Idag ska jag köra ett hårt banpass men jag har insett att jag inte kan blogga om det. Idag händer nämligen större och viktigare saker.

Semifinal i Hockey-VM. Finland – Sverige. 

Hockey, den enda sport som är rolig att kolla på. Roligare än friidrott. Roligare än allt annat. För mig får det gärna gå bra för Sverige. Såvida det går bättre för Finland. 

Spänningen mellan mig och sambon är spänd idag. Nervositeten är hög och Aftonbladet är rekordjobbigt. Och jag vet inte hur jag ska greja att kolla matchen med svenska kommentatorer. Jag klarar inte av dem. Allt Sverige gör är bra och allt Finland gör är dåligt och om Sverige förlorar så beror det ju givetvis bara på att han, vad fasiken han nu hette, inte får vara med. Som om det inte vore hans eget fel…

Ni ser, jag är upprörd redan. Jag ska inte blogga idag. Jag vill inte förlora alla mina läsare.

Men.. HEJA FINLAND!

Tärkeintä ei ole voitto, vaan se että Ruotsi häviää.

Sandra

Igår körde jag mitt första banpass utomhus i Norden i år. Jag hade sett fram emot att för första gången nånsin testa på stadions banor men fick kvällen innan höra att de håller på att ställa till inför nån konsert. (Och än en gång blir jag skitsur över att löparbanor aldrig får vara löparbanor utan istället måste samsas med fotbollsspelare (som har hundra andra ställen att träna på) och musikevenemang och annat onödigt). Nåväl, jag kan knappast ringa dit och säga ”Ni får inte ha en konsert, jag vill träna, vet ni inte vem jag är!?”. Det funkar inte ens om man är Bolt. Och jag är väldigt oBolt.

Nåväl jag sprang till Enskede IP istället. Hade liksom glömt att jag är i Stockholm och trodde att en sån sportplan, en bit utanför centrum, skulle vara helt tom och öde en onsdagskväll. Det var också vad jag hade hoppats på. Men då möts man av juniorer, killar som övar starter åt fel håll på de fyra innersta banorna, tjejer som hoppar över häckar och går på alla banor, fotbollsspelare, hårda vindar och gräsmattor som inte får beträdas. Jag kände hysterin börja bubbla inom mig. Folk som är i vägen på löparbanor är mina fiender. Åtminstone de som joggar många i bredd på innerbanorna eller går/står mitt på banan mellan sina intervaller. De som springer kan man samsas med!

Det blev en hel del djupa andetag igår och sen bestämde jag mig för att dra på mig spikskorna och bara köra. Allt för att slippa hem igen. 2x8x200m stod på programmet och  det var en ganska typisk ”jaha”-träning. En sån träning som är för kort för att man ska kunna säga hur det kändes eller om tiderna var bra. En sån träning som man bara ska genomföra, helst ungefär på de tider som coachen lagt upp och sen skriver man in passet som en liten prydnad i träningsdagboken. 

Det blåste rätt hårt men jag höll samma tempo i motvind och medvind. Den första intervallen (i medvind dessutom) kändes för jävlig och den gick också långsammast av alla. Sen tog jag i lite och då gick det lite bättre. Jag kapade mina pauser för att det var tråkigt att stå stilla och jag märkte att jag var precis lika pigg varje gång jag startade en ny intervall. De två sista fick jag köra lite hårdare så jag tänkte att under 32s blir bra, och stack iväg på 30.2. Inför den sista frågade jag Magnus (som för övrigt har startat en egen löparblogg HÄR) om han trodde att jag kunde köra den sista tvåhundringen, i motvind, under 30 sekunder. Nej, sa han och jag gav honom en riktigt kaxig blick och sprang den på 29.6.

Med saldot 16 tvåhundringar och en inbjudan till Hammarby IF sprang vi hem och jag ringde och diskuterade tider med coachen och konstaterade att det egentligen blev ett jäkligt bra pass. ”Jaha”-passet blev nästan ett ”Hoppsan”-pass. Inte illa. 

Nu ska jag bege mig ut på ett lätt distanspass. Jag gillar inte att springa sakta. Som tävlingslöpare i ett löparhysteriskt Stockholm vill man springa snabbt. Annars känns det som att man är en i mängden. Och det är inte riktigt det jag vill med min löpning. Men ibland kanske jag bara ska sluta tänka och vara lite smart istället. Såvida ingen springer förbi mig. Nöden har ingen lag.

På lördag blir det ett riktigt hårt banpass och på onsdag inleds bansäsongen. 3000m i Oslo. Riktigt spännande.

