Den där rubriken kunde beskriva vilken backträning som helst. Jag hatar backträningar. Jag hatar dem så mycket att min kropp brukar bli sjuk eller dra på sig småskador då det är dags för backträning. Backträningarna jag gjort de senaste åren går nog att räkna på en hand. Jag gillar att tävla i backar för jag vet att jag är en duktig backlöpare, men backträningar… Om man bildgooglar ordet ”jaha” så får man troligen en bild av en mig i en halvbrant backe. ”Jaha” är det lättaste sättet att beskriva en backträning med. Det är bara enformigt och tråkigt och man blir inte trött någonstans. Det känns lika nödvändigt som att springa 50-metersintervaller i tröskelfart och sen ha 3 minuter vila däremellan. Men jag veeeeeet att det är bra med backträning och att det är bra för löpsteget, benstyrkan, konditionen och troligen är backträning också bra för klimatförändringen samt förebygger fred på jorden.

Femton gånger tvåhundra meter med joggpaus stod det på träningsprogrammet idag. ”Jaha”, tänkte jag. Den enda backe som duger i lilla Nykarleby ligger i skogen och är täckt av is. ”Jaha”, tänkte jag igen, då måste jag alltså springa 5 km norrut längs landsvägen för där finns en bra backe (dock ingen gångbana). Solen sken och jag försökte intala mig själv att det skulle bli skönt att komma ut och ”springa lite” men jag insåg snabbt att jag inte kunde lura mig själv eftersom jag tydligen packade ner telefonen så att jag skulle kunna ringa och be morsan hämta mig ifall jag tröttnade, bröt ett ben eller kraschade med ett isberg. 

The backe. Varför ser backar alltid så mesiga ut på bild? 

Jag har aldrig gillat våren. I år har jag trott att den ändå har varit ok. Tills idag. Nu är jag mig själv igen. Jag hatar våren. Den är som en riktigt bra film. Ni vet, man kollar ut genom  fönstret, ser solen skina, hör fåglarna kvittra, ser den fläckvis torra asfalten och kan inte låta bli att le åt att bättre tider äntligen anlänt. Det är så vackert och realistiskt att man aldrig skulle kunna ana att filmen faktiskt inte är verklighetsbaserad. Men ja, sen är man ju tvungen att gå ut om man ska träna och då märker man att allt bara var skådespeleri. Det är knappt en plusgrad, det blåser motvind från alla håll och solen bländar mera än den värmer. Som en istid, light version. 

Jag skulle ha varit nöjd med 3km uppvärmning men jag visste att det var 5km till backen. Dessutom visste jag fel då det visade sig vara 6,2km. Jag morrade lite lågt samtidigt som jag inombords var lite nöjd över att få ihop en massa kilometrar. Jag sprang alltså längs en landsväg. En rak landsväg. En rak landsväg med mycket trafik. En rak landsväg med mycket trafik och gatudamm. En rak landsväg med mycket trafik och gatudamm samt motvind. Det var roligt. I vanliga fall betyder ju motvind att man har medvind på vägen hem. Hahaha, medvind i Nykarleby?? Skulle inte tro det. 

Den här idylliska bilden är tagen från uppvärmnings/nerjoggningssträckan. Någon skulle kanske kalla bilden ”vår” eller ”vacker vinterdag”. Men den heter faktiskt ”tristess”.

Nåja, jag sprang mina intervaller. Det gick helt ok förutom bilarna, gatudammet, motvinden och då jag glömde att starta klockan (efter att jag pausat den för att fixa hörlurarna (fastän jag inte ens lyssnade på musik)) och insåg det igen efter två intervaller och resten. I ett skede var jag orolig att jag hade blivit förvandlad till en mänsklig evighetsmaskin. Jag bara sprang. Upp och ner och upp och ner och upp och ner. Jag kunde ha somnat och ändå fortsatt springa upp och ner. Det var inte så tungt och inte så roligt och jag gick troligen på någon typ av automatinställning. Av någon anledning sprang jag 225m istället för 200m och jag fattar fortfarande inte varför. Av någon anledning så lyckades jag också sluta då jag var klar och då var det bara hela vägen hem kvar. 

Att räkna till femton är inte alltid så enkelt. Kände mig väldigt kreativ som kom på det där.

Vägen var fortfarande rakare än jätterak och tråkigare än jättetråkig. Då och då körde en långtradare förbi och jag skäms lite över att de troligen trodde att jag var så trött att jag var spyfärdig eftersom jag höll för munnen hela tiden. I själva verket gjorde jag det för att dölja mina uttråkade gäspningar. Eller om det var för att undvika att svälja allt gatudamm i hela världen. Kommer inte riktigt ihåg..

Jag sprang och benen var halvsega. Det var dött överallt förutom bilarna. Till slut kom jag till en byggnad. Man kunde ju tänka sig att det skulle göra mig glad. Att jag skulle uppskatta att kanske få se levande människor. Men problemet var det att i den byggnaden som jag sprang förbi, där tillverkar de räv- och minkmat. Som rävfarmardotter borde jag klara av lukten, jag vet, men alltså inte då jag springer. Absolut inte då jag springer. Det enda positiva med byggnaden var att den påstod att jag bara hade dryga 3km kvar hem. Min hjärna uppfattade dock inte den positiva biten för den fortsatte tänka långa avancerade meningar såsom ”tråkiiiigt, jag har tråkigt, dehär e trååååkiiigt”.

Det mest spännande på hela passet. Två små rådjur. Ja alltså de är för långt borta för att ni ska kunna se dem. Men de finns där, jag lovar!

Jag kunde ha lyssnat på musik, för jag hade den lilla rosa (ipoden alltså) med mig och hörlurarna i öronen. Men jag hade den mest för nödsituationer som ”behov av att dölja smärta” (kan inte lyssna på musik och känna smärta samtidigt) eller ”akut tristess”. Man kunde ju tycka att det senare alternativet passade in i min situation just då och det är mycket riktigt, men det var bara det att jag kände att jag hade en ilska som låg och puttrade inom mig och om någon började sjunga fina låtar om hur underbart livet är i mina öron just då så hade det kanske blivit för mycket. Vem vet vad jag skulle ha gjort om jag mött en människa (haha) längs vägen. Risken finns att jag hade börjat skrika eller något annat helgalet.

Jag kom hem till sist. Nitton freaking kilometer senare. Pannan var dammig, det knastrade mellan tänderna och mina svarta tights var gråbruna. 

Jag kan inte komma över att jag ser så där glad ut på bilden. Jag kände mig inte glad. Jag kände bara ”jaha”. Varifrån månne mitt pannband kommer förresten?

Men jag tänker inte gnälla. Jag har ändå bara ett pass kvar idag.

