Tusen tack för kommentarerna till mitt förra inlägg. Och så vill jag be om ursäkt för usel uppdatering. Det är helt enkelt lite svårt att vara idrottare ibland. 

Jag kom och tänka på det där då det sägs att man måste jobba hårt om man vill bli bäst och det är väldigt tungt med tanke på hur hårt och hur mycket man måste träna. Att vägen till att bli bäst är tung och jobbig säger jag inte emot, men själva träningen är nog det minsta problemet, den vill man ju ändå göra. Det som är jobbigt är nog främst då man inte får träna. Skador och sjukdomar. Och den mentala biten. 

Jag skulle gärna ha bloggat senaste månaden men jag har helt enkelt inte vågat. Jag vill gärna vara den idrottaren som berättar om både framgångar och motgångar och som öppet vågar säga att det finns dagar man inte är så motiverad och att man är orolig ibland. Jag vill kunna berätta sådant utan att behöva tänka på att jag måste låta väldigt positiv för annars kommer sponsorer, pressen och allmänheten att ge upp hoppet om mig och allt stöd jag har kommer att försvinna. Det är tråkigt att man ska behöva tänka så som idrottare men det är lite så det fungerar.

I mitten av januari tröttnade alltså min fot på att springa igen. Jag förivrade mig med ett lite för långt långpass och sen sa foten ifrån. Samtidigt som foten började bråka igen kände jag mig fysiskt i oskick och var konstant trött, troligen något som satt kvar efter körtelfebern. Jag var allmänt upp och ner och kände nästan panik inför kommande sommarsäsong. Säsongen då jag ska vinna mitt sjunde FM-guld på hinder och ta mig till VM-final. För det säger ju sig själv att jag måste kunna springa för att uppnå de målen. 

Nu springer jag igen. Inte mycket men varje dag. Och min fot klarar av kvalitetspass. Igår var jag på besök till en ny naprapat och de tror att problemet beror på att jag har för dålig bålstyrka och måste träna mera inre muskler. Jag valde direkt att tro på det för inget fungerar om man inte tror, och dessutom har jag inget att förlora. Så just nu känner jag mig helt lugn. Naprapatens förklaringar verkade mycket logiska och jag litar väldigt mycket på honom. (Trots att han akupunkterade mig fastän jag gnällde om att det är obehagligt, lite måste man tydligen tåla.)

Jag har kört väldigt mycket styrka de senaste veckorna, ytterst sällan med vikter, (och aldrig med vikter över 6kg) så nån bodybuilder blir jag inte. Istället tror jag att det kommer att hjälpa mig att hålla mig skadefri framöver. 

Precis just nu känner jag mig väldigt motiverad igen. Det är grått och snöigt ute men ändå rätt fint på något sätt. Givetvis är spikskoabstinensen stor och jag drömmer om långpass och hall-EM. Men man får inte alltid som man vill och hellre är jag skadad nu än nästa år. Eller året efter. 

Det finns något bra med allt. Och det bästa med det här är nog att jag har kommit igång med styrkan, utvecklas och tycker att det är roligt, samt att motivationen till att träna inte försvinner trots att det är en bra bit kvar till toppform.

Och så kan jag alltid trösta mig med att då jag väl kan springa problemfritt, då kommer det att gå undan.

Älskade, lättränade kropp.

Från en söndagspromenad på isen. Någon blev visst lite rastlös…

För första gången sedan jag började blogga här på runners känner jag mig som en löpare. Under gårdagens pass hittade jag äntligen detdär borttappade rullande, lätta steget. Det var roligt att springa igen. 

Trots att jag har bott ett par månader här i Stockholm så känner jag mig rätt vilsen här som löpare. Så nu behöver jag er hjälp.

Var finns de bästa löpspåren i Stockholm? Var springer ni?

Var är det bra, upplyst och tryggt att springa på kvällarna?

Var finns det bra grusvägar och var finns det bra asfaltvägar?

Var finns det långa backar för backdrag? 

Var finns det bra terrängspår?

