jag vill ha. Jag går förbi och ökar. Då jag tror jag ska komma i mål säger Martin att det är två varv kvar. Vi blir båda förvirrade och kollar på klockan och inser att det är ett varv kvar. Inte så lovande att vi båda tappar varvräkningen redan i första intervallen. Vi springer intervallen sju sekunder snabbare än min tidsplan. Det känns bra.
Den andra intervallen är tuffare. Vi springer första kilometern nästan tio sekunder snabbare än i första intervallen. Då Martin går ut på bana två och jag går förbi blir jag taggad. Inser att om jag tar i så kan jag springa andra intervallen lika snabbt som jag hade hoppats på att klara tredje. Jag sliter och prickar exakt den tiden. Det är tio sekunder snabbare än det mål jag hade från början. Vi inser att vi inte ska öka så mycket mera om vi ska orka hela passet.
Tredje intervallen är rätt jobbig. Illamåendet kom redan i slutet av den andra intervallen och gör sig påmint rätt snabbt igen. Jag har dock lärt mig att det sällan blir värre och värre. Att det bara är att acceptera och köra på. Jag känner mig positiv, full av jävlaranamma. Jag vill bara köra. För att jag kan. Jag inser att jag är lite övertaggad och påminner mig om att slappna av och fokusera på Martins fötter de första varven. Försöka göra resan så behaglig som möjligt tills det är min tur att gå fram, för då måste jag orka. Det enda sättet för mig att komma förbi är att öka, och det är inte lätt då man är trött. Men ingen har sagt att det ska vara lätt. Den tredje intervallen går tre sekunder snabbare än min plan.
Målet för den fjärde intervallen är tufft. Riktigt tufft. Jag vet att det krävs något alldeles extra och jag kräver inte det av mig själv idag. Men jag kan heller inte släppa det. Jag tänker att det får bli som det blir, men att jag inte får bli feg bara för att det är plågsamt. Jag drar av mig pannbandet för att få en lättare känsla. Jag känner mig tre kilo lättare.
Vi kör igång sista intervallen och benen känns bra, men jag får ändå jobba för att hålla Martins rygg. Jag vet inte om jag är trött eller om det går fort. Jag försöker igen att slappna av och låta honom göra jobbet de första varven. Strunta i klockan och lita på att han vet vad han gör. Vi springer första halvan betydligt snabbare än i de tidigare intervallerna, bara två sekunder efter det tempot jag fantiserar om, och jag inser att om jag ger allt så klarar jag det. Så då Martin går ut på bana två så kör jag. ”Håll ihop nästsista varvet och sen är det bara att köra”. Det är min plan.
Det finns inte en enda negativ tanke i mitt huvud. Inte en minsta liten tanke på att jag mår illa, på att det är jobbigt, på att jag inte orkar. Jag vet att de tankarna finns långt där inne men jag vägrar att släppa fram dem idag. De enda tankar som kommer fram är att jag kan klara det om jag kör. Om jag jobbar hela vägen. Jag sliter. Några steg blundar jag och bara låter benen springa. Då sista varvet börjar ligger jag bra till. Då det är tvåhundra meter kvar vet jag att jag kommer att klara det. När det är femtio meter kvar hittar jag en växel till. Jag kommer i mål två sekunder snabbare än mitt mål. Målet som inte skulle gå att klara idag.
Jag sätter mig på knä, som jag alltid gör. Två sekunder senare slänger jag mig på rygg. Banan är genomblöt och kall. Men jag bara ligger kvar och andas. Andas och mår illa. Jag är fruktansvärt trött. Trött, blöt och illamående men samtidigt lyckligast i världen.
Det är bara ett enda vanligt intervallpass, en lördageftermiddag i november. Tiderna är inte speciellt märkvärdiga. Men jag kommer att minnas passet länge, även om jag kommer att glömma tiderna.
Nervositeten och oron innan passet. Kampen, smärtan och den mentala fighten under passet. Lättnaden och tillfredsställelsen då det är över. Det slår allt. Allt i hela världen.
Det är bara ett vanligt intervallpass. Men just där och då är det allt.
Sandra
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in