Jag råkade kolla några minuter på mästarnas mästare i söndags. Helena Ekholm sa något som gjorde mig lycklig. Det lät ungefär så här: ”Jag gillar inte att träna, det är mest ett nödvändigt ont. Men jag älskar att tävla”. 

Jag håller med, helt och hållet. Kul att se att man kan lyckas fastän man inte älskar att träna!

Jag har en chans!

Dessutom är det faktiskt kul ibland. Speciellt efteråt!

Sandra 

Efter två dygn hemma i Finland så blev det dags för Tellushallen och intervaller. Jag hade fått springa ute på de isiga vägarna istället om jag hade velat men sällskapet i Tellus lockade för mycket. 

Tellushallen ligger i Jakobstad, 20km norr om Nykarleby. Det är främst en fotbollshall men det funkar för friidrott med. På långsidorna finns det två banor och på kortsidorna en. Totalt är ett varv 300m. Det som gör hallen lite speciell som friidrottshall är att den saknar kurvor. Den är alltså fyrkantig. Då vi springer så genar vi över konstgräset i hörnen för att slippa 90-graderssvängar. Varven blir förstås inte exakt lika långa eftersom man kanske genar lite olika i hörnen men det spelar inte så stor roll. Det är varken praktiskt eller bekvämt med kurvorna och de utmätta sträckorna är skrivna med tusch på väggen. Men där finns löpbanor och det duger. Hallen har definitivt en speciell charm. Jag älskar att springa där, det går alltid bra. Dessutom är det otroligt fascinerande hur knattar, juniorer, elitidrottare och veteraner från flera olika klubbar kan dela på banorna. Aldrig några problem. Alltid lika lyckat. Jag har inte varit där på ett år och det var kul att vara tillbaka i den svala hallen.

Kurvlöpning i Tellus. (1) Det är inte jag. 2) Bilden är arrangerad. 3) Mobilkameran är inte så bra 4) det finns alltså riktiga banor även på kortsidorna även om det inte syns på bilden)

På schemat idag stod det 5x900m+300m/45s/3min. Jag var lite nervös innan jag körde iväg hemifrån i morse, dels för att jag inte ännu visste vad jag skulle springa, dels för att det var första passet med coachen sedan augusti och dels för att de kortare intervallpass jag kört i Stockholm har gått halvdåligt. Men att få värma upp med vännerna var helt fantastiskt och bättre blev det då det visade sig att jag skulle få springa hela passet med min vän Jimmy.  Han skulle träna lite lättare och jag lite hårdare så vi kunde alltså hålla samma tempo. Jag fick springa först och han hängde på. Jag hade räknat med att springa ojämnt för att jag är ovan men istället sprang jag jämnare än nånsin; det skilde bara nån tiondels sekund mellan intervallerna. Benen var lättare än på länge och den långa seriepausen hann göra mig ordentligt rastlös. Med andra ord gick det jättebra.

I väntan på att fotbollsspelarna ska bli klara.

Efteråt då jag pratade med coachen så vågade jag fråga honom hur bra det här passet var jämfört med vad jag sprang ifjol. Han var tyst en stund och så sa han: ”det var precis lika”. Med andra ord tycks jag vara i samma form nu efter sju veckor träning som ifjol efter ett halvår. Och det tänker jag absolut inte klaga på. Innan han stack iväg från hallen så vände han sig om och sa ”det var ett bra pass idag, jag är imponerad”. De orden lever jag resten av dagen på.

Hörni, jag är tillbaka på riktigt nu!

Glad påsk! 

Jag var så fruktansvärd nöjd med mig själv då jag bokade flygen till min ”påsklovssemester” redan i januari och istället för att behöva åka båt, tåg och bil eller flyga via Helsingfors så lyckades jag hitta ett direktflyg till Vasa. En ynka timmes flygresa. Så himla smidigt. Och så himla duktig tyckte jag att jag var som lyckades med det..

Det var först förra veckan som jag började kolla upp vilka tider mina flyg skulle gå och jag kände mig inte alls lika duktig längre då jag insåg att jag bokat ett flyg som skulle avgå 06.45 från Arlanda. Men sen tänkte jag vidare att jag bor ju i Stockholm och ska flyga från Stockholm så om jag stiger upp klockan 6 så hinner jag bra (det är inte det att jag är blond, jag har bara otur då jag tänker). Igår på morgonen insåg jag dock att enda möjliga resalternativet till Arlanda innebär att jag måste åka hemifrån vid 03.19. Dvs, stiga upp ungefär klockan 3. Tydligen är tunnelbanorna inte så aktiva på onsdagsnätter. Jag suckade djupt och bokade ett relativt billigt hotellrum nära flygplatsen. Klant. Klant, klant, klant. Så himla osmidigt. 

Men det gick bra. Jag fick sova ända till fem, inget krånglade på flygfältet, bara ett av de tre barnen på flygplanet skrek, jag fick två platser så jag rymdes att ligga ner, jag överlevde panikattacken som uppstod då jag märkte att vi skulle flyga med ett litet propellerplan från stenåldern osv. Hur smidigt som helst. 

Jag behövde bara vara någon timme i Vasa för att inse att jag kommer att sakna Stockholm sen i sommar då jag flyttar hem. Främst på grund av de fina löpvägarna. Det finns ju så himla många ställen att springa på. Hemma håller jag mig till samma ställen hela tiden. Men det är fint att vara hemma också. Idag gick jag in i varuhuset där jag alltid handlar och köpte sån mat som inte finns i Sverigelandet. Helt underbart. (Förutom då jag kom fram till kassan och insåg att jag glömt att väga mitt äpple (ja, i Finland väger vi frukterna och grönsakerna själva och klistrar prislappen på)) och fick gå tillbaka och ställa mig sist i kön igen. Dagens i-landsproblem.

Jag gick också in i min favoritsportbutik i Vasa. Jag gick mest och kollade runt då jag hör någon säga ”Hej, är du hemma från Stockholm nu?” Det var en av killarna som jobbar på skoavdelningen och vi hade ett 15-20min samtal om skillnaderna mellan Finland och Sverige. Skrämmande hur överens man kan vara ibland. 

Nu kommer en liten faktaruta här mitt i mitt inlägg.

FAKTARUTA:

-Jag säger att jag bor i Vasa om någon frågar. Vasa är staden där jag studerat (sedan jag gick ut gymnasiet) och har lägenhet i. Jag är född och uppvuxen i Nykarleby.

– Vasa ligger i höjd med Umeå, precis på västkusten och har ca 50.000 invånare och ungefär hälften pratar finska och hälften svenska.

– Nykarleby ligger 76km norr om Vasa, också det vid kusten, och vi är ca 7000 invånare varav nästan alla pratar svenska och alla känner alla. 

