Terräng-FM


Benen kändes inte alls pigga igår på morgonen då jag stack ut för att värma upp och springa ett par stegringslopp. Istället fick jag ont i högra vristen, sen högra knät och slutligen vänstra vristen. Det gjorde onödigt ont men jag fattade ju att det enbart var min kropp som ville utmana mitt huvud, så jag ignorerade känningarna och så försvann de. På uppvärmningen före loppet kändes det inte heller så bra (men det gör det visserligen aldrig.) men då jag sprang mina stegringslopp så började kroppen piggna till. Efter att ha befunnit sig ett par timmar på tävlingsplatsen så hade också den där välbekanta tävlingskänslan dykt upp i magen. Det var onödigt att fundera längre, det var bara att ge sig ut och se vad benen hade att erbjuda.

Vädret var lite taskigt. Det började blåsa ordentligt lagom tills vi skulle starta. Inte för att vindar stör så mycket (förutom på upploppsrakan, jäklar vad det var hård motvind där!), det var bara onödigt med kyla. Men jag tänker inte klaga, det har hänt minst två gånger att det har börjat hagla då jag stått på startlinjen till terräng-FM.

Banan var 2km lång och skulle löpas 3 varv. Underlaget var ojämnt gräs, djupt sågspån, grus och löparbanor. Det var några besvärliga 90-graderssvängar och u-svängar, och två lagom jobbiga backar per varv. En riktigt rolig terrängbana faktiskt. Man fick hålla fullt fokus för att inte stiga snett.

Jag hade inte bestämt mig för nån speciell taktik innan loppet utan tänkte att jag startar, ser hur kroppen känns och hur loppet utvecklar sig. Det blev mest så att jag stack iväg i eget tempo, fick en duktig triathlet i ryggen (triathleter kan det här med löpning), hon hängde på ungefär 1km till första backen där jag fick upp en lucka. Sen körde jag bara mitt eget race. Jag höll ett högt tempo men inte hårdare än att det kändes bekvämt och jag försökte att utnyttja backarna ordentligt för att dra upp en riktigt stor lucka till de andra. I och med att jag ganska snabbt fick upp ett relativt tryggt avstånd till de övriga så kunde jag springa väldigt avslappnat och fokusera på min egen löpning. Tänk om alla tävlingar skulle kännas sådär kontrollerade! 

Första kilometern. Foto: Heidi Pappila.

Jag kom imål på tiden 19.44, fyrtiotre sekunder före tvåan, nöjd och lite överraskad. Det där var nog ett formbesked som hette duga. Ett par mängdveckor till och några banpass för att få upp farten behövs ännu. Men nu vet jag att det finns kapacitet att springa de tider jag vill i sommar. Jag måste bara lära mig att våga! 

Här finns resultat: http://online.resultservice.fi/tulokset/fi/2013_smmaasto/n/tilanne/1/0/ (nån kollade mellantiderna igår och påpekade att 38s på sista 100m lät lite klent. Jag skyller på arrangörerna, den sista mellantiden mättes 207m före mål och alltså inte 100.)

Och här finns ett klipp från loppet: http://arenan.yle.fi/tv/1883092 vårt lopp börjar vid ca 54min, kommentatorerna pratar finska och loppet är inte speciellt spännande att se på. Men ändå! 

Dagen avslutades med dopingtest, en inlåst väska i ett omklädningsrum, ett pris bestående av en tung bok som jag helst inte hade tagit med tillbaka till sverige, flera timmar på flygplatsen, huvudvärk, trötthet och lite missade tåg och bussar. Men ändå, det var värt det! 

Nu är jag taggad på at börja banlöpa!

Sandra

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Johan Svaxén

Grattis Sandra! @3.17 tempo på en blåsig terrängbana är sjukt imponerande. Bra blogg btw med mkt humor. Fortsätt så!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inför Terräng-FM


Jag brukar vara ärlig. Men inför tävling är jag ofta hellre tyst än ärlig. Mest för att undvika pressen förstås. Men som det ser ut just nu så är jag favorit i loppet, och har en fjolårsseger att försvara så då spelar det inte så stor roll längre. Jag kan knappast få bort pressen, jag kan bara strunta i den. Jag betvivlar att mina motståndare läser min blogg och om de gör det så är det så. Inför det här loppet har jag inte speciellt många hemligheter.

