Inför Terräng-FM


Jag brukar vara ärlig. Men inför tävling är jag ofta hellre tyst än ärlig. Mest för att undvika pressen förstås. Men som det ser ut just nu så är jag favorit i loppet, och har en fjolårsseger att försvara så då spelar det inte så stor roll längre. Jag kan knappast få bort pressen, jag kan bara strunta i den. Jag betvivlar att mina motståndare läser min blogg och om de gör det så är det så. Inför det här loppet har jag inte speciellt många hemligheter.

Jag ser framemot tävlingen. Jag ser framemot att träffa alla löpare jag inte har sett på evigheter eftersom jag inte tävlade något i vintras. Jag ser framemot stämningen och jag ser fram emot att komma imål. Men den här gången ser jag inte jättemycket fram emot att springa. 

Som jag nämnde i förra inlägget körde jag på rätt hårt den sista Portugalveckan. Kroppen klarade det bra men det blev lite fel då jag kom hem. I söndags vilade jag eftersom jag reste hela dan. Men ni som brukar flyga lite då och då vet att det är långt ifrån vila. Det är rubbad dygnsrytm, det är ofullständiga måltider, det är sömnbrist och det är stillasittande i obekväma positioner i dålig luft. 

Och då den här veckan började trodde jag att jag var mera utvilad än jag egentligen var och sprang mera efter tider än att verkligen känna efter och ta det lite lugnare. Ibland får det kännas tungt och segt och det är väldigt svårt att veta när det är okej-tungt och när det är ”too much”-tungt. Den här gången var det too much. Det märkte jag på veckans enda hårda pass i torsdags då jag fick ta i mera än jag trodde för att klara tiderna. Men efter det har jag bara kört superlätta, korta distanspass och så blir det ikväll också. 

Eftersom jag bor på fel sida om Stockholm så blev det besvärligt att flyga imorse också och för att hinna med flyget blev det en natt med 4,5h sömn. Idealiskt inför ett mästerskap? Knappast. Men knappast kommer det att påverka heller såvida jag inte låter det göra det.

Jag är inte den som är orolig även om min kropp ger mig dåliga vibbar ibland. Jag är inte det minsta orolig inför morgondagen trots att jag varit trött och sliten. Benen har fått ta det lugnt och jag hinner sova många timmar i natt. Min kropp är galen och brukar klara av det jag säger åt den att klara. Jag tror att morgondagens lopp kommer att sluta precis som jag har tänkt men jag tror också att det kan bli jobbigare än jag vill. Och det är skönt att ha den inställningen, att räkna med att det blir riktigt jobbigt. För då kan man åtminstone inte bli besviken. 

Och för varje rad jag skriver blir jag lite mera motiverad. Kanske det kan bli lite kul ändå. 

6km, över 60 deltagare och det enda jag behöver göra är att vinna. 

Håll tummarna. 

http://www.sm-maastot2013.fi/kilpailukutsut/sm-maastot/

Där kan ni kolla mera. Allt är förstås på finska men ”aikataulu” = tidsschema, ”osallistujat” = deltagare, ”tulokset” = resultat, ”miehet” = herrar, ”naiset” = damer. 

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snyggast eller snabbast?


Jag visste ju att man inte skulle ta det alldeles för seriöst. Det där var bara en i mängden. Men ändå, han var knappast den enda som tänkte så där. Och det var ju det allra viktigaste han talade om. Det viktigaste med en tjejs utseende. Det viktigaste var fina fötter. Fula fötter äcklade honom…


Jag sitter här och tittar på mina löparfötter som nyss kommit tillbaka till Stockholm efter tre veckor i värmen. De är i  storklek ca 37 och mamma har för många år sedan slutat kalla mig bigfoot (mina systrar har nämligen minimala fötter) och mina tår ser riktigt fina ut på håll. De är löjligt symmetriska och stortån är längst. Men där tar det fina slut. De kläs av ett par (men ändå ett för lite) skavsårspåster. Skaven och blåsorna efter banpasset i torsdags gör att det ännu gör ont att gå normalt. Mina tår ser för tillfället ut som blekta russin. För att beskriva spektaklet snällt. Jag har ett presentkort på fotvård som ligger och väntar men jag vågar knappast använda det nu, är för rädd att bli klassad som ett hopplöst fall. Och då tycker jag ändå att mina fötter är ok. Jag menar, jag har ju alla naglar på plats i alla fall, i rätt färg till och med. Löparlivet är hårt.