Var borde man springa med dubbar vintertid och var går det bra med vanliga löpskor? 

Var är det idealiskt att springa snabbdistanspass (dvs inte så många korsningar?)

Var är det bra att springa intervaller på 1-2km? Någon klubb som kanske har utmätta sträckor till och med? 

Osv.

Jag känner mig som en nybörjare i löparStockholm och tar gärna emot så många tips och idéer som möjligt! 

Tack på förhand!

Sandra

Som löpare är man ibland lite ovetande om hur det är att vara icke-löpare. Jag hart hört om många motionärer som gärna promenerar, går på gymmet, håller på med stavgång och liknande, men som absolut inte vill springa för att det är så tungt. Jag brukar tro att jag är förstående och tänka att ”givetvis är det tungt i början men bara man kör på ett tag så går det nog lättare”. 

För mig är inte vanlig distanslöpning tungt, mest bara tråkigt. 

Tills för 9 dagar sen. Då blev jag plötsligt en mycket mera förstående människa. Att börja träna igen efter att ha kört alternativ träning några månader är lite segt. Samma sak efter viloperioder då jag bara kört några pass per vecka. Men det är inget emot att först köra alternativt och sen ligga på soffan och vara sjuk en månad och efter det börja träna. 

Jag hade inte väntat mig att det skulle vara lätt. Men jag hade inte trott att löpning kunde vara sådär tungt heller. Farten är en halv minut långsammare per kilometer än på ett normalt distanspass. Distansen är tre gånger kortare. Ändå blir jag dödstrött och illamående. Löpning är verkligen ingen njutning i sådana situationer. Jag började springa på mitt jullov hemma i Finland, och landet bjöd nog på sitt vintrigaste vinterväder. De fyra första passen sprang jag i minusgrader mellan 11 och 21, med snö upp till vristerna. Kanske det också var en bidragande orsak till att det var så jobbigt. Varje del av min kropp gjorde ont och jag njöt inte en enda sekund. 

Nu har jag sprungit åtta pass. Igår sprang jag hela 10km (här kan vi inflika ett ironiskt ”wohoo”). Farten är fortfarande galet lång och jag blir tröttare än jag vill erkänna. Foten gör ont men den håller. Men varje dag jag springer så känns det lite lite lättare. 

Blev lite förvånad då denhär tidningen dök upp i min postlåda häromdagen. De senaste månaderna har jag inte känt mig som flickan på bilden. Men jag är på väg till den nivån igen, fast denhär gången stannar jag inte där. Jag går vidare. 

Det känns i varje fall helt underbart att få inleda det nya året som löpare.

Gott nytt löpår alla läsare! 

Sandra

// Sandra

”För att prestera maximalt måste man älska striden mera än resultatet” 

Ser inte speciellt lovande ut för mig idag då. 

Efter några veckor alternativ träning följda av 32 dagar total vila var det äntligen dags att springa igen. Med tanke på att kilometrarna jag sprungit sedan Lidingöloppet går att räkna på en hand (eller kanske två ändå) så kändes det rätt spännande inför dagens pass. Givetvis valde jag en idealisk dag att springa, utomhustemperaturen låg på endast -21 grader (ja, jag är hemma i Finland). 

Jag hade ett mål med träningen; springa 5km smärtfritt. 

De första 800 metrarna gick bra. Det kändes som att mitt tioveckors löpuppehåll bara var en mardröm som aldrig inträffat. Steget rullade på hur bra som helst. Sen tog det stopp. Jag insåg att min kondition var som bortblåst och det blev hur tungt som helst. Foten gjorde småont och irriterade mig tills jag drog på mig årets värsta håll och surade över det tills jag hade 500 meter kvar och fick fruktansvärt ont i knäet. 

Känslan då jag kom hem var inte lättnad och glädje över att jag klarat passet. Nej, det var irritation över foten och knäet samt en hel del illamående. Löpning är inte alltid roligt. De fem kilometrarna höll jag en medelfart på 4.55min/km. Jag började fundera om jag blandade ihop mig med någon annan. Sprang denhär kroppen faktiskt på OS i somras? 