Förlåt för att jag låter bitter då jag är glad. Men man kan faktiskt inte skriva glatt om något som 200-metersintervaller, det blir liksom fel. Distanspass skriver man glatt om!

Sandra

Benen kändes inte alls pigga igår på morgonen då jag stack ut för att värma upp och springa ett par stegringslopp. Istället fick jag ont i högra vristen, sen högra knät och slutligen vänstra vristen. Det gjorde onödigt ont men jag fattade ju att det enbart var min kropp som ville utmana mitt huvud, så jag ignorerade känningarna och så försvann de. På uppvärmningen före loppet kändes det inte heller så bra (men det gör det visserligen aldrig.) men då jag sprang mina stegringslopp så började kroppen piggna till. Efter att ha befunnit sig ett par timmar på tävlingsplatsen så hade också den där välbekanta tävlingskänslan dykt upp i magen. Det var onödigt att fundera längre, det var bara att ge sig ut och se vad benen hade att erbjuda.

Vädret var lite taskigt. Det började blåsa ordentligt lagom tills vi skulle starta. Inte för att vindar stör så mycket (förutom på upploppsrakan, jäklar vad det var hård motvind där!), det var bara onödigt med kyla. Men jag tänker inte klaga, det har hänt minst två gånger att det har börjat hagla då jag stått på startlinjen till terräng-FM.

Banan var 2km lång och skulle löpas 3 varv. Underlaget var ojämnt gräs, djupt sågspån, grus och löparbanor. Det var några besvärliga 90-graderssvängar och u-svängar, och två lagom jobbiga backar per varv. En riktigt rolig terrängbana faktiskt. Man fick hålla fullt fokus för att inte stiga snett.

Jag hade inte bestämt mig för nån speciell taktik innan loppet utan tänkte att jag startar, ser hur kroppen känns och hur loppet utvecklar sig. Det blev mest så att jag stack iväg i eget tempo, fick en duktig triathlet i ryggen (triathleter kan det här med löpning), hon hängde på ungefär 1km till första backen där jag fick upp en lucka. Sen körde jag bara mitt eget race. Jag höll ett högt tempo men inte hårdare än att det kändes bekvämt och jag försökte att utnyttja backarna ordentligt för att dra upp en riktigt stor lucka till de andra. I och med att jag ganska snabbt fick upp ett relativt tryggt avstånd till de övriga så kunde jag springa väldigt avslappnat och fokusera på min egen löpning. Tänk om alla tävlingar skulle kännas sådär kontrollerade! 

Första kilometern. Foto: Heidi Pappila.

Jag kom imål på tiden 19.44, fyrtiotre sekunder före tvåan, nöjd och lite överraskad. Det där var nog ett formbesked som hette duga. Ett par mängdveckor till och några banpass för att få upp farten behövs ännu. Men nu vet jag att det finns kapacitet att springa de tider jag vill i sommar. Jag måste bara lära mig att våga! 

Här finns resultat: http://online.resultservice.fi/tulokset/fi/2013_smmaasto/n/tilanne/1/0/ (nån kollade mellantiderna igår och påpekade att 38s på sista 100m lät lite klent. Jag skyller på arrangörerna, den sista mellantiden mättes 207m före mål och alltså inte 100.)

Och här finns ett klipp från loppet: http://arenan.yle.fi/tv/1883092 vårt lopp börjar vid ca 54min, kommentatorerna pratar finska och loppet är inte speciellt spännande att se på. Men ändå! 

Dagen avslutades med dopingtest, en inlåst väska i ett omklädningsrum, ett pris bestående av en tung bok som jag helst inte hade tagit med tillbaka till sverige, flera timmar på flygplatsen, huvudvärk, trötthet och lite missade tåg och bussar. Men ändå, det var värt det! 

Nu är jag taggad på at börja banlöpa!

Sandra

Jag brukar vara ärlig. Men inför tävling är jag ofta hellre tyst än ärlig. Mest för att undvika pressen förstås. Men som det ser ut just nu så är jag favorit i loppet, och har en fjolårsseger att försvara så då spelar det inte så stor roll längre. Jag kan knappast få bort pressen, jag kan bara strunta i den. Jag betvivlar att mina motståndare läser min blogg och om de gör det så är det så. Inför det här loppet har jag inte speciellt många hemligheter.

Jag ser framemot tävlingen. Jag ser framemot att träffa alla löpare jag inte har sett på evigheter eftersom jag inte tävlade något i vintras. Jag ser framemot stämningen och jag ser fram emot att komma imål. Men den här gången ser jag inte jättemycket fram emot att springa. 

