En jäkla massa löpning


Den senaste veckan slog jag mitt mängdrekord. Det förra är kanske från mars ifjol. Eller för två år sedan. Jag minns inte. Min kropp brukar säga i från efter mängdperioder och jag drar alltid på mig någon sjukdom eller så, och så är det bara att trappa upp igen. Men de senaste månaderna har jag hållit mig frisk trots en stor ökning i träningsmängden.

Det värsta med att vara nöjd över mängdrekord är ju att man är så illa tvungen att erkänna hur mycket mängd det blev då också. Inte för att jag på något vis skäms eller så, tvärtom, jag är rätt nöjd över min träning och min form just nu, men man känner sig alltid som en dålig människa då folk gissar fel. Någon ickelöpkunnig säger kanske ”oj, GRATTIS (Seriöst? Grattis? Till att jag springer?) hur långt blev det då? Säkert HUNDRA kilometer, höhö, nämen skämt åsido, över 80km??” medan David Nilsson klämde ur sig ett ”Va? Har du aldrig sprungit över 153km?” och fortsatte att berätta om sina 245km på en vecka. Allt beror lite på ur vilket perspektiv man ser på saker och ting. Men ja ja, jag ska komma till saken. Resultatet den här veckan blev 171,5km och jag är nöjd.

Även om det känns som att det mest har blivi långsamma distanspass så har jag ändå fått in förvånansvärt många kvalitetspass. Och benen har varit pigga hela tiden. De tre senaste dagarna då värmen stundvis varit uppe kring 35 grader har det varit lite jobbigt. Benen har njutit och jag har klarat mig bra utan vätska på passen. Men munnen torkar och huvudet dör. Och den mentala biten blir kämpig då det känns som att man springer i en öken där det är rea på hårfönar. Ni vet den känslan va?

Men det har varit ett helt fantastiskt läger. Trevliga ledare och härliga löpare. Otroligt kul att lära känna en massa nya människor. Hoppas på att få hänga med på liknande läger/evenemang/tillställningar framöver!

Nu ska bara den sista dagen kämpas igenom och så väldigt många timmar flyg.

Ser framemot att dra på mig spikskorna i Portugal!

Blir troligen rätt tomt här två veckor framöver men sen kommer det att skrivas massor! 

Sliten efter söndagens sista pass i olidlig värme.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag tyckte ju att det gick lite för bra.


Livet ska ju inte vara för lätt.

Dock tyckte jag att bergsklättring i sol och 34 graders värme försvårade livet alldeles tillräckligt. Sen sprang jag omkull på stigen. Det var nån sten i vägen eller så. Jag föll omkull på en hel del vassa stenar och tog emot mig med armen för att inte dö eller något liknande onödigt. Jag dog inte. Jag blev dock lite chockad och började må illa. Men det släppte så jag kunde springa sista kilometern hem. Och allt i kroppen är helt. Alltså inuti.

Och jag är inte så blodig. Bara knäna, handflatorna, underarmen och axeln. Resten av dagen ska jag förbereda mig mentalt på att duscha. Som om det inte skulle svida tillräckligt redan. Såren ser rätt klena ut då jag torkat bort den värsta smutsen. De ser ut som mindre skrubbsår. Det är nästan inte ens okej att gnälla. Nu ska bara allt grus plockas bort med pincett.

Det ska kännas att man lever.

Och uppenbarligen tycker jag att det var mycket värre än det låter eftersom jag skrev ett blogginlägg om det. Tror jag måste ta och lugna ner mig lite.

Nu duschen… eller snart. Kanske.

Eventuellt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snabbdistans i ett ovant klimat.


30 grader i skuggan (det finns ingen skugga), stekande sol, förvånansvärt vindstilla (och de vindpustar som finns är dagen till ära varma), långa sega backar, 5km cykelväg, fram och tillbaka. Snabbdistans.

Jag älskar ju snabbdistans. Men ibland kan man inte ens lura sig själv. 37min var gränsen. Gränsen jag inte fick springa under (bestämd av mig själv eftersom jag ALLTID springer snabbdistans för snabbt). Men så var benen så pigga i början och de bara rullade på. Efter ett par km blev det jobbigt men det fungerade. Det var ju nerförsbacke. Sista biten innan vändpunkten var galet lång. Tiden skulle inte vara under 18.30 där. Klockan sa 17.47. Jag fick en kick då jag insåg att jag sprang snabbt. Men den försvann lika snabbt då jag insåg hur jäkla tung tillbakavägen skulle bli.