(Faktan är tagen ur mitt eget huvud men borde stämma ungefär. Nu vet ni vad jag pratar om framöver)

Jag befinner mig för tillfället i Nykarleby (eller Nykaabi, som vi säger på dialekt) och hela familjen (mor, far, storasyster, storebror, lillasyster och lillebror) är hemma. Det är rätt trevligt men skönt att det bara händer några per år.

Min dag avslutades med 14km löpning tillsammans med lillasyster (att vi springer tillsammans händer max en gång per år) i mörkret. Helt underbart att få skvallra lite. Hade lite glömt bort hur tjejsnack känns. 

Nu har jag tio dagar kvar här i Finland innan jag kommer tillbaka till Stockholm. Jag kommer säkert att bli rastlös här men samtidigt blir det roligt att man vet vem alla man möter är, att bilar tutar då de kör förbi och att få träffa mina kompisar som jag inte sett på tre månader. Dessutom är det inte så kallt och snöigt här som jag hade räknat med. Bara nästan.

Och angående dendär väggen jag väntade på. Jag planerade personbästa i långpassrekord igår, men redan efter 12km (varav jag var helt vilse i 7km) på djurgården gick benen i strejk och efter 20km fick jag ge upp, det var ingen idé att fortsätta. Idag var benen förstås hur pigga som helst igen. Ibland tror jag att mina ben bara är ute för att jävlas med mig, men det får jag väl stå ut med så länge de fortsätter att springa snabbt och lätt de flesta passen.

Så att så. 

Hyvää pääsiäistä!

Under nerjoggningen efter Premiärmilen fick jag ont i vristen. Samma problem som jag dragits med hela vintern. Det gjorde så ont att jag fick avbryta och jag hann bli ordentligt orolig. Jag kände inget under loppet, men det säger ju ingenting. Känner man nånsin smärta under ett lopp? Ja förutom dendär normala plågsamma ”varför gör jag det här frivilligt”-smärtan då.. Hur som helst, efter loppet hade jag ont och det ingick inte alls i mina planer. 

Men min helgalna kropp krävde en tiotimmarsnatt för att hela sig själv och måndagens pass gick hur lätt som helst, 100% smärtfritt. Ofta går det hur lätt som helst dagen efter tävling och det där sega i benen kommer först två dagar efteråt. Men idag gick det ännu lättare än igår (givetvis var mitt sällskap Patrik Engström en bidragande orsak). Så nu går jag bara och väntar på när benen ska bli trötta. Ikväll har jag ett kortpass så då slår de knappast till. Men imorgon ska jag springa lite längre så då är jag lite orolig. Det är liksom tillräckligt jobbigt att springa vilse smärtfritt, jag orkar inte ha slitna ben också. Jag kan inte lura bort känslan av trötthet med hög musik längre heller, mina öron tog för mycket skada för två veckor sedan då jag var så otroligt sliten. Nåväl, hoppas något gudaktigt läser min blogg och kan se till att mina ben inte blir trötta före tidigast torsdag.

Jag har ändå en lätt vecka på gång nu. Eller ja.. ”lätt”. Lite lättare än de två tidigare veckorna åtminstone. Jag har ökat så pass mycket och kört så pass hårt de senaste femton dagarna att kroppen måste få ta de lite lugnare för att greja ännu mera ökning. Och det passar ju perfekt den här veckan eftersom 1) jag måste stiga upp 4 på torsdagmorgon 2) jag kommer att åka till Finland och är tvungen att springa på snö* (*kommer ni ihåg? Det där vita kalla som fanns på Stockholms vägar för nån månad sen) 3) jetlagen och ändringen till sommartid. Man blir ju förvirrad med mindre 4) jag måste ha tid och ork att umgås med alla fina vänner och familjemedlemmar som jag inte träffat sedan jul 5) min väska kommer att väga 200kg och min kropp kommer att vara död efter att ha släpat hem den!

Så att så! 

Nu ska jag käka min favoriträtt, gårdagens tonfisksås, och fundera på livet. 

Spring i frid! 

Sandra

PS. Om nån känner för att springa 20-30km (antagligen 25) imorgon på förmiddan i 4.30-4.50 (antagligen 4.40) – tempo så kan ni höra av er. Jag har utnyttjat möjligheten till sällskap alldeles för lite!

Besvikelse, glädje, trötthet, benvärk, stolthet, kyla och alla andra adjektiv som existerar är ungefär en bråkdel av vad jag har upplevt idag. 

Jag ska vara ärlig. För att det är så jag är. Jag såg inte över huvudtaget framemot att springa idag. Inte alls. Jag upplevde aldrig nervositet (nåja, inte mentalt i alla fall, själva kroppen var en katastrof som hann besöka bajamajorna ungefär fjorton gånger sista halvtimmen innan start, men i huvudet kände jag mig rätt lugn), men jag visste att det skulle bli jobbigt. Och att veta att det ska bli jobbigt är ju lite jobbigt.

Starten var besvärlig, det var trångt och dessutom är jag inte van vid svensk tid. Tiden går så snabbt här. ”En minut till start” sa speakern och knappa sju sekunder senare smällde startskottet. Nåväl, ingen risk för tjuvstart i alla fall! 

Jag struntade i listan över möjliga taktiker som jag gjort upp i mitt huvud innan och körde helt på känsla. Benen var pigga men jag hade inte det driv i steget som jag ville. Jag hade noll koll bakåt och ännu mindre koll på vad jag höll för tempo. Det kändes långsamt men lite snabbt samtidigt. Kanske. Eventuellt. 

Det svåra med att köra sitt eget race är ju att man har noll koll på konkurrenterna. Med motståndare som Ulrika Flodin och Lisa Nordén så är det idiotiskt att på något vis känna sig trygg trots att man leder. Efter några kilometer fick jag veta att jag hade en lucka på ca 75 meter. Det lätt visserligen tryggt men samtidigt så undrade jag om det alltså betydde att jag öppnat för hårt och att de skulle jaga i kapp mig andra varvet. Men jag körde på, tog rygg på några killar som skyddade mig fint i motvinden och sen trippade jag lätt förbi dem i uppförsbackarna. Jag mådde halvtaskigt men benen var så löjligt pigga.

Jag är riktigt nöjd med huvudet idag också. Det gick på högvarv och tankarna var mest så här: ”det är ju lätt, men ändå inte lätt. Var är dom andra. Paniiik, seriöst, var är dom andra? Är dom så nära mig att jag inte ens ser dem då jag kollar bakåt? Usch vad jag mår dåligt, jag borde kanske ”vila” ett par hundra meter. Ja, det gör jag. Men fasiken, benen vill inte vila, de bara pinnar på. Fine, vi springer då, jag och benen. Jee 2km kvar, wohoo, snart i mål. Skit också, fel skylt, 3km kvar. Greja backen greja backen greja backen. Oj, den gick ju lätt. Bara slutet kvar, se inte så trött ut, låtsas att det är superlätt. Tänker nån spurta om mig nu? Aaah, vad händer. Har jag ökat försprånget? Ajja, skönt, bara att ta sig i mål då. Men åååh va upploppet ska vara långt. ÄNTLIGEN ÖVER!” 