Som jag nämnde i förra inlägget körde jag på rätt hårt den sista Portugalveckan. Kroppen klarade det bra men det blev lite fel då jag kom hem. I söndags vilade jag eftersom jag reste hela dan. Men ni som brukar flyga lite då och då vet att det är långt ifrån vila. Det är rubbad dygnsrytm, det är ofullständiga måltider, det är sömnbrist och det är stillasittande i obekväma positioner i dålig luft. 

Och då den här veckan började trodde jag att jag var mera utvilad än jag egentligen var och sprang mera efter tider än att verkligen känna efter och ta det lite lugnare. Ibland får det kännas tungt och segt och det är väldigt svårt att veta när det är okej-tungt och när det är ”too much”-tungt. Den här gången var det too much. Det märkte jag på veckans enda hårda pass i torsdags då jag fick ta i mera än jag trodde för att klara tiderna. Men efter det har jag bara kört superlätta, korta distanspass och så blir det ikväll också. 

Eftersom jag bor på fel sida om Stockholm så blev det besvärligt att flyga imorse också och för att hinna med flyget blev det en natt med 4,5h sömn. Idealiskt inför ett mästerskap? Knappast. Men knappast kommer det att påverka heller såvida jag inte låter det göra det.

Jag är inte den som är orolig även om min kropp ger mig dåliga vibbar ibland. Jag är inte det minsta orolig inför morgondagen trots att jag varit trött och sliten. Benen har fått ta det lugnt och jag hinner sova många timmar i natt. Min kropp är galen och brukar klara av det jag säger åt den att klara. Jag tror att morgondagens lopp kommer att sluta precis som jag har tänkt men jag tror också att det kan bli jobbigare än jag vill. Och det är skönt att ha den inställningen, att räkna med att det blir riktigt jobbigt. För då kan man åtminstone inte bli besviken. 

Och för varje rad jag skriver blir jag lite mera motiverad. Kanske det kan bli lite kul ändå. 

6km, över 60 deltagare och det enda jag behöver göra är att vinna. 

Håll tummarna. 

http://www.sm-maastot2013.fi/kilpailukutsut/sm-maastot/

Där kan ni kolla mera. Allt är förstås på finska men ”aikataulu” = tidsschema, ”osallistujat” = deltagare, ”tulokset” = resultat, ”miehet” = herrar, ”naiset” = damer. 

Jag visste ju att man inte skulle ta det alldeles för seriöst. Det där var bara en i mängden. Men ändå, han var knappast den enda som tänkte så där. Och det var ju det allra viktigaste han talade om. Det viktigaste med en tjejs utseende. Det viktigaste var fina fötter. Fula fötter äcklade honom…

Jag sitter här och tittar på mina löparfötter som nyss kommit tillbaka till Stockholm efter tre veckor i värmen. De är i  storklek ca 37 och mamma har för många år sedan slutat kalla mig bigfoot (mina systrar har nämligen minimala fötter) och mina tår ser riktigt fina ut på håll. De är löjligt symmetriska och stortån är längst. Men där tar det fina slut. De kläs av ett par (men ändå ett för lite) skavsårspåster. Skaven och blåsorna efter banpasset i torsdags gör att det ännu gör ont att gå normalt. Mina tår ser för tillfället ut som blekta russin. För att beskriva spektaklet snällt. Jag har ett presentkort på fotvård som ligger och väntar men jag vågar knappast använda det nu, är för rädd att bli klassad som ett hopplöst fall. Och då tycker jag ändå att mina fötter är ok. Jag menar, jag har ju alla naglar på plats i alla fall, i rätt färg till och med. Löparlivet är hårt.

Inte så konstigt att jag tog det där utdraget ur dendär tjejtidningen lite för hårt då jag som femtonåring insåg att jag kommer att få leva resten av mitt liv ensam eftersom killar bara gillar tjejer med fina fötter… Nåväl. Nu blev det ju inte så. Jag hade nämligen en jäkla tur. 