Efter 6km började jag fundera på var jag skulle bryta och 8km lät lagom. Tyvärr innebar det att jag måste passera den längsta och jobbigaste uppförsbacken, och det gjorde jag med tidernas sämsta backteknik och en rumpa som släpade i marken. Men sen gick det ju neråt och då ville jag ju inte bryta och bestämde mig för att på ett eller annat vis ta mig i mål. Jag var slemmig i halsen och varje gång jag harklade mig så aktiverade jag spyreflexerna och jag var nog ingen skönhet där jag sprang med spottet hängande i hela ansiktet och över axeln.

Sista kilometern var minst en mil och ansiktet lyste i kapp med det neonröda armbandet på höger handled och allt jag kunde fokusera på var vatten. Jag kom i mål och tiden på tillbakavägen var 19.19, dvs bra mycket långsammare än ditvägen. Den officiella sluttiden blev 37.06 så för en gångs skull sprang jag inte för snabbt. Och känslan av att sätta sig på huk under dedär kranarna man egentligen ska skölja fötterna med var underbar. Att få dränka sin tröja i iskallt vatten och använda den som turban samtidigt som man drack en halv liter kallt vatten. Den känslan kan bara beskrivas med en mening jag har lärt mig i Sverige: SÅ JÄKLA GÖTT ASSÅ!

Samtidig är jag nyfiken på hur det hade gått om jag sett passet som ett testlopp istället för snabbdistans, dvs, försökt köra en maxtid. Ditvägen hade säkert gått närmare en minut snabbare, men frågan är den hur mycket jag då skulle ha förlorat på tillbakavägen. Jag har ingen aning, men då jag kom i mål idag så kände jag inte att jag hade speciellt mycket extra krafter. Kanske hade ett maxlopp gått ännu långsammare. Nåja, det spelar ingen roll. Det viktigaste nu är att jag överlevde och lärde mig att inte lita på benen nästa gång, de förstår sig inte på värme. De förstår sig inte på någonting. I så fall hade de inte varit pigga idag eftersom de körde både långpass och backpass igår.

Det kommer bli ett ordentligt km-rekord den här veckan!

Och våra löpare, de bara orkar och orkar och orkar.Hur duktiga som helst!

Tummen upp för träningsläger!

Och snabbdistans.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Träningsläger på gång


Jag är helt säkert det här rummets lataste människa. Det må hända att jag är ensam i rummet men ändå. Skulle blogga förra veckan och skulle blogga varje dag här i södern hade jag tänkt. Jag har massor att skriva om men orkar inte riktigt skriva. Underarmarna kan ju bli övertränade eller något annat livsfarligt.

Nåväl (har ni märkt att nåväl är mitt favoritord?). Nåväl, jag befinner mig alltså just nu på Playitas som ligger på Kanarieön Fuerteventura. Jag är här på Lidingöloppets Trail Running Camp i egenskap av tränare. Givetvis är jag också här i egenskap av idrottare. Så för tillfället tränar jag enligt mitt eget schema som vanligt men hänger dessutom också med i själva lägerprogrammet. Lägerprogrammet är lite för lätt för mig så det räcker inte riktigt till för att jag ska få den träning jag behöver, därför kör jag dubbelt upp. Det blir ett lite annorlunda läger, men kul!

Vi flög ner hit i söndags. Mia Edvardsson är ”huvudledare” och jag är tränare tillsammans med Torkel Skogman och David Nilsson. Vi är alla fyra med på nästan alla pass men turas om att ha huvudansvar för dem. Vi har just nu nio glada löpare med oss och de är ett riktigt härligt gäng. Det känns inte som att vi är ledare och de är våra elever utan istället bildar vi tillsammans ett bra gäng. I dag borde det dyka upp tolv löpare till så då blir det desto mera att hålla reda på, men hur roligt som helst.

Fuerteventura känns ganska öde. Inte så mycket människor och inte så mycket växtlighet. Men här på Playitas är det fint. Här finns allt man behöver, inklusive fint väder, ett stort rum med en bekväm säng och en matsal med god mat. De första dagarna tyckte jag att stället var så perfekt att jag automatiskt började leta efter nackdelar. Jag hittade inte så många. Största nackdelen är väl att man måste betala för drickan vid middagen även om man dricker vatten trots att middagen ju ingår i priset då man har halvpension. Men jag kan nog leva med den nackdelen. Andra är väl att de har desscode i matsalen. Det känns inte bra på ett idrottsområde. Jag har inga kläder som ens är lite fina med mig. Men de accepterar tydligen mjukisbyxor och träningskläder så det överlever jag också. Med andra ord, det är bra här!

Mina träningsdagar ser som sagt väldigt annorlunda ut. Igår till exempel började vi morgonen med 6km löpning med hela gänget i soluppgången. Sen fortsatte jag 8km till i mitt eget tempo. Efter frukosten blev det en ordentlig genomkörare för fötter och underben tillsammans med gänget och kvällen bestod av en timme löpteknik. Träningsdagen avslutades med att springa uppför ett berg och yra på där uppe i ca 7km tillsammans med Torkel, David och Peter, en av våra ”adepter”. Så det blir väldigt många pass, men väldigt varierande. Och trots att den största delen av träningen är lätt så blir man nog rätt trött av att hålla i gång hela dagarna!