Hmm. Det där lät kanske inte som jättebra tankar. Mera som någon idrottslig version av panikångest. Men i själva verket var jag ganska bra på att intala mig själv att jag orkar, och att jag inte ska stressa, att jag kommer att vinna och att jag faktiskt vill göra det jag gör. Jag lyckades till och med lura mig själv att det inte alls var jobbigt. Men den känslan gick tyvärr över ganska snabbt. 

Men förutom lite illamående, lätt smärta i svanken och dregel över halva tröjan så gick det hyfsat. Det blev en seger med trygga 31 sekunder och trots att tiden inte glädjer mig så mycket så antar jag att det var rätt bra med tanke på omständigheterna. Fast jag är egentligen ganska trött på att springa ”bra med tanke på omständigheterna”. Jag springer helst bara bra. Eller jättebra. Men med tanke på att det var ett träningslopp så får jag väl godkänna mig själv.

Att jag inte klarade banrekordet som jag siktade på skulle jag vilja skylla på vädret (helst på backarna också men den logiken existerar inte riktigt) men den teorin förstörde Mikael Ekwall med att springa hem ett ordentligt banrekord i herrklassen. Så jag får bara kapitulera och inse att jag inte var tillräckligt bra idag och att jag kanske behöver mera än 6 veckor träning för att prestera banrekord och sånt.

Ikväll då jag går och lägger mig ska jag ändå drömma om att jag har vunnit ett OS-guld. För det har man väl gjort om man vunnit över OS-silvermedaljören? 

Det är fascinerade hur folk (inklusive jag själv) är så otroligt uppspelta inför Premiärmilen. Okej, för många är det årets första tävling och det är klart att det är kul. Men för mig är det ingen viktig tävling utan en lite hårdare ersättning till veckans snabbdistanspass. Men likväl är jag hur ivrig som helst. Jag har testsprungit banan, funderat på underlaget, analyserat backar och kurvor, kollat på motstånd, övervägt klädval osv. Det märks verkligen att jag inte har tävlat på ett halvår. Och jag bara älskar att analysera allting innan. Jag kommer aldrig någon vart i mina analyser men jag är lika glad ändå. Och galet taggad på att springa.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så slet jag nästan hela förra veckan med rekordslitna ben. Det var tungt, det gick sakta och det gjorde ont. Men ändå lyckades jag få fart i benen på söndag och presterade bättre än vad som borde vara möjligt. 

Den här veckan har sett annorlunda ut. Träningsmässigt kommer jag upp i exakt lika många löpkilometrar som förra veckan men känslan har varit helt annorlunda. Trots att jag sprang veckans första fyra pass i snöoväder så har benen känts okej, och det bästa av allt är att för varje pass jag gör så känns benen piggare. Igårkväll kändes det som att jag bara flög fram, en känsla jag inte upplevt sedan september), och jag kunde inte sluta le. 

Det må vara delvis halvtaskigt underlag, det må vara lite backar här och där, det må vara nån minusgrad. Men den här kroppen är redo att prestera nu. Tusen gånger mera redo än förra helgen. Och huvudet har fått de bevis som behövs. Det blir så otroligt kul.

Men det är ju inte så att jag bara kan gå dit, ställa mig på startlinjen, springa och vinna. För det går ju inte att missa att självaste Lisa Nordén också ska delta. Då jag har läst om loppet har jag funderat om det är så att det bara är jag och Lisa som springer för det låter så i vissa texter. Det skulle nog inte vara ett så roligt lopp. Jag föredrar några tusen löpare till. 

Jag känner inte Lisa, jag har faktiskt aldrig sett henne, men jag gillar henne ändå. Hon verkar vara en bra typ och är en grym idrottare, annat kan man inte säga. Med tanke på att hon har ett OS-silver och jag har en trettioandra plats eller något liknande så borde jag väl känna mig hotad. Men det gör jag nog inte. Jag är ju löpare. Det är min huvudgren. Som vanligt ställer jag mig på startlinjen för att vinna, så får vi se vad som händer. 

Målet med morgondagens lopp är inte att vinna över Lisa Nordén (som knappast heller anser det här loppet vara speciellt viktigt, även om hon definitivt är tävlingsmänniska), det är att springa ett bra lopp, bevisa för mig själv att jag är i den form jag tror och att visa alla andra att jag nog är att räkna med i sommar trots att vintern har sett ut som den har gjort. 

Dessutom tycker jag inte att man ska räkna bort andra löpare. Kanske kommer Jeri Emeru till start? Plötsligt dyker Ulrika Flodin upp! Och de två är galet duktiga löpare. Och så finns det en himla massa manliga ryggar att jaga. 

Jag tror att det blir ett bra lopp imorgon. För mig och för Lisa och för alla andra.

Lycka till allihop, vi ses i vimlet!

50km

70km

90km

105km

120km

Ungefär så ser löpmängden mina senaste träningsveckor ut. De fem föregående veckorna lång mängden mellan 0 och 40km och de tre föregående månaderna höll det sig mellan 0 och 1km per vecka. Med andra ord, jag har tränat i fem veckor. Och eftersom denhär kroppen är lättränad så har jag absolut inget tålamod heller. Under dehär veckorna har jag mest gjort pass som har varit bra ”med tanke på omständigheterna” men jag har också gjort bra pass. Speciellt nöjd är jag med två snabbdistanspass där jag faktiskt överraskade mig själv och sprang snabbare än vad som borde vara möjligt. Och lätt dessutom. Så då bestämde jag mig för att jag vill tävla. Det är många, många år sedan jag inte har sprungit någon inomhussäsong så tävlingsabstinensen var stor. 

Redan förra helgen tänkte jag springa ett lopp men i och med att tävlingsbanan gick i skog och på is så kändes det lite väl riskabelt. Mina fötter och vrister håller för det mesta just nu men jag har lite små känningar ibland och att ta en risk och springa ett lopp ”i onödan” kändes lite för idiotiskt till och med för mig. Istället sprang jag ett av mina bästa snabbdistanspass någonsin. Och istället för att vara nöjd med de tio snabba kilometrarna så går jag ännu och funderar på hur snabbt det hade gått om inte de tyngsta bitarna (första, sjätte, sjunde, åttonde och nionde kilometern) hade varit i ordentlig motvind. Aldrig blir jag nöjd. Givetvis hade jag ju lika mycket medvind också men på något sätt tar alltid motvinden mera än medvinden ger. Hursomhelst, det var ett formbesked som hette duga. Men tävlingsabstinensen ökade.