Lidingöloppet. Förutom det faktum att jag sprang i nya skor och överbelastade min fot, så mosade jag fötterna ganska rejält också. Efter loppet då jag satt och opererade mina egna fötter med en säkerhetsnål stod den mest fascinerade journalist jag någonsin sett och fotograferade för fulla muggar samtidigt som han såg ut som ett barn på julafton. Jag låter bli att publicera bilden här eftersom jag säkert har någon känslig läsare där ute men för er som inte kan låta bli så är det bara att klicka här: http://www.lopningforalla.se/index.php/special/special-2012/lidingoloppet-2012/2327-sandra-blaste-svenskorna-pa-segern-i-lidingoloppet. För er som valde att inte klicka kan jag bara nämna att journalisten jämförde mina fötter med kebabrullar…

Med den där bilden publicerad på internet så är man väldigt långt ifrån alla ”topp 10 tjejer alla killar vill dejta”-listor och liknande. Men lite tur i oturen hade jag allt. Den där bilden publicerades först på kvällen, samma dag som Lidingöloppet. Samma kväll som jag träffade min nuvarande sambo. Men vi var ute och gick, långt ifrån allt som hade med internet att göra. Och dagen efter då han kunde se bilden på nätet hade jag redan fångat honom med min charm (well, låt mig nu inbilla mig att det var så i alla fall, versionen om att han helt enkelt inte brydde sig om hur mina fötter såg ut efter lidingöloppet är så tråkig).Tack ödet! 

Men fötterna uppfyller ju egentligen bara en bråkdel av problemen. Tidningarnas arkivbilder de slänger in i artiklarna de har skrivit efter en telefonintervju är ju nästan ännu värre. Typ den där vattengravsbilden de tog för fem år sedan, då jag landade lite dåligt och grimaserar fint. Eller bilden då jag just kommit i mål på ett hinderlopp i 30 graders värme och är knallröd i ansiktet, eller…

Ja, sen kan vi ju skriva ett helt inlägg om löparbrännan som uppstår efter ett träningsläger…

Nä, det fungerar helt enkelt inte för mig. Att vara snygg då jag springer är inte min grej. Och jag kan utan större problem leva med det. Jag springer inte för att vinna skönhetstävlingar. Jag springer för att bli snabbare än alla andra. Och är man snygg då man springer, då springer man för sakta.*

Den vackra brännan uppstod redan efter 2 dagar. Ni skulle se hur den ser ut nu efter tre veckor…

Men jag i alla fall väldigt nöjd över mina träningsläger. Det första blev ett mängdläger med   några hårdare pass och det andra blev ett riktigt kvalitetsläger då jag fick in fyra riktigt hårda pass de sista åtta dagarna och kroppen svarade så förbannat bra. Tro det eller ej, men trots problemvintern så är jag för tillfället i mitt livs bästa form!

Sandra

*Det där gäller uppenbarligen inte skidåkare. I såfall vill jag veta vad Therese Johaug kan prestera om hon ska ta i så att hon blir ful… Jag borde kanske ändra om meningen till ”är man snygg då man springer så springer man för sakta. Eller så är man bara en naturlig skönhet.”

En vecka klarade jag mig.

Utan internet.

Men sen kunde jag inte hålla mig längre. Så nu sitter jag här på ett internetcafé och sörplar i mig en milkshake och försöker uppdatera mig om vad som händer i världen. 

Portugal är inte riktigt som Playitas. Det har varit ovanligt kallt några dagar men skönt där emellan. Inga 35 grader i skuggan. Närmare 15 faktiskt, men solen gör ju sitt. Det är bekvämt att vara tillbaka i samma gamla vanliga Monte Gordo. Allt är som vanligt förutom att Lidl är stängt för tillfället vilket leder till lite extra utmaningar i vardagen. Men sånt gillar vi ju.

Träningsmässigt har det gått över förväntan. Trots en seg förkylning så svarar kroppen på all träning. Sprang första gången på bana, 8x500m, för några dagar sedan och trots besvärliga vindar så gick det bra mycket bättre än jag hade trott innan. Imorgon är det dags för lägrets viktigaste träning, 6x1km, och det ska gå undan. Jag ser framemot det. Alltså att ha det undan. Om det går bra. Men det gör det nog. Det kommer att bli mitt livs bästa tusingar, det ska jag se till! 

På söndag är jag tillbaka i Sverige igen och helgen därpå är det dags att inleda säsongen med FM i terränglöpning i Vanda. Mål? Vinna.

Ja, mera än så har jag inte att berätta just nu. Frågor på det? 

Om jag är brun? Tja.. jag har inte orkat sola så mycket så jag kör med idrottarbränna i år. Shortsränder, klockrand, ränder av toppen på ryggen och lagom bränd på näsan. 

Man kan ju inte alltid lyckas.

Sandra

Den senaste veckan slog jag mitt mängdrekord. Det förra är kanske från mars ifjol. Eller för två år sedan. Jag minns inte. Min kropp brukar säga i från efter mängdperioder och jag drar alltid på mig någon sjukdom eller så, och så är det bara att trappa upp igen. Men de senaste månaderna har jag hållit mig frisk trots en stor ökning i träningsmängden.