Men det förstår vem som helst, att efter 5 veckors sjukdom, med oregelbundna och långt ifrån idealiska måltider, med oregelbunden och utebliven sömn, och med upp emot tio timmar i soffan varje dag, istället för 12 träningspass i veckan, då ska det inte kännas bra. 

Jag har en önskan denhär julen, och det är att kroppen ska hålla för normal träning igen. Att foten ska gå att springa på och att knäet bara reagerade för att det är så längesen jag sist sprungit. Att det var tungt och jobbigt kan jag leva med. Det hör till. Om jag kan springa varje dag framöver så är jag nere på den älskade 4.30-farten inom 10 dagar. 

Åtminstone ska grundstyrkan jobbas ordentligt med igen och håller inte foten för löpning blir det cykling igen. Viloperioden är över och nu ska här tränas, på vilket sätt vet jag inte. Men denhär kroppen behöver röra på sig och plåga sig. Den har ett OS-guld att jaga. 

Vi håller tummarna! 

Längtar efter sommar, tävlingssäsong och sånahär publiker. (Från EM-finalen i Helsingfors)

I helgen tröttnade jag på allting. På foten, på att må dåligt, på huvudvärken och på att vara konstant trött. Så jag drog på mig löpskorna, lånade för stora kläder av killen, knepade ihop en sport-bh av en buff och sa att ”nu far vi ut och springer”. Det låter troligen inte jättekonstigt om man inte vet att jag under de 8 veckor som gått hade klarat av att springa max 50m smärtfritt. Men så var fallet. Och bestämmer jag mig för något så gör jag.

Sagt och gjort. Vi sprang. I skog, i snö, i backar. Pulsen var skyhög och jag fick stanna och flåsa hela tiden. Löphastigheten var troligen personbästafart.. i långsamhet alltså. Jag mådde halvtaskigt och löputrustningen var inget att hurra för. Men jag sprang, och så länge underlaget var relativt mjukt så gjorde det inte alls ont i min fot. Fyra smärtfria kilometrar. Man blir så glad. 

Resten av helgen låg jag däckad. 

Imorse var jag hos läkaren. Problemet började vid receptionen eftersom mitt finska personnummer inte kommer överens med svenska siffror. Svenskarna tror nämligen att jag är åtta år gammal och är född den åttionionde april. Det är jag inte. Hursomhelst så tog processen så lång tid att jag fick ursäkta mig och säga att jag mår så dåligt att jag måste gå ut och andas. Hade jag stått där fem sekunder till så hade jag svimmat. Efter några andetag kom receptionisten ut och hämtade mig och sa att jag får gå före hela kön och får gå in till läkaren direkt. Det var ju smidigt. Och efter några prover och sånt så fick jag äntligen veta orsaken till att jag mått så dåligt de senaste veckorna. 

Körtelfeber. 

Det är ju.. skittråkigt! Men ändå skönt att veta. Nu behöver jag inte fundera längre, jag slipper att googla sjukdomar och jag behöver inte stressa med träningen. Nu tar jag det lugnt ett tag och då jag mår bra igen så börjar jag träna. Hallsäsongen skippar jag direkt och siktar på sommaren istället. Dessutom har jag en helt magisk kropp, den hatar nämligen att vara i dåligt skick. Så då jag börjar träna igen så kommer min kropp att bli skitirriterad på min usla form och se till att bli i toppform galet snabbt istället. Det gillar jag. 

Så att så. 

Det blir nog bra.

Jag kan blogga om handarbete, Sverige och växthuseffekten under tiden.

Lite lite skulle jag vilja röra på tårna. Vad händer månne om jag flyttar min stortå en millimeter. Jag måste få testa. Nej. Håll. Tårna. Stilla. Aaah. Jag blir gaalen.

Tvångstankarna som uppstår då man är på magnetröntgen. 

Jag har inte sprungit smärtfritt sedan Lidingöloppet och fortfarande har ingen kommit fram till vad felet är och foten har inte blivit bättre, så igår åkte jag över till Finland för att ta lite bilder av min fot. 