Dagarna efteråt var jag lite för glad. Jag sprang lite för mycket (detdär ”lite” var faktiskt inte ironiskt, det var faktiskt bara några kilometer för mycket) och kanske lite för snabbt. För är man på bra humör så rullar ju steget så förbannat lätt… tills det slutar rulla. Tisdagens intervaller gick segt, och styrkepasset tog livet av min kropp, kvällsdistansen var en långsam plåga, onsdagens långpass kom jag igenom endast på vilja och förstås ilskan över att jag för andra gången på fyra dagar lyckade springa vilse runt Kungsholmen. Torsdagen kändes rätt bra… de fyra första kilometrarna. Sen fick jag pina mig resten men beslöt mig för att ändå köra ett lätt backpass på kvällen, vilket kändes hur bra som helst. Men sällan den glädje som varar. Fredagen var ett sånt pass då jag sprang med musik i öronen på högsta volym eftersom jag inte kan använda flera än två sinnen samtidigt. Så om jag tittar var jag springer och lyssnar på musik vilket inte går att undvika om det är högsta volym så kan jag inte känna smärta. Ja man kan ju i alla fall alltid låtsas. Mina ben skrek efter hjälp trots att jag för fjärde dagen i sträck körde ett väldigt lätt tempo. Resten av min kropp sa att den i protest tänkte bli sjuk så den skulle få vila och jag suckade. 

Men så blev det lördag, alla sjukkänslor var borta och den löjligt tidiga morgonlänken (se inlägget om finlandssvenska löparord) i ett kyligt men fint Strängnäs gick rätt lätt. Kanske mest för att pojkvännen – (som dessutom hade födelsedag) som blev medtvingad på cykel, så att jag inte skulle springa vilse, frös tusen gånger mera än mig, hade ont i rumpan av cykelsitsen, var otroligt trött – dessutom fick punktering. I en sån situation får man absolut inte gnälla över att det var lite tungt i ett område på ca 16×11 cm på utsidan av ens högra framlår. Det var inte mest synd om mig den gången. Resten av dagen firades på Sätra Brunn. Vi pratar bassäng med en miljongradigt vatten, bubbelpool, ett stort fat med skivade frukter, skumvin (ja, det var alkoholfritt, inga tidningsrubriker denhär gången, tyvärr) och god lunch följt av ett trevlig cafébesök och ett lätt kort kvällspass. Kroppen mådde toppen och jag var till och med lite taggad. Jag beslöt mig för att imorgon (läs: idag (om ni läser på måndag så blir det igår och om ni läser någon annan dag så kan ni läsa ”i söndags”)) ska jag tävla. 

Sagt och gjort. Idag klockan 12.30 stod jag på startlinjen till Två Sjöar runt. Första loppet sedan Lidingöloppet (kan ni också läsa om nånstans lite längre ner på sidan kanske) och jag sprang det mest för att vinna. Och för att bevisa för mig själv att jag är i jättebra form och inte alls har haft 3½ månads löpuppehåll. Jag ville komma imål med mersmak och självförtroende. Jag kom imål med illamående och mental utmattning. Eller något åt det hållet.

Tempot kom lite som en chock. Lite annat tempo än jag hållit de senaste dagarna, veckorna och månaderna. Och att dessutom börja loppet i en uppförsbacke på sisådär 300 meter. Det var inte det lättaste jag gjort. Att ha en tjej flåsande i nacken var inte heller roligt. Jag vägrade släppa om henne, var inte alls på humör att jaga, jag skulle bara vinna. Vi höll ett tempo som fick mig att inse att jag troligen går i väggen, men jag intalade mig att den andra tjejens vägg skulle vara lite jobbigare. Efter 9 minuter fick jag en lucka och sen kom väggen aldrig. Men jag var trött då jag kom i mål, 32 sekunder före tvåan. Och även om det var jobbigare än jag ville och tiden var lite sämre än jag ville att den skulle vara så kan jag inte vara helt missnöjd med ett 5,7km lopp i 3.24-tempo. Det är en hyfsad debut ändå!

Nästa vecka blir det en till bra träningsvecka som kommer att avslutas med Premiärmilen. Det ser jag verkligen framemot. Nu minns jag ju hur man gör då man tävlar!

Idag fick jag dessutom kryssa av motorcykelpunkten på min to do-list:

[x] få en segerkrans (Lidingöloppet 2012)

[x] springa efter en motorcykel (Två sjöar runt 2013)

[ ] springa genom ett målsnöre

Och här ser ni en bild från den mäktiga prisutdelningen. Foto: Magnus Berglund (ja, bilden är lite suddig men han hade också sprungit och var lite trött och skakig ännu)

Jag har sagt det förr och säger det igen. Det går bra nu!

PS. Jag hade en rolig diskussion med en man som stod och delade ut reklamblad för något lopp vid målgången. Vi pratade om något lopp och såhär avslutades vår diskussion:

– Så du kommer från Finland?

– Ja

– Och du tävlar på elitnivå?

– Ja

– Är du med i landslaget också?

– Jo, jag sprang OS i somras

– Oj gjorde du? Jag har inte varit så insatt i friidrott den senaste tiden. Vad heter du då? 

– Sandra Eriksson

– hmm.. (lång paus) är det så att du twittrar?

– hmm (ett mycket bittert hmm)

– jamen jag har nog läst dina tweets, då vet jag ju. Jag ska skriva åt dig på twitter då jag kommer hem!! 

Nåja, jag kämpar vidare. Någon gång kanske jag blir känd som löpare också…

Jag stod där med medaljen runt halsen. Må hända att det bara var ett silver, men för mig var det en stor seger. Efter alla problem hade jag äntligen fått min medalj, dessutom på seniornivå. Helt otroligt. Jag ville inte ta av mig medaljen, även om den var stor och tung. Storleksmässigt påminde den om en pocketbok. Jag var så lycklig och skulle precis stiga upp och ta emot en stor applåd av hela förbundet då jag…

…vaknade.

Det där var den mest logiska dröm jag haft på länge. Jag drömmer om tävlingar lite då och då. Ibland vinner jag stora mästerskap och ibland springer jag Lidingölopp i trappor och korta korridorer. Ibland tror jag att jag vinner men så visar det sig att både Isabellah Andersson och Abeba Aregawi har kommit i mål före mig och ibland hamnar jag mitt i det klassiska; då man inte kommer framåt hur mycket man än springer. Men mina tävlingsdrömmar är alltid lika overkliga. Men i natt upplevde jag aldrig själva loppet, redan då drömmen började så hade jag min medalj. Och känslan var så otroligt verklig. Att jag drömde att det blev silver var helt logisk också. Igår satt jag nämligen och kollade på damernas 3000m final på EM i Göteborg, ett lopp där jag själv hade tänkt vara med och jaga medalj. Segraren vann på 8.58 och min personbästatid från inomhussäsongen ifjol ligger på 8.59, vilket skulle ha räckt till silver igår. Givetvis kan man inte jämföra två helt olika lopp (hennes mellantider: 3.13-6.13-8.58, dvs. ordentlig ökning varje km. Mina mellantider: 2.59-5.59-8.59, alltså ett mycket jämnt lopp) men jag insåg att jag mycket möjligt kunde ha varit i medaljstrid om jag hade varit frisk och hel hela säsongen. 