Det värsta med att vara nöjd över mängdrekord är ju att man är så illa tvungen att erkänna hur mycket mängd det blev då också. Inte för att jag på något vis skäms eller så, tvärtom, jag är rätt nöjd över min träning och min form just nu, men man känner sig alltid som en dålig människa då folk gissar fel. Någon ickelöpkunnig säger kanske ”oj, GRATTIS (Seriöst? Grattis? Till att jag springer?) hur långt blev det då? Säkert HUNDRA kilometer, höhö, nämen skämt åsido, över 80km??” medan David Nilsson klämde ur sig ett ”Va? Har du aldrig sprungit över 153km?” och fortsatte att berätta om sina 245km på en vecka. Allt beror lite på ur vilket perspektiv man ser på saker och ting. Men ja ja, jag ska komma till saken. Resultatet den här veckan blev 171,5km och jag är nöjd.

Även om det känns som att det mest har blivi långsamma distanspass så har jag ändå fått in förvånansvärt många kvalitetspass. Och benen har varit pigga hela tiden. De tre senaste dagarna då värmen stundvis varit uppe kring 35 grader har det varit lite jobbigt. Benen har njutit och jag har klarat mig bra utan vätska på passen. Men munnen torkar och huvudet dör. Och den mentala biten blir kämpig då det känns som att man springer i en öken där det är rea på hårfönar. Ni vet den känslan va?

Men det har varit ett helt fantastiskt läger. Trevliga ledare och härliga löpare. Otroligt kul att lära känna en massa nya människor. Hoppas på att få hänga med på liknande läger/evenemang/tillställningar framöver!

Nu ska bara den sista dagen kämpas igenom och så väldigt många timmar flyg.

Ser framemot att dra på mig spikskorna i Portugal!

Blir troligen rätt tomt här två veckor framöver men sen kommer det att skrivas massor! 

Sliten efter söndagens sista pass i olidlig värme.

Livet ska ju inte vara för lätt.

Dock tyckte jag att bergsklättring i sol och 34 graders värme försvårade livet alldeles tillräckligt. Sen sprang jag omkull på stigen. Det var nån sten i vägen eller så. Jag föll omkull på en hel del vassa stenar och tog emot mig med armen för att inte dö eller något liknande onödigt. Jag dog inte. Jag blev dock lite chockad och började må illa. Men det släppte så jag kunde springa sista kilometern hem. Och allt i kroppen är helt. Alltså inuti.

Och jag är inte så blodig. Bara knäna, handflatorna, underarmen och axeln. Resten av dagen ska jag förbereda mig mentalt på att duscha. Som om det inte skulle svida tillräckligt redan. Såren ser rätt klena ut då jag torkat bort den värsta smutsen. De ser ut som mindre skrubbsår. Det är nästan inte ens okej att gnälla. Nu ska bara allt grus plockas bort med pincett.

Det ska kännas att man lever.

Och uppenbarligen tycker jag att det var mycket värre än det låter eftersom jag skrev ett blogginlägg om det. Tror jag måste ta och lugna ner mig lite.

Nu duschen… eller snart. Kanske.

Eventuellt.

30 grader i skuggan (det finns ingen skugga), stekande sol, förvånansvärt vindstilla (och de vindpustar som finns är dagen till ära varma), långa sega backar, 5km cykelväg, fram och tillbaka. Snabbdistans.

Jag älskar ju snabbdistans. Men ibland kan man inte ens lura sig själv. 37min var gränsen. Gränsen jag inte fick springa under (bestämd av mig själv eftersom jag ALLTID springer snabbdistans för snabbt). Men så var benen så pigga i början och de bara rullade på. Efter ett par km blev det jobbigt men det fungerade. Det var ju nerförsbacke. Sista biten innan vändpunkten var galet lång. Tiden skulle inte vara under 18.30 där. Klockan sa 17.47. Jag fick en kick då jag insåg att jag sprang snabbt. Men den försvann lika snabbt då jag insåg hur jäkla tung tillbakavägen skulle bli.

Efter 6km började jag fundera på var jag skulle bryta och 8km lät lagom. Tyvärr innebar det att jag måste passera den längsta och jobbigaste uppförsbacken, och det gjorde jag med tidernas sämsta backteknik och en rumpa som släpade i marken. Men sen gick det ju neråt och då ville jag ju inte bryta och bestämde mig för att på ett eller annat vis ta mig i mål. Jag var slemmig i halsen och varje gång jag harklade mig så aktiverade jag spyreflexerna och jag var nog ingen skönhet där jag sprang med spottet hängande i hela ansiktet och över axeln.