Magnetröntgen är nog en upplevelse i sig. Man ligger halvvägs in i en tunnel, med en alltför stor sjukhuströja i frotté, en tuta i handen som man ska trycka på om man vill något och pappersklädda hörlurar i öronen. Det låter ju som en behaglig stund och trött som jag var efter båtresan hade jag planerat att sova mig genom hela händelsen, som jag trodde skulle ta max en halvtimme. 

Först ville de ta bilder av båda fötterna så de fick jag fint lägga in i något som såg ut som en ikeasoptunna fylld av skumgummibitar. Kändes lite som en modern spabehandling. Jag fick själv välja vad jag ville lyssna på för musik och på den långa listan med finsk klassisk musik hittade jag slutligen Bryan Adams och tyckte det lät som perfekt avslappningsmusik. 

Direkt sköterskan lämnade rummet klämde Bryan i med Summer of 69 och då försvann all harmoni, allt lugn och allt vitt fluffigt omkring mig och min kropp bara skrek SJUNG SANDRA, DANSA! Du kan bara inte ligga stilla till denhär låten!! Men jag klarade det och kände mig som en stark människa. Då jag låg där och pyste av stolthet över min självdisciplin kom sköterskan in i rummet och väckte upp mig till verkligheten. Mina hälar var dåligt placerade, gör om, gör bättre. 

I mina öron började Bryan sjunga en låt jag aldrig hört, en riktigt tråkig låt, och jag insåg direkt att jag inte alls låg bekvämt. Mina fötter och vader tyckte inte alls att det var trevligt. Det var som att stå på hälarna. Försök stå på hälarna blixtstilla, det går inte. Mina vader fick nervösa ryckningar och jag ville så gärna vifta på tårna. Jag fick kämpa hårt för att slappna av och jag gissar att jag låg och gjorde ansträngande grimaser. Till sist fick jag fick börja köra avancerade andningsritualer för att kunna fokusera på annat och jag klarade det igen. Hur stark kan en människa bli? 

Slutligen var det dags att bara ta några bilder av den sjuka foten. Bryan sjöng ungefär sju identiska låtar till medan maskinen brummade på. Jag var inte speciellt vaken. Men så plötsligt, mitt i tristessen hörde jag min favoritballad från högstadiet i hörlurarna och blev alldeles varm inombords. Sju sekunder senare sa läkaren KAKSI MINUUTTIA (en två minuters bildserie skulle börja) i hörlurarna och så försvann det roliga. Maskinen hade visserligen oljud tidigare också, men precis då, i min favoritballad så kom den på att den skulle låta som åtta maskingevär. Det kändes som att halva jag var på lågstadiedisco medan andra halvan var mitt i andra världskriget, ni vet den känslan. Förvirringen var total. 

Och sen då oljudet tog slut så kom en till bra låt som tröst. Hann lyssna på den hela nitton sekunder innan sköterskan kom in och sa att vi var klara. Jahaja. 

60minuter tvångstankar, besvikelse och förvirring var över. Magnetbilderna visade inga direkta resultat och jag fick åka tillbaka till Sverigelandet. 

Nu sitter jag hemma och väntar på att läkaren ska analysera klart och ge mig domen. 

Det är snöstorm på Götgatan och trots att jag avskyr snö så vill jag springa nu. Mera än någonsin.

Sandra

Medan jag förbereder mig mentalt för mitt livs längsta spinningpass (okej, mitt livs fjärde spinningpass också, så det är kanske inte så stor prestation som jag låtsas att det är), genomlider de 90 minuterna på cykeln + en halvtimme styrka och knepar ihop ett blogginlägg om hur jävlit det var så kan ni få en favorit i repris att läsa under tiden. (Det kan också hända att jag är så arg/trött/stressad/hungrig/upprymd/annat efter passet att jag inte vill/orkar/kan/har lust att blogga alls, så då måste ni ju åtminstone ha något att läsa idag.) Så här kommer min hemsidas mest lästa och kommenterade inlägg; Tankar under ett Lidingölopp. (Okej, jag vet, det är inte jätteaktuellt längre, men för mig är det, det är nämligen mer eller mindre mitt senaste riktiga löppass..)