Det ledde, förutom till drömmar om silvermedaljer, också till att jag vaknade med en motivationskick. Efter att ha ätit frukost så fastnade jag vid datorn och insåg att jag som vanligt kände mig trött. Men i stället för att som vanligt sucka djupt youtubade jag fram ett typiskt yogaklipp med kvinnor klädda i tights, sportbh och leenden direkt copypasteade från en tandkrämsreklam. Knappast ett idealiskt träningspass för mig, men det viktigaste var att jag skulle få röra på mig. Och visst var det skönt -(seriöst, jag svettades som en gris och orkade inte ens hälften av övningarna) att använda sin kropp direkt från morgonen (brukar undvika morgonlöpning eftersom kroppen sällan håller för det, det känns helt enkelt inte bra om jag inte varit vaken ett tag). Humöret steg och jag blev riktigt taggad på att köra ett löppass i det fina vädret. Motivationen har den här senaste tiden inte varit så hög i och med att jag för tillfället befinner mig i det skedet då nästan alla pass är tunga och jobbiga, samtidigt som jag vet att det enda sättet för mig att komma ur det skedet är att träna mängd. Enkelt men jobbigt. Hursomhelst så var det skönt att springa. Benen kändes sega men steget ändå lätt. Då jag kom hem körde jag både rörlighet, stretch, bålstabilitet och lite styrka. Sånadär småsaker som är så lätta att bara strunta i. Kan hända att jag struntar i det resten av veckan, men en gång är bättre än ingen och en gång är början till en miljon gånger.

Jag tror det var igår, eller kanske i förrgår, som jag skrev en lista över vad jag kan ändra i mitt liv för att bli en bättre idrottare, och jag insåg att det finns hur många småsaker som helst. Dessutom saker som varken är speciellt tidskrävande eller ansträngande. Att skriva såna listor ger ofta en motivationskick men tyvärr finns det två misstag som jag tror att är ganska vanliga. I alla fall har det hänt många gånger för mig, nämligen:

1) man vet vad man ska göra och man bestämmer att man har det som nyårslöfte / man tar itu med det då det börjar en ny säsong / man börjar nästa månad/vecka/dag. Varför ska man skjuta upp något då man känner sig motiverad? Det absolut bästa man kan göra är att börja NU!

2) Man blir väldigt ivrig och vill göra en massa saker. I början går det bra och man njuter men efter en stund tröttnar man och ger upp och är tillbaka på ruta ett. Jag tror inte nödvändigtvis att man måste ta det lugnt och börja försiktigt. Man behöver inte hålla tillbaka om man är motiverad så länge det man gör är hälsosamt och inte belastar kroppen för mycket. Problemet är kanske mest det att då man kommer till det där skedet att man inser att man inte orkar med så mycket som man gör så ger man upp och struntar i allt. Istället borde man ju helt enkelt göra mindre, strunta i hälften eller välja ut det som är roligast. Lite för ofta tror jag att man fastnar i det där ”allt eller inget”-stadiet då man vill försöka ta tag i sig själv och sitt liv. Allt är något och något är alltid bättre än inget.

Så ut i solen med er nu, ni hinner. Jag är helt säkra på att ni har 10 minuter extra idag! 

Man kan om man vill.

Sandra

EM u23 Kaunas. EM u23 Ostrava. EM u23 Velenje. EM Helsingfors. Och nu EM Göteborg.

Det här är min lista över misslyckanden. Min lista över de mästerskap där jag har haft chans att komma hem med en medalj runt halsen, men som istället slutat många placeringar längre ner p.g.a. skador och andra onödigheter.

EM u23 i Kaunas 2010. 

Jag såg framemot tävlingarna. Det var mitt första år i åldersklassen och jag hade ett personbästa på 9.47, enligt statistiken var medalj mycket möjligt. Under dendär EM veckan hade jag kanske rekord i otur. För det första så var vårt startfält så litet att försöksheaten slopades och det skulle istället bli direkt final. Finalen ägde rum sista tälvingsdagen, dvs över en vecka efter att vi kommit fram till Kaunas. Det innebar alltså att man skulle gå och vara nervös i en vecka. Sedan hade vi otur med vädret också. Luftfuktigheten var omänsklig och det var fruktansvärt tungt att vistas utomhus. Men det var ändå inte så farligt, det var ju lika för alla. Det som däremot inte var lika för alla var hotellen man bodde på. Vårt hotell hade ingen luftkonditionering, och det var stekhett på nätterna vilket ledde till att jag bara fick ihop ett par timmar sömn per natt. Förutom det så blev jag och många andra matförgiftade på hotellet och min mage krampade direkt jag försökte äta något. Jag var med andra ord rätt sliten på tävlingsdagen. Men några timmar inför start drog det ihop sig till oväder. Regn och storm.  Jag älskar oväder, mest för att jag tror att alla andra lider så mycket av det. Jag lyckades alltså tagga till ordentligt och såg framemot loppet som jag ville vinna. Men en timme innan start blev det sol igen. Och 30 grader. Jag kände mig totalt slut redan innan loppet och det blev ju som det blev sen. Vädret gjorde att de flesta löpare var slitna och flera underpresterade. Min tid blev 10.11 och jag kom imål på en fjärde plats, kring 10 sek från medalj. Vinnartiden var 9.47. Tårarna rann. (senare på säsongen, på VM i Berling sprang jag 9.46 och avslutade säsongen med ett PB på 9.45)

EM u23 Ostrava 2011.

Redan då jag kom i mål i Kaunas bestämde jag mig; i Ostrava ska jag vinna, det finns inga andra alternativ. Jag visste också att det var hur realistiskt som helst. Allt såg bra ut tills jag i början av april drog på mig en knäskada. Det tog 3 månader innan jag sprang igen och då var det bara några veckor till EM. Vi försökte snabbt träna upp fart, och även om min kropp är omänskligt snabb på att återhämta sig efter skadeproblem så hade jag denhär gången för lång väg att gå. Jag klarade ändå den lätta kvaltiden till EM och bestämde mig för att åka dit och låta det bära eller brista. Vi hann knappt landa i Tjeckien innan jag drog på mig den värsta förkylningen på länge och kroppen sa bara stopp. Ingenting fungerade. Jag tog inte ens mig till final. Sprang kanske kring 10.15. Vinnartiden låg strax under 9.50 och aldrig någonsin har jag gråtit så mycket som då jag såg det loppet. Det avslutades i en spurtduell mellan människor jag själv har spurtat om i tidigare lopp. Så fruktansvärt knäckande. (Ett par veckor senare sprang jag på 9.48 och kvalade till VM i Sydkorea). Men det fanns en chans till att ta en medalj i u23-klassen. Min sista juniiortävling, nämligen…

Terräng-EM u23 Velenje 2011.