Det är ungefär så det ser ut här och så mina dagar kommer att se ut fram tills 23 april då vi åker hem till Stockholm. 24 april åker jag iväg till Portugal med Finlandssvenskarna och sambon. Så på den här söta, lilla bloggen blir det nog rätt lugnt fram tills början av maj.

Men nu vet ni vad jag sysslar med i alla fall.

Ni fixar sommar i Stockholm tills jag kommer hem va?

Sandra

Ps. Skulle gärna bjuda på bilder men tyvärr är internet för segt för att greja det. Så ni får fantisera fritt om palmer, berg, hav och svettiga människor.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Backträningen från helvetet 2.0


Happ.

Så var man tillbaka i Sverigelandet igen. Mitt vardagssystem har gått vilse nånstans mellan jetlag och vilodagar. Ni läste rätt; vilodagar! Men det är inte helt sant. Vilodagar har jag inte tid med. Däremot har jag lätt vecka vilket innebär att jag kör enkelpass nästan varje dag. Det ni, det är äkta vardagslyx för idrottare. Såvida man kan kalla rastlöshet, förvirring och känsla av otillräcklighet som vardagslyx. Det är hur man ser på saken.

(Det här med att tappa tråden i blogginlägg tycks vara en stark sida för mig. Jag förstod i varje fall inte vad jag försökte säga i min fina lilla inledning.)

I dag var dags för backträning igen. Wohoo tänker ni, ett klagoinlägg igen. Jajjamen, ni kan mig redan. Efter att ha yrat runt i Nacka forum halva dan och letat efter allt jag behöver till mina kommande läger samtidigt som jag surat över att det inte finns något i svenska butiker och apotek (att det skulle vara jag som är dålig på att hitta finns inte på kartan (och det som finns på kartan hittar jag ändå inte (ber om ursäkt för torrt skämt))), så blev jag glad då jag gick hem sista biten och konstaterade att det finns backträningsbackar överallt i Stockholm.

Nåväl 2x8x45s stod det på schemat. Fem minuters seriepaus dessutom. Nästan så att man måste värma upp igen innan man kör andra serien. Hur som helst så är det en såndär riktigt tråkig träning. Plus att det är en backträning, det vill säga en dubbeltråkig träning. Jag slängde över ett sms till sambon som var på jobb och frågade om han hade lust att joina mig på passet och jag blev nästan förvånad då han sa ja. Jag bestämde att han skulle köra samma pass som mig och att han nog orkar i mitt tempo och han gav med sig relativt enkelt. Vi hittade en lagom backe med lite för mycket lösgrus i början, en lite för brant kurva i mitten och lite för mycket stigning på slutet. Med andra ord helt perfekt. 

Vi körde i gång och det kändes lätt, onödigt och tråkigt. Så där som backpass gör. Magnus låg precis brevid och vi fick pressa varandra. Jag var väldigt tudelad inombords. Glad över att få sällskap och glad över att han hängde med och orkade springa i samma tempo som mig. Samtidigt lite sur över att han, som springer ungefär hälften av vad jag gör, ändå hängde på så där bra (kan nämna att han varit aktiv tennisspelare i många år, tränat galet mycket för några år sen och dessutom sprungit både ett par marathon och swiss alpine (freaking 8mil!) så han är alltså inte på något vis otränad). Jag kände mig smånöjd över att han flåsade lite mera än jag och att mina ben var så pigga. I början var jag halvstöddig och sa att jag ökar i andra serien men det struntade jag ganska snabbt i. Efter halva andra serien tog han paus och jag sprang själv. Jag tog i lite mera och det kändes till och med som att jag fick ut något av löpningen (kanske första gången jag kände så på ett backpass). Återhämtningen däremot tog två sekunder och det var inga problem att köra igen. På nästsista intervallen hängde Magnus på igen. Han lät lite trött men jag betvivlade inte att han skulle orka den sista. Jag hoppades bara att han skulle springa lite långsammare än mig. En gång tävlingsmänniska, alltid tävlingsmänniska.

Min plan var att köra hårt. Inte max men något ditåt. Jag skulle knäcka honom från start. Jag fick en lucka på ja… ca 7cm i början men han var i kapp på en gång och vi körde tillsammans. Med 100m kvar ryckte jag lite och sen ryckte han och jag hakade på. Fem sekunder senare kändes det som jag sprang på stället medan han försvann bortåt horisonten på sin vita häst. Eller hur det nu sen var. Han bara stack. Jag hade inte en chans. Inte för att jag var trött utan för att jag inte kan springa i ett sånt där tempo. Sandra ”spurtaren” Eriksson förlorade en spurt mot en sån där långloppslöpare. ”Din jävel!!!” ropade jag efter honom och kände att all stolthet jag någonsin haft var som bortblåst då jag kom flåsande 3 långa sekunder efter honom upp på backen. 