Sista kilometern var minst en mil och ansiktet lyste i kapp med det neonröda armbandet på höger handled och allt jag kunde fokusera på var vatten. Jag kom i mål och tiden på tillbakavägen var 19.19, dvs bra mycket långsammare än ditvägen. Den officiella sluttiden blev 37.06 så för en gångs skull sprang jag inte för snabbt. Och känslan av att sätta sig på huk under dedär kranarna man egentligen ska skölja fötterna med var underbar. Att få dränka sin tröja i iskallt vatten och använda den som turban samtidigt som man drack en halv liter kallt vatten. Den känslan kan bara beskrivas med en mening jag har lärt mig i Sverige: SÅ JÄKLA GÖTT ASSÅ!

Samtidig är jag nyfiken på hur det hade gått om jag sett passet som ett testlopp istället för snabbdistans, dvs, försökt köra en maxtid. Ditvägen hade säkert gått närmare en minut snabbare, men frågan är den hur mycket jag då skulle ha förlorat på tillbakavägen. Jag har ingen aning, men då jag kom i mål idag så kände jag inte att jag hade speciellt mycket extra krafter. Kanske hade ett maxlopp gått ännu långsammare. Nåja, det spelar ingen roll. Det viktigaste nu är att jag överlevde och lärde mig att inte lita på benen nästa gång, de förstår sig inte på värme. De förstår sig inte på någonting. I så fall hade de inte varit pigga idag eftersom de körde både långpass och backpass igår.

Det kommer bli ett ordentligt km-rekord den här veckan!

Och våra löpare, de bara orkar och orkar och orkar.Hur duktiga som helst!

Tummen upp för träningsläger!

Och snabbdistans.

Sandra

Jag är helt säkert det här rummets lataste människa. Det må hända att jag är ensam i rummet men ändå. Skulle blogga förra veckan och skulle blogga varje dag här i södern hade jag tänkt. Jag har massor att skriva om men orkar inte riktigt skriva. Underarmarna kan ju bli övertränade eller något annat livsfarligt.

Nåväl (har ni märkt att nåväl är mitt favoritord?). Nåväl, jag befinner mig alltså just nu på Playitas som ligger på Kanarieön Fuerteventura. Jag är här på Lidingöloppets Trail Running Camp i egenskap av tränare. Givetvis är jag också här i egenskap av idrottare. Så för tillfället tränar jag enligt mitt eget schema som vanligt men hänger dessutom också med i själva lägerprogrammet. Lägerprogrammet är lite för lätt för mig så det räcker inte riktigt till för att jag ska få den träning jag behöver, därför kör jag dubbelt upp. Det blir ett lite annorlunda läger, men kul!

Vi flög ner hit i söndags. Mia Edvardsson är ”huvudledare” och jag är tränare tillsammans med Torkel Skogman och David Nilsson. Vi är alla fyra med på nästan alla pass men turas om att ha huvudansvar för dem. Vi har just nu nio glada löpare med oss och de är ett riktigt härligt gäng. Det känns inte som att vi är ledare och de är våra elever utan istället bildar vi tillsammans ett bra gäng. I dag borde det dyka upp tolv löpare till så då blir det desto mera att hålla reda på, men hur roligt som helst.

Fuerteventura känns ganska öde. Inte så mycket människor och inte så mycket växtlighet. Men här på Playitas är det fint. Här finns allt man behöver, inklusive fint väder, ett stort rum med en bekväm säng och en matsal med god mat. De första dagarna tyckte jag att stället var så perfekt att jag automatiskt började leta efter nackdelar. Jag hittade inte så många. Största nackdelen är väl att man måste betala för drickan vid middagen även om man dricker vatten trots att middagen ju ingår i priset då man har halvpension. Men jag kan nog leva med den nackdelen. Andra är väl att de har desscode i matsalen. Det känns inte bra på ett idrottsområde. Jag har inga kläder som ens är lite fina med mig. Men de accepterar tydligen mjukisbyxor och träningskläder så det överlever jag också. Med andra ord, det är bra här!

Mina träningsdagar ser som sagt väldigt annorlunda ut. Igår till exempel började vi morgonen med 6km löpning med hela gänget i soluppgången. Sen fortsatte jag 8km till i mitt eget tempo. Efter frukosten blev det en ordentlig genomkörare för fötter och underben tillsammans med gänget och kvällen bestod av en timme löpteknik. Träningsdagen avslutades med att springa uppför ett berg och yra på där uppe i ca 7km tillsammans med Torkel, David och Peter, en av våra ”adepter”. Så det blir väldigt många pass, men väldigt varierande. Och trots att den största delen av träningen är lätt så blir man nog rätt trött av att hålla i gång hela dagarna!