Inte så konstigt att jag tog det där utdraget ur dendär tjejtidningen lite för hårt då jag som femtonåring insåg att jag kommer att få leva resten av mitt liv ensam eftersom killar bara gillar tjejer med fina fötter… Nåväl. Nu blev det ju inte så. Jag hade nämligen en jäkla tur. 

Lidingöloppet. Förutom det faktum att jag sprang i nya skor och överbelastade min fot, så mosade jag fötterna ganska rejält också. Efter loppet då jag satt och opererade mina egna fötter med en säkerhetsnål stod den mest fascinerade journalist jag någonsin sett och fotograferade för fulla muggar samtidigt som han såg ut som ett barn på julafton. Jag låter bli att publicera bilden här eftersom jag säkert har någon känslig läsare där ute men för er som inte kan låta bli så är det bara att klicka här: http://www.lopningforalla.se/index.php/special/special-2012/lidingoloppet-2012/2327-sandra-blaste-svenskorna-pa-segern-i-lidingoloppet. För er som valde att inte klicka kan jag bara nämna att journalisten jämförde mina fötter med kebabrullar…

Med den där bilden publicerad på internet så är man väldigt långt ifrån alla ”topp 10 tjejer alla killar vill dejta”-listor och liknande. Men lite tur i oturen hade jag allt. Den där bilden publicerades först på kvällen, samma dag som Lidingöloppet. Samma kväll som jag träffade min nuvarande sambo. Men vi var ute och gick, långt ifrån allt som hade med internet att göra. Och dagen efter då han kunde se bilden på nätet hade jag redan fångat honom med min charm (well, låt mig nu inbilla mig att det var så i alla fall, versionen om att han helt enkelt inte brydde sig om hur mina fötter såg ut efter lidingöloppet är så tråkig).Tack ödet! 

Men fötterna uppfyller ju egentligen bara en bråkdel av problemen. Tidningarnas arkivbilder de slänger in i artiklarna de har skrivit efter en telefonintervju är ju nästan ännu värre. Typ den där vattengravsbilden de tog för fem år sedan, då jag landade lite dåligt och grimaserar fint. Eller bilden då jag just kommit i mål på ett hinderlopp i 30 graders värme och är knallröd i ansiktet, eller…

Ja, sen kan vi ju skriva ett helt inlägg om löparbrännan som uppstår efter ett träningsläger…

Nä, det fungerar helt enkelt inte för mig. Att vara snygg då jag springer är inte min grej. Och jag kan utan större problem leva med det. Jag springer inte för att vinna skönhetstävlingar. Jag springer för att bli snabbare än alla andra. Och är man snygg då man springer, då springer man för sakta.*

Den vackra brännan uppstod redan efter 2 dagar. Ni skulle se hur den ser ut nu efter tre veckor…

Men jag i alla fall väldigt nöjd över mina träningsläger. Det första blev ett mängdläger med   några hårdare pass och det andra blev ett riktigt kvalitetsläger då jag fick in fyra riktigt hårda pass de sista åtta dagarna och kroppen svarade så förbannat bra. Tro det eller ej, men trots problemvintern så är jag för tillfället i mitt livs bästa form!

Sandra

*Det där gäller uppenbarligen inte skidåkare. I såfall vill jag veta vad Therese Johaug kan prestera om hon ska ta i så att hon blir ful… Jag borde kanske ändra om meningen till ”är man snygg då man springer så springer man för sakta. Eller så är man bara en naturlig skönhet.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Livstecken från Portugal


En vecka klarade jag mig.

Utan internet.

Men sen kunde jag inte hålla mig längre. Så nu sitter jag här på ett internetcafé och sörplar i mig en milkshake och försöker uppdatera mig om vad som händer i världen. 