Jag ser framemot tävlingen. Jag ser framemot att träffa alla löpare jag inte har sett på evigheter eftersom jag inte tävlade något i vintras. Jag ser framemot stämningen och jag ser fram emot att komma imål. Men den här gången ser jag inte jättemycket fram emot att springa. 

Som jag nämnde i förra inlägget körde jag på rätt hårt den sista Portugalveckan. Kroppen klarade det bra men det blev lite fel då jag kom hem. I söndags vilade jag eftersom jag reste hela dan. Men ni som brukar flyga lite då och då vet att det är långt ifrån vila. Det är rubbad dygnsrytm, det är ofullständiga måltider, det är sömnbrist och det är stillasittande i obekväma positioner i dålig luft. 

Och då den här veckan började trodde jag att jag var mera utvilad än jag egentligen var och sprang mera efter tider än att verkligen känna efter och ta det lite lugnare. Ibland får det kännas tungt och segt och det är väldigt svårt att veta när det är okej-tungt och när det är ”too much”-tungt. Den här gången var det too much. Det märkte jag på veckans enda hårda pass i torsdags då jag fick ta i mera än jag trodde för att klara tiderna. Men efter det har jag bara kört superlätta, korta distanspass och så blir det ikväll också. 

Eftersom jag bor på fel sida om Stockholm så blev det besvärligt att flyga imorse också och för att hinna med flyget blev det en natt med 4,5h sömn. Idealiskt inför ett mästerskap? Knappast. Men knappast kommer det att påverka heller såvida jag inte låter det göra det.

Jag är inte den som är orolig även om min kropp ger mig dåliga vibbar ibland. Jag är inte det minsta orolig inför morgondagen trots att jag varit trött och sliten. Benen har fått ta det lugnt och jag hinner sova många timmar i natt. Min kropp är galen och brukar klara av det jag säger åt den att klara. Jag tror att morgondagens lopp kommer att sluta precis som jag har tänkt men jag tror också att det kan bli jobbigare än jag vill. Och det är skönt att ha den inställningen, att räkna med att det blir riktigt jobbigt. För då kan man åtminstone inte bli besviken. 

Och för varje rad jag skriver blir jag lite mera motiverad. Kanske det kan bli lite kul ändå. 

6km, över 60 deltagare och det enda jag behöver göra är att vinna. 

Håll tummarna. 

http://www.sm-maastot2013.fi/kilpailukutsut/sm-maastot/

Där kan ni kolla mera. Allt är förstås på finska men ”aikataulu” = tidsschema, ”osallistujat” = deltagare, ”tulokset” = resultat, ”miehet” = herrar, ”naiset” = damer. 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Snyggast eller snabbast?


Jag visste ju att man inte skulle ta det alldeles för seriöst. Det där var bara en i mängden. Men ändå, han var knappast den enda som tänkte så där. Och det var ju det allra viktigaste han talade om. Det viktigaste med en tjejs utseende. Det viktigaste var fina fötter. Fula fötter äcklade honom…


Jag sitter här och tittar på mina löparfötter som nyss kommit tillbaka till Stockholm efter tre veckor i värmen. De är i  storklek ca 37 och mamma har för många år sedan slutat kalla mig bigfoot (mina systrar har nämligen minimala fötter) och mina tår ser riktigt fina ut på håll. De är löjligt symmetriska och stortån är längst. Men där tar det fina slut. De kläs av ett par (men ändå ett för lite) skavsårspåster. Skaven och blåsorna efter banpasset i torsdags gör att det ännu gör ont att gå normalt. Mina tår ser för tillfället ut som blekta russin. För att beskriva spektaklet snällt. Jag har ett presentkort på fotvård som ligger och väntar men jag vågar knappast använda det nu, är för rädd att bli klassad som ett hopplöst fall. Och då tycker jag ändå att mina fötter är ok. Jag menar, jag har ju alla naglar på plats i alla fall, i rätt färg till och med. Löparlivet är hårt.

Inte så konstigt att jag tog det där utdraget ur dendär tjejtidningen lite för hårt då jag som femtonåring insåg att jag kommer att få leva resten av mitt liv ensam eftersom killar bara gillar tjejer med fina fötter… Nåväl. Nu blev det ju inte så. Jag hade nämligen en jäkla tur. 