Det är ungefär så det ser ut här och så mina dagar kommer att se ut fram tills 23 april då vi åker hem till Stockholm. 24 april åker jag iväg till Portugal med Finlandssvenskarna och sambon. Så på den här söta, lilla bloggen blir det nog rätt lugnt fram tills början av maj.

Men nu vet ni vad jag sysslar med i alla fall.

Ni fixar sommar i Stockholm tills jag kommer hem va?

Sandra

Ps. Skulle gärna bjuda på bilder men tyvärr är internet för segt för att greja det. Så ni får fantisera fritt om palmer, berg, hav och svettiga människor.

Happ.

Så var man tillbaka i Sverigelandet igen. Mitt vardagssystem har gått vilse nånstans mellan jetlag och vilodagar. Ni läste rätt; vilodagar! Men det är inte helt sant. Vilodagar har jag inte tid med. Däremot har jag lätt vecka vilket innebär att jag kör enkelpass nästan varje dag. Det ni, det är äkta vardagslyx för idrottare. Såvida man kan kalla rastlöshet, förvirring och känsla av otillräcklighet som vardagslyx. Det är hur man ser på saken.

(Det här med att tappa tråden i blogginlägg tycks vara en stark sida för mig. Jag förstod i varje fall inte vad jag försökte säga i min fina lilla inledning.)

I dag var dags för backträning igen. Wohoo tänker ni, ett klagoinlägg igen. Jajjamen, ni kan mig redan. Efter att ha yrat runt i Nacka forum halva dan och letat efter allt jag behöver till mina kommande läger samtidigt som jag surat över att det inte finns något i svenska butiker och apotek (att det skulle vara jag som är dålig på att hitta finns inte på kartan (och det som finns på kartan hittar jag ändå inte (ber om ursäkt för torrt skämt))), så blev jag glad då jag gick hem sista biten och konstaterade att det finns backträningsbackar överallt i Stockholm.

Nåväl 2x8x45s stod det på schemat. Fem minuters seriepaus dessutom. Nästan så att man måste värma upp igen innan man kör andra serien. Hur som helst så är det en såndär riktigt tråkig träning. Plus att det är en backträning, det vill säga en dubbeltråkig träning. Jag slängde över ett sms till sambon som var på jobb och frågade om han hade lust att joina mig på passet och jag blev nästan förvånad då han sa ja. Jag bestämde att han skulle köra samma pass som mig och att han nog orkar i mitt tempo och han gav med sig relativt enkelt. Vi hittade en lagom backe med lite för mycket lösgrus i början, en lite för brant kurva i mitten och lite för mycket stigning på slutet. Med andra ord helt perfekt. 

Vi körde i gång och det kändes lätt, onödigt och tråkigt. Så där som backpass gör. Magnus låg precis brevid och vi fick pressa varandra. Jag var väldigt tudelad inombords. Glad över att få sällskap och glad över att han hängde med och orkade springa i samma tempo som mig. Samtidigt lite sur över att han, som springer ungefär hälften av vad jag gör, ändå hängde på så där bra (kan nämna att han varit aktiv tennisspelare i många år, tränat galet mycket för några år sen och dessutom sprungit både ett par marathon och swiss alpine (freaking 8mil!) så han är alltså inte på något vis otränad). Jag kände mig smånöjd över att han flåsade lite mera än jag och att mina ben var så pigga. I början var jag halvstöddig och sa att jag ökar i andra serien men det struntade jag ganska snabbt i. Efter halva andra serien tog han paus och jag sprang själv. Jag tog i lite mera och det kändes till och med som att jag fick ut något av löpningen (kanske första gången jag kände så på ett backpass). Återhämtningen däremot tog två sekunder och det var inga problem att köra igen. På nästsista intervallen hängde Magnus på igen. Han lät lite trött men jag betvivlade inte att han skulle orka den sista. Jag hoppades bara att han skulle springa lite långsammare än mig. En gång tävlingsmänniska, alltid tävlingsmänniska.

Min plan var att köra hårt. Inte max men något ditåt. Jag skulle knäcka honom från start. Jag fick en lucka på ja… ca 7cm i början men han var i kapp på en gång och vi körde tillsammans. Med 100m kvar ryckte jag lite och sen ryckte han och jag hakade på. Fem sekunder senare kändes det som jag sprang på stället medan han försvann bortåt horisonten på sin vita häst. Eller hur det nu sen var. Han bara stack. Jag hade inte en chans. Inte för att jag var trött utan för att jag inte kan springa i ett sånt där tempo. Sandra ”spurtaren” Eriksson förlorade en spurt mot en sån där långloppslöpare. ”Din jävel!!!” ropade jag efter honom och kände att all stolthet jag någonsin haft var som bortblåst då jag kom flåsande 3 långa sekunder efter honom upp på backen. 