Nåja, här är det:

TANKAR UNDER ETT LIDINGÖLOPP

Kvällen innan: Tagga tagga tagga, dehär blir så sjukt kul. Jag SKA vinna, jag SKA springa under 2h. ÅÅÅH va kul det blir. Har ju längtat i 4 månader efter dehär. ÄNTLIGEN ska jag få springa.

Morgonen innan: Vaför har jag sagt åt alla att jag ska vinna. Press press press. Tänk om de blir jobbigt, tänk om nån springer skitsnabbt, hur ska jag göra då? Aagh, jag mår dåligt, kan inte äta.

En timme före start: Shit, jag är sjukt hungrig. Inte bra. Inte alls bra. Men äter jag så får jag håll. Nåja, jag får ju vatten på två ställen. Det fixar sig. Det här blir kul. Två timmar, lätt som en plätt. Abborrbacken, en barnlek.

En halvtimme före start: Tack och lov för att jag träffade Patrik Engström. Tack för drickan, tack för bananbiten, tack för sällskapet. Det blir nog bra dethär, jag kommer att klara det.

Starten: SHIT! Var är alla, vad trångt det är. Var är damerna? Panik. Jag måste hinna i fatt alla damer. Jobba jobba jobba. Slappna av, kör eget tempo, JOBBA JOBBA JOBBA.

29km kvar: nåja, äntligen i ledning, bara resten kvar nu. Det känns ju helt okej tror jag.

28km kvar: dethär känns rätt hårt, men jag vänjer väl mig. kanske. förhoppningsvis

27km kvar: just ja, hade glömt bort att alla kommer att kalla mig ”första tjejen” i ett par timmar framöver. Nåja, så kan man väl också heta.

26km kvar: Ajfan, borde inte springa i splitternya skor. 8 skavsårsplåster är för lite. Fy vad ont det gör på hälarna.

25km kvar: jag vill dricka nu. Vågar jag? Nä, jag vågar int. Jag är värsta bad girl, jag springer utan energi för jag e så grymt stark, ja-adå.

24km kvar: hmm, vristerna mår int heller bra i dehär skorna. Det gör ganska ont. Har nån mat förresten. Banan? Bulle? Vadsomhelst. Jag är hungrig. Fin natur förresten.

23km kvar: Shit, panikpartiet börjar. för mycket publik, applåder och skrik. Vad pinsamt. Sluta ropa nu, int har jag vunnit ännu, de e långt kvar.

22km kvar: nejnejnej, Ulrika är i kapp, jag som ville springa själv. Nu måste jag börja anstränga mig. Nåja, hon får dra ett tag.

21km kvar: okej, dehär va rätt skönt, jag är starkare i backarna. Det ordnar sig.

20km kvar: men hallå, var är backarna?? Jag vill inte springa såhär hårt.

19km kvar: borde jag hålla mitt eget tempo? Med denhär farten kommer jag att springa in i väggen.

18km kvar: NU VILL JAG INTE MERA! Jag kommer aldrig i mål. Jag kommer avbryta Jag vill bara ligga ner och gråta. Måste hon springa så fort? Jag vill inte mera. Jag vill ju inte. Fy fasiken vad jag hatar att springa.

17km kvar: men visserligen, sen då det backiga partiet kommer så borde jag vara lite starkare. Jag måste bara orka.

16km kvar: men hallååå? Backarna? Var är ni? Jag håller på att dö här!!

15km kvar: älskar dig nerförsbacken! Kanske kanske jag har fått en tillräckligt stor lucka nu. Nu kör jag mitt eget race, kommer hon i fatt så gör hon.

14km kvar: shit, dehär går ju riktigt lätt! Mera än halva avklarat och jag är hur pigg som helst. Dethär blir en barnlek. Dethär vinner jag lätt.