Lidingöloppet. Förutom det faktum att jag sprang i nya skor och överbelastade min fot, så mosade jag fötterna ganska rejält också. Efter loppet då jag satt och opererade mina egna fötter med en säkerhetsnål stod den mest fascinerade journalist jag någonsin sett och fotograferade för fulla muggar samtidigt som han såg ut som ett barn på julafton. Jag låter bli att publicera bilden här eftersom jag säkert har någon känslig läsare där ute men för er som inte kan låta bli så är det bara att klicka här: http://www.lopningforalla.se/index.php/special/special-2012/lidingoloppet-2012/2327-sandra-blaste-svenskorna-pa-segern-i-lidingoloppet. För er som valde att inte klicka kan jag bara nämna att journalisten jämförde mina fötter med kebabrullar…

Med den där bilden publicerad på internet så är man väldigt långt ifrån alla ”topp 10 tjejer alla killar vill dejta”-listor och liknande. Men lite tur i oturen hade jag allt. Den där bilden publicerades först på kvällen, samma dag som Lidingöloppet. Samma kväll som jag träffade min nuvarande sambo. Men vi var ute och gick, långt ifrån allt som hade med internet att göra. Och dagen efter då han kunde se bilden på nätet hade jag redan fångat honom med min charm (well, låt mig nu inbilla mig att det var så i alla fall, versionen om att han helt enkelt inte brydde sig om hur mina fötter såg ut efter lidingöloppet är så tråkig).Tack ödet! 

Men fötterna uppfyller ju egentligen bara en bråkdel av problemen. Tidningarnas arkivbilder de slänger in i artiklarna de har skrivit efter en telefonintervju är ju nästan ännu värre. Typ den där vattengravsbilden de tog för fem år sedan, då jag landade lite dåligt och grimaserar fint. Eller bilden då jag just kommit i mål på ett hinderlopp i 30 graders värme och är knallröd i ansiktet, eller…

Ja, sen kan vi ju skriva ett helt inlägg om löparbrännan som uppstår efter ett träningsläger…

Nä, det fungerar helt enkelt inte för mig. Att vara snygg då jag springer är inte min grej. Och jag kan utan större problem leva med det. Jag springer inte för att vinna skönhetstävlingar. Jag springer för att bli snabbare än alla andra. Och är man snygg då man springer, då springer man för sakta.*

Den vackra brännan uppstod redan efter 2 dagar. Ni skulle se hur den ser ut nu efter tre veckor…

Men jag i alla fall väldigt nöjd över mina träningsläger. Det första blev ett mängdläger med   några hårdare pass och det andra blev ett riktigt kvalitetsläger då jag fick in fyra riktigt hårda pass de sista åtta dagarna och kroppen svarade så förbannat bra. Tro det eller ej, men trots problemvintern så är jag för tillfället i mitt livs bästa form!

Sandra

*Det där gäller uppenbarligen inte skidåkare. I såfall vill jag veta vad Therese Johaug kan prestera om hon ska ta i så att hon blir ful… Jag borde kanske ändra om meningen till ”är man snygg då man springer så springer man för sakta. Eller så är man bara en naturlig skönhet.”


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Livstecken från Portugal


En vecka klarade jag mig.

Utan internet.

Men sen kunde jag inte hålla mig längre. Så nu sitter jag här på ett internetcafé och sörplar i mig en milkshake och försöker uppdatera mig om vad som händer i världen. 

Portugal är inte riktigt som Playitas. Det har varit ovanligt kallt några dagar men skönt där emellan. Inga 35 grader i skuggan. Närmare 15 faktiskt, men solen gör ju sitt. Det är bekvämt att vara tillbaka i samma gamla vanliga Monte Gordo. Allt är som vanligt förutom att Lidl är stängt för tillfället vilket leder till lite extra utmaningar i vardagen. Men sånt gillar vi ju.

Träningsmässigt har det gått över förväntan. Trots en seg förkylning så svarar kroppen på all träning. Sprang första gången på bana, 8x500m, för några dagar sedan och trots besvärliga vindar så gick det bra mycket bättre än jag hade trott innan. Imorgon är det dags för lägrets viktigaste träning, 6x1km, och det ska gå undan. Jag ser framemot det. Alltså att ha det undan. Om det går bra. Men det gör det nog. Det kommer att bli mitt livs bästa tusingar, det ska jag se till! 