Portugal är inte riktigt som Playitas. Det har varit ovanligt kallt några dagar men skönt där emellan. Inga 35 grader i skuggan. Närmare 15 faktiskt, men solen gör ju sitt. Det är bekvämt att vara tillbaka i samma gamla vanliga Monte Gordo. Allt är som vanligt förutom att Lidl är stängt för tillfället vilket leder till lite extra utmaningar i vardagen. Men sånt gillar vi ju.

Träningsmässigt har det gått över förväntan. Trots en seg förkylning så svarar kroppen på all träning. Sprang första gången på bana, 8x500m, för några dagar sedan och trots besvärliga vindar så gick det bra mycket bättre än jag hade trott innan. Imorgon är det dags för lägrets viktigaste träning, 6x1km, och det ska gå undan. Jag ser framemot det. Alltså att ha det undan. Om det går bra. Men det gör det nog. Det kommer att bli mitt livs bästa tusingar, det ska jag se till! 

På söndag är jag tillbaka i Sverige igen och helgen därpå är det dags att inleda säsongen med FM i terränglöpning i Vanda. Mål? Vinna.

Ja, mera än så har jag inte att berätta just nu. Frågor på det? 

Om jag är brun? Tja.. jag har inte orkat sola så mycket så jag kör med idrottarbränna i år. Shortsränder, klockrand, ränder av toppen på ryggen och lagom bränd på näsan. 

Man kan ju inte alltid lyckas.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En jäkla massa löpning


Den senaste veckan slog jag mitt mängdrekord. Det förra är kanske från mars ifjol. Eller för två år sedan. Jag minns inte. Min kropp brukar säga i från efter mängdperioder och jag drar alltid på mig någon sjukdom eller så, och så är det bara att trappa upp igen. Men de senaste månaderna har jag hållit mig frisk trots en stor ökning i träningsmängden.

Det värsta med att vara nöjd över mängdrekord är ju att man är så illa tvungen att erkänna hur mycket mängd det blev då också. Inte för att jag på något vis skäms eller så, tvärtom, jag är rätt nöjd över min träning och min form just nu, men man känner sig alltid som en dålig människa då folk gissar fel. Någon ickelöpkunnig säger kanske ”oj, GRATTIS (Seriöst? Grattis? Till att jag springer?) hur långt blev det då? Säkert HUNDRA kilometer, höhö, nämen skämt åsido, över 80km??” medan David Nilsson klämde ur sig ett ”Va? Har du aldrig sprungit över 153km?” och fortsatte att berätta om sina 245km på en vecka. Allt beror lite på ur vilket perspektiv man ser på saker och ting. Men ja ja, jag ska komma till saken. Resultatet den här veckan blev 171,5km och jag är nöjd.

Även om det känns som att det mest har blivi långsamma distanspass så har jag ändå fått in förvånansvärt många kvalitetspass. Och benen har varit pigga hela tiden. De tre senaste dagarna då värmen stundvis varit uppe kring 35 grader har det varit lite jobbigt. Benen har njutit och jag har klarat mig bra utan vätska på passen. Men munnen torkar och huvudet dör. Och den mentala biten blir kämpig då det känns som att man springer i en öken där det är rea på hårfönar. Ni vet den känslan va?

Men det har varit ett helt fantastiskt läger. Trevliga ledare och härliga löpare. Otroligt kul att lära känna en massa nya människor. Hoppas på att få hänga med på liknande läger/evenemang/tillställningar framöver!

Nu ska bara den sista dagen kämpas igenom och så väldigt många timmar flyg.

Ser framemot att dra på mig spikskorna i Portugal!

Blir troligen rätt tomt här två veckor framöver men sen kommer det att skrivas massor! 

Sliten efter söndagens sista pass i olidlig värme.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag tyckte ju att det gick lite för bra.


Livet ska ju inte vara för lätt.

Dock tyckte jag att bergsklättring i sol och 34 graders värme försvårade livet alldeles tillräckligt. Sen sprang jag omkull på stigen. Det var nån sten i vägen eller så. Jag föll omkull på en hel del vassa stenar och tog emot mig med armen för att inte dö eller något liknande onödigt. Jag dog inte. Jag blev dock lite chockad och började må illa. Men det släppte så jag kunde springa sista kilometern hem. Och allt i kroppen är helt. Alltså inuti.