Det var mitt femte terräng-EM. Jag hade förbättrat mina placeringar varje år. Från tionde till femte om jag minns rätt. I Velenje hade jag alla chanser att äntligen ta medalj. Eller ja,  borde ha haft. Jag sprang ju ett Lidingölopp tidigare på hösten där mitt knä gav upp efter halva loppet. Och med min envishet så vägrade jag bryta så jag haltade igenom andra halvan av loppet. Sedan sprang jag inte på flera veckor. Jag hade knappt hunnit börja träna normalt innan terräng-EM så loppet gick åt skogen. Vet inte ens vad jag hade för placering. Kanske trettonde. Absolut inte bättre än så. Och där tog mina junior-år slut. Nu var det dags att bli senior på riktigt. Fortfarande utan medalj.

EM i Helsingfors 2012.

Redan säsongen innan tänkte jag på att medalj inte är omöjligt, att jag kommer att sikta högt. Och då jag sedan under inomhussäsongen drog till mig ett sololopp på 3000m på 8.59 insåg jag att om jag kan träna 100% enligt planerna under våren så kan jag vinna hela skiten. Att springa under 9.20 är inte orealistiskt tänkte jag. Dessutom är jag spurtsnabb vilket underlättar i taktiklopp. Nåväl. En vacker aprildag sa mitt knäveck att det gör för ont för att springa och dit försvann en månads löpning. Jag kom tillbaka rätt snabbt men hamnade in i en ordentlig förkylning i början av juni igen och min kropp sa stopp. Benen var totalt döda och jag orkade knappt jogga lätt. Det låter kanske som överträning men det var nog något helt annat. Vad vet jag dock inte. Jag fick glömma alla tankar om medalj på hemmaplan och försöka ta mig till final i stället. Jag hade marginalerna på min sida och med hjälp av en lyckad spurt var jag den femtonde och sista som tog mig till final, där jag sen kom imål på en tionde plats. Lyckat med tanke på omständigheterna. Misslyckat med tanke på mitt mål.

EM i Göteborg 2013. 

Med tanke på hur bra det gick förra inomhussäsongen trots att jag inte satsat alls på den så kunde det ha blivit riktigt bra om jag faktiskt satsat lite. Jag kollade just startlistorna där ingen dam på 3000m har sprungit under 8.50 i år. Jag sprang 8.59 ifjol, 9.11 året innan. Jag kan inte säga mera än att medalj inte hade varit orealistiskt. Jag tränar visserligen på rätt bra nu, men min kropp springer knappast under 9.20 för tillfället. Jag har inget på EM att göra.

Såhär är den, idrotten. Min skadelista tar slut här. Jag vägrar att förlänga den. Jag jobbar på med grundstyrkan och kämpar hårt för att hitta balansen mellan träning, sömn, näring och vila och tycker att det går rätt bra. Att springa snabbt i sommar är inga omöjligheter trots att jag missat flera löpmånader. Min kropp är starkare än någonsin och på väg åt rätt håll. 

Och om någon är revanschsugen så är det jag.

Dessutom; man lär sig av sina misstag.

———————————————————————————————————-

VM Moskva 2013

EM Zürich 2014

VM Peking 2015

EM 2016

OS Rio 2016

VM 2017

Sådär ser min framgångslista ut. 

Jag har just sett några klipp på youtube om föräldrar som pressar sina idrottande barn. Det var väldigt intressant och jag är väldigt glad över att jag aldrig har behövt uppleva det.

Mina föräldrar (och syskon med för den delen) har ALLTID varit stöttande och jag har alltid idrottat för att jag själv vill. Visst hände det då jag var yngre att mamma puffade på mig då jag inte hade lust att springa (det lät mest som ”Men fa ut nu bara så du får e gjort”, ”men ja viiilll iiint”, ”nähä”, och så for jag ändå), men hon tvingade mig inte, och det var inte ens hon som sist och slutligen fick mig att komma mig ut och köra passet. Det har aldrig varit mina föräldrar eller min tränare som har tvingat mig att göra de pass jag inte har haft lust att göra (för tro mig, såna pass kommer rätt ofta, men försvinner nästan lika ofta av ren rutin), det har alltid varit jag själv som har gjort mitt träningspass eftersom jag har vetat att det inte kommer att vara fysiskt jättejobbigt (bara lite tråkigt) och att jag kommer att må betydligt sämre av att inte göra träningspasset. Det kallar jag idrottarsamvete och även om det för någon som inte är insatt i idrott kan låta grymt mentalt påfrestande så behövs det ett sådant för att man ska orka motivera sig då det inte är roligt, åtminstone för mig. För det är inte alltid roligt att träna och det ska inte alltid vara roligt, inte om man har som mål att bli bäst.

Som barn däremot ska idrott vara roligt. Jag sa inte att jag skulle bli bäst innan jag var fjorton år, och jag trodde inte på det innan jag var 22. Då jag var liten brydde jag mig inte alls om vilka placeringar jag fick. En gång kom jag sist i mål på en lite större tävling och var lycklig över att jag sprungit personbästa. Jag sprang för att jag tyckte om det, för att jag ville springa.

Barnen i klippen jag såg var i tioårsåldern och de tränade tio gånger mera per vecka än jag gjorde i den åldern och nästan dubbelt mera än jag gör nu. Någon slutade i tonåren, glädjen med idrotten försvann och de tröttnade. De hade visserligen hunnit prestera lite då redan, men många slutar innan de kommer till den nivån. Jag sprang ett OS i somras, 23 år gammal, och jag upplever fortfarande att jag tränar lite.

Idag var jag hos en personlig tränare som skulle hjälpa mig att träna mina inre magmuskler. Hon sa att jag inte hade helt koll på dem och att det finns mycket att jobba på. Någon skulle kanske se det som ett stressmoment, men för mig är det helt och hållet en positiv grej. Nu finns det ju ännu mera att bli bättre på. Ju längre listan över vad jag kan/borde/ska förbättra blir, desto bättre kan jag bli. Min lista säger att jag har ett stort utvecklingspotential ännu, och det ger mig väldigt mycket motivation att jobba vidare!