Men han var i alla fall tröttare än jag. Han fuskade med nerjoggen (han sprang både 500m kortare och 30s/km långsammare och säkert gick han också (förlåt, jag försöker bara övertyga mig själv om att jag är en bättre löpare än han)) och jag sprang i mitt tempo på lätta ben, nöjd över passet, men knäckt över förlusten. Så pass knäckt att jag måste berätta här på bloggen att jag var bättre på nerjoggen än han. Då är det uselt. Då är man knäckt. 

Men

revanschsugen!

Sandra

PS. Han får sova på soffan i natt.

Kroppar är bra konstiga.

Exempel 1) Efter att ha kört en hel massa tvåmilsdagar de senaste tre veckorna bröt vi av med bara en mil igår. Eftersom det skulle vara en lätt dag så blev det skittungt. Så är det alltid. Jag ska aldrig mera vara positivt inställd inför något, då går det bara åt helvete. Eller okej, jag ska aldrig mera vara positivt inställd inför lätta träningspass, det räcker så. Men hur segt det än gick igår så vaknade jag imorse med nya ben. De hade tydligen återhämtat sig massor. Så nu kan jag köra på resten av veckan för att sedan avnjuta (läs: stressa) en lugn vecka i Stockholm innan lägren börjar.

Exempel 2) Jag satt ensam hemma då det ringde på dörren i förrgår. Jag övervägde att inte öppna, tänkte att det knappast är något viktigt (förlåt, jag är inte alltid så här negativ) men jag öppnade ändå. Kvinnan på trappan kollade igenkännande på mig och jag fattade noll tills hon visade sin bricka. ADT. Antidopingkomittén. Dopingtest. Lagom tidpunkt för dem att dyka upp tre minuter innan jag skulle springa. Nåväl, bara att skjuta upp passet två timmar då… Resten av detaljerna skippar jag men dedär med att gå på toa då någon tittar ögonen ur sig. Jag har gjort det tio gånger nu men bekväm blir man ju aldrig. Att något så lätt ska kunna vara så svårt. 

I helgen är det dags för något jag har saknat då jag varit i Sverige. Nämligen SFI:s 7-tusanläger. Nej, jag har inte börjat med svenska för invandrare men ni har helt rätt, S:et står för svenska. Det är nämligen ett kort träningsläger med Svenska Finlands Idrottsförbund (=SFI). SFI- lägren äger rum i Kuortane (ett idrottsställe mitt ute i ingenstans) och håller på från torsda/fredag till söndag och de äger rum tre gånger per år. Vi brukar vara ett par hundra idrottare och tränare från hela Svenskfinland och Åland, allt från nybörjare till elitidrottare från 14-årsåldern och uppåt. Vi är uppdelade i grengrupper och kör ett par träningspass om dagen, nån föreläsning, nån allmän samling, något testlopp osv. Där är många duktiga tränare på plats och har koll på idrottarna och juniorerna har chansen att inspireras och träna tillsammans med de äldre idrottarna. Och trots att idrottsutövarna är i olika åldrar och håller på med helt olika grenar på olika nivå så råder det ändå en gemenskap i friidrottshallen som jag inte tror att man kan hitta någon annanstans än i den finlandssvenska friidrottsvärlden!

Lite orolig känner jag mig dock. För tre år sedan då jag var på lägret sprang jag ett 5,7km testlopp. Det gick bra tills några timmar efteråt då jag var tungen att åka med ambulans till sjukhuset. Året efter gick det också bra, tills jag sprang ett testlopp på 20m med flygande start. Det kändes visserligen också okej, tills en stund efteråt då mitt knä började göra ont. Det tog mig endast tre månader innan jag började springa igen efter det. Ifjol var jag inte alls på lägret men dagen efter att lägret hade ägt rum fick jag problem med knävecket och sprang inte på en månad. Så det är med en viss rädsla i kroppen jag åker iväg till Kuortane imorgon. 

Men å andra sidan, tredje gången gillt har redan varit, det kan inte gå åt helsike en fjärde gång. Det kan det inte… väl? Undrar om det är bättre att vara positivt eller negativt inställd? 

Nåväl, jag är (nästan) övertygad om att det blir ett lyckat läger! 

Förutom då jag gör dokusåpadebut på underhållningskvällen på lördag. Men det är en helt annan historia. 

Ha en fin löparhelg! 

Sandra