Och jag är inte så blodig. Bara knäna, handflatorna, underarmen och axeln. Resten av dagen ska jag förbereda mig mentalt på att duscha. Som om det inte skulle svida tillräckligt redan. Såren ser rätt klena ut då jag torkat bort den värsta smutsen. De ser ut som mindre skrubbsår. Det är nästan inte ens okej att gnälla. Nu ska bara allt grus plockas bort med pincett.

Det ska kännas att man lever.

Och uppenbarligen tycker jag att det var mycket värre än det låter eftersom jag skrev ett blogginlägg om det. Tror jag måste ta och lugna ner mig lite.

Nu duschen… eller snart. Kanske.

Eventuellt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snabbdistans i ett ovant klimat.


30 grader i skuggan (det finns ingen skugga), stekande sol, förvånansvärt vindstilla (och de vindpustar som finns är dagen till ära varma), långa sega backar, 5km cykelväg, fram och tillbaka. Snabbdistans.

Jag älskar ju snabbdistans. Men ibland kan man inte ens lura sig själv. 37min var gränsen. Gränsen jag inte fick springa under (bestämd av mig själv eftersom jag ALLTID springer snabbdistans för snabbt). Men så var benen så pigga i början och de bara rullade på. Efter ett par km blev det jobbigt men det fungerade. Det var ju nerförsbacke. Sista biten innan vändpunkten var galet lång. Tiden skulle inte vara under 18.30 där. Klockan sa 17.47. Jag fick en kick då jag insåg att jag sprang snabbt. Men den försvann lika snabbt då jag insåg hur jäkla tung tillbakavägen skulle bli.

Efter 6km började jag fundera på var jag skulle bryta och 8km lät lagom. Tyvärr innebar det att jag måste passera den längsta och jobbigaste uppförsbacken, och det gjorde jag med tidernas sämsta backteknik och en rumpa som släpade i marken. Men sen gick det ju neråt och då ville jag ju inte bryta och bestämde mig för att på ett eller annat vis ta mig i mål. Jag var slemmig i halsen och varje gång jag harklade mig så aktiverade jag spyreflexerna och jag var nog ingen skönhet där jag sprang med spottet hängande i hela ansiktet och över axeln.

Sista kilometern var minst en mil och ansiktet lyste i kapp med det neonröda armbandet på höger handled och allt jag kunde fokusera på var vatten. Jag kom i mål och tiden på tillbakavägen var 19.19, dvs bra mycket långsammare än ditvägen. Den officiella sluttiden blev 37.06 så för en gångs skull sprang jag inte för snabbt. Och känslan av att sätta sig på huk under dedär kranarna man egentligen ska skölja fötterna med var underbar. Att få dränka sin tröja i iskallt vatten och använda den som turban samtidigt som man drack en halv liter kallt vatten. Den känslan kan bara beskrivas med en mening jag har lärt mig i Sverige: SÅ JÄKLA GÖTT ASSÅ!

Samtidig är jag nyfiken på hur det hade gått om jag sett passet som ett testlopp istället för snabbdistans, dvs, försökt köra en maxtid. Ditvägen hade säkert gått närmare en minut snabbare, men frågan är den hur mycket jag då skulle ha förlorat på tillbakavägen. Jag har ingen aning, men då jag kom i mål idag så kände jag inte att jag hade speciellt mycket extra krafter. Kanske hade ett maxlopp gått ännu långsammare. Nåja, det spelar ingen roll. Det viktigaste nu är att jag överlevde och lärde mig att inte lita på benen nästa gång, de förstår sig inte på värme. De förstår sig inte på någonting. I så fall hade de inte varit pigga idag eftersom de körde både långpass och backpass igår.

Det kommer bli ett ordentligt km-rekord den här veckan!

Och våra löpare, de bara orkar och orkar och orkar.Hur duktiga som helst!

Tummen upp för träningsläger!

Och snabbdistans.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in