13km kvar: wohoo, det är så roligt att springa, trallalllallaaaaaa

12km kvar: hmm.. nog blir man ju lite flåsig av dehär backarna. Men de finns ju nerförsbackar med. Int e de så farligt. Är ju snart i mål.

11km kvar: okej, jag överdrev kanske. Såå lätt är det inte. Energin, var är du? Tur att jag har en glukostablett i fickan

10km kvar: hej väggen. Pang. Vad hände? In med tabletten nu för annars grejar jag int Grönstabacken. Tack för att ni finns publiken, tack för vätskan jimmy och sandra!

9km kvar: Okej, jag borde greja dehär, 4km till abborrbacken, klarar jag det så vinner jag. Väl..?

8km kvar: Sandra det är inte tungt, du bara inbillar dig. De e jäääättekul att springa. Orka nu bara.

7km kvar: fasiken. Förra backen kändes ordentligt. Det är alltså dethär som är mjölksyra. Har hört folk prata om den..

6km kvar: borde jag ta det lugnt inför abborrbacken? Äh, den e ju ändå rätt överskattad, bara att köra på. Giv mig sportdryck. Energin har stuckit..

5km kvar: hejhej backen. Oj. Fan. Mjölk. Syra. Måste. Gå. skit skit skit. Inte ok att gå. Inte värt att springa. Andas Sandra, andas. Den branta biten är förbi, spring!

4km kvar: denhär killen bakom mig ska alltså springa med mig. Det är hans uppgift, då kan jag fråga honom om någon är bakom mig. Varför inser jag det först nu. Har ju redan vridit nacken ur led. Helsike vad trött jag är.

3km kvar: grejar jag karins backe så vinner jag. Kanske. Fy vad jag springer sakta. Någon kommer att hinna i kapp ännu. Fy vad jag vill dö nu. Om någon intervjuar mig då jag kommer imål så ska jag säga att jag vill dö. Men först ska jag ligga på marken och gråta. Med kransen. Kan int dehär bara ta slut. Aldrig mer. Aldrig. Måste dricka. Måste ha energi.

2km kvar: jag tänker int springa ett steg i denhär backen. Pinsamt ju. Publiken hejar och jag går. Måste springa. Kom igen jag. Ett steg orkar jag, duktigt, ett till. AAAAAJ, mjölkssyyyyyra. gå gå gå. Mjölksyra mjölksyra mjölksyra. Hur kan killen bakom mig vara så pigg? Förnedrande. Fasiken vad jag flåsar. Jag minns inte att jag skulle ha haft astma. Kanske den är tillfällig. Dör nog nu. Nog är det väl ok att ropa ut hur tungt det är?

1km kvar: sportdryck sportdryck sportdryck. Jag. måste. ha. energi. måste. måste. måste.

500m kvar: shit, e jag redan framme. Jag kommer ju att vinna. Hej och hå så pigga benen blev. Nu spurtar vi lite. Åh. kransen kransen! Häftigt. Wohoo.

I mål: Wow. Jag gjorde det. På riktigt! MEN GE MIG SPORTDRYCK DÅ! JAG HÅLLER PÅ ATT SVIMMA HÄR. Intervjuer? Jodå, de passar, minns inte riktigt vad jag heter och så men jo jo, nu ska vi prata. Sluddra lite! Ja-adå.

Prisutdelning: måste man hålla sig vaken? Nä? Hejhej sandra å jimppa, finska flaggan e ju fin på prisutdelning. Oj där e moster å gunnar. Å där e fredrik.. å där e handär som jag brukar va arg på.. Magnus! Hejhej människor. Hur månne det gick för Patrik? Var är Gustaf? Oj, sprang ja under två timmar? Hur ska jag orka bära hem allt dethär. Oj shit vad mina fötter gör ont. Fy vad lycklig jag är. Nu fryser jag ihjäl lite. Men jag är kanske världens lyckligaste. Och tröttaste. Kommer jag ens att minnas dethär imorgon?