Jag vet inte om jag vill att mina egna barn i framtiden ska idrotta eller inte. Troligen kommer jag aldrig att tappa intresset för löpning och det är klart att det skulle vara roligt att kunna dela det med sina egna barn. Men jag är inte heller säker på att jag vill att de ska leva ett likadant liv som mig, inte för att det är dåligt, utan för att ”vanliga” liv med ”vanliga” jobb känns så mycket tryggare (om de är lika roliga vet jag dock inte). Jag är glad över att mina barn själv kommer att få bestämma vad de vill (snälla snälla, inte motorsport, hästsport eller schack!) så jag slipper det. Vill de int idrotta alls så får de väl hitta på något annat (dock inte sitta vid datorn lika mycket som jag gör), så länge de lever ett hälsosamt liv och är glada så är jag nöjd.

Ju högre nivå man idrottar på, desto mera press kommer det från olika håll. Men man måste lära sig att leva med den, ignorera den, och alltid komma ihåg varför man gör det man gör och att man gör det för sin egen skull. Det är klart att det är svårt, men toppidrott ska inte alltid vara enkelt.

Och angående det där med att idrott inte alltid är roligt. Det är nog lättast att beskriva med ett ord; hatkärlek.

Ni som springer, ni förstår.

Ps. Tack mamma och pappa!

Då man delar en lägenhet på ca 30kmv, inte har så mycket vänner att umgås med här i landet ännu och bara kan springa 6-8km per dag (då man egentligen borde springa minst 20km) så finns risken att man börjar känna sig instängd. De senaste dagarna har jag klättrat på väggarna och igår då jag såg Nordenkampen framför tv:n istället för att själv springa så blev det lite för mycket. Jag förvandlades till ett monster och den som råkade säga fel sag åt mig då var tvungna att lägga benen på ryggen.

Idag är det söndag, alltså långpassdag. Att springa 6-8km på en långpassdag är inte speciellt motiverande, men idag ville jag bara komma ut härifrån så jag såg framemot passet ändå. Jag var inställd på att lyckas springa 12km, vete fasiken hur det skulle gå till, men det går inte att motivera sig om man inte tänker så. Då jag kom ut genom dörren sjönk motivationen lite då jag märkte hur mycket det blåste. 

Jag startade klockan, benen och ipoden. Det första som spelades i mina öron var ljudet från det här youtubeklippet (förlåt Sverige för att jag utsätter er för dethär):

Det räckte gott och väl för att motivera mig igen och på lätta ben började jag passet, allt för snabbt dessutom. Benen rullade på lätt och den enda smärta jag kände var 1) träningsvärk från onsdagens (!) styrkepass, 2) sjuka vrister från fredagens banpass (har inte sprungit på doserade kurvor på 13 månader (är bortskämd med en hall med 400 meters banor hemma i Vasa)) och 3) vassa snöflingor i ögonen. Efter 6,5km kände jag lite smärta i foten men den försvann innan jag ens hann börja fundera på att avbryta, så jag sprang vidare utan bekymmer. Musiken i öronen var på hög volym, men jag hade som vanligt ingen aning om vad som spelades. Då jag springer med musik i öronen så gör jag det endast för att lättare stänga ut omvärlden, inte för att lyssna på själva musiken, den reagerar jag sällan på. Jag yrade runt ganska mycket för att hitta upp på Västerbron och ännu mera för att hitta ner. Gamla stan och slussenområdet var lika svårt som vanligt men jag kom genom där också utan alltför långa omvägar. Klockan visade att jag hade sprungit över 8km och jag blev glad. Allt som är längre än 8km är framsteg.

Med en kilometer kvar hem gav jag upp. Min kropp brukar ha en tendens att få ont någonstans då jag snart är hemma (mest för att jäklas, antar jag) så jag bestämde mig för att helt enkelt går den biten. Jag var redan så pass lycklig över att jag hade fått springa ett pass tills jag kände att jag var klar istället för att avbryta p.g.a. smärta som jag gjort de senaste veckorna. 

Hur långt jag sprang då?

14 kilometer. FJORTON! Och klockan påstod att jag höll en hastighet strax under 4.40 och även om det inte är snabbt så är det galet att det kändes så lätt trots blåst, taskigt underlag och slalomlöpning bland människor. För att inte tala om alla förbaskade trappor som dyker upp lite här och var. Ganska ofattbart att foten grejade det. 

Det känns väldigt bra just nu. Jag är definitivt på väg åt rätt håll och det är bara att gå sakta men säkert framåt. 

Sa jag att jag är glad förresten?

Sandra

Man kunde ju tro att det är jag som har sprungit den sträckan på den tiden men icke. Det är sträckan från Hammarby Sjöstad ut till Bosön. Om man åker tvärbana + gröna linjen + röda linjen + buss och går sista kilometern så tar det endast fjuttiga 80 minuter att transportera sig ca 15km. 

Jag har åkt den sträckan två gånger fram och tillbaka idag. Ja… och det var min fredag det. 

Eller okej då, lite mera hann jag med. Jag började dagen med personbästa i att vakna tidigt på morgonen sedan jag flyttat till Sverige (nån annan som har ett sånt personbästa?). Det ligger numera på 05.55. Klockan 8 skulle jag coacha ett gäng glada typer tillsammans med Runday på Bosön. Trots att varken kroppen eller huvudet var riktigt vakna ännu så var passet riktigt roligt och givande samtidigt som spiksko- och banlöpningsabstinensen växte.

Då jag slutligen kom hem frusen så kände jag att intervaller i snöblåsten vid Djurgården inte alls lockade lika mycket som en varm hall. Då var det bara att skruva in några guldspikar i skorna och åka tillbaka till Bosön (okej, jag sov en timme innan, jag är faktiskt inte superwoman. Ingen ger sig ut i Stockholms lokaltrafik en fredageftermiddag utan att vila lite innan). 

Det blev 5x600m med 1min paus och 2x5x200m, även de med 1min paus. Körde med ett par skor som definitivt inte är gjorda för banlöpning fram till sista serien som jag körde med spikskor. Inte för att det var nödvändigt utan enbart för den mentala biten, helt fantastiskt. De längre intervallerna var jobbiga. Konditionen är inte vad den borde vara. De korta intervallerna däremot gick förvånansvärt snabbt. Tur att konditionen är den som är lättast att träna upp då. Det går ju galet snabbt. 

Foten då? Ja den höll hela passet. Jag känner igen smärtan så bra att jag vet när jag borde sluta. Den känslan kom efter 1km nerjogg och då var det bara att avbryta, utan sura miner.

Jag avslutade hemresan med att hämta ut en ny, rosa, fin, fluffig dunjacka. Kan det bli bättre än så?

Med andra ord, jag har äntligen avklarat första banpasset sedan september. Jag har lyckats dämpa spikskoabstinensen och jag har genomfört det bästa kvalitetspasset på länge. Jag har en bit kvar till toppform men mina mål inför sommarsäsongen är fortfarande lika höga som de var i början av hösten. 

Jag hinner!

Trevlig helg allihop!

Sandra