På söndag är jag tillbaka i Sverige igen och helgen därpå är det dags att inleda säsongen med FM i terränglöpning i Vanda. Mål? Vinna.

Ja, mera än så har jag inte att berätta just nu. Frågor på det? 

Om jag är brun? Tja.. jag har inte orkat sola så mycket så jag kör med idrottarbränna i år. Shortsränder, klockrand, ränder av toppen på ryggen och lagom bränd på näsan. 

Man kan ju inte alltid lyckas.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En jäkla massa löpning


Den senaste veckan slog jag mitt mängdrekord. Det förra är kanske från mars ifjol. Eller för två år sedan. Jag minns inte. Min kropp brukar säga i från efter mängdperioder och jag drar alltid på mig någon sjukdom eller så, och så är det bara att trappa upp igen. Men de senaste månaderna har jag hållit mig frisk trots en stor ökning i träningsmängden.

Det värsta med att vara nöjd över mängdrekord är ju att man är så illa tvungen att erkänna hur mycket mängd det blev då också. Inte för att jag på något vis skäms eller så, tvärtom, jag är rätt nöjd över min träning och min form just nu, men man känner sig alltid som en dålig människa då folk gissar fel. Någon ickelöpkunnig säger kanske ”oj, GRATTIS (Seriöst? Grattis? Till att jag springer?) hur långt blev det då? Säkert HUNDRA kilometer, höhö, nämen skämt åsido, över 80km??” medan David Nilsson klämde ur sig ett ”Va? Har du aldrig sprungit över 153km?” och fortsatte att berätta om sina 245km på en vecka. Allt beror lite på ur vilket perspektiv man ser på saker och ting. Men ja ja, jag ska komma till saken. Resultatet den här veckan blev 171,5km och jag är nöjd.

Även om det känns som att det mest har blivi långsamma distanspass så har jag ändå fått in förvånansvärt många kvalitetspass. Och benen har varit pigga hela tiden. De tre senaste dagarna då värmen stundvis varit uppe kring 35 grader har det varit lite jobbigt. Benen har njutit och jag har klarat mig bra utan vätska på passen. Men munnen torkar och huvudet dör. Och den mentala biten blir kämpig då det känns som att man springer i en öken där det är rea på hårfönar. Ni vet den känslan va?

Men det har varit ett helt fantastiskt läger. Trevliga ledare och härliga löpare. Otroligt kul att lära känna en massa nya människor. Hoppas på att få hänga med på liknande läger/evenemang/tillställningar framöver!

Nu ska bara den sista dagen kämpas igenom och så väldigt många timmar flyg.

Ser framemot att dra på mig spikskorna i Portugal!

Blir troligen rätt tomt här två veckor framöver men sen kommer det att skrivas massor! 

Sliten efter söndagens sista pass i olidlig värme.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag tyckte ju att det gick lite för bra.


Livet ska ju inte vara för lätt.

Dock tyckte jag att bergsklättring i sol och 34 graders värme försvårade livet alldeles tillräckligt. Sen sprang jag omkull på stigen. Det var nån sten i vägen eller så. Jag föll omkull på en hel del vassa stenar och tog emot mig med armen för att inte dö eller något liknande onödigt. Jag dog inte. Jag blev dock lite chockad och började må illa. Men det släppte så jag kunde springa sista kilometern hem. Och allt i kroppen är helt. Alltså inuti.

Och jag är inte så blodig. Bara knäna, handflatorna, underarmen och axeln. Resten av dagen ska jag förbereda mig mentalt på att duscha. Som om det inte skulle svida tillräckligt redan. Såren ser rätt klena ut då jag torkat bort den värsta smutsen. De ser ut som mindre skrubbsår. Det är nästan inte ens okej att gnälla. Nu ska bara allt grus plockas bort med pincett.

Det ska kännas att man lever.

Och uppenbarligen tycker jag att det var mycket värre än det låter eftersom jag skrev ett blogginlägg om det. Tror jag måste ta och lugna ner mig lite.

Nu duschen… eller snart. Kanske.

Eventuellt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in