Men han var i alla fall tröttare än jag. Han fuskade med nerjoggen (han sprang både 500m kortare och 30s/km långsammare och säkert gick han också (förlåt, jag försöker bara övertyga mig själv om att jag är en bättre löpare än han)) och jag sprang i mitt tempo på lätta ben, nöjd över passet, men knäckt över förlusten. Så pass knäckt att jag måste berätta här på bloggen att jag var bättre på nerjoggen än han. Då är det uselt. Då är man knäckt. 

Men

revanschsugen!

Sandra

PS. Han får sova på soffan i natt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

SFI


Kroppar är bra konstiga.

Exempel 1) Efter att ha kört en hel massa tvåmilsdagar de senaste tre veckorna bröt vi av med bara en mil igår. Eftersom det skulle vara en lätt dag så blev det skittungt. Så är det alltid. Jag ska aldrig mera vara positivt inställd inför något, då går det bara åt helvete. Eller okej, jag ska aldrig mera vara positivt inställd inför lätta träningspass, det räcker så. Men hur segt det än gick igår så vaknade jag imorse med nya ben. De hade tydligen återhämtat sig massor. Så nu kan jag köra på resten av veckan för att sedan avnjuta (läs: stressa) en lugn vecka i Stockholm innan lägren börjar.

Exempel 2) Jag satt ensam hemma då det ringde på dörren i förrgår. Jag övervägde att inte öppna, tänkte att det knappast är något viktigt (förlåt, jag är inte alltid så här negativ) men jag öppnade ändå. Kvinnan på trappan kollade igenkännande på mig och jag fattade noll tills hon visade sin bricka. ADT. Antidopingkomittén. Dopingtest. Lagom tidpunkt för dem att dyka upp tre minuter innan jag skulle springa. Nåväl, bara att skjuta upp passet två timmar då… Resten av detaljerna skippar jag men dedär med att gå på toa då någon tittar ögonen ur sig. Jag har gjort det tio gånger nu men bekväm blir man ju aldrig. Att något så lätt ska kunna vara så svårt. 

I helgen är det dags för något jag har saknat då jag varit i Sverige. Nämligen SFI:s 7-tusanläger. Nej, jag har inte börjat med svenska för invandrare men ni har helt rätt, S:et står för svenska. Det är nämligen ett kort träningsläger med Svenska Finlands Idrottsförbund (=SFI). SFI- lägren äger rum i Kuortane (ett idrottsställe mitt ute i ingenstans) och håller på från torsda/fredag till söndag och de äger rum tre gånger per år. Vi brukar vara ett par hundra idrottare och tränare från hela Svenskfinland och Åland, allt från nybörjare till elitidrottare från 14-årsåldern och uppåt. Vi är uppdelade i grengrupper och kör ett par träningspass om dagen, nån föreläsning, nån allmän samling, något testlopp osv. Där är många duktiga tränare på plats och har koll på idrottarna och juniorerna har chansen att inspireras och träna tillsammans med de äldre idrottarna. Och trots att idrottsutövarna är i olika åldrar och håller på med helt olika grenar på olika nivå så råder det ändå en gemenskap i friidrottshallen som jag inte tror att man kan hitta någon annanstans än i den finlandssvenska friidrottsvärlden!

Lite orolig känner jag mig dock. För tre år sedan då jag var på lägret sprang jag ett 5,7km testlopp. Det gick bra tills några timmar efteråt då jag var tungen att åka med ambulans till sjukhuset. Året efter gick det också bra, tills jag sprang ett testlopp på 20m med flygande start. Det kändes visserligen också okej, tills en stund efteråt då mitt knä började göra ont. Det tog mig endast tre månader innan jag började springa igen efter det. Ifjol var jag inte alls på lägret men dagen efter att lägret hade ägt rum fick jag problem med knävecket och sprang inte på en månad. Så det är med en viss rädsla i kroppen jag åker iväg till Kuortane imorgon. 

Men å andra sidan, tredje gången gillt har redan varit, det kan inte gå åt helsike en fjärde gång. Det kan det inte… väl? Undrar om det är bättre att vara positivt eller negativt inställd? 

Nåväl, jag är (nästan) övertygad om att det blir ett lyckat läger! 

Förutom då jag gör dokusåpadebut på underhållningskvällen på lördag. Men det är en helt annan historia. 

Ha en fin löparhelg! 

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in