Efteråt: Hejhej människor, sluta titta, jag vet att kransen är tung. Det gör ont att bära den. Och denhär rosen har vassa taggar. Aj. Men jag är glad. Och hög på allt. Kanske lite trött. Lite. Var är någon jag känner? Finns det mat nånstans? Vart ska jag? Vad gör jag? Borde kanske ta mig hem..

Med andra ord. Det var jobbigt, eländigt, helvetiskt, tungt och alldeles alldeles underbart.

Nästa år ska jag äta innan, ta in mera energi under loppet och låta bli att springa med nya skor. Dessutom ska jag för en gångs skull få en hel träningssäsong

Tusen tack för alla gratulationer. Jag har fortfarande ont i hela kroppen. Men jag är så otroligt glad!

Jo. Skulle alltså vara helt trevligt att kunna springa igen. Men nu ska här cyklas. Jag ska plåga mig så att svetten rinner. Jag ska hålla på att drunkna i min egen svett så att jag är tvungen att simma och cykla samtidigt för att överleva. Vänta bara, det blir nog en triatholinst av mig ännu en vacker.. eller troligtvis en mulen dag.

Sandra

Jag känner mig mångspråkig här i landet. Jag pratar svenska, finlandssvenska, nykarlebydialekt och finska (ainakin vähän). Det var först då jag flyttade hit som jag började inse att det är en otroligt stor skillnad på finlandsvenska och sverigesvenska, jag är inte van vid att folk börjar skratta då jag använder ord som jag tycker är självklara. Så i väntan på nästa otroligt spännande, roliga och givande inlägg ska jag lära er hur löpare pratar svenska i Finlandslandet. 

Distanspass = länk / lenkki

Springa distanspass = lenkka

Löpskor = lenkkare

Långpass = långlänk

Intervaller = drag

Snabbdistans = hård länk (alt. tv kova (tv = tasavauhti (det är alltså finska , tasavauhti = jämn fart, kova = hård)))

Femtonhundra (tävlingssträckan) = tusenfemhundra / tusenfem

Löpband = löpmatta

Wetwest = vattenlöpning

Keso (sånt äter väl typ löpare?) = grynost

Sådärja, så plugga in de där orden, annars kommer jag inte att förstå vad ni säger om vi ses nångång! 

Sandra

Jag befinner mig i Stockholm, Sverige. En liten finsk tjej i storstan. 

Jag vet inte hur jag hamnade hit eller vad jag egentligen gör här. Men jag kommer att ta vara på de sju månaderna jag har här innan sommarsäsongen börjar. Och det enda jag helt säkert vet att jag ska göra här är att springa. 

Några dagar innan Lidingöloppet gick av stapeln tog jag det spontana beslutet att flytta från lilla trygga Vasa i Finland till stora stygga Stockholm. Främst ville jag väl testa något nytt. Bo på ett nytt ställe, träffa nya människor och förstås; springa på nya vägar, få en motivationskick, påminna mig själv om hur underbart löpning faktiskt är.

Tolv dagar har jag bott här nu. Löpstegen ligger på noll. Jag gjorde det igen, samma sak som i fjol på Lidingöloppet. Överbelastning. Då var det knät, nu är det foten. Så istället gör jag det tråkigaste jag vet; cyklar på gymmet. Irritationen växer för varje tramptag jag tar, irritation över att jag har dålig musiksmak, irritation över att killarna på gymmet gör styrkeövningarna helt fel, irritation över att folk pratar i telefon samtidigt som de styrketränar, irritation över tjejerna som tror att de powerwalkar då de går på löpbandet i en hastighet på 4km/h. Men annars är jag en glad människa. Stockholm är helt underbart. 

Snart springer jag nog igen. Det är en knapp månad till EM i terränglöpning och där har jag tänkt vara med. Fram tills det ska jag trampa på cykeln. Trampa, styrketräna, skriva blogg, föreläsa om motivation och andas stadsluft. 

Det här var bara en liten presentation. Kolla in här lite då och då så får ni läsa om hur jag klarar av livet och löpningen i Sverigelandet!

Sandra

Det första jag gjorde då jag kom till Sverigelandet var att tatuera mig. Jag är nöjd.